ORDINIS HELENIUM
SAMMANFATTNING AV
DEN LATINSKA ORIGINALTEXTEN,
skriven hösten 1288 av
biskop Brynolf Algotsson (1245-1317)
i Västergötland, Sverige.
Ingen komplett utgåva existerar.
Denna översättning baseras
på
CODEX LAURENTII ODONIS från
runt 1400, och på
BREVIARIUM SCARENSE tryckt
1498.
Inga andra jordiska källor
till S:ta Helenas liv existerar.
Brynolfs text är avsedd för den ÅRLIGEN ÅTERKOMMANDE
SANKTA HELENAS FEST. Kyrkan skall triumfera när denna årshögtid är inne.
Helena ber för oss som ärar den, att Gud förlåter oss alla våra synder.
"Gläds! trogna församling av hängivna. Västgötar
- gör ånyo språng. Världens
hjul -
prisa Helenas martyrium!""Tag befattning med det berömda
Segertåget på Dagen, som tillmäts glädje, ty den vördnadsvärda Martyren
har stigit upp till Ärans Tron!"
GUD kallas den Högsta Auktoriteten, Skapare av allting,
den Högste Konstnären, Helenas Stiftare, Domaren, vår Husbonde, Herren, Ärans
Konung, den Gudomliga Makten.
GUDS RIKE kännetecknas av fullkomlig glädje, av lugn
och klarhet; av frid -
Friden som överväldigar allt medvetande; den himmelska Konungamakten.
Vad KALLAS Guds Rike?: Det Behagliga, Himmelen, de
Heligas Samlingsort i Himmelens stora Sal, det himmelska Fäderneslandet,
Ljusets Värld.
VAR Helena härstammade ifrån i världslig mening och
var hon verkade: Västergötland, född av högättade föräldrar.
VAR Helena ÄR nu: På Tronen i Himmelen; hon har sin
boning inför Ärans Konungs ögon.
Helena BETITLAS: "O Nåderika Helena"; "O
saliga Härskarinna"; "O svenskarnas Advokat"; efter att ha
fullbordat lidandets timma med framgång, har hon blivit värdig en tronplats
hos Gud -
genom att alltså ha blivit Guds angenäma MARTYR. "Hell, fäderneslandets
prydnad". Hon är EN NY KLARHET; Guds tjänarinna; Västergötlands Blomma; Fäderneslandets
Lampa; Västergötlands Prydnad och Beskyddarinna.
Hur ÄRAS Helena: Genom att bevara våra unga års
helighet, och genom att inte överlämna våra krafter åt främmande!; med
andakt och genom att sjunga lovsånger till hennes förmån; att framföra from
musik till henne. "Stäm upp ljuva melodier av vördnad på Helenas Årshögtid".
Helenas YTTRE: Hon liknas vid en fager ros. Hon överträffar
alla med sin skönhet, hon uttrycker sig med smakfullhet; man ser klart att Gud
har välsignat henne i evighet. Hon jämförs med Susanna, Sara (gm Tobias),
Lea, Rachel och Ester, så det är odiskutabelt att hon var brunögd och mörkhårig!
När Brynolf skriver att Helena var skön som Rachel, så kan han inte ha menat
att Rachel var en blåögd blondin! "Hennes sköna ansikte är icke olikt
Esters". Hon jämförs också med Judith och profetissorna Delbora och
Hulda; med Sara Raguelsdotter, Anna Phanuelsdotter, Rebecca, Marta, Maria, Jael,
Tecoa-kvinnan och Abygail.
Helenas VÄLDOFT är något som Brynolf nämner på fyra
ställen: Hon är som väldoftande lavendel; hon hyser kraftens väldoftande
balsam.
Helenas EGENSKAPER: Hon kan styra oss på Rättfärdighetens
Väg, så att vi inte går vilse. Hon kan leda oss upp till Ljusets Värld från
Sorgedalen, för att vi skall kunna få leva med henne i vederkvickelse i
evighet. Hon är godhetens och fredens dotter och ostrafflighetens lärjunginna.
