50 CENT

50 cent föddes på Jamaica men växte upp i Queens i New York. Hans riktiga namn är Curtis Jackson. Den före detta boxaren är en av världens största rappare. Han är känd för att ofta blivit kniv- skuren och för att ha blivit skjuten nio gånger i huvudet. Det är detta som är den stora anledningen till att han har blivit så stor som han har blivit.

Hans första skiva hette "Power Of  The Dollar" (1999), den blev dock ett misslyckande.

Han blev känd bland den stora allmänheten med sin singel "How To Rob" (1999) i vilken han drev med rapparna "Missy Elliot" och "Jay-Z".

Han blev skjuten tre

dagar innan filminspelningen av

"Thung Love". Då beslöt hans

skivbolag att de inte kunde ha honom

kvar och lät han gå eftersom de var

trötta på gangster rapparens bråk på

gatorna.

Just nu har han på samma

skivbolag som Eminem och Dr. Dre,

Aftermath/ShadyRecords.

I maj år 2000 blev han skjuten i

huvudet bara några veckor efter det

att han blev knivskuren i inspelningsstudion. Dessa skottskador har gett honom såna skador att han läspar nu idag.

Inte ens en elallergiker kan ha missat att det är 50 Cent som är kungen Den här New York-rapparen är större än livet just nu - och allt är givetvis tack vare Eminem och Dr. Dre, som upptäckt ännu en knarklangande gangster att stöpa in i den dollarformade stjärnmallen.

Men 50 Cent har faktiskt allt. Och då snackar vi inte bara rätt tatueringar och argast blick. Han står sig med lätthet mot många av de katter som dominerar listorna just nu, Nas och Jay-Z inkluderad. Dessutom har han allt som oftast något att säga om den verklighet som faktiskt finns där bakom den romantiserade bilden av livet som svart gangsta i det största äpplet. Att han poserar med skottsäkra västar, pistolhölster och svällande dollarbuntar på konvolutet hör ju till, men lyssnar man på låtarna känns hans ofta skitiga och realistiska historier allt annat än ghettofab.

Curtis '50 Cent' Jackson har varit ett stort namn i New York i ungefär fyra år, men det var först när Em och Dre tog honom under sina vingar som det började hända saker även utanför undergroundscenerna. Att han dessutom öppet gått ut och dissat andra rappare och visat sig ha i princip alla de kvalitéer som behövs för att bli skjuten i det annalkande rap-kriget som blommade upp i och med mordet på Jam Master Jay i höstas har bara spätt på hypen.

Eminem bestämde sig till slut för att medverka på skivan, men jag misstänker att han tvekade länge. För i 'Patiently waiting' och 'Don't push me' börjar man faktiskt undra vem av de två som är säkrast. Så resten av plattan har han nöjt sig med att producera tillsammans med Dr. Dre. Den gode doktorn verkar ha tittat upp från vinylbackarna med obskyr funk och istället vänt örat mot närmaste electroklubb. Beatsen är fortfarande karaktärisktiskt mörka, men Dre verkar ha bestämt sig för att med Fifty ge världen ett helt nytt sound att kopiera.

'Get rich or die tryin' låter ju lite som en klyscha, och ibland blir det lite väl mycket vapensamplande och smatter av automatvapen på den drygt timslånga skivan. Och man undrar ju hur ärlig han verkligen är när han ironiskt rappar om alla töntar som tror att de kan mörda honom.

Men vad vet jag. Det är väl bara att acceptera att det finns en verklighet långt från de lattefik och hemtrevliga skivaffärer en annan fördriver eftermiddagarna mellan. Och om det är den verkligheten Fifty beskriver är jag glad att den håller sig i stereon. För den här skivan är lite som filmen 'Scarface'. Vansinningt våldsam medan den pågår, och med ett slut allt annat än lyckligt. Ändå kan man inte låta bli att titta på den, Om och om igen.