Chatarinas och Mikaels berättelse Vi är ett gift par som heter heter Chatarina och Mikael Andersson, bor i Göteborg med hunden Charlie. Plus lilla Knytet i magen. Den 13 januari 2004 föddes och dog vår förstfödda och mycket efterlängtade dotter, Amanda efter en mycket bra och fullgången graviditet. Vi ska berätta lite hur det är att vänta ett barn efter att man har förlorat ett barn. Men först vill vi skriva om Amanda och hennes förlossning.
Chatarinas förlossningsberättelse:
Amandas beräknade förlossningsdatum var den 11 januari 2004. Den dagen fick jag värkar som började vid 17-tiden. Under hela måndagen gick jag med värkar men vid tvåtiden på natten mot tisdagen bestämde jag mig för att ringa till Östra Sjukhuset. De tyckte att vi skulle åka in och en halvtimme senare anlände vi till normalförlossningen. Där blev vi visade till ett rum av en barnmorska som undersökte och sedan satte CTG på mig. En stund senare visade CTG-kurvan att Amanda inte mådde så bra. Hennes hjärtljud sjönk mycket drastiskt när värkarna kom. Jag och Mikael förstod nog inte så mycket av det som hände. Vi trodde att maskinen tappade bort hjärtljuden ibland när vår dotter rörde sig i magen och att de kraftiga kurvorna visade värkarna istället för Amandas hjärtljud. När barnmorskan hade varit inne och kontrollerat mätningen tillkallades jourläkaren som snabbt beslutade om akut kejsarsnitt. Helt plötsligt var det jättemycket personal i rummet som hjälpte mig att bli redo för operationen. Under tiden förklarade läkaren hur det låg till med vår dotter. I den stunden trodde jag att mitt barn va trött efter två värk dagar och ville ha hjälp med att komma ut till oss. När vi åkte upp till operation slog det mig helt plötsligt att inom en halvtimme skulle jag och Mikael blir föräldrar till vårt kärleksbarn och den vetskapen gladde mig oerhört. Före de skulle göra snittet fick jag ryggbedövning av narkosläkaren, men den tog inte som tur var med tanke på vad som hände. Läkaren beslutade då att jag skulle sövas. Innan jag blev sövd fick jag veta att Mikael skulle gå och sätta sig i korridoren. När han var på väg ut så skulle jag säga att jag älskar honom väldigt mycket, men jag hann inte innan narkosen tog mig till sömnens land. Kl. 03.35 föddes vår efterlängtade dotter. Hon omhändertogs av några mycket erfarna läkare som gjorde allt för att rädda hennes liv vilket tyvärr inte var möjligt. Amanda dödförklarades kl. 04.05. En och en halv timma senare vaknade jag ur narkosen. När jag återfick medvetandet började jag ropa efter Mikael och helt plötsligt började jag störtgråta. Jag kände på mig att något var galet. Läkaren som beslutade om kejsarsnittet satt bredvid mig med vår barnmorska och jag frågade dem hur det var med barnet. Läkaren tittade sorgset på mig och sa att flickan inte hade klarat sig. Jag började gråta ännu mer och sa hela tiden för mig själv att jag inte ville vara med längre. Efter en stund frågade jag läkaren om min dotter hade lidit och det hade hon inte sa hon. Hon frågade då om jag ville ha flickan hos mig och jag sa att jag ville det. Efter en stund kom en sköterska in med en barnvagn och jag kommer ihåg att jag slutade gråta och tittade på vagnen och gladde mig istället att jag äntligen skulle få se mitt barn. Jag fick henne till min famn och jag såg direkt hur lik hon var sin pappa. Amanda är det vackraste barn jag har sett i hela mitt liv. Vid halvsextiden åkte vi till vårt rum på förlossningen och jag höll Amanda hela förmiddagen. Våra föräldrar kom och sörjde med oss. Under dagen fick vi träffa en läkare som förklarade vad de hade gjort för vår dotter. Ett av de finaste minnena jag har på sjukhuset var när jag fick klä Amanda. Jag hade tänkt hela dagen att jag måste klä på henne något och äntligen fick jag göra det med hjälp av en barnmorska. När vi gjorde det så satt Mikael och våra föräldrar runt omkring mig och grät. Jag förstod inte varför de grät för det här