Ordinis Helenium
Beskrivning Av Götene Kommun
med tyngdpunkt på lämningar från äldre tider
EN RESA I DATORN ELLER MED BILEN
____________________________
(Tyvärr förstörs bokmärkesfunktionen nedan av Passagens webbserver)
Från Götene till Vättlösa + Ledsjö + Ova + Hangelösa + Broby +
Skeby + Källby + Husaby + Skälvum + Sil + Holmestad +
Kinne-Vedum + Kinne-Kleva + Kestad + Fullösa +
Forshem + Hällekis tätort + Österplana + Medelplana
samt till Västerplana.
GÖTENE är kommunens centrum. Köpingsvapnet, se här ovan, godkändes 1953, och återfinns nu på kommunens gränsskyltar. Bebyggelsen vilar på tre socknars mark - Götenes, inkluderande kyrkan och centrum; Sils i väster, och Vättlösas söder om Gränsgatan. Götene socken är till ytan mycket liten - nämndes första gången 1304. Carl Johansson grundlade Götene samhälle omkring år 1900, och hans resta minnessten av granit står på Lidköpingsvägens södra sida, ungefär mitt emot höghusen. Den restes 1951 av Götene Municipalsamhälle.
Götenes äldsta byggnad är kyrkan. En takbjälke har daterats till år 1128. Den ingick i en föregångare till stenkyrkan. Det som nu är dess kor invigdes 1140 1/8. Kyrkans omdaning var bekostad av Sankta Helena, en bygdens dotter som 1396 blev ett av hela Sveriges skyddshelgon. Enligt den äldsta skriftliga källan om henne, skriven under 1280-talet av Skarabiskopen Brynolf Algotsson, blev hon martyr på väg till denna kyrkoinvigning just detta datum, och uppgiften stärks av en annan kyrklig handling - en från Linköpings stift. Se mer om henne i hennes egna hemsidor på svenska, engelska och franska.
Från 1100-talet är dopfunten. Triumfkrucifix, silverkalk och en patén är från 1300-talet. Madonnan med Jesus i knät är från 1400-talet. Vidare nämns Götene kyrka i avlatsbrev från 1435 och 1480 - kyrkan var helgad åt S. Helena; och 1462 skrevs ett avlatsbrev för den källa, som nu blivit mycket väl iordningställd inne på Arlas mejeriområde, och som uppstod när S. Helena där blev martyr. Källan var på 1700-talet en springbrunn, såsom idag, men numera är det kommunalt vatten som sprutar upp! Denna källa är det självklara pilgrimsmålet i Götene - man anmäler sig bara först hos vakten i entréen.
På 1490-talet utfördes målningar i kyrkans tak och väggar, men Helena-bilden är borta. Hon saknas även i altarskåpet från runt år 1500, (även om en del kallar en av figurerna för "Helena" alltsedan skåpet blivit kraftigt renoverat på 1960-talet). År 1540 nämndes prästbostället för första gången, och 1544 var Josef pastor här. Helenakyrkan ser ålderdomlig och anglo-saxisk ut, och klockorna hänger i en stapel - (under turisttider brukar kyrkan vara öppen på dagtid; annars finns vaktmästarlokaler vid kyrkogårdens norra del, och pastorsexpeditionen ligger snett över gatan mot skolan - de har en egen klockstapel utanför). I altaret ligger i ett nytillverkat skrin Sankta Helenas undergörande finger-relik!.
Annars är Västerby den äldsta gården i socknen (Westreby 1397 10/2); dess äldsta bevarade byggnad är en flygel av timmer. Denna gård ärvde S. Helena av sin mor under 1100-talets första tredjedel, och där bodde sedan Helenas dotter som gift. Helena lär ha byggt en Mariakyrka på Västerbys ägor vid Göteneån mellan Götene och Sil; dess sten skall sedan ha återanvänts till ett brobygge. Ägorna kom i nyare tider att delas upp så, att flera gårdar bildades. Socknar fanns inte på 1100-talet, men inom området som motsvarar dagens Götene socken fanns kanske bara tre gårdar: En hypotetisk Götene Gård vid kyrkan, Västerby samt den näst äldsta gården enligt dokument: Månstorp (Monastorp på senmedeltiden).
År 1951 grundlades Götene Fornpark, och där ligger en nygjord domarring. I parken uppfördes dels 1955, dels 1997 pjäser om S. Helena. Våren 1998 sattes där Inula Helenium-plantor - S:ta Helenas egen växt.
Mitt på Fornängs Skolans idrottsplats ligger två domarringar om 8 resp. 9 stenar; ringarna går delvis ihop. Vid Pellagården står en elvastenig domarring - en av många i distriktet. Strax norr om Älemossens Gård, halvvägs mellan Månstorp och Storängsbackarna, finns en samling fornminnen bl.a. en Skeppsättning, 23 x 10 m, med 10 stenar varav 2 resta; en Skeppsättning, 22 x 11 m, med 12 (förr 16) stenar; en niostenig domarring; samt en bautasten.
Söder om Götene ligger Vättlösa socken. (Ortsnamnet anses ange att man var utan vatten där). Dess kyrka ser också ålderdomlig ut - ligger strax öster om E 20- korsningen. Sockennamnet skrevs först år 1366 "in Wäterlöso". År 1436 daterades en handling (SMR 490) i Vättlösa med Elisabeth av Türingens Dag, vilket i just Skara Stift var 19/11 (annars 17/11).
Kyrkan fanns före 1102, och man har funnit träbitar under dess golv, vilka är rester av den äldsta kyrkan på platsen - denna var då helt säkert en av byggnaderna av en stor gård, som nu är utplånad. Äldsta golvet var av stampat kalkbruk. Man har funnit en medeltida trappa till altaret, liksom en syll för en tappkonstruktion, och ett ärgat gradskiveliknande föremål. När koret var uppfört av sten runt 1180 ägde det en absid, vilken togs bort när en gravplats inreddes. Koret fick då rak avslutning och ett fönster mitt på, vars bågar benämndes som götiska (nu igenmurat). Den välvda delen av långhuset är också från runt 1180 - valven slogs på 1400-talet. År 1910 doldes de medeltida målningarna i valv och på väggar, och nu präglas kyrkans inre av jugendepokens stil - sällsynt fräscht och smakfullt.
De äldsta målningarna bestod av grova svarta slingor. I valven blev senare en helgonlegend målad. I mittvalvet på södersidan fanns en vagn med eldflammor. I en ugn gräddades bröd. I fältet mitt emot på samma sida var ett bord dukat och gäster satt omkring. Bakom bordet stod en kvinna (S.Helena?) och delade ett bröd. Allt i olika färger. Norra sidans valv intill läktaren visade ett lejon; bakom predikstolen var ett Kristusansikte med gloria. Korvalven hade mycket vackert målade träd, hjortar m.m. De antika gångjärnen till en förutvarande kyrkport är placerade på en källardörr i Fogdegård, där också finns en del gravstenar.
Inom kyrkans murar återfinns många gravar tillhörande adelspersoner, präster och rusthållare. År 1656 uppfördes Stakeska gravkoret - undervåningen har välvt tak; övervåningen är nu sakristia. År 1756 murades sydportalen igen. Altaret fick ett trähölje 1909; under detta finns det ursprungliga stenaltaret kvar med sin relik - ett "fingerben m.m." och kolstybb. Funten är synnerligen intressant - 1980 önskade man göra en betongkopia av den, ty 1872 sändes den per båt från Lidköpings hamn till Statens Historiska Museum i Stockholm (för 5 kr och 50 öre). Den har sju lika stora bild-arkader. N:r 1 och 2 upptas av en tarasque; 3 av en ryttare på häst; 4 av en helskäggig soldat; 5 av ett lejon; 6 av en knäböjande skäggig man, som räcker fram ett barn till biskopen eller Jesus Kristus i 7:de arkaden.
Nattvardskalkens silverfot från 1400-talet har en latinsk inskription lydande: Dominus Laurencius Sodtzm Boralb Hunc Calx Cem Dedit.
1806 brann de flesta av Vättlösas och Götenes kyrkböcker upp, till men för alla släktforskare! Dessutom brändes kyrkböcker upp på en åker nära Vättlösa kyrka 1910, vilka hade blivit funna på kyrkvinden. Söder om kyrkogården ligger Kommunisterbostället (12 x 8 m; 5 m hög), knuttimrat, med enkupigt tegel. Det har eventuellt flyttats till sitt nuvarande läge, och är nu sockenmuseum, visande bl.a. stockbåtar, och den berömda kistan från tidigt 1100-tal, 1.2 x 0.56 x 0.67 m. Strax bakom står en liten, gammal timmerbyggnad, som socknen återfått efter att den stått i Ledsjö en tid.
På andra sidan om kyrkan ligger i en trädgård Vättlösas kanske äldsta träbyggnad, troligen från 1700-talet.
Inom socknen, ett stycke söderut längs E 20, ligger ett maskinhistoriskt museum, där man kan få uppleva stora men tysta ångmaskiner i funktion.
