Startsidan

In English, please!

Bakgrund, lite om mig själv
Dyken som ställde till det

Båten
Dyken

Hur jag insåg att något var fel
Första hjälpen
Räddningsoperationen

Mitt i natten
Nästa dag

Tryckkammarbehandlingarna

Behandling nr 1
Sjukhusvistelsen
Efterverkningar

Efteråt, i väntan på hemfärd
Hemma igen

Dykläkaren
Reaktionerna hemma

Reflektioner och råd

När du dyker
Välj rätt dykoperatör
Om det händer
Resa ensam/med sällskap?
Försäkringar
Kritik

I januari i år gick alltså drömresan till Truk Lagoon i Mikronesien, även kallat Chuuk, där kan man titta på ”the Ghost Fleet”. En stor del av den dåvarande Japanska stillahavsflottan sänktes här av amerikanska bombplan under ”Operation Hailstorm” en natt i februari 1944. Ett stort antal fartyg, flygplan och en och annan ubåt ligger här, och sportdykare från hela världen vallfärdar hit för att dyka på dessa.

Båten

Truk Aggressor II är i jämförelse med andra dykbåtar jag har varit på ganska luxuös; gott om plats och välskötta utrymmen. I salongen sitter ett signerat foto av David Hasselhoff från “Baywatch”, han har tydligen åkt med denna båt en gång. Lustigt, för varje gång jag tittar på “Baywatch” blir jag mer och mer övertygad om att ingen som var inblandad i produktionen av den TV-serien hade den minsta kunskap om eller anknytning till dykning, men det kanske inte stämmer...

Denna vecka är vi åtta dykare på denna båt, som kan ta upp till 14 gäster, så vi har det lite extra lyxigt. Eftersom jag är enda tjejen så får jag en egen hytt. Problemen börjar emellertid genast: Sex av gästerna ska komma med flyget på söndagkvällen, men på flygplatsen på Truk har ljusen på landningsbanan plötsligt slutat fungera, så deras plan får åka direkt till Guam, två timmar bort, och ett nytt flyg sätts in morgonen därpå. 

Detta säger lite om var vi befinner oss; Ön Weno i Truk Lagoon är en liten fattig ö i tredje världen, med tämligen risig infrastruktur. Det finns en liten flygplats, där bara vissa typer av flygplan kan landa. Continental Airlines’ nya fräsiga jumbojettar är det ingen mening att försöka landa med här. Det går ett reguljärflyg varannan dag, i bästa fall. Arbetslösheten i Truk är stor, och turister rekommenderas att inte gå omkring själva på ön, speciellt inte kvinnliga turister, det är nämigen inte säkert. Många frustrerade arbetslösa unga män har inget bättre för sig än att trakassera turister eller göra ännu värre saker... Folk bor i ganska ruffliga hus eller plåtskjul, vägarna är knappt framkomliga, fullt med herrelösa hundar och katter strövar runt på gatorna, osv. Mikronesiska Federationen som land har nästan bara en inkomstkälla, och det är en ganska stor summa pengar som USA betalar varje år för att få ha militärbaser där. Vad som händer med Mikronesien den dag USA bestämmer sig för att dra sig tillbaks från den delen av världen är det ingen som vet. Dagen innan vi anländer till Truk Aggressor säger en av de infödda besättningsmedlemmarna, kökspojken, upp sig från sitt jobb. Han hävdar att han har sett sina förfäders andar på båten och kan därför inte jobba vidare där. Han är verkligen vettskrämd. Kaptenen försöker att övertala honom att stanna, men förgäves.

Kom ihåg denna bilden av Truk, för detta kommer att ha en viss betydelse för vad som händer sedan. Truk Aggressor är en liten ö av “civilisation” mitt i en ganska fattig del av världen, långt bort från närmsta “utvecklade” land.

När då slutligen de sex sista dykarna kommer med flyget på måndagsmorgonen och går ombord på båten ger vi oss  iväg, något försenade, ut i lagunen. Kaptenen, som också är dykinstruktör, visar oss runt på båten och berättar om rutinerna. Vi erbjuds upp till fem dyk om dagen (fyra dagdyk plus ett nattdyk). De har en rutt som de brukar köra varje vecka, och det har visat sig funka väldigt bra. De mest populära vraken kommer vi att få dyka på i tur och ordning. Om någon har speciella önskemål, kom gärna  med dem, men vi tror att ni kommer att få den bästa dykningen på det här sättet, säger han.

