En av de många kulturpersoner  som framträdde på Bokmässan i Göteborg 2003 var den iranska dokumentärfilmaren och författaren Siba Shakib.
     En flyktingkvinna, Shirin-Gol, är huvudpersonen i Siba Shakibs  dokumentärroman ”Till Afghanistan kommer Gud bara för att gråta.  Siba Shakib mötte henne i ett flyktingläger och fick höra hennes berättelse. Men sedan de amerikanska bombningarna inleddes är hon  försvunnen.

Söt blomma
Shirin-Gol, som betyder söt blomma, föddes i en avlägsen by. Hon växte upp i fattigdom, i tron på Koranen och hårt styrd av den islamska kvinnobilden.
    När ryssarna invaderade Afghanistan var Shirin-Gol bara en liten flicka vars främsta  uppgift var att se till sina syskon. När kriget bröt  ut drog hennes far och bröder upp i bergen och anslöt sig till motståndskampen.
     När deras by förstördes tog sig modern och barnen först upp i bergen och därefter  vidare till Kabul. Där tvingades Shirin-Gol och hennes syskon att gå i rysskolan och lära sig läsa och skriva. Men Shirin-Gol  upptäckte snabbt  att hennes liv blev  mycket rikare med bildning och kunskap. Och burkan, det av traditionen och islam påtvingade klädesplagget som också dolde ansiktet, kunde kvinnorna då kasta.

Ersättning för spelskulder
Shirin-Gol gifte sig med en man som fick henne till hustru då en av  hennes bröder lovat bort  henne som ersättning för spelskulder. Men det unga paret hade tur.  De blev, till skillnad från de många andra tvångsgifta,  häftigt  förälskade i varandra. Maken  Morad, och  ensamma kvinnors ständiga flykt undan  krig, förföljelser och våldtäkter, löper som en  röd tråd genom boken.
    I tio års tid hade ryssarna  avlossat raketer,  kastat bomber,  lagt ut minor och  överfallit byar. Efter ryssarna  kom talibanerna. Då skulle kvinnorna åter dölja sina  ansikten i burkan. Undervisning, förutom i Koranskolorna för män,  blev åter förbjuden. 

Arbete som smugglare
Shirin-Gol, barnen och modern flydde,  till Pakistan. Det land dit redan många av deras landsmän flytt. 
    En dag dök maken  Morad upp i flyktinglägret. Han fick arbete som smugglare av opium, vitvaror  och andra kapitalvaror.  Varor som smugglades vidare över bergen.
     En dag snubblade Morad med ett kylskåp fastsnurrat på ryggen.  Morad bars hem till lerhyddan svårt skadad  Han behövde läkarvård. Shirin-Gol gick runt i lägret och bad om pengar. Shirin-Gol  fick en skuld för Morads läkarvård. En skuld som måste betalas. Morad kunde inte arbeta längre. Han låg i lerhyddan och rökte opium.   

Sälja sin kropp
 Shirin-Gol  tvingades då sälja sin kropp till makens  arbetsgivare - anföraren för smugglarbandet.  Shirin-Gol  lät det ske. Efteråt reagerade hon så här:
  ”Hon  sitter  på huk  på marken i sitt tält, vaggar kroppen fram och tillbaka som spelade det musik någonstans, hon ser på de sovande barnen utan att se dem.
”För dig, min dotter, viskar hon. Jag gjorde det för dig. För dig, min son. För dig, min Morad. För mig själv  så att vi alla överlever.”
    För att försörja sina barn måste många kvinnor  på flykt periodvis sälja sina kroppar. Ofta med graviditeter som följd. De tvingas föda fiendens barn.  Men  Shirin-Gol älskade sina barn – även våldtäktsbarnen.

Våldtagen av tre poliser
I Pakistan blev hon våldtagen av tre poliser och sen kastad i ett dike.  När hon födde sitt pakistanska  våldtäktsbarn  befann  hon sig åter, om än i tillfällig fristad,  på flykt. Där  uppe i bergen viskade hon  i den nyfödde sonens  öra:  ”Måtte dina oskyldiga  ögon endast få se det goda och inte det onda här i världen.” Hon tvättade  bort fostervattnet och blodet  från hans  lilla kropp. Hon kysste hans kropp. Hon  bad  till Gud att hon skulle  få styrka att älska honom inte mindre men inte heller mer än sina andra barn.
     Shirin-Gol, hennes barn och Morad flydde,   liksom många andra  afghaner till Iran. I början var livet där drägligt. Men när iranerna själva började få brist på allt fick de också svårt att dela med sig.
     Med hjälp av finansiellt stöd från bl a FN återvände familjen till Afghanistan. I ett  blått plasttält, i  ett övergångsläger under stekhet sol,   begrundade de sin situation.
      Morad förebrådde  sig. Han hade släpat familjen  från norr till söder, från Pakistan  upp i bergen, från hemlandet till Iran  och tillbaka. Allt för att till slut sova på Guds bara mark.

"Varför återvänder vi?”
Barnen var  trötta, besvikna och illusionsfattiga. Vad är skillnaden mellan hemland och främmande land?  undrade de.
   ”De många länderna, städerna, bergen, dalarna, byarna där de levt,  som de färdats igenom, som de varit tvungna att lämna, sanden, öknen,  allt det är  alltför mycket,  alltför stort för barnens små själar som för varje gång blir allt skörare, osäkrare, ängsligare. Vad är ett land,  frågar de. Vad betyder hemland? Var är mitt hem? Vad är en gräns? Var är den? Det här strecket?  Den här porten. Den här  flaggan? Varför återvänder vi?”
     Berättelsen om Shirin-Gol och hennes livsöde  rymmer  både glädje och sorg. Bröllopsfest och  fattigdom. Våld  såväl som  omtanke. Pulserande ungdomlig åtrå kontra  flyktingläger stinkande av urin och avföring. Vaktposter som kräver pengar eller åtråvärda kroppar som betalning för att få passera en gräns.  Kvinnor och landsmän som stöder varandra.

Skärans spets förbi det hala barnhuvudet
 Det handlar också om  Shirin-Gol när hon, i hemlighet, möter begåvade kvinnor. Eller Shirin-Gol när hon  i en avlägsen bergsby  försiktigt  för skärans spets förbi det hala barnhuvudet in i moderöppningen och skär upp två fingerbreddar.  Shirin-Gol, själv gravid,  räddar både flickmodern  och barnet. 
    Shirin-Gol, en  fysiskt stark, läs- och skrivkunnig  flyktingkvinna, upplevdes som  ett hot mot ett mansdominerat  samhälle och dess heder. Men samtidigt var hon älskad och respekterad av sin betydligt svagare man. Hon var, trots den  förnedring hon tvingats utstå, familjens styrka.  

Inger världens kvinnor hopp?
”Världens fria  kvinnor inger  hopp".Så resonerade många av de  frihetslängtande kvinnorna i Afghanistan  som  författaren Siba Shakib varit i kontakt med. 
     Frågan är dock vilka kvinnor, i USA och Europa,  som verkligen  driver dessa frågor politiskt.   Frågan är också om Gud ens gråter längre i Afghanistan.  Har han– liksom kanske världen i övrigt  - övergett Afghanistan  för andra oroshärdar.

Åter Hemsidan