Åker man österut från kyrkan, kommer man först till en skylt som utpekar en tidigare hälsokälla, järnhaltig, dit en stig leder, och intill vilken en sten med inskription är uppställd - den verkar ha hört till ett soldattorp - och längre österut ligger Gullhammar (först nämnd 1540; nuv. timrade huvudbyggn. från slutet av 1800-t.). Förr låg gården "en tredjedels fierdingswäg norr om" nuvarande läge, på en flack kulle med ruinrester på (Storängsbacken), förbi vilken en stensatt gammal väg leder bort mot Ättestupan. Götene har satts i samband med kung Gaute eller Göthe, och i Göthriks och Rolfs Saga nämns att Skapnatrungers bostad varit Gyllingshammar: "Här är en skogsbacke vid vår by, han heter Gillingshammar och therhos en klippa, som vi kallom ättstapel" - den anses vara Tjursgraven, se nedan. En åttastenig domarring ligger på Korsbacken strax norr om dagens Stora Gullhammar, "med en skattgrävningsgrop intill varje sten".
Enligt tradition skall traktens första missionärer ha predikat där, och ett kors brukade vara rest på backen. Men bakgrunden kan vara mycket mer intressant: Kors av sten eller trä, upprestes på en plats där något kristet under hade skett, för att man framför detsamma skulle förrätta sin andakt. Detta var ett Mäss- och Vallfartsställe. Dessa Kors kunde även vara jordägande på medeltiden. Bortom Götene, från Vättlösa räknat, låg en sådan Korsplats till - Korsagarthen i Siil (1397).
Åker man från kyrkan mot den västra delen av nuvarande Vättlösa socken, kommer man strax efter E 20 till ägorna av klosterhemmanet Munkagården (först nämnt 1572); längst bort i socknen ligger Bölaholm (först nämnd 1566, in Bölenne) - kallas Böla, liksom Götene kallas Göta - som i 250 år löd under Ledsjö, men som 1858 införlivades med Vättlösa. Flera spökerier har inträffat som har samband med gården: En syn sågs mellan Bölenne och Göttorp 1605, och 1652 sågs en syn vid Böla Säthesgård, då den ägdes av Anders Dufva. År 1616 föddes där Jonas Kinnerus. Hans far Ambjörn hade gömt sitt penningskrin, och vid hans dödsbädd undrade sonen Jonas, som då var prästvigd, var skrinet var gömt, men fick veta att det väl stod under sänggolvet eller taket - det har aldrig återfunnits. Bölaholm är idag ett hästsportcenter. (Huvudbyggnaden i en våning av timmer byggdes efter 1689; har träpanel; tre halvmånefönster under takåsen; lågt placerade fönster; sadeltak med avvalmade gavelspetsar. Flyglarna från 1700-talet är låga men breda envåningsbyggnader).
I gränstrakterna till Skara kommun i söder ligger det Äkta Uppsala enligt massmedia. På en kulle vid Kullsjön finns en offerkälla, stenmurar, hällar samt aska efter nedbrunna byggnader, som varit i bruk på 900-talet. Inom socknen har en forntida blästerugn, och kolförekomster och slaggvarp på åtskilliga platser blivit funna.
Bjurum är en arkeologisk guldgruva, som bara i ringa mån blivit undersökt. Det är nuvarande Vättlösas östra del, som tidigare var en egen socken. Byrum Sokn nämndes skriftligen först 1372 25/3 - den var större än Vättlösa, och omfattade även delar av dagens Holmestad och Ledsjö socknar.
Den medeltida gården Bjurum (betyder Bäver Hem), låg vid kyrkan, som byggdes på 1200-talet. Långhuset var 5 x 7½ m; koret 3 x 3.75 m (eller: ruinen är 16 x 10 m - utgrävd 1964). Man kan ännu gå de första stegen i trappan i muren söder om valvbågen, som ledde upp till ambon. Dopfuntens fot ligger kvar; den har ett avtappningshål för dopvattnet. Kyrkan revs på 1730- el. 40-talet; stenen användes till bygget av Lilla Bjurums Herrgård på dess nuvarande plats. En av kyrkklockorna överfördes till Björsäters k:a; bar inskriften BIRVM, innan den omgöts 20 år senare. En arkeolog har lämnat en ritning av grunden till Bjurums Sockenmagasin, som han anser ligger under åkerjorden på södra sidan om vägen vid kyrkoruinen. Den har formen av en absidkyrka.
Man ser Billingen långt bort åt öster från Bjurum, och bortom det stora berget kom Sankta Helena senare att grunda "Megalópolis" Skövde. L. Bjurums Herrgård grundlades 1737 6/5 av överstelöjtnant de la Wall, och året därpå fullbordade han bygget 12/9. Huvudbyggnaden är 20 x 14 m. Nederdelen är av putsad sten. Överdelen tillbyggdes år 1800 och är av knuttimmer. Sadeltak. Vattenfylld vallgrav löper runt tomten. Gårdsmejeriet var inhyst i en av flygelbyggnaderna, uppförda 1740-50. De var av timmer med röd panel; hade brutet tak; lågt placerade fönster.
Inom Bjurums socken ligger Sankt Torstens minnesmärken. En c:a 300 m lång stig leder från Bjurums kyrkoruin till "S:t Thorstanii Capellum" på Kapellsbacken, avbildad i kopparstick av Erik Dahlberg 1693 i Suecia Antiqua et Hodierna, visande ringmuren, 23 m i diameter, som fortfarande finns kvar. Brunnen - ½ x ½ aln och 1 aln djup, med klart, hälsobringande vatten som ej frös till om vintrarna - den finns också kvar, liksom delar av lockhällen. Fyra pelare uppbar ett tak över källan, och kors stod uppställda inom området. En annan av minnesplatserna, Torstens (el. Toralfs) Källa på Tegelbacken, är också möjlig att nå via en stig strax norrut på vägen från korsningen halvvägs mellan Bjurum och ruinen. Värdeföremål brukade offras i källan, vars vatten botade framför allt sjuk boskap. Vattnet avrinner mot nordost, såsom fallet skall vara med en helig källa enl. traditionen.
En skogsväg leder norrut från Vättlösas fotbollsplan till först Reningsdammen, 30 x 12 m - en dödisgrop där man tvättade dem som skulle störtas utför Ättestupan - och sedan till Tors- eller Tjursgraven - en oval ravin om 100 x 65 m, 25 m djup. Dömda för brott kunde åläggas att rulla en sten uppför branterna ett antal gånger. Man vet inte om Tjursgraven var själva Ättestupan, eller om den låg ett stenkast längre norrut där en mycket hög och brant nivåskillnad finns. Utsikten därifrån omfattar Kinnekulle och en skymt av Vänern.
1.2 km öster om Bjurum, norr om vägen på en ås, vid Åsbotorp ligger Kyrkogårdsbacken, där marknader fölls förr - där skall en Stavkyrka ha legat, så inom nuvarande Vättlösa socken finns Vättlösa kyrka, Bjurums kyrkoruin, Torstens Kapellplats, den f.d. Stavkyrkan, Korsbacken samt en f.d. kyrksal i Bjurums huvudbyggnad - kanske har även Bölaholm haft ett gårdskapell.
Vid en övergiven landsväg mellan Götene och Lerdala, norr om Ingelstorp, hittade man på 1890-talet en riddarrustning. (I socknens nordöstra hörn bröts torv från 1860- till 1960-talet; Momossens torvfabrik var i drift 1921-66). Om man åker från Vättlösas östliga delar vägen mot Uppsala och Ledsjö, har man Stadsberget strax på söder sida. En stig leder upp på kullen, på vars topp resta gränsstenar står.
Fortsätter man västerut, har man Uppsalakullen ett stycke söder om vägen, ungefär halvvägs bort mot vägskälet med Uppsala Pålar - och dessa står i Ledsjö Socken:
Ledsjö socken nämndes först 1383 29/3 (Lidsio). Detta omtalade Uppsala är skriftligt belagt först 1663 (Vpsahla), och Uppsala Pålar är vägvisare av granit. N:r 1 är 0.88 x 0.43 m; "BIURUM 1792". N:r 2 är 0.7 x 0.6 m "Till BIURUM" och "Till UPSALA EHS".Denna påkördes och skadades av en bil 1955. Ett mord skall även ha skett på platsen.
Forntida järnsmältugnar är upptäckta vid t.ex. Välfället. Vid Hökaskog finns i öppen hagmark ett stenblock med racketliknande ristning, på sydsluttningen. (Stora Lund, "Lunden" nämndes 1397, och denna gård är alltjämt i drift. Ett kärr som kallas Kaspiska Havet ligger 500 m S om gården, och i detta finns en ö med fornlämningar). Ledsjö kyrka är från 1776, men delar av medeltidsbyggnaden ingår. (Triumfkrucifix från 1100-tal; yngre Olof- och Sigfridsbilder).
Nere i backen väster om den lerås, som Ledsjö kyrka och vindkraftverket står på, ligger Lundsbrunns Kurort. Tätorten ligger i Ledsjö, Ova och Skälvums socknar. En Odens Offerkälla blev på 1700-talet en hälsobrunn med badhus. Odenkällan är bevarad i en av byggnaderna, och kan ses genom det glasade golvet. Lundsbrunn är en modern kur- och konferransanläggning.