Detta är ett bra ställe att vidareutvecklas som dykare, får vi veta. Man kan gå olika kurser på båten, t.ex. i Nitrox och UV-fotografering. Många gör sina första riktigt djupa dyk (över 30 m) här, och många gör sina första deco-dyk här också, säger kapten. Här måste jag lägga in en reservation att jag inte minns ordagrant vad han sade, men att många gör sina första deco-dyk här minns jag helt säkert att han sade. Han säger också att Aggressor emellertid inte rekommenderar decodykning, och de rekommenderar också att vi håller oss till max 130 fot (ca 40m).

Aggressor har en “hands-off policy”, berättar han. Besättningen finns till hands för att hjälpa till och att visa vägen för dem som vill, men de springer inte runt och kollar allas dykdatorer eller hur mycket luft man har kvar efter varje dyk. Man är inte heller tvingad att följa efter dykledarna under dyken. Var och en sköter sig själv. Däremot för de en gemensam journal över allas tider och maxdjup, om det skulle hända något. OK, låter juste, tycker vi. På andra båtar som jag har varit på har man varit striktare, men det här funkar väl också, vi är ju alla vuxna människor... (slitet uttryck, jag vet). Fast jag vill inte göra fem dyk om dagen, det låter väl mycket. Max fyra för min del. Tre dagdyk och ibland ett nattdyk, det har jag gjort förr. Och lite längre uppehåll en dag mitt i veckan, det blir nog bra.

Batteriet i min dykdator har tagit slut igen (det är nog något fel på den, jag bytte ju batteri förra året och har inte dykt sedan dess!), så jag blir tvungen att hyra en dator på båten. Jag hyr en Aladdin Pro Nitrox dator, inställd för vanlig luft. Enda problemet med den är att den visar djupet i fot istället för i meter, men det kan jag nog vänja mig vid. Multiplicera med tre och dela med tio så kommer jag ganska nära. #*@#% jänkare ska ställa till det hela tiden! Vikterna till viktbältet i pund, lufttrycket i psi, flaskvolymen i kubiktum, temperaturen i Farenheit...

Dyken

Dagen efter, på tisdagen, kommer vi till Fujikawa Maru, vilket allmänt anses som ”The Wreck” med stort W. Där finns enormt mycket att se. Vi kommer dit till andra dyket på dagen och vi gör tre dyk där. Egentligen ville jag bara göra tre dagdyk, men det här var ju så fantastiskt, inte kan jag stanna på däck när de andra går ner för fjärde dyket, heller...? Vi tar oss t.o.m in i maskinrummet tillsammans med en av dykledarna, jätteintressant. Jag hoppar över nattdyket idag, så är det nog lugnt. Sagt och gjort. Dagens dyk har maxdjup på mellan 113 och 81 fot (34 och 25 meter). Hela tiden har vi sett till att djupaste dyket är först på dagen, sedan kommer det näst djupaste osv.

Nu är det onsdag, och nu ska vi besöka det djupaste vraket under veckan, Nippo Maru. Eftersom det blir två ganska djupa dyk till att börja med så tar vi ett längre ytintervall på eftermiddagen och gör sedan ett grundare dyk på kvällen. Bara tre dagdyk idag alltså. Dyk ett har ett maxdjup på 126 fot (38 m), vilket inträffar i början på dyket när vi simmar ner i lastrummet och tittar. Större delen av dyket sker uppe runt bryggan och liknande på runt 100 fot (30 m). En haj och ett stim med Barracudor simmar förbi och låter sig glatt fotograferas. Detta dyket ägnades åt aktern, som ligger lite djupare än fören, nästa dyk tar vi fören. Långsam uppstigning och säkerhetsstopp på vanligt sätt följer. Datorn visar 37 minuter, vilket alltså inkluderar uppstigningen och säkerhetsstoppet. Ytintervallet är 2 timmar och 45 minuter, sedan går vi ner igen.

