|
- Vakna varsel! - Värj ditt vemod! - Väck din ylande vrede, i vikande gryning ny. |
| "...men
knappt hade störda slöjor lagt slummer tilllrätta förrän
en ensam vind kom flygande längs bäcken - motströms. Den
flög ruvande med vingarna spärrade - målvedvetet. Den kom
ur knotig rottråds vrår, likt fragda av något okänt.
Förvetna blad vände sina öron mot den. Solstrålar
jagade dess skugga. Då plötsligt, mitt i en skiftning, kom den
ut i en svallros av ren dag.
Då bleknade löven - skalv Men ögonblicket var borta och löven visste inte - bara ångest. Då lämnade vinden dem och smet in bland grenverkets söljor. Snabba vingslag förde den rakt mot grottan. Tyst pressade den samman skuggorna och landade på en sten. En kulen fön blåste in
i grottan.
Den gav till ett kort isande ski - och försvann. Då rös löven och viskade:
ur Jul-um-innáta Ett exempel på Åke Brandts poetiska prosa |