Ova skrevs 1361 16/8 "iuxta (nära) Oowa". År 1163 kom cisterciensmunkar från Nydala och anlade Gudwalla kloster i Ova. 150 m S om kyrkan har man funnit tegelrester efter detta. Mitt emot kyrkan ligger på Mariedalsåns östsida Ova Gamla Tomt. Den medeltida kyrkan, med en sandstensabsid, revs före 1600-talets utgång. Rester av kyrkan ingår i nuvarande 1700-talsbyggnad. Takryttaren av trä är från 1736. Innertaket målades 1742. Socknen är annars mest känd för Mariedals Slott, tidigare Sörbogård. 1666 byggde Magnus Gabriel de la Gardie om huvudbyggnaden, och namngav den efter sin hustru Maria Euphrosyne, syster till Karl X Gustav.
Öster om slottet ligger Lusthusbacken, som man når genom att köra från Lundsbrunn 1½ km västerut mot Mariedal. En skogsväg tar av åt VNV, och efter c:a 200 m kommer man till platsen, omtalad förr för sin fina utsikt mot bl.a. Kinnekulle. En minnessten står mitt i en femstenig domarring, rest av Claes Ekeblad 1752 till minne av ett bröllop. (25 m åt SO har man tidigare kunnat ana grunden efter Lusthuset, 5 m i diameter). Ova Tegelbruk är delvis bevarat.
Väster om Ova ligger tre socknar i Götene kommun, som genomkorsas av åar, vilka sammanstrålar nära Källby Hallar, se nedan, nämligen Hangelösa, Broby och Skeby:
Hangelösa skrevs 1326 "in Hagnälösa". En 1000-talskyrka låg c:a 1½ km Ö om dagens kyrka, vid en gravhög på en gårdstomt strax N om Pukaregården, och den revs redan på 1100-talet. Nästa kyrka låg 10 m SV om den nya (revs 1873 24/2). I dess torn stod Sveriges äldsta S:t Olofsbild, huggen i sandsten omkring år 1100; 60 x 30 cm. Den finns i nya kyrkans kor, men har tappat huvudet. Dopfunten höggs år 1100 av Johannes, och var enligt inskriften helgad åt Sanctus Olavus. Två konsolstenar föreställande ansikten från 1200-talet är bevarade.
Socknens kändaste gård är Öredal: År 1648 ägdes denna av Tord Jönsson Bonde (1614-93), son till Jöns d.y. (1577-1647) och Helena Daa från Danmark (född 1573; död på Oretorp/Vinslöv 1649 15/7). Tord gifte sig 1648 23/1 med Märta Ekeblad (+1702 9/8 på Stensholm/Rackeby) - deras dotter Helena föddes 1652 26/7; dog i Lindärva 1677 25/11.
Broby nämndes först 1330. Elvahundratalskyrkan hade en absid. Kyrkan revs 1819 och man sparade endast tornets sandsten som skulle ingå i ett gravkapell. Senare brukades byggnaden till skola. Såsom kapell återinvigdes den 1930, och en förhall av trä är tillbyggd. Ett gammalt rökelsekar finns bevarat. I socknen ligger Karstorp, 1397 10/2 kallat Korsathorp, jämför avsnittet om Gullhammar/ Vättlösa.
Skeby skrevs 1397 15/2 som Scipeby. Den romanska absidkyrkan byggdes vid 1100-talets slut (eller på 1140- 50-talen); tornet tillfogades under 1200-talet, men fick sin nuvarande gestalt 1830. Under tiden mellan sent 1700-tal och 1929 var absiden avstängd från kyrkorummet. Funten är äldre än kyrkan - från början av 1100-talet (av Othelric ?) - och har reliefer av Kristi dop, kentaurer, en drakstrid m.m.
Truve, där golfbanan inom Götene Kommun ligger, skrevs 1446 19/12 "vpa Tröwin." Kristningemarken är ett vass- och slyområde vid Vänernstranden, 1.600 m Ö om Filsbäcksbadet, vars namn knyts till missionärsverksamhet på 1000-talet. En kyrkstig lär leda därifrån till Skeby k:a. Man säger att folk seglade över Värnern för att få sina ungar döpta i Othelrics funt i Skeby k:a, och de lade då till båtarna vid Kristningemarken. Jättadansen på Källbygränsen, 300 m Ö om Kinnekullebanan består av 4 domarringar.
Norr om Skeby ligger Källby socken, där år 1290 kyrkoherde Asmundus är nämnd. Kyrkan är från 1793, men tornet (med välvd bottenvåning) är från 1200-talet. En ekmadonna och 1100-talsfunten är sparade. I vapenhuset finns kalkmålningsfragment från 1600-talet. Tätorten Källby är mest känd för Dafgårds livsmedelsindustri. Blombergs Hamn ligger i Källby s:n, och är hemmahamn för fullskalemodellen av ett vikingaskepp - Sigrid Storråda. Skeppet gör kortare och längre seglatser med intresserade. Från Blombergs Hamn ledde en ledning till Flottans Skifferoljeverk i Kinne-Kleva på 1940-talet, vilken förde fram processvatten.
Källby Hallar syns från väg 44. Den norra, av sandsten - 3.1 x 1.43 m - är hednisk: "Styråke satte denna sten ... sin fader". Den södra är ditflyttad av Magnus Gabriel de la Gardie; är av röd kalksten - 4.4 x 1.27 m - är kristen: "Ulf och Ragnar de båda reste denna sten efter Fare, sin fader ... kristen man. Han hade god tro på Gud".
Källbytorp nämndes 1397 10/2; envåningshus, knuttimrat med lockpanel; har varit komministerboställe. Hällristningar med 3 skepp finns i socknen. (Vandringsleden Kinnekulleleden går nedanför branten Järneklev och Getakyrkan från Blombergs by mot Lasse i Bergets Grotta, se nedan).
Ovanför Järneklev, ligger en omtalad borgruin - Gum: Skrevs 1240 Guum. 1380 21/6 fanns Lilla och Stora Gum. Denna kungsgård har ägts bl.a. av Torkel Knutsson (+1306), Forstenasläkten och Svarte Skåning. (Helena, dotter till Sverker d.y. (Elin Suerchonis) nämnd 1237 och 1240, skänkte ett annat Gum, beläget mellan Ödeshög och Alvastra, till Alvastra kloster. Ett tredje Gum låg nära Söderköping). Källby-Gums stenhus, uppfört på 900-talet, var bebott ännu på 1500-talet. Källarvåningen, med bl.a. en trappa, ligger delvis utgrävd och öppnad bredvid det moderna bostadshuset. En spökande munk på Gum diktades det om redan på 1800-talet, och det finns en omfattande modern visionär skildring av Gum. Ett träkapell, 15 x 12 m, skall också ha stått 300 m N om Gum, där en rest sten i åkern markerar läget. Strax NO om Gum står Högehall på en åkerholme.
Mellan Källby och Götene ligger vid foten av Kinnekulle Husaby, Skälvums och Sils socknar:
År 1008 berättar S.Bruno av Querfort (martyr 1009) att han några år tidigare anmodat tyska och polska präster, en biskop och en munk att evangelisera i Sverige. Uppdraget lyckades och de omvände folk i flera härader, och till och med en storman - biskopen var Thurgot, som 1014 blev biskop för Husaby Stift, och stormannen Olof Skötkonung. År 1325 skrev Widhemsprästen att Olof skänkte byn Husaby till stiftet, och att dopet skedde i irländska helgonet Brigidas källa - hon hade en lokal kult här - "i kyäldu thersä with Hosäby liggär oc heter Byrghittae". (Brigida, se hennes Homepage).
Text på mynt präglade av Olof kan tydas som att han var kung vid Kinnekulle - REXUNCOL. Thurgot anges alternativt ha verkat här 1013 - 30, och stiftet omfattade kanske både Väster- och Östergötland. 1047 - 61 verkade här biskop Asmund, och på hans tid flyttade biskopssätet till Skara. År 1055 anlade kung Emund i Husaby ett benediktinmunkkloster, vilket snart (1060) medflyttade till Skara.
Husabys första kyrka var kanske en stavkyrka, intill vilken tornet byggdes - 225 cm under golvet, strax över berget, hittades en ekstolpe, 44 cm hög, 43 - 48 cm i diameter, och från stavkyrketiden är även eskilstunakistan. Tornets ålder är omtvistad: kanske byggdes det först 1105 plus/minus 15 år. Stenkyrkan kom till 1120 plus/minus 20 år. Absiden är ej samtida utan nyare (och den har en piscina i nedersta trappsteget).
Från kyrkans byggnadstid finns en sägen om hur en fattig hustru bar middagsmat bestående av en ost och en kaka till sin man, som arbetade med kyrkbygget. Han blev arg över den otillräckliga måltiden och förbannade den, och sa att hon lika gärna hade kunnat ge honom stenar att äta. Då förvandlades osten och brödet till två stenar - dessa förvarades sedan länge på kyrkans altare; nu ligger de i en av tornkamrarna. De användes vid någon påskceremoni.
Lejonfunten är från 1200-talet. En ambo finns i valvbågsmuren åt norr. Valven slogs vid slutet av medeltiden, och från den tiden är den polska silverkalken. Mässhaken från Köln tillverkades under 1400-talets första hälft, och målningarna utfördes under andra hälften. En runsten på kyrkogården har texten: "Olaf satte denna sten efter Hredar, sin son". Gravmonumenten utanför tornporten är emellertid falsarier, men de fanns på Erik Dahlbergs tid. 1996 och 1997 har utgrävningar nära kyrkan genomförts, och man har funnit vikingatida bosättningsrester, och tre skelett. På en åker har en 1000-årig kam blivit funnen, som man tror Olof Skötkonung använde "liturgiskt".
