|
In English, please!
|
Hur jag insåg att något var fel
Så kommer vi upp på båten igen. Jag mår prima, vilket jag tar som ett tecken på att allt bara var inbildning från början till slut. Jag pratar glatt med de andra om dyket, gör i ordning utrustningen och går och duschar. Det dröjer lite innan det är middag, så vi sätter på en videofilm i samlingsrummet. Det är inte jag som väljer film, och det är egentligen inte en film som tilltalar mig särskilt mycket. Den är väldigt brutal, blodet sprutar åt alla håll, folk skjuter ner varandra på löpande band... I normala fall brukar jag inte vara så känslig för sådana här saker, men nu mår jag lite illa av att se det (jag trodde i alla fall att det var därför jag mådde illa...). Jag kunde ha gått därifrån såklart, men jag är för lat för det just nu... Hur det nu är blir jag helt uppslukad av filmen, och efter ett tag tittar jag upp och inser att alla har gått därifrån och satt sig och börjat äta middag, jag hade inte märkt någonting. Detta är inte normalt för mig, jag brukar vara ganska uppmärksam på vad som händer runt omkring mig, även om jag ibland väljer att inte låtsas om det.... Nu är det ca en timme sedan vi kom upp från sista dyket. Jag reser mig och ska gå och äta också, och känner mig plötsligt väldigt yr i huvudet. Det händer ibland att jag får blodtrycksfall när jag reser mig, men det brukar gå över väldigt snabbt. Så inte denna gången. Jag känner mig väldigt konstig. Yr, men inte så att jag håller på att ramla omkull, snarare som om jag befinner mig i en glasbur och betraktar världen utifrån, utan att själv vara delaktig i den. Jag sätter mig vid middagsbordet, jag hör att de andra pratar och skrattar, men jag kan egentligen inte riktigt ta in vad de pratar om. Jag sitter helt tyst hela middagen och lägger hela min koncentration på att ta mat och lägga på tallriken, skära den i bitar och sedan stoppa den i munnen. Detta känns plötsligt oöverstigligt svårt, som om jag gör det för första gången i mitt liv och är tvungen att tänka efter väldigt noga hur jag ska göra varje moment. Hur som helst så tar jag mig igenom middagen på något sätt. Stickningarna och domningarna i händerna och fötterna har börjat smyga sig på igen, och nu känns de väldigt tydligt. Jag känner att något definitivt är fel, och bestämmer mig för att gå upp på däck för att få lite frisk luft. Jag är väldigt noga med att inte gå ner och lägga mig i hytten. Vid det här laget känner jag mig så yr att jag tror jag ska svimma, och om jag skulle göra det så vill jag att någon ska hitta mig direkt. Jag bor ju ensam, i en egen hytt, och om någonting händer där kommer ingen hitta mig förrän i morgon bitti, och då kan det vara för sent. Jag börjar nu lägga ihop två och två. Det faktum att symptomen kom ca en timme efter båda de senaste dyken är definitivt ett tecken på att det är tryckfallssjuka. Jag blev ”rekomprimerad” under tredje dyket, men efteråt kom bubblorna tillbaks igen. Jag går upp på däck och ställer mig vid relingen,
nästan beredd på att jag måste spy. Några ur besättningen
sitter där, och de frågar mig om jag är OK. Nu kan jag
inte längre säga att det inte är någon fara med mig.
Jag säger att jag känner mig konstig. De säger att jag kanske
borde gå och sätta mig, och de hämtar vatten till mig att
dricka. Jag sätter mig i en av däckstolarna i den mörka
varma mikronesiska natten, det är bortåt 30 grader celsius i
luften, och jag börjar huttra okontrollerat, som om jag frös.
Jag börjar slutligen inse vad som faktiskt har hänt, och tårarna
börjar strömma ner för kinderna; jag är skiträdd
helt enkelt.
|
