från Nordahl Grieg |
| Nordahl Grieg skrev sin första roman, "Skeppet går vidare", som 20-åring.
Den väckte debatt och en del menade att Grieg smutskastade sjöfolket genom sin
realistiska skildring av förhållandena ombord. Nordahl Grieg anses fortfarande som den
mest kontroversiella författaren i Norge under detta århundrade. Länge trodde han att
sovjetstaten skulle lyckas upprätta idealsamhället på jorden. Nordahl Grieg hade studerat i Oxford och rumlat om i Paris och Nice. Sin värnplikt gjorde han i Alta som 26-åring. Han besökte Kina under upprorsåret 1927, Moskva 1933, han reste till Spanien under inbördeskriget, flydde till England när tyskarna ockuperade Norge och omkom i ett engelsk flygplan under en bombräd över Tyskland den 4 januari 1944. Han var då 41 år. Nordahl Grieg var nationalist och världsmedborgare. Han var poet, journalist, dramatiker och en idealist som gjorde kampen mot kriget till sin livsuppgift. Edvard Hoem har skrivit biografin "Kampen mot kriget - Nordahls Griegs liv" (Lindelöws förlag) ur vilken jag hämtat nedanstående citat. Från Moskva till brodern Harald (förlagschef och styrelseledamot på Nationalteatern i Oslo) 28 dec 1933: "Jag kom till Moskva för att studera teater. Här finns den bästa teatern i världen, de bästa regissörerna, de bästa skådespelarna. Men det visar sig att det inte är det som är hemligheten med att den intar en sådan unik plats i människornas liv här i landet. Här har vi ett folk som prövar ett nytt sätt att leva och tänka, fullt av lidande och nederlag och segrar, de behöver hjälp och teatern hjälper dem. Därför blir teaterns uppgift först och främst att ge människorna värderingar, något rakt motsatt den ur-hand-i-mun-jakt på succéer som västeuropeisk teater måste ägna sig åt." Från England till Tryggve Lie 5 juni 1942 (Nordahl Grieg deltog i flyguppdrag över Norge): "Vi svepte inåt, över de första grå skären där sjöfågel flög upp. Men
det är ju bara vi! tänktejag. Vi gick mycket lågt över öar och sund, några
meter över bergknallar och hus och bryggor och båtar och människor. Det var som om
flygarna ville låta oss smeka det land som var vårt med handen och leva bland
människorna därnere när vi flög förbi. Jag gick akterut till blistret för att se
bättre.---kulspruteskytten stod redan på knä. Men vad var det han höll i handen? Det
var en norsk flagga, inte en flagga av tyg för den skulle ögonblickligen rivits i
trasor, det var en flagga av plåt, målad med kärlek hemma på förläggningen. Orörlig
och med stirrande blick höll han fram den för landet därnere, och människorna reste
sig genast upp ur de små fiskebåtarna eller så kom de springande över hällarna som
för att följa oss. Aldrig har jag sett något vackrare än denna målade plåtflagga,
och det ljus av lycka och smärta i ansiktet på den knästående mannen som höll i den, |
