Den 3 januari 2005 föddes ängeln Amandas lillasyster med planerat kejsarsnitt på Östra sjukhuset i Göteborg klockan 08.57.
Natten innan var jag uppe en gång i timmen för jag kunde inte sova, var så nervös inför faktum att Dagen D hade äntligen kommit. Medan Mikael sov så gott. Jag kan inte begripa hur han kunde vara så lugn inför förlossningen.
Klockan 4.30 gick jag och duschade och 5.00 ringde våran väckarklocka. Mikael kom upp och vi gjorde oss ordning och taxin kom och hämtade oss vid Tuve torg och körde oss till Kvinnokliniken på Östra.
Vi träffade den sköterska som skrev in oss på Östra några dagar innan och hon gjorde mig i ordning inför operation och förklarade sedan lite mer vad som skulle hända. I den stunden var jag utanför mig själv. Jag trodde bara att jag drömde. Ville absolut inte inse att idag skulle jag bli mamma för andra gången. Men inför denna förlossningen och Amandas förlossning kändes det annorlunda. Allting kändes så tryggt denna gången.
När vi klara inför operation fick vi vänta i ett liten rum i cirka 30-40 minuter, men det kändes mer som 100 år. Jag och Mikael småpratade lite och än märkte jag inte ett spår av oro i Mikael. Det kändes tryggt att han var så lugn, för det påverkade mig också i viss mån. Om han kunde lita på att denna gången skulle gå bra, så kunde jag lita på det också, kändes det som.
Strax efter 7 kom sköterskan och hämtade oss till operation. När vi åkte hissen upp till 5 våningen där operationen ligger började jag skaka i hela kroppen. Det kändes så bra då att jag hade två lugna personer med mig. När vi kom till operation fick jag träffa den personalen som skulle vara med under snittet. Dem förklarade precis allt vad som gjorde och vad som skulle ske under snittet. Jag fick sätta mig på britsen och narkosläkaren satte ryggbedövningen på mig alldeles utmärkt. Denna gången gjorde det inte ont och dessutom så tog den också. Jag slapp att bli sövd och det blev jag så glad över. När operations läkaren kom blev både jag och Mikael överlyckliga se vem det var. Någon kväll i december åkte vi till Östra akut för att barnet var ovanligt lugnt. Jag kände barnet, men den var väldigt lugn. Då fick vi en underbar läkare som verkligen tog tid för oss och han förklarade att allting såg väldigt bra ut för barnet i magen. Den läkare fick göra snittet!
När bedövningen tog fick jag nästan panik när jag inte kunde känna mina ben och jag kunde inte röra på dem. Nu vet jag hur det känns att vara förlamad och det känns inget vidare. Men varenda gång paniken kom smygande så tog flera djupa andetag och koncentrerade mig istället på att barnet skulle komma snart.
Så fort dem såg barnet frågade jag om det levde och när jag fick beskedet att barnet gjorde det började jag gråta av både lättnad över att barnet levde och sorg över att Amanda inte skulle få se sin lillebror. Det var en snäll sköterska som hela tiden fick torka bort mina tårar och försäkrade mig hela tiden att barnet mådde bra. Mitt hjärta stannade dock en liten stund för jag hörde inte bebisen skrika på en gång, men sen hördes barnet skrik över hela sjukhuset. I den stunden tänkte jag bara på att det var oerhört ljuv musik att höra och det är tecken på att min son lever och mår bra!
När barnet kom ut fick jag se på det en kort sekund och jag frågade var det blev och jag fick se till min stora förvåning såg jag att det var en helt underbar flicka och jag som trodde att vi skulle få en pojke denna. Jag tappade bokstavligen hakan! Simon blev istället en helt underbar Madeleine.
Till slut efter en snabb läkarundersökning på min dotter fick jag äntligen henne till mig och jag såg hur lik hon är sin pappa, men inte Amanda. För mig känns det bra att dem inte är lika, mina döttrar.
När dem hade sytt klart mig fick Mikael ta sin dotter medan dem körde mig till ett litet rum. Där i det rummet kunde vi njuta av våran dotter. Som levde och mådde bra!! Nu kunde vi äntligen ringa till våra föräldrar och säga att allting gick bra denna gången och dem hade ett litet barnbarn som heter Madeleine!
Dem två första dagarna gick det jättebra. Jag var uppe dagen efter och det gjorde inte så ont i snittet. Så vi tänkte att vi skulle åka hem på torsdagen (hon föddes på en måndag) men när torsdagen kom hade hon gått ner mer än dem 10% och hon hade fått gulsot. Madeleine fick komma till neotalen och sola 24 timmar. När jag såg henne under lampan började jag gråta för jag tyckte det var hemskt att se henne sådan och i bakhuvudet hade jag en änglamammas berättelse. Hennes son som dog hade också solat under lampan. Självklart var det inte därför han dog, men i den stunden tänkte jag inte förnuftigt. På lördan fick vi komma hem på permission och på måndag fick vi komma till Östra om igen för att dem skulle se hur det var med gulsoten och vikten. Allting var bra och vi blev utskrivna!
Sedan dess har vi bara njutit av Amandas lillasyster och våran dotter Madeleine!
Kram/ Chatarina