Helena är förmögen att göra så att straffet, som vi skulle kunna vänta
oss, försummas; hon leder oss till Guds Rike. Hennes böner kan få oss
jordevarelser att ledas till Guds Rike. Hon kan bortskölja synderna genom sin bön,
och leda oss till Himmelens efterlängtade rågångar. Hon kan be Gud att vi får
erfara Nåd. Hon är en utomordentligt angenäm stjärna som orubbligt strålar.
Hon ägde profeterandets gåva, dvs Gud gav henne information om vad som skulle
hända med henne. Hon bad för sina fiender och anklagare, och hon gjorde gott
mot dem som vände sig mot henne - men hon
"omfamnade" inte Guds fiender (såsom typ en Quissling). 'Abygails' förstånd
fick liv på nytt i Helena, heter det vidare, och hon kände ANDLIG LÄNGTAN;
hon kände himmelskt behov av att få vederkvicka sig med Guds upphöjdhet. Hon
samlade otåligt skatter till skattkammaren i Himmelen. Hennes makt står i
proportion till hennes medling (mellan Gud och människan
- exemplifierat med att hon
botade spetälska).
SYFTET med Helenas livsverk: Hon skänktes från
Himmelen till Västergötlands upphöjelse; att vara en mildsint Advokat åt
Sverige, en medlare. Att Gud, enligt hennes böner från Himmelens Höjd för
oss som ärar hennes årliga Högtid, förlåter oss våra synder och genom nåd
frikostigt överser med dem. Syftet är vidare att våra andar skall uppmuntras
till att lovsjunga Gud.
Genom val av Syr.26-texten visas inställningen till
KYSKHET, ty ingenting är likvärdigt den som visar sig vara kysk (v.15). Helena
anförtrodde hjärta, tal och seder åt Kyskheten.
UNDERVERK: Sverige med omnejd erfor hennes klara järtecken;
de visades för människornas ögon då Helenas stjärnas ynnest grydde i Västergötland.
Ja, över världen erfor man klara underverk tack vare henne. När hon tillbad
Gud, blev underverk resultatet, ty endast Gud är underverkens källa. Hennes förebådanden
betecknas som djärva.
Efter
hennes kroppsliga död mångfaldigades underverken genom hennes förtjänster.
A)Redan 1/8, på hennes martyriedag, såg en gosse, som ledde en blind man förbi
martyrieplatsen efter solnedgången, ett sken nästan likt ett brinnande ljus i
en buske - blixtrandet framgick från Helenas avhuggna finger med Ringen
på, vilken hon hade med sig från det heliga landet. {Eller: På förundeligt sätt
blixtrade ett ljus fram från Himmelen in i björnbärsbusken, ådagaläggande
var på jorden fingret låg}. Då den blinde berörde detta finger, och förde
handen, bestänkt med hennes blod, till sina ögon, borttogs omedelbart det
forna töcknet och ljuset återkom! B)Då hennes kropp överflyttades, höll man
upp på vägen för att tacka Gud vid det bestämda klockslaget, varvid genast
en ny källa frambubblade, som ända till idag kallas saliga Helenas Källa (det
framgår alltså inte om detta gäller hennes källa i Götene eller den i Skövde!).
C)Efter att Helenas heliga kropp hade avsköljts över det stora stenblocket på
Viloplatsen (att det var i Skövde, framgår inte), klövs stenen i två delar på
så sätt, att den del över vilken blod hade droppat från hennes sår
upprestes utan möda, medan delen över vilken blod icke hade droppat låg kvar
på marken. Detta värderas som ett Guds ingripande till hennes ära, för att
inte längre hennes blod skulle trampas av människors fötter. Den gudomliga
Makten visade därmed också hur stor Helenas tro hade varit i hennes liv:
"Om ni hade tro som ett senapsfrö och sade till detta berg, gå härifrån,
så ginge det bort". D)Stenen var STÅENDE UPPREST (gk vb: Estos!) så där
under många år, och fler underverk skedde där, så länge som platsen hölls
i tillbörlig vördnad.
