|
In English, please!
|
Hemma igen
Väl hemma är det mycket som ska ordnas. Bland det första jag gör är att leta upp en dykläkare, och jag beställer en tid. Jag får komma dit ungefär en vecka efter jag kommit hem. DykläkarenAtt träffa honom är en oerhörd lättnad. Han läser igenom vad läkaren på Guam har skrivit, och han talar om för mig vad jag redan vet: jag har fått det absolut bästa möjliga omhändertagandet. Hade jag varit hans patient i Stockholm så hade han gjort precis samma bedömningar och behandlingar som de gjorde i Guam, han hade inte ändrat någonting. Han berömmer också första hjälpen som jag fick på båten, de skötte sig exemplariskt, tycker han.Sedan säger han att jag faktiskt inte kan vara 100% säker på att jag verkligen hade tryckfallssjuka. Symptomen är något otypiska, säger han. Det finns inte en punkt på ryggraden som går till både händerna och fötterna. Hade det varit t.ex. fötterna och underbenen hade det varit mer typiskt. Det finns andra saker som kan ge samma symptom. T.ex. kan stress och hyperventilering ge ”sockerdricka” i händerna och fötterna, som jag hade. En viss sorts matförgiftning av fisk kan också ge det. Detta frågade läkaren i Guam också om, minns jag, men då sade besättningsmedlemmen som var med mig att vi inte hade fått någon färsk fisk utom tonfisk på båten. Man ska också komma ihåg, säger den svenske doktorn, att all dykning, även om man inte får tryckfallssjuka, ger förändringar i kroppen. Man kan känna sig trött och yr efter en helt vanlig dag med dykning. ”De har inte kunnat bevisa objektivt att du verkligen hade tryckfallssjuka” säger han. ”Kan man överhuvud taget bevisa en sådan sak objektivt då?” frågar jag. ”Nej, det kan man egentligen inte”, säger han. Häri ligger nog mycket av svårigheten när man ställer diagnos skulle jag tro... Han påpekar dock flera gånger att trots denna osäkerhet gjorde man definitivt helt rätt som skickade in mig till tryckkammare och behandlade mig. Det hade han också gjort, utan att tveka, säger han. Han har säkert rätt i allt han säger, men jag har ändå hållit på såpass länge med dykning att jag vet hur jag brukar må efter en dags dykning. Jag vet också att även om jag var väldigt rädd i början så lugnade jag ner mig ganska snabbt och var sedan kolugn hela tiden fram till tryckkammarbehandlingen, och jag kände ändå symptomen. Ingen hyperventilering där inte. Jag är alltså själv trots detta som han säger helt övertygad att jag ändå hade tryckfallssjuka. Om jag inte hade tryckfallssjuka så hade jag någon annan, för mig fullständigt ny och okänd sjukdom... Vi pratar lite om dykning i allmänhet. Han tittar på siffrorna från mina dyk, och hans kommentar är: ”Ja, jag antar att det inte var du själv som gjorde den här planeringen...”. Jag slipper en föreläsning om decostopp den här gången. Han berättar lite intressanta saker om dykdatorer. De data som datorerna, och för den delen även tabellerna, bygger på stämmer nog väldigt väl när det gäller enstaka dyk. Detta har man hållit på med sedan 1800-talet och har väldigt mycket data från. Vad gäller upprepade dyk däremot, så är det en ganska ny företeelse. Mot bakgrund av detta menar han att en dator fungerar väldigt bra första dyket när man är helt ”ren” innan. Andra dyket bör man ta siffrorna med en stor nypa salt, och vid tredje dyket är datorn i stort sett helt meningslös. Hepp, detta hade jag inte en aaaaning om. Jag trodde att en dator är ungefär lika pålitlig som en tabell, men att marginalerna är mindre. Att den blir mindre och mindre pålitlig för varje dyk hade jag inte alls någon uppfattning om. Det hade också varit kul att veta innan... Ja, jag vet: ”lägg inte ditt liv i händerna på dykdatorn, använd tabellen också...” Här åker jag på liveaboardresor med 4-5 dyk per dag och kör glatt efter datorns rekommendationer