Husabys förste till namnet kände kyrkoherde var Johannes Hermanni; 1305 var Petrus de Hosaby kyrkoherde - första gången socknen nämns - och år 1322 blev han Skarabiskop. Han instiftade ett Brigida-prebende bl.a. Sannolikt firades i Husaby Brigidadagen (1/2) med särskild vördnad.
Öster om kyrkan finns Sigfridskällan, nämnd först 1667. År 1691 besöktes den av Ulrika Eleonora och Karl XI. Husabyprästen Johannes Aling reste 1741 en sten med mycken text på avsatsen ovan källan. En stentext från 1882 lyder: "I källan härnedanför döptes omkring år 1000 Olof Skötkonung, Sveriges förste kristne konung, af engelske missionären Sigfrid. Joh Ev 3:5". Den autentiska dopkällan, Brigidakällan, ligger västerut, intill Berggrens affär nedanför branten på Bissårdens mark. En klivstätta längs landsvägen underlättar för den som vill gå dit - vattnet kommer från vänstra hörnet innanför betongmuren, vilken göts för att källan skulle tjäna som vattenställe för boskapen. En huggen sten (del av en eskilstunakista) ligger framför källan. På norra sidan om Bissgården och Berggrens affär ligger den kortlivade Biskopsborgens imponerande ruin. Den uppfördes 1480 av biskop Brynolf Gerlaksson, och revs 1530. Marken på nordsidan benämns Klosterbacken. Ruinen är 70 x 50 m; har kärntorn.
Mer om Husaby socken: På sydsidan av väg 44 ligger Kållängens Tingshus, nämnt 1653. Nuv. tvåvåningshus, 19 x 10½ m, byggdes 1785; rappade kalkväggar; skifferplattor på brutet tak; användes sista gången 1900. Väster om Sånnabo Mejeri, i bergsbranten, ligger Lasse I Bergets Grotta om 2 rum, totalt 9 kv.m. Här bodde Lasse Eriksson (+1910) och hustrun Inga (+1907). Går man därifrån längs Kinnekulleleden norrut, passerar man först nära Gum, se Källby, och sedan kan man komma till utsiktspunkten Loftarebacken, och därefter till Blombergs gård, först nämnt 1304. Vid medeltidens början ägdes den av Husaby kungsgård, och skänktes av Olof Skötkonung till biskopen. 1558 blev Måns Knutsson gårdens ägare.
Brännvinsbränneriet var i drift till 1914 (revs 1977), och nyligen har ett nytt öppnat i byggnader uppförda i gammal stil. Blombergs huvudbyggnad är från 1899; flyglarna från 16- eller 1700-talet. Åker man mot Blombergs tätort och station, så finner man blottlagda hällristningar i korsningen innan nedförsbackarna.
Åker man rakt mot Kinnekulle från Husaby kyrka passerar man på östsidan Maligrav - detta var en gravhög, om vilken berättas att en kvinna levandebegrovs som ett offer för att blidka en farsot - högen är nu en grusgrop. Precis före rödstenskleven kan man ta av österut innan uppförsbacken - till Martorp (nämnd först 1433 1/3). En bit in hittades 1920 en dopfunt, och till 1940 stod den i ett torp strax åt söder. 1940 - 75/76 låg den i stället lite längre åt Ö, tills den flyttades till Västerplana k:a. Den anses ha tillhört den försvunna Martorps Kyrka. Ännu längre österut finns det om våren så vackra Martorpsfallet.
Öster om Martorp i Kinne-Kleva s:n, se dito, låg under andra världkriget en imponerande anläggning - Skifferoljeverket, som försedde Svenska Flottans jagare med drivmedel. Tankvagnar transporterade oljan till en oljehamn i Lidköping, för vidare transport. Arbetarbostäderna ligger i Sandtorp i Husaby s:n, som 1347 kallades Sunathorp och som sedan 40-talet kallas Negerbyn. Söder om de väldiga röda slagghögarna, söder om vägen mellan Kinne-Kleva och Husaby, ligger Flyhov (1447 1/11 skrevs Fly). Nuvarande envåningshuvudbyggnad kom till 1739 i rent karolinsk stil, och har samtida innertaksmålningar; 20 x 10 m; knuttimrad; säteritak med enkupigt tegel och blyspröjsade fönster. År 1889 upptäckte vallpojkar Flyhovs hällristningar, omfattande djur, fotavtryck, hjul, människor, skepp och älvkvarnar m.m. Till sist: Drygt 400 m N om Göttorps stora by, nämnd först 1498 20/8, ligger Klevbo Sten. Den roterar ett varv varje gång som Husaby kyrkklockor ringer!
Skälvums kyrka ligger längs väg 44. Det är en romansk absidkyrka. På tympanonstenen över ingången står Othelric Me Fecit - stenmästaren och arkitekten Othelric byggde kyrkan på 1100-talet. Tornet är något yngre. Trädetaljer har daterats till 1136, det år då träden fälldes. Funt med bild-arkader; madonna; valvmålningar från 1600-talet; fyrdelad reliefplatta föreställer Daniel i lejongropen med ärkeänglar Gabriel och Mikael. Socknens äldsta gård Sunträlje nämnd 1325; själva Skälvum nämnd 1378 8/9, och socknen 1397 10/2.
Sil (1397 10/2 "aff Siil") - denna socken fick gemensam kyrka med Kinne-Kleva 1871, samma år som dess medeltidskyrka revs. Långhuset var 17 x 11 m; koret 7 x 5 m. Kyrkklockans text löd: Si Deus Pro Nobis, Quis Contra Nos? (Rom 8:31b). Ett björkkrucifix från 1300-talet hörde till kyrkan, och funten med ornamenterad cuppa, som beskrevs 1862, har försvunnit. Svartmålad offerkista av ek med två myntspringor från 1700-talet står nu i Kinne-Kleva. Av kyrkans sten byggdes en ladugård på Lövholmen/ Kinne-Vedum. På kyrkplatsen i Sil står en minnessten - "Här sova de döda. Silbor reste vården år 1931". Platsen rstaurerades 1971; stenar på marken utmärker kyrkans läge. Klockstapel finns.
På gränsen mellan Sil i Kinne Härad och Kinnefjerdings Härad åt V står en gränssten, (direkt väster om villabebyggelsen och söder om väg 44) - "1787". Platsen anses ha varit en galgbacke, och skelettdelar har påträffats där. Beträffande Korsagarthen, se Gullhammar i Vättlösa.
Holmestads socken ligger öster om Götene och norr om Vättlösa. Kronoparken Klyftamon (skrevs 1325 Clittämoe) omfattar i Götene Kommun delar av både Holmestads och Vättlösa socknar. I Holmestadsdelen av Klyftamon har Elinasjön funnits - en bottenlös liten sjö - men idag vet ingen var den låg. Kanske var Holmestads förra k:a från 1400-talet; låg 300 m S om nuvarande. Holmestad nämndes först 1540. Mot slutet liknade gamla kyrkan den nuv. i Ledsjö - en klockstapel användes till 1813, då en tornkonstruktion byggdes. Bevarade är 1100-talsfunten; ett medeltida ekskåp; ett senmedeltida sakramentsskåp av trä med järnbeslag och 2 hyllor, 70 x 70 x 57 cm. År 1874 byggdes på den höga kullen en åttakantig Langletkyrka. Snett emot kyrkan ligger Enebackens Tingshus, 11 x 15 m; ett stenhus med en våning; har valmat sadeltak. 1756 står på portöverstycket.
Ringsbacken ligger 500 m NO om Ringsåsen och vägslingan från E 20 österut, S om Brännebrona. Detta var en samlingsplats med band till kung Ring. Hans grav och gravsten har emellertid försvunnit.
Kinne-Vedum ligger väster om Holmestad och E 20. År 1290 var Ericus kyrkoherde de Widhemh. Kyrkan uppfördes av fyrkantssten år 1175 plus/minus 25 år inklusive absid. En madonna är samtida. Relikgömma under altarskivan. Man gissar att Othelric är byggherre. Tornet tillfogades nära år 1200. En annan trä-Maria och ett krucifix är från 1400-talet. 1701 infogades tornets undervåning i kyrkrummet, och triumfbågen flyttades till öppningen mellan långhus och torn, men återflyttades 1964. På norra korväggen finns tre ytliga, små runor - bokstäverna MAR, men dessa torde inte vara äldre än 1970-talet! Ett annat tecken lär finnas på en dörrpost mellan ytter-och innerportarna.
Kinne-Klevas nya kyrka (sedan 1871 kyrka även åt Sils socken, se dito) byggdes 1870, och invändigt har man lagt ned mer arbete än brukligt när det gäller att på värdigt sätt tillvarataga de gamla inventarierna. Klevas gamla kyrka från tidig medeltid, låg 1 km N om nya. Den hade på 1100-talet samma grundplan som Bjurums k:a. Den hade påbyggts allteftersom, och den revs 1870. Grunden framtogs 1935, 20 x 7 m (eller långhuset var 15 x 5 m). Del av liljesten kvar, liksom den medeltida, osymetriska sandstensfunten med texten Ave Maria Gracia Plena Dominus ... En järnlagg för bakning av 5 oblater åt gången är bevarad, liksom 1100-talsmadonna. Pietà av ek från 1400-talet. Krucifix från 13- el. 1400-talet. Man tror att här funnits en S:ta Anna-kult, varom vittnar hennes 1100-talsskulptur, och hon firades i Skara stift då 9/12 "Anne, matris Marie. Duplex".