Hur betecknas hennes jordiska FÖDELSE?: Som en lysande
soluppgång. Vi andra har frambringats av jorden, men ges möjlighet tack vare
S:ta Helenas böner för oss att ledas till glädjen i Himmelen. Hon var skänkt
från den gudomliga och klara Nåden; hon var överlämnad ovanifrån.
NÄR föddes Helena i Västergötland?: När otrohetens
vinter hade passerat; när den kristna tron hade blivit känd inom fäderneslandets
gränser (dvs ~år 1100).
Helenas UPPVÄXT: Hon undervisades i Herrens Lag och Rättvisa.
Guds befallning och eviga grunder på en orubblig klippa fanns i denna heliga
Kvinnas hjärta.
Var Helena den ENDA kristna blomman som framträdde här?:
Nej, det fanns fler, men Helena var den mest framträdande, och ryktet spreds om
hennes goda gärningar och om hennes gudomliga Kärlekseld. Under trons unga år,
steg hon upp som en glänsande och tidig stjärna på främsta linjen, med strålande
föredöme och glittrande järtecken. Kristna martyrer var före Helenas
martyrium sällsynta i Sverige.
Hur betecknas JORDELIVET?: Som ett fängelse!; som
'kriget', som Sorgedalen. "Agnar skakas, och så uppsamlas sädeskornen".
Helena härdade ut, till dess att anden omplanterades i Himmelen: -Så uppsamlas
sädeskornen! Med fasta, bön och arbete tämjde och vande hon sin kropp.
Hur betecknas DÖDEN?: Att "kasta ifrån sig
kroppens tyngd"! Att klättra upp till Himmelen. Hennes död betecknas som
ärorik. Hon hade fått veta i förväg att hon skulle dö i Gothene. Hon var tvärsäker
på att en Segerkrans förfärdigades i Himmelen åt henne. På exakt den
tidpunkt då Gud ville det, ryckte han raskt ut sin Prisjägarinna ur kroppens fängelse
genom otåliga svärd. Ingenting kan vara i vägen för den ande som strävar
efter den himmelska Konungamakten. I Himmelens Rosenkrans nedlades den röda
ros, som vår ärorika martyr hade förtjänat genom martyriet.
HUR LEVDE Helena?: Hela livet förvärvade hon åt sin
ätt ypperliga utmärkelser. Äktenskapets bojor efterträddes av att hon
helendeles helgade sig åt Gud. Hennes föredöme fick heliga tecken att blixtra
fram. Hon blev omtyckt av alla, och hon hade ett ädelt lynne. Hon tjänade
Herren med fastor och genom hur hon talade; ingången till hennes herrgård stod
öppen för vandrare, och med fårens ull hölls de fattiga varma. Hennes liv
var HELIGT; hon var ödmjuk i ord och handlingssätt, brinnande av medmännisko-kärlek.
Hon bespisade och klädde dagligen fattiga. På natten ägnade hon sig åt
andlig betraktelse, men på dagen arbetade hon plikttroget med yttre bestyr.
NYKTERHET: Uttryckligen står att Helena var nykter som
Hanna, Samuels mor, med hänvisning till 1Sam.1:12-17.
Förhållandet till KYRKAN: Hon hyste en konstant och
kompromisslös entusiasm för Guds Hus, och hon finansierade kyrkbyggsverksamhet;
hon älskade att smycka Guds Hus. Hon tjänade ivrigt Guds Tempeltjänare.
ÄKTENSKAPET: Hon samtyckte, när hon nått giftvuxen ålder,
till att åtaga sig en man, enligt landets seder. Hon trodde sig lyda Guds vilja
därmed. Gud bringade i henne samman att vara fruktsam men att dock vara anständig
och skön, så att hennes kroppsliga beskaffenhet var en bild av sinnets. Då
hon hade blivit änka, manade ålder och tillgångar till ett nytt äktenskap.