hela vägen. Burrrr... Jag frågar honom det där som folk har sagt om att kvinnor är känsligare och att lågt blodvärde kan ge större risk. Inget av det är sant, säger han. Det finns teorier om att kvinnor kan vara känsligare, men det finns ingen forskning som stöder det. Bra. Tack, det var bara det jag ville veta. Han tittar också på originalförpackningen till medicinen som jag tog under de första dykdagarna, och han säger direkt att de inte kan ha påverkat min känslighet för tryckfallssjuka. Han säger också att man egentligen vet väldigt lite om tryckfallssjuka. Det här med att det bildas bubblor, det är inget man egentligen vet säkert, det är bara en förklaringsmodell som man använder tills vidare, innan man har kommit på något bättre... Bör jag sluta helt med dykning då? ”Nej, men det vore väl synd. Dykning som är så kul...”. Om bara symptomen är helt borta så finns det inga hinder för mig att ge mig ut igen. Jag bör då lägga på 4 meter extra till de verkliga maxdjupen när jag räknar på dyken, för att få extra säkerhetsmarginaler. För att kunna göra samma dyk som kompisarna skulle jag kunna börja lära mig dyka med Nitrox (dvs luft, fast med mer syre och mindre kväve), för att minska kväveexponeringen. Det är ju en ide, det har jag aldrig funderat över tidigare. Det kostar ju en del extra att fylla, jag måste gå kurser, men det kanske det kan vara värt? Min reskamrat ur besättningen kom faktiskt med samma ide när vi satt på Guam och åt middag och diskuterade min eventuella framtida ”dykkarriär”. Jag ger doktorn en kopia av hela min journal, och han blir jätteglad för den. Han tycker att det är väldigt intressant att få ta del av mitt fall, och om jag har fler frågor är det bara att kontakta honom igen. Jag tycker det är väldigt skönt att ha diskuterat igenom detta med någon här hemma, på svenska, någon som är väl insatt i sportdykningens vardag... Jag lämnar hans mottagning med betydligt lättare steg än tidigare. Efter tryckkammarbehandlingen var jag helt säker på att jag aldrig skulle dyka igen. Nu vet jag inte helt säkert. Hur som helst är det ingen brådska att bestämma det nu. Det finns mycket annat roligt som man kan göra på sina semestrar också... Några dagar senare börjar jag få lite känningar i händer och fötter igen. Jag mailar doktorn och frågar vad som står på. Han svarar att det mycket väl kan vara restsymptom från tryckfallssjukan, och att vi bör avvakta i minst ett halvår för att se om de försvinner helt. Skadade nerver återbildas normalt inte hos en vuxen, men om man har tur så kan angränsande nerver ta över de skadade nervernas jobb. Vissa nerver kan ha blivit lite ”tilltufsade” och reagerar på kroppslig ansträngning genom att antingen lägga av helt (domningar) eller börja sända brus (stickningar). Den förbättring som sker sker normalt inom ett halvår. Om de försvinner helt kan jag förhoppningsvis börja dyka igen, annars bör jag sluta. Doktorn har dock goda förhoppningar om att de ska försvinna helt. Symptomen försvinner igen efter några dagar, men gör sig påminda lite då och då. När jag är riktigt trött kommer även yrseln tillbaks. Dessa symptom stör inte nämnvärt i mitt dagliga liv, men de är en påminnelse om att jag kanske måste sluta med dykningen. Reaktionerna hemmaJag var lite nervös för vad folk skulle säga när jag berättade hemma vad jag hade varit med om. Skulle de tycka att jag var en total klant som bara fick vad jag förtjänade? Jag befarade att mina dykande vänner skulle tycka att jag hade betett mig oerhört klantigt och att mina icke-dykande vänner som tycker att dykning verkar vara farligt skulle få vatten på sin kvarn. Jag har, ända sedan jag tog mitt cert, alltid glatt sagt till alla som har velat lyssna: ”Neeejdå, om man bara håller sig inom gränserna är det helt säkert, det är bara sådana som struntar i säkerhetsföreskrifterna som råkar illa ut...”