Gör rehabiliteringshem av Kejsarstan |
|
Förslag för att stötta misshandlade kvinnor |
|
![]() |
|
Rehabiliteringshem? Anhöriggruppen till vuxna barn som misshandlas vill göra ett rehabiliteringshem av Kejsarstan i Bollstabruk. foto:jörgen sundin |
|
|
Ska rivningshotade Kejsarstan i Bollstabruk bli ett rehabiliteringshem
för misshandlade kvinnor? Vad är då ett rehabiliteringshem för misshandlade kvinnor? ja, egentligen precis vad det låter som. Misshandlade kvinnor finns det många av, det har Anhörigföreningen för vuxna barn som misshandlas egen smärtsam erfarenhet av. De kvinnor som flyr ett förhållande hamnar oftast först hos kvinnojouren. Men där kan man inte vara länge. - De kvinnorna behöver fortfarande hjälp. Men det finns egentligen ingen sådan idag, säger Lars-Gunnar Frånlund. Tanken med rehabliteringshemmet i Bollstabruk är att det ska kunna ta emot ett 20 tal misshandlade kvinnor och deras barn. Där ska de kunna få det stöd de behöver av terapeuter, kuratorer, psykologer och så vidare tills de kan återvända till sitt hem. Det kan handla om en vistelse på bara några veckor upp till kanske åtta månader - De här kvinnorna har ofta inget socialt kontaktnät. Det har försvunnit under de år de misshandlats eftersom de dragit sig undan, förklarar Frånlund. Exakt hur verksamheten ska se ut och hur den ska drivas har inte Anhöriggruppen något svar på. Men de arbetar intensivt för att väcka intresset. - Vi har varit i kontakt med Rädda Barnen, Brottsofferjouren med flera och alla är väldigt positiva, säger Frånlund. Ett rehabiliteringshem av den här typen kan naturligtvis ligga vart som helst i landet. Att Anhöriggruppen nu lanserar Bollstabruk och Kejsarstan beror på att lägenheterna blir lediga. Lars-Gunnar Frånlund ser dessutom en rad positiva "spin-offeffekter"
för Bollstabruk. - Ett tiotal arbetstillfällen bör det innebära och eftersom
det kommer barn till Bollsta gynnar det skolan och förskola. Dessutom
måste naturligtvis de som bor på rehabiliteringshemmet handla någonstans,
säger han. |
|
| Artikeln skriven av Jörgen
Sundin. Publicerad i Tidningen Ångermanland måndagen den 5 februari 2001 |