|
|
|
Vad finns det att säga om den här
mannen som redan inte är sagt. Få artister är så älskad men också så
hatad. Det finns inget mellanting, antigen pratar han med dig eller
säger han dig ingenting. Texterna lyser med levnadsberättelser,
glädje, fest, depression. Ja, du kan få allt serverat men knappast
på ett silver fat. Du får sätta dig ner och lyssna och lyssna.
Texterna flödar av ord som ger en bild av saker som få lyckas att förmedla. Ett liv på rosor kan knappast Uffe ha haft. Jag vet
inte om man ska avundas alla hans tokigheter med dem glädjen och
aptiten på att hela tiden insupa nya kvinnor och nya äventyr. Visst
upplever man lyckan i ”Kär och galen”, ”Älskling” men det finns så
mycket depression att man lätt får
intrycket av en man på randen till sinneskaos. Bono
med många andra artister skapar bäst i ytterligheterna, lyckan,
glädjen och depressionen, sorgen. Med Uffes låtar får man lätt
intrycket av att den här mannen har gått igenom en massa skit som
han delar med sig till oss vanliga människor som också lider av samma
avgrunder. Hur kan man då uppskatta det? Jag kommer fortfarande ihåg
första gången jag satte på min första Lundell skiva. Skivan hade jag
besällt från Ginza, varför jag beställde ”Måne över haväng” kommer
jag inte ihåg. Men jag kommer aldrig att glömma med den kraft som
slungades emot mig när jag tryckte på play och ”Ute på vägen” dånade
ut genom min halvdana högtalare. Wow, rock! Från det ögonblicket
fanns Uffe inpräntat i mitt omusikaliska huvud. Relationen har inte
utvecklats till någon manisk dyrkan. Jag har inte alla skivor och
jag lyssnar inte på Lundell varje dag, inte ens varje vecka. Men
ändå kommer han vara en av mina ”idoler” när jag om 50 år
sammanfattar en 5 i topp lista över favorit artister. Kanske kommer
han att toppa listan för han slutar aldrig att överraska. Efter
några svaga album som ”Slugger” och ”Män utan kvinnor” trodde jag
att han var på väg att varva ner. Men efter att ha lyssnat igenom
han senaste album ”I ett vinterland” vet jag att Uffe är gynnare som
kan överraska med ett genomarbetat och kanske ett lite väl tillrätta
lagd skiva men det är kanske så jag vill ha det. Det får inte bli
för mycket depression och självömkan. Lite lättsamhet och glädje gör
”I ett vinterland” till en av mina favoriter.
Jag kommer
aldrig att kunna karaktiseras som den inbitne Uffe fansen. Jag
kommer aldrig kunna räkna upp alla album eller kunna hans texter
utantill eller åka land och rike runt för att se hans konserter.
Till det har varken ork eller lust men jag beundrar honom på mitt
egna sätt för han lever ett helt annorlund liv än vad jag gör och
säkerligen mycket mer variationsrikt. Uffe här är dina fem bästa
låtar eller de låtar som påverkat mig mest(ingen inbördes
rangordning):
Öppna landskap, Älskling, Hon gör mig galen,
Älskad och sedd och Isabella
|
|
|
|