Vi följer linan neråt till mitten av vraket. Vi börjar simma mot fören (tror vi) och när vi kommer fram tittar jag på datorn och väntar mig att se ungefär 115 fot (35 m). Istället står där 133 fot (41 m). ”Holy s***t”, tänker jag ( jag har då umgåtts med amerikaner i tre dagar och har redan börjat tänka med amerikanska svordomar...), vi simmade åt fel håll! Vi är i aktern nu också! Att simma vilse var allvarliga misstaget nummer ett, i kombination med att vi inte avbröt dyket och gick upp direkt när vi insåg hur fel detta dyket blev. Ett upprepat dyk som är djupare än det första, och dessutom så djupt som 41 m. Illa! Jag tecknar till min buddy att vi ska vända, och vi simmar tillbaks mot mitten av fartyget, och ägnar nu istället detta dyket också till att simma runt bryggan. Vi tittar på köket och toaletterna (detta heter något annat med sjö-termer, jag vet!), och simmar upp och tittar på styrhytten på ca 90 fot (27 m). Där finns en av lagunens bäst bevarade rattar (heter det så på sjön?) och maskintelegrafer. Vi är helt upptagna med att titta och fotografera och undvika att röra upp bottenslammet. Då piper min dator till och säger ”deco: 10 ft 3 minutes”. ”S***t” tänker jag nu (OK, så mitt ordförråd med amerikanska svordomar är inte så stort ännu...), det där var inte bra, nu måste vi verkligen börja gå upp. Att inte hålla koll på datorns time-to-deco-tid var allvarliga misstaget nummer två.

Vi börjar dra oss upp så sakteliga och hänger uppe i masten på någonstans mellan 50 och 60 fot (15 och 18 m), om jag minns rätt. Då får min buddy syn på en liten tank, en liten stridsvagn, på däck nedanför oss. Han sticker genast iväg ner igen och simmar runt den och tar en massa foton. Under tiden väntar jag kvar uppe i masten. Detta tar säkert 5 minuter. När han kommer tillbaks har hans dator massvis med deco-tid, förstås. Han visar mig också att han börjar få slut på luft. Jag har hyfsat med luft kvar och tecknar till honom att ta min octopus om han behöver. Det behöver han aldrig, visar det sig. När vi väl kommer till säkerhetsstoppet finns där ett extra andrasteg som hänger ner från båten, som han kan ta. Efter några minuters uppstigning är vi uppe på 15 fot, min buddy tar extraluften, och vi börjar säkerhets/decostoppet. 

Efter tre minuter är min dator nöjd och släcker sin deco-tid igen. För säkerhets skull stannar jag kvar ett tag till, eftersom jag visste att dyket inte riktigt blev som planerat. Det blev djupare än det vi tänkt, och det blev djupare än förra dyket, inte bra alls. Efter ytterligare 3-5 minuter (jag minns inte riktigt) börjar jag gå upp. Jag har iofs lite mer luft kvar, men jag tycker att stoppet jag gjorde borde räcka. Detta var allvarliga misstaget nummer tre. Jag skulle ha stannat så länge min luft tillät, förmodligen ca 5 minuter till. Min buddy är kvar, han har fortfarande någonstans mellan 10 och 15 minuters deco på sin dator, så han hänger där han hänger ett tag till... Min dator visar 33 minuter efter detta dyk.

Efter att vi har gjort i ordning utrustningen och bytt om är det då dags för lunch. Mums, det är alltid gott med mat, man gör trots allt av med en massa energi när man dyker. Efter lunch har vi då det längre ytintervallet, vi ska gå iland på en ö och titta på ett sönderbombat japanskt kommunikationscenter, en gammal lämning från kriget. Strax efter maten, ca en timme efter dyket, börjar jag känna mig lite konstig i magen, lätt illamående. Jag tänker genast att det säkert har med maten att göra. Även om det var gott så var maten ganska ovan för mig (typiskt anpassade till amerikanska magar...), och min mage är ganska känslig och reagerar ofta på ovanliga saker. Nåja, det går över om jag vilar lite, bra att vi har ett längre ytintervall idag. 