Man tror dock att skulpturgruppen där Jesus sitter i knät på Maria, som sitter i knät på Anna, är en manipulation utförd för länge sedan - figurerna är ihopplockade från olika håll.
Kinnekulle Ring och Halkkörningsbanan ligger innanför de fåtaliga resterna av krigstidens väldiga Skifferoljeverk. Under åren då verket var i full drift bodde och arbetade över 1000 personer där. Ångorna från driften var så kraftiga, att matsilvret svartnade hos folk trots att det låg insvept och i lådor. (En provanläggning startade 1923 för att utvinna olja ur skiffern. Verksamheten utvecklades till Flottans Skifferoljeverk, som 1933 framställde 500 ton olja här. Det utbyggdes 1941, och 1942 producerades 20 ton olja/ dygn varav 2 ton flygbränsle; 1943 producerades 11.000 ton olja. Nedlagt 1946).
Flera kalkbruk har funnits inom socknen. Brattefors åttakantiga väderkvarn står 400 m V om Gillsgården - den gården ligger i backen nära gamla kyrkplatsen. Man tror att en forntida stad har legat där någonstans; vidare att ett S:t Clemens Gille har funnits där, och att detta ägde denna gård och orsakat dess namn. Kapellet skulle på medeltiden ha legat strax SV om Klevas kyrkoruin.
Inom Klevas socken finns åtminstone 5 domarringar, och mellan gamla kyrkplatsen och Kestadsbacken lär finnas oräkneliga fornlämningar.
Kestad ligger norr om Kinne-Kleva vid Kinnekulles fot. 1310 nämns Kithestathum, 1312 in Kydistadum. 1100-talsfunt kvar. Halva kyrkan revs på 1880-talet, och återstoden skulle vara en klockstapel - "Kestads Stapel". 1600-talsmålningar i valv. Kyrkan konserverades 1915; korgrunden undersöktes 1936. Socknens först nämnda gård är Göksholm, år 1399.
Fullösa nämndes 1290 då kyrkoherden hette Stenulfus. Socknen, som ligger vid Kinnekulles fot, nämndes först 1390 8/9. Kyrkan är delvis från 1100-talet, såsom portalbågen. Västra delarna av sandsten är från 1200-talet. Statens Hist. Museum/ Stockholm äger kyrkans krucifix och madonna från andra hälften av 1100-talet. 1600-talsmålningar skyler äldre, överkalkade målningar. Takmålningar från 1745.
I Brokvarn finns en av socknens tre gamla stenbroar - ena spannet mäter 6 m. Ett högkors av sten (eller en "gravsten") står 200 m N om Fullösa k:a i en betesvall - överdelen utgör ett kors. Den blev funnen i en nu riven bro. Kolstorp är socknens först nämnda gård - 1309. I Värmagårdens trädgård, inom en ruta om 6 x 11 m, står tre rader med resta stenar. Gössäter nämndes 1312. Här finns oljeborrhål, mekaniskt stenhuggeri och stensliperi, och högst upp på en skorsten växer en björk väl synlig från vägskälet ovanför Gössäters serpentinväg. En gammal dansbana ligger idylliskt strax S om tätorten mot Frälsegårdshållet.
Från Götene kan man gå eller cykla på banken efter den nedlagda järnvägen ända upp till Gössäter (den var i drift 1887 - 1970). Vid Kinne-Malma/ Fullösa s:n är banken omdragen så, att man inte kommer så nära gården och stationshuset (byggt 1934). Där var förr en omlastningsstation för stenvaror. Industribanan (600 mm spårvidd), som fanns 1910-54, ledde dit nedför kleven i Kestad, och mötte i Malma den smalspåriga (891 mm) järnvägen. I Gössäter ledde ett spår rakt norrut till en Vänerhamn i Hällekis (rälsen brukades till 1954), och ett annat till Forshem, där det senare fanns en omlastningsstation från smal- till normalspår.
Inom Fullösas gränser fanns förr Bolums socken (1372 25/3 Bolem Sokn), och 1540 nämns dess prästboställe. Kyrkans långhus var 8 x 5.33 m; koret 3.33 x 3.33 m. Funten står nu i Fullösa k:a under predikstolen. Efter rivningen användes stenen antingen till Olof Stakes gravkor eller till Forshems sakristia. Platsen med grundmurarna kallades första gången 1641 för Ödekyrkan. Idag ligger i trädgården till fastigheten Ödegården tuktade sandstensblock, sandstenshällar, stenpackningar och kalkbruk. Två skelett har hittats. Hembygdsföreningen reste en minnessten 1976 över det förmodade koret: Här Stod Bolums Medeltida Kyrka Riven På 1600-talet.
Forshem är Götene Kommuns nordligaste socken; år 1310 nämndes "in Forsemämyri" och 1395 "Forsem Sokn". Lars var pastor här 1544. Man tror att Forshem först ägde en stavkyrka. Långhuset, som ingår i nuvarande byggnad, byggdes kanske runt 1150. Här finns ektakstolar från medeltiden. Ett absidkor fanns ursprungligen, men ersattes av ett rakt avslutat kor före 1200-talet (eller före 1200-talets utgång). Målningarna utfördes 1638. Tvärskeppet tillbyggdes 1761-62. Nuvarande torn byggdes 1891.
Kyrkan har tre gravkor: Stakes under sakristian; Storckenfelts, samt Forssenius'. Det sistnämndas gravhäll finns på kyrkans nordspets och tillhör kyrkoherde Håkan Forsenius (*1668; namn av Forsshall i Flo; + 1744) och hustrun Helena Ormenia (*1683; namn efter Ormestorp i Acklinga). De vigdes 1706 och Helena födde barnen Anders (Skarabiskop och en av dem, som påminde om S:ta Helena - kanske därför att hans mor hette just Helena), Märta och Jonas. (Anders Forssenius berättade också, att när de grävde hans föräldrars grav så stötte de på en 6 alnar lång jättes grav).
Kyrkan intar en unik ställning i Norden genom sin dedikation: Må Denna Kyrka Vara Byggd Till Vår Herre Jesu Kristi Och Den Heliga Gravens Ära. Statens Historiska Museum/ Stockholm äger kyrkans 1100-talsfunt. S:t Nikolaus (+ c:a 350; 6/12) och S:t Martin av Tours (316 - 397; 11/11) finns bägge avbildade i relief. Martin har en gård i socknen uppkallad efter sig - S:t Martens Thorp - nämnd 1361 16/8.
Sex reliefer huggna runt 1150 är nu uppmonterade utvändigt, men man vet icke var de ursprungligen har hört hemma och ej heller hur många de varit. På en av dem visas en kyrka - Forshems?
På östsidan (mot jvgstn-hållet) en bit upp på väggen ovanför portalen finns överst på en båge en liten figur som håller en bokrulle, och under honom textremsor. Bågen vilar på två fyrkansstenar - den vänstra visar en man med kräkla på åsna och 3 andra män; den högra visar en biskop med stav som med två fingrar välsignar. I portalen, under textremsan, står en man med kors på hjässan. I sin högerhand håller han en stor nyckel upp-och-ned. En man står på var sin sida om nyckelmannen.
På Västsidan (mot Hällekis) sker Kristi nedtagning från korset. I vardera korsarm är en person HÄNGD. Ovanför korsarmen på Kristi högra sida svävar en ängel med vingar. Kristi armar är lossade men hans vänstra pekar stelt uppåt, den högra nedåt. En man liksom omfamnar Kristi bål, och nedanför denne håller en man fram en tång för att dra ut spiken ur fötterna - dessa två finns på Kristi högra sida. På hans vänstra står en man och pekar ett spjut mot hans vänstra armhåla. På samma sida visas också en tydligen avbruten relief, ty i högeränden är en biskop på väg med ett processionskrucifix ut ur bilden. Längst till vänster sitter en man på en tron framför att altare av två stora stenblock och viftar ett rökelsekar. Tre män kommer mot honom (de är mitt i reliefen) med var sitt höjt svärd och var sin syltburk med knappförsett lock. Ovanför de tre ligger två män med huvudena åt norr. Under de tre ligger två till åt samma håll - skall de föreställa stupade? Dessa fyra har var sin rund sköld, och det kan tolkas som att alla fyra är genomborrade av var sitt svärd.
På sydsidan (åt Hälledal) är en tympanon monterad. I mitten välsignar en biskop med två fingrar en kyrka med absid med centralt fönster; kor med lägre sidoutbyggnader, och långhus med högt mittskepp och längre sidoskepp. Ett brett torn i andra änden, eller tvillingtorn, vars överdelar är åttakantiga. Åt öster står mannen (någon tror denne vara Olof Skötkonung), som bakom sig (längst åt Ö) lämnat sin häst med sadel och stigbygel. Åt väster sitter stenhuggaren (samma någon tror detta vara en hedning som angriper en kyrka) på en pall och slår med hammare på fyrkantssten. I mitten griper en biskop (Thurgot?) om en kalk, som den östra mannen sträcker fram åt honom och ännu håller i sitt grepp. Alla tre bär kiltar.
