Intelligentia Infernalis

Blekvit, kedjad vid polariteter
I ett hav av kranier, under en döende sols gryningsstrålar
Skriker han tyst
Medan spikkedjegarotterade domedagssjälar
Glödande dansar osedda i luften.
Hans oförstående tomma ögonhålor stirrar ut i dunklet
Och de gröna fladdermusvingarna kämpar förtvivlat
Men hans intelligens är fångad
I evig tid fastaglad
Vid skallbenet
Med spikar av järn