NÄR DE VILLE SKJUTA PAPPA av Barbro Alatalo

/utdrag/

Ella bodde i ett ganska vanligt hus nere vid stranden,
med vedbod och bastu i ett uthus på gården.
Linnea bodde i det här stora vita huset uppe vid landsvägen.
Det var inte bara huset om var stort.
Gårdsplanen var också stor, och björkarna runt huset var dom största Ella sett.
Ladugården var lång och rödmålad, och bakom den fanns säkert
världens största gödselstack, tänkte Ella.

Hon satt och letade efter en passande kappa till pappersdockan.
Just då hörde hon en av karlarna vid bordet säga:
-Man borde få hjälpa till här i Sverige också.
Man borde få skjuta alla kommunister. Dom kan man inte lita på i dessa tider.

Skräcken rann iskall ner i Ellas mage. Hennes pappa var ju kommunist!
Hur kunde dom sitta här och säga så hemska saker?
Hon knep ihop sina nästan genomskinliga ögonlock
så hårt att mörkret började flimra.
Inne i sitt huvud såg hon som på en film vad som skulle hända:

-----

Ella ställde sig upp men kände att benen ville vika sig under hennes lätta kropp.
Hon kände sig yr, och i munnen smakade det järn.

Nu märkte hon också att det luktade kamfer i rummet.
Det var Linneas farmor som luktade så.
Hon brukade droppa kamfer på en sockerbit som hon sedan sög på
medan hon satt i gungstolen och blundade.

Ella snubblade ut i farstun där hennes ytterkläder hängde.
Männen vid bordet tystnade och såg efter henne
medan hon drog på sig sin grå yllekappa
och stack ner sina smal ben i dom svarta kängorna.
Kängorna var egentligen alldeles för stora, men hon skulle ju "växa i dom".
Nu hade Ella inte tid att knyta kängsnörena.
Hon snappade åt sig sin mössa och de grå nålvantarna.
Hon hade haft vantarna så länge att dom format sig efter hennes händer.
Snart pendlade dom i takt med benen och hjärtslagen
när hon sprang hemåt på den nyskottade vägen.