Ingriabacken ligger omedelbart V om bebyggelsen i Forshems by. År 1350 försökte forshemsborna stoppa den annalkande pesten genom att där levandebegrava en flicka, ditlockad med en smörgås - fornminne n:r 64. Sikälla är en offerkälla i östra vägkanten 500 m från Forshems k:a mot Österäng.
Carl Roos Grav kommer man till om man går från Årnäs Industrier mot ålderdomshemmet och tar av ut mot udden Skottven. Carl Roos levde 1825 - 50. Han arbetade på en skuta, och råkade hugga sig i foten och dog av sårinfektionen. Man fann honom död i sin koj, och eftersom man befarade att han dött av kolera, styde man iland där och begrov honom kvickt. En vård restes 1910, huggen av verkmästaren Johan Härngren vid Årnäs glasbruk, och ett vitt staket tillverkades av en man på ålderdomshemmet. Blommor pryder alltid graven.
Årnäs skrevs 1304 Aaranäs. Detta var en 1100-talsborg, men enligt en saga skulle Sigfrid han bebott borgen runt år 1000 eftersom då Husabyborgen inte skulle ha varit färdigbyggd! Ringmuren är från 1200-talet, 60 x 25 m. I norra delen är en byggnadsruin, 18 x 13 m, av grå- och kalksten.
Till 1304 ägdes anläggningen av Torgils Knutsson - han var född i Västergötland (se Gum i Källby socken); nämndes först 1283; var farbror till Västgötalagmannen Knut Magnusson. Hans första fru är anonym. 1296 gifte han sig med Birgitta, dotter till Magnus Ladislaus och Helvig. Birgitta födde dottern Kristina Torgilsdotter, som gifte sig med hertig Valdemar. Torgils var riksföreståndare under förmyndarregeringen för Birger Magnusson, och han hade då politisk makt i Sverige: 1290 - 1304. I denna regering ingick Sankt Brynolf Algotsson (S:ta Helenakultens stora hjälte och grundval; helgonförklarad 1492 16/8), men Torgils var avogt inställd till Kyrkan. Torgils tredje fru var Hedvig av Ravensberg. Han avrättades i februari 1306 i Stockholm. Hans förmodade riddarhjälm visas på Skara Länsmuseum, och den hittades i Årnäsruinen.
Årnäs brändes i december 1305. 1308 erhöll Gudhems cisterciensnunnor anläggningen - de kom dit via Rackeby, och man hade för avsikt att bli kvar i Årnäs, och planerade att från Gudhem överföra de nunnor som där hunnit hamna i graven! Årnäs abbedissa 1357 30/7 var Elena Gislaedottor. På 1360-talet var kung Albrekt ägare - denne skänkte 1370 Årnäs till Gerhard Snakenborg. 1373 - 1520 ägdes Årnäs av Skara domkyrka.
Årnäs Slott är knuttimrat med lockpanel; 30 x 12 m; har brutet, enkelt valmat skiffertak. Årnäs är också känt för sitt glasbruk, vars verksamhet var lierad med Brommö glasbruk. I Årnäs framställdes glas 1802 - 1960. En stålfjäderfabrik övertog fabriken, vilken nu ägs av Nossebroföretaget Necks.
"Gammelgårds gårdskapell i Österäng" 2.7 km NNO om Forshems kyrka var sexkantigt, av trä och låg på en hög kulle vid sydänden av Österängs huvudbyggnad. Det byggdes på 1870- och 80-talen. Användes för andra ändamål efter 1920. 1975 återstod bara grundmuren.
Ormstenen står en bit ifrån Österäng: 300 m mot Årnäs; till Ö 75 m, och till S ett litet stycke in på en stig. En ringlande orm finns utanpå stenen.
Hönsatorp är en knuttimrad ryggåsstuga, 7 x 4 m, med halmtak med torv på. Vårdas av hembygdsföreningen. En annan liknande stuga ligger i närheten - de återfinns 1 km V om Österäng.
Forsholm, fornminne n:r 67, var ett medeltida slott med okänt läge vid Sjöråsviken nära gården Sjörås. Lämningar av borg eller skans anses dock ha existerat där Hällekis reningsverk nu ligger vid Sjöråsåns utlopp i Vänern. I schaktmassor därifrån fann man benknotor och byggnadsdetaljer, och vid grävning på platsen hittades en fyrkantig stenfot m.m. En del kallar slottet för ett kloster; förväxling med Aranäsborgen sker också. År 1372 25/3 nämndes "in castro Forsholm". 1384 nämndes slottet i Bo Jonsson Grips testamente och 1388 i ett hyllningsbrev till Nordens drottning Margrete I. Fårsholm nämndes 1575 och -78, och Forssholm 1580 och -81. Material från slottet skall ha släpats (längs "Kyrkstigen" eller på den om vintern frusna "Heamossen") till Forshems k:a i samband med någon tillbyggnad. Norr om Forsholm håller bävrar till i ån.
(bild-utrymme)
Sjörås - år 1415 skrevs Siowaraas Quern. "Sjörås var en by, som delvis låg i Österplana, delvis i Forshem, på nordsluttningen av Kinnekulle, SV om Sjöråsviken.
Vigeln (uttalas Vijern och Vijarn) är en liten ö i Forshemsviken. 1655 skrevs Wingleholm. En tradition berättar om att kung Vigel haft sitt slott där, efter vilket alla stenarna där är lämningar. En annan osynlig sevärdhet vid Forshems Vänerstrand är det kärnkraftverk, som Gullspångs Kraft funderade på att bygga där...
Hällekis tätort och Hönsäters kapell ligger i Österplana socken, vars huvudkyrka ligger på andra sidan om Kinnekulle. "Hynsetrum" nämndes först 1347 28/6. Kapellet uppfördes 1912 av Hällekis Cementbolag, och har en mycket intressant arkitektur. Takryttare. Inventarier hitflyttades från den rivna Österplanas gamla k:a, se dito. Dopfunten är från 1600-talet; predikstolen från runt 1650; krucifixet från senare delen av samma århundrade. Offerkista av ek från 1700-talet med fyra myntspringor och två lås - 90 x 52 x 50 cm.
Gården Hönsäter ägdes av Magnus Ladislaus (1240-90) och av hans son Erik Magnusson (1282-1318), och 1348 sålde dennes son Magnus Eriksson (1316-74) gården till sin kammarmästare Ingemar Ragvaldsson. På 1400-talet kom gården till släkten Stake. Slottet i sin nuvarande skepnad uppfördes 1667-70 av Harald Stake. Helena Persdotter arbetade vid sekelskiftet på Hönsäter, och hon var en av dem som varseblev att det spökade på vinden, dit hon sändes upp för att hämta kläder. Hon har berättat att Harald Stake kunde ses komma gående från Österplanas kyrkogård över Kinnekulle för att se till sitt slott.
15 m NO om Hönsäters parkgrind står en runstenskopia, 1.4 m hög: "Gunnar reste denna sten efter Kane sin make. En mycket god tägn". I parken står en minnessten till hugkomst av 25 års lyckligt äktenskap d.29/6 1804. Fjortonstammiga Granen står 16 m V om uthus. Vid Hönsäter syns rangerbangården efter industrirälsarna som fanns här 1890 - 1947. Direkt V om Hönsäters kapell ligger stadsområdet (300 x 300 x 300 x 200 m) av den försvunna staden Råbonäs på Storängen.
Österplana skrevs 1347 28/6 "j Östre Oplandom". Kyrkoherden där, Arvid, bevittnade 1447 ett köpebrev. På 1100-talet hade kyrkan samma grundplan som Bjurums kyrkoruin. På 1450-talet utfördes målningar i bl.a. kryssvalven av Vadstenaskolans Nils Håkansson. Tornet tillkom 1627. I södra tvärskeppet fanns två gamla helgonbilder av trä. Två kvinnliga träskulpturer stod på ömse sidor om altaret. Den södra med mantel i silver, fotsid klädnad i guld och hållande lagens ok i guld. Den norra i nunnedok, mantel i guld, fotsid klädnad, hållande ett T-kors i guld - bägge 130 cm höga. De återfinns nu i Hönsäters kapell, dit majoriteten av föremålen fördes då Österplanakyrkan revs. På ödekyrkogården finns bl.a. Harald Stakes grav (han levde 1598 - 1677; minnesvården restes 1971), många av Hamiltons gravar, 1200-talsliljestenar m.m.
Götene Kommuns Katedral, Nya Österplana k:a, uppfördes 1874-77 några hundra m SO om den gamla kyrkan. Dess torn syns vida omkring. Den byggdes av E. Larsson i Värsås för 40.000 :- ; kompletterades 1879 med en Åkerman-orgel.; rymmer 800 sittande gudstjänstdeltagare. Dess tre-sidiga kor har rik garnering av rundbågefriser. I katedralen står den romanska funten med uttömningshål; cuppan ornerad upptill. En antik ljuskrona finns, liksom liljestenar, funna på g:la kyrkplatsens bogårdsmur. Under julnatten fick förr en sockenbo sitta och passa kaminen, så att katedralen skulle vara uppvärmd till julottan. Renovering utfördes i början av 1990-talet. Utanför kyrkan börjar stigar ut mot Österplana Hed, en alvarsmark med bl.a. orkidéer, se informationstavlor. Utför bergskanten störtar sig, särskilt om våren, vattenfallen Prästfallet, Stora och Lilla Bratteforsen samt (i Husaby s:n) Martorpsfallet. Kinnekulleleden stryker förbi det sistnämnda, och tangerar alvarområdet.