var en fin stund för mig. Men när jag var klar började jag också gråta för att jag då insåg att vi aldrig kommer få se Amanda växa upp. På kvällen åkte Mikael och jag upp med våra föräldrar till en gynekologavdelning där vi skulle vara tills vi fick åka hem. Snittet gjorde inte så ont, så redan dagen efter var jag uppe och gick. Den dagen åkte vi ner till förlossningen igen och fick se Amanda. Det var väldigt jobbigt men också en fin stund för mig och Mikael. På eftermiddagen fick Amanda åka till Sahlgrenska för att obduceras. Tanken på att hon låg i ett kallt bårhus var outhärdlig. Helst hade jag velat att hon var hos mig och Mikael. På torsdagseftermiddagen gick vi ut på en liten promenad utanför sjukhuset. Jag blev mycket förvånad över att livet där utanför gick vidare, medan Mikaels och min värld hade stannat. Så på fredagen fick vi äntligen åka hem.Mikaels förlossningsberättelse:
Efter en vecka av spänd förväntan började det hela på allvar söndagen den 11 januari 2004. Då började min fru Chatarina känna av de första egentliga värkarna. Dessa avtog dock sent på kvällen för att återkomma och undan för undan bli starkare och frekventare under måndagen. Vid halv tvåtiden på natten mot tisdagen tog vi kontakt med Östra Sjukhuset här i Göteborg dit vi hade planerat att åka när det var dags. Då kom värkarna med femminutersintervaller och varade så pass länge att de på förlossningen tyckte att vi skulle komma. Väl inne på sjukhusets förlossningsavdelning så undersökte de Chatarina och konstaterade att barnet inte hade fixerat sig ännu och att hon inte var öppen mer än ca en cm. Allt tydde alltså på att vi skulle få åka hem och vänta lite till. Innan vi blev hemskickade ville de dock göra ett CTG för att kontrollera barnets hjärtljud och värkarna så att allt var som det skulle. Till en början såg allt helt normalt ut, åtminstone vad vi kunde bedöma. Hjärtljuden låg stadigt mellan 140 och 150 slag per minut. Efter en stund började kurvan för dessa att sjunka ner mot ca 50-60 spm och låg där en stund innan den åter började stiga. Vid det här laget hade vår barnmorska kommit in i rummet igen och såg då att instrumentet inte hade registrerat några värkar under svackan. En läkare tillkallades och tillsammans såg de hur en ny svacka på hjärtljudskurvan kom utan några starka värkar syntes på den andra grafen. I den stunden beslutade läkaren att de var tvungna att göra ett akut kejsarsnitt. Då började jag fatta att något inte var som det skulle men ingen kunde säga vad som var fel mer än att vårt barn inte mådde så bra. Från att bara varit Chatarina, jag, barnmorskan och läkaren i rummet så blev det nu fullt med sköterskor och barnmorskor som förberedde henne för operationen. Jag fick en uppsättning kläder så att jag kunde följa med när de skulle göra snittet. Väl uppe på operationssalen så gav de Chatarina en ryggbedövning så att hon skulle vara vaken när de fick ut vårt barn. Den tog dock inte som den skulle så narkosläkaren var tvungen att söva henne under ingreppet. När hon nu var sövd och jag ändå inte kunde göra något så beslutade jag att vänta utanför. Till att börja med fick jag sitta själv ute i korridoren då de nu på natten inte hade någon som kunde göra mig sällskap. Efter en stund kom ändå en undersköterska och satt med mig. Tankarna medan jag satt där pendlade mellan hopp och oro. Ena stunden tänkte jag på att jag snart skulle få träffa mitt barn för första gången för att i nästa fundera på vad som kunde vara fel. Efter vad som kändes som en mindre evighet, som jag nu senare insett knappt kunnat vara mycket mer än 20 minuter, så kom vår läkare ut och pratade med mig. Hon kunde inte säga så mycket mer än att de hade fått ut barnet och att det inte mådde så bra. En barnläkare och några sköterskor höll just i den stunden på att undersöka det. Därefter var hon tvungen att återvända. Kände mig så förvirrad att jag till och med glömde att fråga om det blev