Äktenskapet betraktas i termer av "en smittans beröring som befläckar
kroppen"; som köttsliga band, att eftersträva brytandet av. Obetingat stötte
hon med styrka ifrån sig äktenskapets köttsliga kärlek.
VAR bodde Helena som gift; var låg hennes gård?:
Hennes lantliga herrgården kallades Gothene! (Glöm Skövde och Våmb med andra
ord!) Vid sina sinnens fulla bruk fick hon där denna visionära
framtidsbeskrivning: Det syntes henne, vad beträffar kyrkan på denna plats,
att den, på samma gång som hon visade sig i den, flög över till Skodhwe. Gud
gav henne uttolkningen: Att hon skulle dö i Gothene men dock skulle bli
begraven i Skodhwe.
ANDLIG VIGSEL: Helena föredrog att sammanbindas med
Gud, ty det leder till evig glädje fastän det kan börja med sorg, under det
att en köttslig vigsel börjar med förnöjelse, men med sorg sträcker den sig
till slutet. På det besvärliga änkoståndets tröskplats började hon tjäna
Herren.
Gick Helena i KLOSTER?: Nej, hon "ersatte äktenskapsoket
nästan såsom i ett kloster; hon eftersträvade fromma änkors fromma
liv".
Helenas GRAVPLATS: Hon hade fått veta i förväg att
hon skulle bli begraven i Skodhwe. Hon betalade personligen för en stor del av
Skodhwes kyrka, som uppfördes. Då den pelargång (arkad, galleri) uppfördes,
som är imellan Tornet och Kyrkan i Skodhwe (porticus illa que est inter turrim
et ecclesiam), frågade somliga, till vad mellanrummet skapades; HON SVARADE:
"GUD ÄR HEMFALLEN ÅT ATT GIVA OSS (ER) NÅGOT HELIGT, VARS KROPP OCH ÅTERSTOD
PÅ PASSANDE SÄTT KAN LÄGGAS SAMMAN HÄR". (Dabit vobis/nobis Deus
aliquem sanctum, cujus corpus et reliquie poterunt hic decenter collocari/hic
poterunt decenter collocari). Att hennes vördnadsvärda kropp, hennes helgade
lekamen, sedan verkligen kom att få vila där togs som bevis på att hon ägde
Profetians klara Ande.
SATAN: Han hatade att heligas orakelställen byggdes
upp, medan avgudahus och avgudatempel omstörtades och offerlundar avhöggs. Han
blev avundsjuk på Helena, som befrämjade allt detta och dyrkan av Gud. Han
beslöt att den klart lysande Lampan Helena i Guds Hus skulle utsläckas, och
som verktyg utvalde han Helenas svärson.
SVÄRSONEN: Helenas dotter gifte sig med en adelsman,
som fattade hat till dottern, ofta plågande henne verbalt och handgripligen.
Herrgårdens tjänstefolk blev förnärmade över denna orättvisa olycka, och
de inväntade sin husbonde, Helenas svärson, i ett bakhåll och nedhögg honom.
BLODSHÄMNARNA: Svärsonens anhöriga lät tjänarna
slippa straff, ty de beskyllde Helena för att hon hade låtit anfallet ske; att
hon vore dess anstiftarinna genom att ha talat blodtörstigt, och alltså hade
hon anfallet på sitt samvete. Svärsonens anhöriga blev hennes obevekliga
fiender, och de började 'tröska' henne.
TEOLOGIEN bakom Helenas LIDANDE: Även om vi kan anse någon
eller något såsom fullbordat, så kan där i den Högste Konstnärens ögon ännu
finnas något som inte är perfekt. Gud gjorde Helena fulländad med hamrande förföljelse
och press -
ty därefter följde nämligen ett dagligt tillväxande av hennes kärlek
till sin Stiftare, och hon flämtade efter det himmelska Fäderneslandets glädje
och frid.