Några berömda gårdar i Österplana s:n förutom nämnda Hönsäter är: Frälsegården, vars läge är sällsynt vackert. Vid gården står en mycket stor ladugårdsruin av sten. Törnsäter - skrevs Tyrnesetter 1397. Örnekulla - skrevs Öthenkullä 1397 10/2.
Där en kraftledning korsar landsvägen i en kurva mellan Gössäter och Hällekis låg Krigsmansrör, idag utplånat genom vägomläggning. För länge sedan mördades en dam där av danska krigare; om nätterna hördes ännu på 1900-talet damskrik därifrån enligt bygdens befolkning.
I vinkel mot nuvarande vägen från Stenåsen upp mot Högkullen, på bergets SO-sluttning, finns i terrängen s.k. hålvägar; forntida ridvägar. Nedanför Högkullen på sydsidan finns en annan topp, på vilken den båtformiga fornborgen Jättahuvudet tronar; 45 x 25 m. En mur klyver borgområdet, och flera murar och gränsstenar står där ("Österplana. N 766. AO 705"). Det stupar brant åt alla håll från borgen, särskilt mot dödisgropen i öster. Omkullfallna träd, stenig mark, fästingar och ogräs till midjan gör ett besök dit till en strapats. En jättekvinna skall ha ämnat kasta sten på Husaby stiftskyrka, men hennes förkläde höll ej och stenen trillade till marken på denna plats. Ett annat oländigt område är Sprängestan på Högkullens sydbrant högre upp.
Dess raka motsats är Stora Salen lite längre åt SV - en synnerligen ljuvlig plats, där ett torp med detta namn en gång legat. Solbelysta gräsvallar med Vänern i bakgrunden. Vårblommor lockades att slå ut där 1995 i mitten av oktober. En korsmärkt jordfast sten finns på vallen - korset är 14 x 8 cm; 0.7 cm tjockt - jämte en mängd diffusa forn-och odlingslämningar.
En ansenlig skidbacke med lift finns på Kinnekulles östsida ovanför restaurangen Kinnekullegården. Utsikt mot bl.a. Billingen, Forshem, Mariestadshållet... Trappan med sina 85 steg är kanske den mest brukade vägen upp på topp-platåen.
Medelplana är näst efter Vättlösa Götene Kommuns innehållsrikaste socken. År 1325 skrevs "i Mädal Wplanthum". 1349 var Petrus de Uplandum kyrkoherde där. 1397 10/2 nämns Mäthelwplande Kirke. Det är mycket osäkert, men äldsta stenkyrkan lär ha byggts c:a 1150. Nuvarande kyrka byggdes 1823-24, och det enda som finns kvar av förutvarande byggnad är tornets nederdel. S:ta Helena (alias Elin; 1102 - 1140 1/8), se hennes hemsidor! är Västergötlands helgon. Hon fick 1971 sitt 3 ton tunga altare inställt på östra sidan av huvudaltaret, efter att ha legat 150 år på ett gärde. Det används nu som dopaltare: "sidoaltare av sandsten med kolonetter; tympanonsten från 1100-talet (1971 29/8)". (Altaret är 135 cm brett; 58 cm högt; 105 cm djupt; den plana skivan är 135 x 60 cm; kolonnerna 45 x 12.3 cm. Framtill upptill är en fris avbruten).
Utanför östra kyrkporten står S.Apollonias altare: "...ett annat sidoaltare av sandsten med uthuggna hörn och vackert huggen". (Det är 135 cm brett; 45 cm högt; 83 cm djupt som mest; har dubbla grunda nischer i de främre hörnen). Existensen av S. Elins källa i Medelplana s:n extrapolerades på 1950-talet - "namnet Hellekis kan ha associerats med Helena, och kan ha medverkat till att även denna ort fått en Elins källa" - och sedan 1974 står en skylt vid den iordninggjorda källa i vägrenen nedanför Bosgården (gården först nämnd 1478 24/8). En mur löper 1½ m från väg och dike, över vilket en spång leder. Klivstenar leder en de 3 meterna från mur till källa. Vattnet rinner vidare västerut under vägen. Två gjutna kvadratiska brunnsringar ligger under det handtagsförsedda trälocket, 4½ x 4½ dm. Inuti består brunnsväggarna av rödstensskivor lagda i lager. Skylttexten lyder: "Sankta Elins Källa från 1100-talet. Offerkälla Dopkälla Kyrkokälla". Helenas dag är numera 30/7.
S.Apollonias källa är känd sedan stormaktstiden, och ligger i Lillängen vid Bestorps ödegård (Biistorp 1490 11/6 - gården tillhörde Västerplana i drygt 300 år; tillföll Medelplana 1885). Gården ägdes på medeltiden av Skarabiskoparna. Ett Apolloniakapell kan ha legat vid källan; en skylt finns uppsatt. Över källan ligger en fyrkantig häll med runt, centralt hål. Brunnen under har kanter av stenskivor lagda i lager. Kinnekulleleden leder förbi denna sannerligen underbara plats - den är som bäst en tidig och solig vårdag. Apollonias dag är 9/2. Efter gården finns stora, intressanta ruiner. Se Apollonias Homepage!
Söder om Medelplana k:a och väster om Bestorp står vid landsvägen Tredings Stenar: Lage Posse på Hellekis ville inför den annalkande pesten år 1589 samla sin familj för ett sista farväl. Efter mötet följde Lage sina anhöriga en bit söderut på vägen till just denna plats, där Stenarna sedan restes till minne av avskedsstunden. Lage Posse var morfar till Harald Stake, se Hönsäter - de härstammade från Harald Hårfager. 1559 18/11 hade Lage blivit häradshövding i Laske härad. Han dog före 1617. Han var först gift med sörmländskan Ingeborg Krumme (död på 1560-talet), och de hade döttrarna Kerstin och Anna (Anna, som var bekant för sin skönhet, är hjältinnan i Mellins novell Blomman på Kinnekulle; hon gifte sig med Sigismunds stallmästare 1591 8/4 Per Jönsson; hon levde till 1600). Sedan gifte Lage sig med Anna Arvidsdotter Trolle, som blivit änka år 1566 i hennes första gifte, och som 1551 ärvt Aspanäs/ Östervåla. Lages och Annas barn är Ingeborg (begr.1652 8/2 i Österplana). Hillevi (begr.1632 12/3 i Rasbo). Arvid död 1630. Margareta (begr. efter 1633 i Vittinge). Märta (död efter 1643). Lage gifte sig en tredje gång - med Anna Gabrielsdotter, och sonen Axel, född efter 1589 (död före 1615) är väl deras gemensamma barn. Pesten bet alltså ingalunda på dem. Man har kunnat ana familjemedlemmarnas namn på den av Tredings stentavlor, som ligger åt kyrkans håll, men tidens tand har gnagt på texten. Platsen undersöktes 1915. En korsmärkt brosch från 800-talet har hittats. Man tror också att detta är platsen för ett gammalt kapell kallat Tvädur - en möjlig ruinkulle kan dölja dess rester. Här ligger annars ett gravfält med 3 högar varav 2 övertovade rösen. I vägrenen mitt för infarten mot Bestorp finns också en låg, röd sten med inhuggna två händer som hälsar på varandra, rest 1916.
Ett stenkast från Tredings Stenar ligger Stenmuséet (en f.d. skola); en grusväg leder förbi Karlagårdens åkerholme. Den kallas Spökekullen.Där finns ruinerna efter boningshus m.m., och halvdöda träd; gamla flaskor, plåtburkar... I en syrenhäck, där jordkällaren ligger, fanns förr en hällkista, och man tror att spökena är de som låg i den och nu fått sin boning fördärvad. Så sent som på 1900-talet har man hört gastar ropa ur kullen. Nära åkerholmen har man funnit ben och kranier, och benbitar sticker fram mellan murars stenar. Nedanför, västerut, ligger en imponerande ladugårdsruin med höga murar och välmurade fönsterinfattningar på grusvägens sydsida. Innanför i skogsbrynet ligger en 7- (förr 9-) -stenig domarring., 9 m i diameter. Rakt norr om åkerholmen ligger på åkern ett svårtolkat fornminne, och halvvägs till Stenmuseet ligger på åkern en niostenig domarring, 12 m i diameter, där skolbarnen förr brukade leka.
Grusvägen leder ned till Hjälmsäter (först nämnd 1478 24/8). Vid 1300-talets mitt ägdes gården av Torkel Erengislesson Barun (levde 1381), och därefter av dottern Gunhild Torkelsdotter Barun. Nordens drottning Margrete I (1353 - 1412) arrenderade gården vid 1400-talets början. Nuvarande huvudbyggnad är från tidigt 1800-tal, men i källaren finns valv bevarade från 1500-talet. På östsidan av vägen som leder över gårdsplanen ligger en byggnad, som på Karl XII's tid var gårdens kapell, nämnt av Ros av Hjälmsäter. Nedtill är kalkstensmuren 1.4 m tjock. Rappade väggar. Flyglarna är senare tillkomna. Grunden är 10 m längs framsidan, och väggarna 5 m höga. En port med rundat överstycke finns i mitten; en bit över den ett cirkulärt fönster, och över detta ett större fyrkantigt fönster. Byggnaden tjänstgör nu som magasin. På Hjälmsäters ägor har kalk brutits sedan 1500-talet.