en pojke eller flicka. Efter ytterligare 10-15 minuter kom vår läkare, barnläkaren och några sköterskor ut till mig i korridoren. På deras ansiktsuttryck kunde jag redan innan de sa något se att det inte var bra. Sittande på bänken med dem omkring mig så berättade barnläkaren att det blev en liten flicka men att hon tyvärr inte klarade sig. De frågade om vi har bestämt något namn. Vi hade sedan länge beslutat att om det blev en dotter skulle hon få heta Amanda. Den stunden var nog den värsta i hela mitt liv. På några få sekunder försvann allt hopp och förbyttes i sorg. Känner hur en av sköterskorna lägger sin hand på min axel och i den stunden betyder den lilla gesten väldigt mycket. Kände mig så enormt ensam där ute när jag fick ta emot dödsbudet helt själv. Därefter talade vår läkare om att det inte är någon fara med Chatarina och att de snart är klara och därefter kan vi gå in och titta på min dotter om jag ville. En stund stod de tysta kring mig innan sköterskan med handen på min axel frågar om jag vill gå in och se på Amanda. Hade aldrig sett en död människa, åtminstone inte i verkligheten, tidigare så det var med en viss tvekan som jag följde med de andra in i operationssalen. Där inne låg hon insvept i en handduk på ett litet undersökningsbord och såg så fridfull ut, nästan som hon sov. Enda skillnaden var att ur den här sömnen skulle hon aldrig vakna. Stod och tittade på henne en stund utan att kunna säga något. Inom mig blev sorgen allt tyngre. Medan vi står där berättar barnläkaren att Amanda föddes med dubbel gomspalt och att hennes skalle var hopväxt vilket den inte ska vara på små barn. När de fick ut henne kippade hon efter luft men kunde inte andas. Läkarna hade haft stora problem med att intubera henne. Tillsist hade de lyckats få ner slangen men andningen kom inte igång för det. Då misstänkte de att lungorna var hopsjunkna och stack med en nål utifrån för att försöka hjälpa igång dem. Inte heller detta hade lyckats. Därefter frågade de om jag ville hålla Amanda. De lyfte upp henne så att jag kunde ta henne i min famn. Jag stod så en stund innan de frågade om vi ska gå till ett annat rum medan vi väntar på att Chatarina ska vakna. Med Amanda i min famn och sköterskan som håller om mig så gick vi och barnläkaren till ett litet rum där vi blir sittande en stund. I rummet blir inte mycket sagt vad jag minns. Vad jag kommer ihåg var att läkaren försöker förklara en gång till och jag frågar något om det är vanligt. Då svarade han något i stil med att det är mycket ovanligt. När de fått reda på att Chatarina var på väg att vakna så frågade de om vi skulle gå in till henne och om jag ville bära Amanda eller om de skulle lägga henne i en barnvagn som de kört fram. Tillsist bestämmer jag mig för att lägga henne i vagnen och sen går vi till uppvakningen. Väl inne på uppvakningen så möts jag av att Chatarina ropar efter mig. Därefter börjar hon störtgråta trots att ingen ännu har berättat vad som hänt för henne. Jag fick en stol och satte mig på hennes vänstra sida av sjuksängen. På den högra sitter vår läkare och barnmorskan som tog emot oss när vi kom in till sjukhuset för några timmar sedan. När Chatarina vaknat tillräckligt till medvetande börjar hon fråga efter barnet och vad det blev. Då berättar barnläkaren att det blev en dotter men att hon tyvärr inte klarade sig. Framåt morgonen blev vi flyttade till förlossningsrummet. Vi hade lovat att ringa till våra föräldrar när barnet var fött. Nu blev vi istället tvungna att meddela den hemska sanningen istället. Efter några timmar kom de och var med oss hela dagen medan flera läkare besökte oss och pratade med oss om vad som hade hänt. En av de allra jobbigaste stunderna på hela dagen var när en själavårdare från sjukhuskyrkan kom och pratade med oss. Av henne fick vi papper om några föreningar för föräldrar som har förlorat sina barn och om begravningen. I den stunden så insåg vi verkligen att vi