Nej - inte här. Han var inte här! Önskande kröp han, glömmande bort. Långt bort. Långt bortom ingenstans, där han inte behövde vara någon annan, utom sig själv. Där han kunde känna sig skyddad. Där han slapp krypa på sin buk, vara jagad likt en gnok, likt en skuren dåre.

Han huttra.

Fat bättre flydd ittra än dumt mnegg. Mycket bättre. För om de fann honom nu, skulle de lyfta på hans hjässa, skära bort hans vilja, göra honom till en skuren dåre, en lydig idiot - en slav för evigt.

Han rös

Varför kunde han inte få leva, vara sig själv, istället för att famla efter en avlägsen verklighet, söka efer ett slut som kanske inte fanns

Varför?

Varför var allt så fjärran?

kvidande

I samma samma avlägsna själsdjup drämde han armbågen rätt in i en klippvägg. Smärtan skar genom märg och ben. Han bet darrande tag i knogarna för att inte skrika. Lät andra handen långsamt söka - avledande. Men väggen var slät, nästan lodrät - fuktig. Här gick det inte ens att klättra

Åt vänster då?

Han sträckte ut fingrarna, men de kändes vissna. Där var också en vägg. slät, våt lodrätt.

Men åt höger då?

Hopp trevade, famlade, men strimlades ur ögon, när en enslig liten månstråle gled halvnaken ner osm glaskalla blåa glador. Gled sömningt fram längs mörka fuktiga väggar. Fyllde ett svalg med Sinoms blåbleka flöde. Flätade ett nätverk av stigar genom dimmigt vatten, omslöt honom.

Han svalde medan tomt skrev krympte i kramp. Han hade krupit in i en spricka. Här fanns inget hopp. Ingen väg ut. Bara ett snöpligt slut. Plötsligt hördes ett ljud. Förskräckt vred han på huvudet. I silhuett mot månljuset stod en man - väntande....."