Norr om Hjälmsäter och väster om Medelplana kyrka ligger Trolmen (Trömmen 1472). Nuvarande huvudbyggnad är från 1930-talet. Det spökar i den på så vis, att folk utifrån kan se ljusfenomen i ett fönster, som inte har någon orsak inomhus. Gården har sedan 1500-talet samägts med Råbäck, och idag ägs de två av AB Trolmen-Råbäck. En ägare på 1600-talet var Per Abrahamsson Brahe (1602-80), gift först med Christina Catharina Stenbock (f 1608 på Drottningholm; död på Åbo Slott 1650); sedan gift med Beata de la Gardie (1612-80).
Norr om Trolmen ligger Råbäck (Rabek 1347). Birgittinerna i Vadstena ägde gården till och med 1400-talet. Olof Stake (död före 1526), son till Råbäcks ägare Amund Stake, ägde sedan gården med sin hustru Hamfrid Toresdotter (dtr t Tore Pyting och Malin Ottosdotter-till-Råbäck). Nuvarande huvudbyggnad uppfördes 1666; ombyggdes 1918. Fritz von Dardel ritade den 8-kantiga "moriska kiosken", som en trappa leder till från slottet, och som syns från Råbäcks jvgstn. Omedelbart väster om slottet finns i parken Apostlagrottan: 12 stenstolar står i ett taklöst rum om 12 x 3 m. I dess närhet upptäcktes på 1970-talet S.Ragnhilds Källa. På Råbäcks Prästäng har funnits en hälsohälla "liknande Loka-källan". Och 14 m OSO om grottan står Tusenåriga Eken.
MUNKÄNGARNA heter parken mellan Kinnekullebanan och den branta kleven åt öster. Det är S.Birgittas munkar i Vadstena som inspirerat till namnet. (Råbäcks jvgstn är nog den lämpligaste starten för den som vill vandra den 45 km långa Kinnekulleleden, vilken stryker där förbi). Åt Hellekis-hållet i parken fanns förr en offerkälla, i vilken mynt har hittats. Mitt i parken står (citat:) "denna paviljong - ritad av arkitekten Fredrik Blom - som skänktes av Oskar I till den firade skådespelerskan Emilie Högqvist (1812 29/4 - 1846 8/12). Efter hennes död inköptes paviljongen av friherre Nils August Silfverschiöld och flyttades från Djurgården i Stockholm hit till Råbäcks Munkäng". Emilies bäste vän var von Dardel, och Silfverschiöld var hans svärfar. Von Dardel med fru och ett barn bodde första gifta tiden på Råbäck. (Emilie hade f.ö. en sommardag konfirmerats i S.Birgittas blå kyrka i Vadstena som tonåring... Ett portätt föreställande henne målat 1837 hänger på Simmatorp 2 km väster om Skara).
Från Munkängarna leder 51 trappsteg upp till där en trappa med 31 steg tar av åt söder och leder ett stycke upp till den grunda grottan Mörkeklev (2 x 2 m) på klippväggen, som har en källa innerst. Enligt traditionen var detta ingången till den boning där jättarna Helle och Kjesa bodde. Uppepå Mörkeklev finns Predikstolen - en utsiktspunkt med räcken. Enligt en inskription besöktes denna 1996 av Helena! och dit upp kommer man genom att komplettera de 51 stegen med ytterligare 110 upp till platåen, och därefter tar av lite söderut. Om man fortsätter rakt österut efter trapporna (mot Kinnekulle) kommer man strax till en röd, veritabel och vördnadsbjudande kanjon. På dess botten har en fiskesjö anlagts, och längs branterna leder serpentinvägar. På östsidan ligger Rustsäter. Detta dagbrott ligger i Medelplana s:n; härifrån togs råmaterialet till cementtillverkningen i Hällekis, dit en bred truck-gata leder. Fabriken startades 1892.
På Råbäcks ägor har brutits sten sedan 1000-talet. Råbäcks Mekaniska Stenhuggeri var i drift 1888 - 1970, och ett industrispår ledde dit från Trolmens stenbrott. Viss verksamhet bedrivs ännu, och man ordnar särskilda dagar för allmänheten i stenhuggeriet i hamnen. (På Sågarebacken, där en väderkvarnsdriven såg har funnits, finns en hällkista 7½ x 1½ m).
Norr om Råbäck ligger Hellekis (Helgekyes 1469). Vid 1300-talets slut var Matts G:sson Sparre och hustrun Brita Helgesdotter ägare. Hellekis innefattade 1684 bl.a. 4 hela frälsehemman. 1791 lät Nils Posse uppföra nuvarande huvudbyggnad, ritad av arkitekt Olof Tempelman. (Posseska Skolan ligger vid landsvägen väster om Hönsäters kapell). Slottets mittendel har tre våningar, flyglarna två. Skiffertak. Fyra pelare står framför fasaden; slottet ger ett 1700-talsintryck. Tätorten Hällekis ligger i Österplana s:n c:a 4 km åt öst, och där ligger cement- och Rockwoolfabrikerna. Bilvägen till campingplatsen vid Vänernstranden nedanför Hellekis Slott leder via dessa fabriker. (Hällekis anses faktiskt betyda "helig sand", och har åtminstone på 1900-talet lett tankarna till S.Helena. Man uttalar sedan ganska länge k:et inte som "tj" utan som "k").
Högkullen, se även Österplana: Från P-platsen Dimbo, som man kommer till bilvägen från Hällekis, är promenadvägen till Utsiktstornet skyltad. I uppförsbacken går man förbi en gammal offerkälla, i vilken ett fyrkantigt silvermynt har hittats (inom Medelplana s:n). Utsiktstornet på hjässan är n:r 3 i ordningen. Första tornet var ett lusthus, vilket lyftes bort 1741 av en påsk-nattsstorm. Andra tornet byggdes 1890 och brann 1982. Tredje tornet, snarlikt sin föregångare, invigdes i början av juli 1983. Kinnekulles högsta punkt - 305.8 möh - ligger längre söder ut på platåen (i Medelplana s:n).
I detta sammanhang är det lämpligt att nämna att detta berg nämndes första gången 1325 som Kindculle; 1380 som Kindaberg. Kinne Härad, som största delen av Götene Kommun ingår i, skrevs 1279 "in Chynda häredhy". Berget med sin vulkanliknande profil anses av många vara Västergötlands Heliga berg ...
Mellan den högsta punkten och tornet finns bl.a. Monumentet över de 15 omkomna i det norska flygplan, som flög in i berget här natten mellan 28 och 29/8 1944. Planet var på väg från Bromma till Leuchars i Skottland. Det hamnade i ett oväder, och skulle just svänga mot Torslanda när berget kom ivägen.
Sedan sommaren 1998 finns en röd "soffa" kallad Strut uppmonterad delvis räckande ut över bergets västbrant. Detta konstverk består av ett knippe rödmålade långa rundstavar.
Vidare står nära västbranten Drottningstenen. Här bestegs berget 1814 23/7 kl.17.00 av drottning Hedvig Elisabeth Charlotta! En stig leder rakt västerut och nedför, en annan leder lite mer åt NV, och den stryker förbi polarfararen Andrées Provgrävningsgrop i sluttningen. En skylt finns uppsatt i den svåra terrängen. Andrée ville undersöka om Kinnekulle var en vulkan, så han företog en luftfärd dit och grävde, men fann snart att han inte landat på någon vulkan - en f.ö. felaktig slutsats. En annan kändis som besökt Medelplanas mark var Fredrik den förste, 1728 24/9, enligt minnesstenen.
Västerplana skrevs 1325 "i Upplandum", 1540 "in Vestruplanda". Kyrkans torn, långhus och östkor är från 1000- el.1100-talet. Funt av Othelric från 1100-talet. Madonna från runt år 1200 - hon sitter i en stol med Jesus i knät och håller i en bok. Johannes Döparen är tillverkad på 1400-talet. Triumfkrucifix och stiglucka finns. Korsarmar från tidigt 1700-tal; Mikael och Draken målades 1729.
Fyra sevärdheter kan socknen erbjuda: 1.Höge Hall, 800 m OSO om kyrkan, som blivit berömd genom att solen lyser genom dess rekangulära springa endast en dag per år.
2.Carl von Linné avbildade "Hästhalls Offerkyrka" nära Susabäckens utlopp, på nordsidan, på högsta punkten. Den har också benämnts Hastings, och har satts i samband med denna engelska plats. Dess sten skall ha använts till Västerplana k:a. Några resta stenhällar finns nu vid denna utsiktspunkt - man ser ut över Kinneviken och Kålland.
3.Västerplana Äng ovanom Hästhall är en ymnig växtlokal för den lökluktande ramslöken.
4.Den biologiska farfar'n till Greta Garbo bodde i en stuga i centrala Västerplana.
* * *