Nu ska jag berätta om min bror. Min bror, Jonatan Lejonhjärta, honom vill jag berätta om. Det är nästan som en saga tycker jag, och lite, lite som en spökhistoria också, och ändå är alltihop sant. Fast det vet nog ingen mer än jag och Jonatan. Jonatan såg verkligen ut som en sagoprins, det gjorde han. Hans hår glänste precis som guld, och han hade mörkblå, vackra ögon som det riktigt lyste om och vackra, vita tänder och alldeles raka ben.

Jonatan hette inte Lejonhjärta från början. Han hette Lejon i efternamn precis som mamma Sigrid, Karl och pappa Axel Lejon, fast han stack ifrån oss, när jag bara var två år, och gick till sjöss, och sen har vi inte hört av honom.

Jonatan berättade för mig om Nangijala, landet dit man kommer när man dör. Det är någonstans på andra sidan stjärnorna. Där är lägereldarnas och sagornas tid och det kommer du att tycka om. Det var från Nangijala som alla sagor kom, sa han, för det var just där som allting hände, och kom man dit, så fick man vara med om äventyr från morgon till kväll och på nätterna också, sa Jonatan.
"Det du, Skorpan", sa han. "Det blir annat det än att ligga här och hosta och vara sjuk och aldrig kunna leka."

Jonatan kallade mej för Skorpan. Det hade han gjort ända sen jag var liten, och när jag en gång frågade honom varför, så sa han att det var för att han tyckte så mycket om skorpor, särskilt såna skorpor som jag. Ja, han tyckte om mej, Jonatan, och det var konstigt. Men den där kvällen, när jag var så rädd för att dö, sa han att bara jag kom till Nangijala, så skulle jag genast bli frisk och stark och till och med vacker.

Det var i Nangijala Jonatan och jag träffades igen och blev bröderna Lejonhjärta. Tillsammans fick vi uppleva ett riktigt äventyr.

Ur Astrid Lindgrens bok "Bröderna Lejonhjärta"