PILGRIMSRESAN: Gud ville lämna rum för sin vredesdom
(eller: han ville förunna omständigheten dess vrede) - för att låta
henne komma från sina fiender -
och skickade en vision i Helenas sinne att det vore henne nyttigt att besöka
heliga platser utomlands. Hon passade sig inte för mödan utan kombinerade
feminin Avsikt och maskulint Mod och for till Jesu Grav och platsen för hans
Lidande och till flera andra ställen, var heligas kvarlevor hölls i vördnad
- anförtroende sin sak åt
gudomlig prövning. Hon visste att tålamod för med sig ett fullkomligt verk.
ÅTERKOMSTEN: Hon återkom orädd till sin Herrgård med
förtröstan på Herren. Hennes fiender var dock fortfarande på jakt efter
Helenas rättrådiga ande, och lade sig i bakhåll för oskyldigt blod. DEN FÖRSTA
AUGUSTI, när hon var på väg till invigningen av Gotene Kyrka, kastade sig en
viss bland hennes motståndare sig på henne och blesserade henne grymt i
anfallet, mättande svärdet i rättrådigt blod, och hennes av nedhuggandet
frigivna ande for i riktning mot Höjden. Hon låg fallen liksom ett oskyldigt får,
och nu övergick hon från kriget till Friden som överväldigar allt
medvetande. Med iver övergick hon till Trösten hos Gud (alltså år 1140).
FLER UNDERVERK: En stum, en lomhörd, en spetälsk och
en haltande blev helade efter att ha åkallat Helena vid hennes grav i Skodhwe.
En viss stenbrytare vid saliga Helenas kyrka, vapenlös och oskyldig, fick vika
undan för fiender med utdragna svärd. Dessa kunde inte såra honom emedan han
anropade Martyren om bistånd, utan de skadade blott dräkten. Några spår av
stötarna, liknande scharlakansfärgade trådar på huden, syntes, som om spets
och svans på deras svärd hade varit trubbiga. När samma fiender såg sig
intet kunna uträtta, vek de undan åt olika håll från stenbrytaren. De nedhögg
därefter en annan, som kom dem till mötes, med sina svärd. Alltså vändande
om mot nämnde stenbrytare, slogs de på sådant sätt av blindhet, att om ock
de hade varit i samma hus de icke kunde ha sett honom, varigenom det gamla
undret, som profeten Elisha en gång i världen bad om, gjordes på nytt genom
gudomlig tillskyndelse. Den största delen av minnet av Helenas liv och gärning
hade redan på Brynolfs tid dock gått förlorad pga glömska och pga att
ingenting tidigare hade blivit nedtecknat. Brynolfs text om henne är menad att
främja de Heligas helgande och de Trognas uppbyggelse.
HELGONFÖRKLARING: Det var ärkebiskop Stephanus som
till påve Alexander III under dennes exil i Sens i Frankrike gav kännedom om
S:ta Helenas liv, varför påven ansåg det skäligt att inskriva henne i de
Heligas Förteckning (alltså 1164).
1288-ÅRS PREDIKAN TILL S:TA HELENAS ÅRSHÖGTID: Läsning
ur det heliga Evangeliet enligt Matteus, kapitel 12:46-50:
"Jesus talade ännu till folkskaran, när hans mor
och hans bröder anlände. De stannade kvar utanför och sökte att få tala med
honom. Någon sa till Jesus: -Lyssna. Din mor och dina bröder uppehåller sig
utanför och önskar tala med dig. Jesus besvarade denna person: -Vilken är min
mor och vilka är mina bröder? Därefter utpekade han med sin hand sina lärjungar
och sa: -Se: min mor och mina bröder är här. Ty var och en som gör vad min
Fader, som är i Himlarna, vill, är min bror, min syster eller min mor".
Predikan, lånad 1288 från påve St.Gregorius
(540-604):
Läsningen ur det heliga Evangeliet, som upplästes för
er käraste bröder, är kort men dräktig med stora och tänkvärda mysterier.
Förty Jesus, vår Grundare och Återlösare, förställer sig inför sin mor,
och säger att den som står honom nära utmärker sig, inte genom köttsligt frändskap,
utan genom andlig förening: "Vem är min moder, och vilka är mina bröder?