En i besättningen kommer fram till mig och undrar om jag är OK. ”Javisst, lite trött bara. Jag är lite konstig i magen, men det är nog maten. Det går över om jag vilar lite”. Hon ger mig ett glas vatten och låter mig ligga och vila i samlingsrummet en stund. Då börjar jag känna lite stickningar i händerna och fötterna. Väldigt diffust. Det ska visa sig senare att hon vid det tillfället börjar hålla ögonen på mig, för hon tycker jag ser blek ut. Det vet jag dock inte ännu, det berättar hon mycket senare.

Nu ska man veta detta om mig, att min sjukdomshistoria består framför allt av långvarig svår kronisk hypokondri. Jag kan inte titta på ett TV-program om hjärntumörer utan att börja känna efter om jag inte har lite ont i huvudet och synrubbningar (eller vad nu symptomen är), om någon berättar om någon som har fått bröstcancer börjar jag genast känna efter på mig själv och hitta en massa knölar, när de säger på nyheterna att influensan är på väg börjar jag genast känna mig febrig osv. På mina dyksemestrar brukar jag regelmässigt, i tur och ordning, känna alla symptom på tryckfallssjuka som PADI-manualen tar upp...

Jag antar naturligtvis att detta är vad som händer nu också. Jag skojar med några av de andra dykarna om detta. ”Jag känner mig lite konstig, tänk om det är bends”, säger jag, utan att egentligen mena det. ”Vilka är egentligen symptomen på bends?” frågar någon. Jag räknar upp allting med stickningar och domningar, muskelförsvagning, känselbortfall, ledsmärta... Som den exemplariske studenten så lade jag naturligvis allt detta på minnet när jag gick grundkursen. För säkerhets skull har jag också alltid mina läroböcker med mig på mina resor för att kunna slå upp det.

Nu är det dags för landturen, och utan att känna mig helt tip-top följer jag med, mest för att få någonting annat att tänka på. Oron börjar gnaga i mig. Det där sista dyket blev inte riktigt som vi planerade, tänk om... Vi går runt och tittar på den bombade betongbunkern. Alla grabbarna är helt fascinerade, jag tycker väl att det är intressant, men är inte lika uppslukad av det kanske. Jag glömmer emellertid bort alla symptom och känner mig ganska normal igen.

Nu är det då dags, efter 3,5 timmars ytintervall, för dagens tredje dyk, som ska göras på ”Betty Bomber”, ett flygplan som ligger på ca 65 fot (20 m). Då är frågan, ska jag följa med? Om det verkligen är tryckfallssjuka ska jag ju absolut inte dyka mer, men det är nog bara inbildning, eller hur? Javisst, jag behöver bara få något annat att tänka på, jag följer med. Tänk vad spännande med ett flygplan, som omväxling mot alla båtar.

Vi gör dyket, och det är jätteintressant. Motorerna ligger 20 m bort, snett framför flygplanskroppen. Vi simmar in och ut ur det lilla vraket och skrämmer vettet ur de fiskar som simmar omkring där. Vi tar en massa roliga foton. Efter 20 minuter tecknar jag till min buddy att jag börjar gå upp (jag hade sagt till honom innan att jag skulle göra ett kort dyk), och jag simmar upp själv, tillsammans med en av dykledarna. jag hänger väldigt länge på 15 fot (5 m), säkert i 10-12 minuter, allt för att vara extra försiktig pga att dyk två blev lite dumt. Totaltiden för dyket inklusive detta stopp blev 37 minuter. Att över huvud taget göra detta dyk visade sig i efterhand vara allvarliga misstaget nummer fyra. Emellertid kan man också säga att detta dyk fick mig att inse snabbare att något verkligen var fel, det återkommer jag till senare.

En parentes: Vädret har varit fint hela dagen, det har varken varit vågor eller strömmar att tala om, och tack vare att vi är på en båt så behöver vi inte göra några ytsim direkt. Jag har inte varit speciellt stressad eller andfådd under något av dyken.
 
 

<<Bakgrund, lite om mig själv

Hur jag insåg att något var fel>>