|
In English, please!
|
Första Hjälpen
Besättningsmedlemmen, som också är dykledare, kommer
tillbaks med vattnet och ser hur jag mår. Han sätter sig bredvid
mig och börjar genast prata med mig, och jag säger som det är,
jag är rädd. ”För att du tror att du kanske har bends”.
”Ja” får jag fram med en svag och ynklig röst. ”OK, let’s talk
about this”, säger han. ”Let’s talk about the diving we did today.
We didn’t do anything out of the ordinary, did we? ”No”, säger jag.
Jag gjorde ju inget värre än vad någon annan gjorde, eller
vad folk på den båten brukar göra, för den delen.
”No fast ascents?” Nej, det gjorde jag ju inga.
På något sätt som jag fortfarande inte riktigt förstår så har jag vid det här laget blivit helt lugn. Det faktum att jag blir tagen på allvar och att han talar så lugnt och sakligt med mig har en väldigt lugnande effekt på mig. Det här löser vi tillsammans, vad det än är. Sedan går vi in i kaptenens hytt och han gör en neurologisk undersökning på mig. ”titta på mitt finger och följ den med blicken”, ”gå balansgång på den här linjen”, ”grip om mina fingrar och krama dem så hårt du kan”, osv. Detta gjorde han för att kolla att jag inte hade några skador på några nerver, sensoriska eller motoriska. På de säkert minst 10 gånger under den följande veckan som jag kommer att göra denna undersökning kommer jag lyckligtvis att få godkänt varje gång; inga märkbara skador, alltså, tack och lov. Stickningarna och domningarna är nu väldigt tydliga, däremot, och nu har de börjat i ansiktet också. Han går nu iväg och hämtar min varma tröja och sedan hämtar han kaptenen. Kaptenen, som alltså också är dykinstruktör, kommer och sätter sig bredvid mig. Han, till skillnad från sin besättningsmedlem, tvekar inte en sekund när han hör hur jag mår. ”Hämta syrgasen” säger han direkt till besättningsmedlemmen. ”Nu ska vi se till att få iväg dig till tryckkammaren på Guam”, säger han till mig. ”Det är två timmars flygresa. Ljusen på landningsbanan är fortfarande trasiga, så i vilket fall som helst så går det inte att komma iväg förrän i morgon. Du får stanna på båten i natt, någon kommer att vara med dig hela tiden och observera dig. Det kan ju hända att det inte är något, i så fall tar du bara första flyget tillbaka och har bara missat max en eller en och en halv dags dykning.” Sedan rusar han iväg och hämtar båtens Iridiumtelefon och börjar ringa runt halva världen, verkar det som: En dykläkare hos DAN (Divers Alert Network), läkaren hos den lokala amerikanska militärbasen (även kallad ”the CAT-team”), personalen vid tryckkammaren på Guam, flygbolaget Continental som flyger reguljärflygen till Guam (de har monopol på den sträckan, tyvärr), mitt försäkringsbolag osv. Klockan är nu omring åtta på kvällen. Jag får syrgastuben, och från och med nu i drygt ett dygn framöver andas jag ren syrgas största delen av tiden. Först 25 minuter syrgas, sedan gör jag 5 minuters paus för att jag inte ska få ont i luftvägarna eller lungorna. Då passar jag också på att dricka så mycket jag hinner. Så fort jag börjar med syrgasen lättar symptomen märkbart. De försvinner inte helt, men de är nu väldigt svaga. När jag tar paus från syrgasen kommer de tillbaka igen ganska snabbt. Så håller det på. Jag hade tvekat i det längsta under dagen att berätta för någon hur jag mådde, eftersom jag visste att i samma stund som jag sade något skulle hela cirkusen sätta igång. Nu är hela cirkusen slutligen igång, och det finns inget jag kan göra för att stoppa den. Från och med nu sker allting utanför min kontroll, nu är det upp till besättningen vad som händer. Jag känner mig nu efter omständigheterna väldigt trygg, och med min begränsade kunskap inom området tycker jag att de verkar vara väldigt kompetenta. De vet hur man ger första hjälpen, och de har en väldigt klar bild av vad som ska göras för att få iväg mig till tryckkammaren. Jag gör nu ett medvetet beslut att förtränga alla känslor
och koncentrera mig på att göra som jag blir tillsagd. Jag tror
att i detta läget ger det mig de bästa oddsen. Från och
med nu sitter jag helt kolugn och observerar, så gott jag kan, den
febrila aktivitet som pågår runt mig. Ja, jag känner mig
som en fullständig idiot på flera sätt, men jag förtränger
den känslan så gott det går. Jag kommer att få gott
om tid att känna mig som en idiot senare, just nu måste vi koncentrera
oss på att få iväg mig till tryckkammaren. Mitt jobb är
att sitta här och andas syrgas och dricka vatten. Nu ska jag göra
ett så bra jobb jag kan. Om någon frågar mig hur
jag mår ska jag svara så detaljerat som jag kan. Jag måste
jobba bort det reflexmässiga svaret ”I’m fine thanks”, som jag är
så van vid att alltid svara när någon frågar...
|
