Amanda, vår älskade dotter! Du kan inte ana hur glada pappa och jag blev när vi fick veta en vacker majdag förrra året att vi skulle få ett barn, att vi skulle få dig älskade Amanda. Det var din pappa som blev med dig först, men jag ville inte tro på honom när han sa att vi skulle få ett barn. Jag fick göra två graviditetstest innan jag vågade tro på miraklet. Du hade äntligen bestämt dig att det var dags att komma till pappa och mig.
Pappa och jag minns när vi såg dig allra första gången, när du var 17 veckor. Du var så livlig i magen och det skulle du vara under hela graviditeten. Vi fick en bild på dig den gången och den bilden kunde jag se på i flera timmar i sträck. Jag kunde inte förstå att vi äntligen skulle få dig. Lika lite kan jag förstå att du nu är borta. Men en dag ska vi tre åter igen träffas och den vetskapen glädjer mig oerhört. Men tills dess så kommer pappa och jag få leva med saknaden, kärleken och minnena av dig. Det är och kommer att vara svårt för oss för vi älskar dig vårt barn och vi vill ha dig hos oss för alltid.
När du var 19 veckor var pappa och jag på bröllopsresa i Skottland. En kväll på hotellet fick jag känna dina sparkar för första gången. Jag blev så lycklig att jag ville skrika ut det till hela världen att jag kände mitt barn sparka. Istället för att skrika ut det så ringde vi hem till Sverige, till mormor och morfar. De blev lika lyckliga som pappa och jag var.
Mitt allra finaste minne av dig var när jag fick hålla dig i min famn för första gången. Det såg ut som du sov så gott. Jag blev lycklig när jag såg hur lik du är din pappa. Du är det vackraste jag har sett i hela mitt liv.
Amanda, du är ett mycket efterlängtat barn, inte bara av mig och pappa. Det är många som har väntat på dig som nu sörjer att du inte är hos oss längre.
Pappa och jag älskar dig så mycket, Amanda. Du kommer alltid vara en del av oss. En dag kommer vi åter igen träffas och då kommer vi alltid vara tillsammans. Det lovar jag dig, min söta lilla dotter.
Sov gott käraste lilla Amanda