hade förlorat vår efterlängtade dotter. Både jag och Chatarina bröt ihop och kunde inte säga ett ord. Den andra svåra stunden var när vi skulle ta kort på lilla Amanda som vi hade i barnvagnen på rummet hela dagen. En fotograf skulle komma dit och ta några kort som vi skulle få. Vi skulle klä henne i en liten sparkdräkt som vi hade med oss. Den vi hade tänkt att hon skulle ha på sig den dagen som vi skulle åka hem från sjukhuset. Varje gång som jag tittade på henne i vagnen så blev jag både glad av att se henne och enormt ledsen när jag tänkte på att hon inte levde längre. En barnmorska kom och vägde och mätte Amanda. Chatarina fick klä henne. Under tiden som hon gjorde det så satt jag och våra föräldrar och grät. På något sätt kändes det lite lättare när jag såg min pappa, som jag väldigt sällan sett gråta, gråta. Varför vet jag inte men det bara kändes så. På förlossningsrummet fick vi vara kvar till kvällen då det blev bestämt att vi skulle flytta till ett rum på gynavdelningen där vi skulle bo fram till fredagen när vi fick åka hem. Framåt kvällen när våra föräldrar hade åkt hem kom en barnmorska upp på rummet med Amandas fotavtryck och lappen med hennes längd och vikt. Det sista minnet från sjukhuset är från onsdagsmorgonen när vi skulle få träffa Amanda igen. Barnmorskan som tog emot oss var med oss och vi fick hålla Amanda igen. Vi tog några kort på henne. Det kändes mycket fint men också enorm sorgligt. Vår lilla Amanda föddes kl. 03:35 och dödförklarades kl. 04:05 tisdagen den 13 januari 2004. Senare vid två tillfällen har vi träffat läkare som var med när vi förlorade Amanda. Första gången träffade vi en specialistläkare som delgav oss en del av resultaten bl.a. provet på moderkakan. Av detta kunde man inte se något fel. Några kromosomavvikelser på Amanda fanns ej och ej heller några genetiska fel. Några andra svar kunde vi inte få den gången då obduktionsrapporten inte var klar. Några veckor senare träffade vi den barnläkare som var med vid räddningsförsöken. Då han hade fått obduktionsrapporten kunde han berätta dödsorsaken. Den var ett funktions fel på ett blodkärl mellan stora och lilla systemet i hjärtat. Detta kärlet är öppet när barnet ligger i magen och ska stänga under födseln när barnets lungor tar över andningen från moderkakan. I Amandas fall hade detta inte stängt vilket ledde till att lungorna blodfylldes. Normalt hade man kunnat klara detta med hjälp av intubation. Då Amanda hade dubbel gomspalt hade man stora problem med att föra ner slangen till lungorna och på detta sätt trycka undan blodet och hjälpa igång andningen. Han berättade också att det inte fanns några tecken på att hon led utan att hon somnade in fridfullt.Gravid igen
När vi var på sjukhuset när Amanda dog, började vi prata om att vi skulle naturligtvis försöka bli med barn igen. Men när begravningen hade varit så var det inte lika självklart för mig (Chatarina) att bli gravid. För mig kändes det som att vi utmanade livet igen genom att bli gravid och vi skulle bara förlora igen. Jag ville att vi skulle adoptera istället, men Mikael ville ha ett biologiskt barn. Han ville försöka igen och efter en tids funderingar gick jag med på att försöka åter igen att bli med barn. Mensen hann aldrig komma förrän vi blev gravida i slutet av april.Den 4 maj var vi på semester Kreta och på kvällen testade vi positivt. Amanda ska bli storasyster! Man blev överlycklig, men också livrädd. Man vill inte mista det här barnet också. Så fort vi kom hem ifrån Kreta bokade vi tid hos den specialistläkaren som gav oss beskedet att det fanns inga genetiska fel hos Amanda eller hos oss. Han gav klartecken till att vi fick gå på specialist mödravården på Östra och genom vår personliga kontaktstöd inom föreningen, Ulrika Slottner som är nu kontaktperson i Västra Götalands län, så fick vi en underbar och mycket erfaren barnmorska på Östra och att ha vår bm på vår sida känns väldigt lugnande.