Var och en som gör min himmelske Faders vilja, han är min bror, mor och
syster". Att den som gör Faderns vilja, kallas Herrens bror och syster, är
inget förunderligt på grund av att båda könen sammankallas till Tron, men
det är i hög grad förunderligt hur någon kan kallas hans mor. Ty de trogna lärjungarna
anses värdiga att benämnas bröder, i det Jesus säger: "Gå och förkunna
för mina bröder...". Den som alltså bringar till Tro kan kallas Herrens
bror -
hur kan han kallas hans moder, kan man fråga sig? Men vi är kunniga om,
att den som TROR PÅ KRISTUS är hans bror och syster, och att den som ÖPPET FÖRKLARAR
KRISTUS gestaltar hans moder. Det är liksom om man föder Herren, när man
ingjuter honom i åhörarnas hjärtan, och hans moder gestaltas, om kärlek till
Herren genom vårt manande föds i vår nästas ande.
"Tag
denna kvinna i övervägande, käraste bröder, tag henne i övervägande, vi
som ju kroppsligen är män. I jämförelse med henne, vad bedömer vi? Ty ofta
utfäster vi oss om att beflita oss om något gott, men om någon gör ett
utfall mot oss och styr det obetydligaste samtal till munnen och driver gäck,
bryts vår avsedda handling omedelbart, och bringade i oordning studsar vi
tillbaka. Tänk efter: Ord hejdar i de flesta fall oss från ett gott verk, men
inte ens pinomedel kunde förvisso krossa Helenas heliga avsikt. Vi, vi blir påflugna
av smädeord i luften. Helena är kommen till Konungatronen genom stålet, ty
hon ansåg att vad som än ställer sig i vägen ingenting är. Vi, vi vill inte
ens skänka vårt överflöd i enlighet med vår Husbondes föreskrift. Helena
lyfte icke endast sin förmögenhet till Gud, utan överlämnade även sin egen
kropp till honom. Då alltså den stränge Domaren kommer till sin fruktansvärda
Prövning (terribile examen districtus judex venerit), vad kommer vi män att säga,
när vi kommer att se denna Kvinnas ära? Vilken svaghet kommer i det fallet män
kunna urskulda sig med, när en gång Helena, som segrade över människosläktet
SÅSOM VARANDE KVINNA (cum seculo sexum vicit), kommer att framhållas.
Efterfölj
alltså, käraste bröder, vår Återlösares stränga och ojämna väg. Den har
nyttjats så förtjänstfullt, att den numera har blivit så jämn, att det
behagar även kvinnor att resa via den.
Allesammans:
Förakta det närvarande, då det är fult (!) att hålla av vad som stadigt är
på väg att förgå. Kärlek till de jordiska tingen må icke betvinga er, högfärd
må icke inkröka er, vällevnad må icke besudla er, avund må icke förtära
er. Av kärlek till oss, käraste bröder, låg vår Återlösare död för oss,
och genom hans kärlek till oss övervinner vi oss själva. Om vi handlar fulländat,
kommer vi inte bara undan förestående straff, utan vi kommer att belönas med
ära i gemenskap med martyrerna. Oaktat om det för tillfället inte förekommer
någon förföljelse, kan likafullt denna fred vara vårt martyrium, och fastän
köttets hals icke är kuvad, kan vi likafullt slakta våra köttsliga önskningar
mentalt med ett andligt svärd.
BÖN: Lyssna, nåderika Härskarinna, till din folkstams
böner, gläd dig ibland skaran av glada på Samlingsorten. Snälla, var vår Härförarinna
mitt i det nuvarande livets avgörande ögonblick, vilka vår klagan med smärta
brukar avslöja. Snälla, var vår Härförarinna mitt i det nuvarande livets
kriser. Ske oss såsom Dig, du som upphöjdes, så att ditt folk måtte bli
behagligt för Gud och kunna förtjäna ära
-
Amen.