Veterinär Göran Petersson på smådjurskliniken vid SLU på Ultuna svarar:
På senare år har intresset för att hålla iller som sällskapsdjur ökat. Tidigare användes den enbart till kaninjakt och för pälsuppfödning.
En iller blir 5-10 år gammal och en vuxen hane kan väga upp till två kilo medan honan väger ungefär hälften så mycket. Färgen är gulbrun eller vit. Illern har ungefär samma näringsbehov som en katt och kan utfodras med t ex kattmat och matrester. Man bör undvika ensidig fiskdiet och helst inte utfodra den med råa ägg.
Det är lätt att träna illern till att bli rumsren och den kan även läras att gå i koppel. Många människor reagerar på lukten från illern. Lukten kommer från körtlar som djuret kan tömma om det blir rädd. Hanarna luktar oftast mer än honorna. Problemet går att minska betydligt genom kastrering av djuret.
Illerhonorna kan löpa långa perioder, ända upp till sex månader. Detta kan, även efter en så kort tid som någon månad, ge problem p g a långvarig östrogenpåverkan på benmärgen. Symptomen är bl.a blödningar i huden och påverkat allmäntillstånd. I dessa fall ska man snarast se till att djuret kommer under behandling, annars kan det utvecklas till ett livshotande tillstånd. Om man inte tänker ta valpar efter sin illerhona bör man låta sterilisera henne.
Illrar är mycket känsliga för valpsjuka och därför ska man vaccinera både valpar och vuxna djur. Vaccineringen är viktig eftersom valpsjuka lätt smittar mellan hund och iller. Även människans influensavirus smittar lätt till iller. Symptomen är snarlika de vi människor får med feber och snuva.
Kramptillstånd hos iller kan orsakas av D-vitaminbrist och en korrekt behandling hos veterinär ger i dessa fall förbättring på några timmar. Illern kan även drabbas av diverse hudåkommor, bl.a ringorm, en svampsjukdom som kan smitta mellan t ex katt, iller och människa.
Illrar tycker om att äta upp småsaker som den hittar. Oftast går det bra, men ibland kan det bli stopp någonstans i mag-tarmkanalen. Då brukar illern snabbt bli dålig och börjar oftast att kräkas. Ibland kan man genom att ge dropp få föremålet att passera tarmkanalen och komma ut den rätta vägen, men det händer också att man tvingas operera för att få ut det främmande föremålet.