Att vara gravid igen är mycket psykiskt påfrestande. Man har sorgen efter Amanda och den här väldiga oron över den här bebisen. Det är verkligen ett under att jag (Chatarina) inte har hamnat på psyket. Man blir väldigt kluven i sina känslor. Ena stunden vill man inte vara gravid och i den andra stunden vill man vara gravid. Man är väldigt rädd varje kväll innan man somnar. Tänk om man drömmer om döda barn. Rädd varje gång man öppnar ögonen när man vaknar på morgonen när man inte känner bebisen på direkten. Man är arg på allt och alla! Man vågar inte tro att denna här gången kommer det gå bra. Man planerar begravningen för bebisen i magen. Man vågar helt enkelt inte tro att man ska få hem ett levande barn. Trots att statistiken säger att det är mycket få barn som dör i Sverige. Men vi som väntar barn efter att ha mist ett barn kan inte strunta i den statistiken för vi har redan blivit drabbade av den.
För mig (Mikael) känns graviditeten bra, självklart lite oroligt. Men jag är övertygad att det kommer bli bra denna gången. Östra har verkligen ställt upp för oss och det är vi enormt tacksamma för. Vi får väldigt många kontroller för bebisen. Många ultraljud och nu går vi en gång i veckan till bm. Dem gjorde organscanning på bebisen i vecka 19. Jag (Chatarina) kallar det tiden före och tiden efter scanningen. Tiden före så förnekade jag bebisen för att skydda mig själv. Jag var gravid, men inte med barn. Fast barnet gjorde och gör fortfarande allt för att få mig att inte förneka henne/honom, genom att sparka en hel del. Tiden efter så kunde jag inse att vi väntar barn och dagen efter åkte vi och köpte barnkläder för 600 kr. Nu kunde jag äntligen slappna på ett annat sätt. För att nu visste jag med all säkerhet att barnet mår bra!
Nu är vi i vecka 23 och tankarna på den kommande förlossningen gör sig gällande hela tiden. Vi har bestämt mig att jag (Chatarina) ska försöka få ett planerat kejsarsnitt i vecka 37, för mitt psyke skulle aldrig kunna klara av att jag ska gå full tid med bebisen och vi vill att dem ska ta bebisen direkt ifrån oss efter förlossningen för att se att allt är bra med barnet. Vaginal förlossning skulle enbart bli psykisk pina för både mig och Mikael. Nu har vi ordnat att jag (Chatarina) ska få gå på Aurora- mottagningen och bearbeta Amandas förlossning och min rädsla. Vi går fortfarande regelbundet hos vår kurator och vi ska gå där så länge vi känner att vi behöver någon att prata med. Först tänkte vi att vi skulle sluta gå till henne efter förlossningen, men nu är vi inte säkra längre. Det kan ju bli jobbigt med sorgen efter när bebisen har kommit för då kommer man verkligen inse vad man har mist med Amanda.