. Det där får jag nog äta upp nu.Jag kunde naturligtvis ha valt att ligga lågt och inte berätta det här för någon, men på något sätt skulle det inte funka. Alla visste om att jag skulle åka på dykresa, och då vill de naturligtvis veta hur jag har haft det. Då finns det naturligtvis ingen annan utväg än att berätta som det är. Hur som helst kommer mina farhågor helt på skam, jag har nog underskattat mina kamrater. Alla visar en väldig sympati, plus att de naturligtvis är väldigt nyfikna på allt som hände, det är bl.a. därför denna uppsats har kommit till. Alla är väldigt lättade att det gick bra för mig till slut, och hoppas att jag inte behöver sluta med dykning. Av mina dykcertifierade kamrater så är vissa genuint förvånade och lite skärrade över att det som hände hände, även sedan jag i detalj har beskrivit mina dyk den dagen. De trodde som jag att man var säker om man höll sig inom datorns gränser. Det är alltså inte bara jag som är (var) naiv och trodde att det skulle mer till innan man egentligen riskerar att råka illa ut. Sedan kommer det lite gliringar från vissa håll ibland, förstås ”Nej, du ska nog inte ha fler läsk nu, du har väl fått tillräckligt med bubblor redan...?” ”Hur länge har du varit i poolen nu, nu är det nog bäst att vi håller ordning på minuterna... och så dyker vi inte för djupt från hopptornet!...” ”Jaha, nu får du väl börja åka på pensionärsresor istället. Bussresor till Rom och titta på kyrkor, det kan väl vara något?...” osv. Detta tar jag emellertid som en slags sympatiyttringar också. Vissa vänliga själar kommer med skräckhistorier också, som t.ex. om den tryckfallssjukedrabbade grekiske mannen, som blev förlamad eftersom personalen vid tryckkammaren vred på fel håll och minskade trycket i stället för att öka det... Jag stöter också ibland på en omtanke som jag faktiskt blir riktigt rörd av. Som t.ex. när jag hade ett jobbmöte med kund en förmiddag och hade glömt att tala om på jobbet att jag åkte direkt dit hemifrån. De blir oroliga när jag inte dyker upp på jobbet på morgonen och pratar om att ringa hem till mig för att kolla hur det är med mig. ”Hon bor ju ensam, tänk om hon har fått något återfall och bara ligger där... ” Att berätta min historia om och om igen känns som en bra ”terapi” för att bearbeta vad som hände. För varje gång jag berättar det känns det mer och mer verkligt. Dessutom hoppas jag kunna sprida erfarenheterna jag har gjort till så många dykare som möjligt. Jag är trots allt övertygad om att en stor del av alla världens certifierade dykare mycket väl skulle kunna hamna i samma situation som jag. Därför väljer jag att inte ligga lågt, utan istället berätta för så många som möjligt, även om det i viss mån exponerar min klantighet för resten världen. Strax efter det att jag har kommit hem börjar det trilla in epost
från de andra dykarna på båten. Jag lämnade min
epostadress till de andra innan jag lämnade dem, just för att
jag skulle kunna berätta för dem efteråt hur det gick.
De vill veta hur det är med mig och vad som hände. Jag berättar,
och de verkar lättade att allt gick bra. De är nyfikna på
hur det var, och de frågar mig en massa frågor om hur jag kom
på så fort att jag hade fått tryckfallssjuka mm. Jag
svarar villigt på deras frågor och erbjuder mig att berätta
mer om det är något de vill veta. De berättar att de gav
extra dricks till besättningen efter deras proffsiga omhändertagande
av mig. Det gläder mig att höra, eftersom jag själv inte
fick tillfälle att ge någon dricks. Någon av dykarna är
instruktör , och undrar om han får använda min historia
som ett exempel i sin undervisning i syrgasadministration och i rescue
diver-kurserna. Jag säger att det får han gärna, hade jag
bott närmare hade jag gärna kommit själv och berättat...
|
