TACITUS

GERMANERNA

Tolkad av N. E. Hammarstedt

Hugo Gebers förlag 1916

INNEHÅLL.

I. GERMANERNA I ALLMÄNHET.

1. Germaniens läge

2. Germanernas härstamning. Myter

3. Fornsägner

4. Germanernas kroppsbeskaffenhet

5. Germaniens natur och tillgångar. Handel

6. Väpning och stridssätt

7. Överhet och härvasen

8. Kvinnans ställning

9. Religion

10. Spådom

11. Rådsförsamling

12. Rättsväsen

13. Krigarvärdighet

14. I krig

15. I fred

16. Jordbruk och årsindelning

17. Bebyggelse och boningssätt.

18. Dräkt.

19. Äktenskap

20. Sedlighet

21. Familj

22. Fejd och gästvänskap

23. Hemliv och samkväm

24. Mat och dryck

25. Nöjen

26. Trälar

27. Begravningsskick

II. DE GERMANSKA FOLKEN.

28. Folkvandringar. Gränsfolk i söder och väster

29. Andra germanska folk och land under Roms välde

30. Chatterna

31. En egendomlig sed hos chatterna

32. Usiperna. Tenktererna

33. Brukterema. Chamaverna. Angrivarierna

34. Friserna och åtskilliga andra folk

35. Chaukerna

36. Cheruskerna. Poserna

37. Cimbrerna. Romarnas kamp mot germanerna

38. Sveberna i allmänhet

39. Semnonerna och deras heliga lund

40. Langobarderna och åtskilliga andra nordliga folk. Nerthus

41. Hermundurerna

42. Nariskerna. Markomannerna. Kvaderna

43. Nordostliga folk. Alcis

44. Svionerna (Svearna)

45. Ishavet. Ästierna. Gudamodern. Bärnstenen. Sifonerna

46. Gränsfolk i nordost. Okända polarfolk

Kapitelindelning

Sakregister till texten

INLEDNING

Författaren till denna beskrivning över germanerna föddes omkring år 55 e. Kr. Ehuru han av ålder åtnjuter anseende som Roms förnämste hävdatecknare, är dock föga känt om hans levnad, ja t. o. m. om hans namn råder ovisshet. Vanligen antages detta i sin helhet hava varit Publius Cornelius Tacitus, men av dessa är endast det sista, familjenamnet, fullt säkert. Efter att år 88 hava innehaft pretorsbefattning lämnade han år 89 eller 90 jämte sin maka för längre tid Rom och torde under denna bortovaro hava varit ståthållare i någon av det romerska rikets provinser. År 97 har han återvänt till världsstaden, där han detta år valdes till konsul. Att han upplevat kejsar Trajanus' död (år 117) är visst. Sannolikt infaller emellertid hans dödsår icke någon längre tid därefter. Hans maka, med vilken han år 78 förenats, var dotter till den berömde statsmannen och fältherren Julius Agricola, en tid romersk ståthållare i Britannien, vilkens levnadsteckning Tacitus författat. Samma år, 98, som nämnda minnesteckning, Vita Agricolae, fullbordades, skrev han även sin bok om germanerna, Germania, såsom den vanligen kallas. Mest omfattande äro hans Romerska folkets historia, Historiae, omfattande tiden från år 69 till år 96, och det därefter författade historiska arbete, som går under benämningen Årsböckerna eller Annalerna, Annales, vilket skildrar Roms öden från år 14 till år 68. Av det förra av dessa arbeten, vilket synes hava utgjort fjorton böcker, äro endast de fyra första och början av femte boken bevarade till vår tid, och av det senare, vilket omfattat åtminstone sexton böcker, finnas blott sex i början och sex mot slutet numera i behåll, därav dock den elfte och sextonde boken ofullständiga. De s. k. Annalerna utkommo år 116 eller 117, således mot slutet av Tacitus' levnad. Om Tacitus' litterära förbindelser veta vi förhållandevis ännu mindre än om hans levnad för övrigt. Med Plinius den yngre underhöll han en, såsom det synes, livlig brevväxling.

Ehuru Tacitus' personliga förhållanden sålunda träda tillbaka i skuggan för de världshändelser han med oförfärad rättskänsla i sina verk behandlar, kunna vi dock i belysning av dessa skönja rätt mycket beträffande hans andliga utveckling. Född under en Nero's regeringstid hade han sett en Vitellius och en Domitianus intaga Roms kejsartron. Han hade sett det andetomma nöjesliv och den pösande uppkomlingshögfärd, det både det allmänna och det enskilda livet genomsyrande sedefördärv, som redan långt före hans tid förmått finkänsliga naturer såsom en Vergilius och en Horatius att vända världsstaden ryggen för att fly undan till lantlivets sunda levnadssätt och enkla sysslor och nöjen, fortfarande tillväxa och antaga allt frodigare former. Inom statsväsendet rådde ränker, beskicknings- och angivarväsen vid sidan av ett äckligt kryperi för de maktägande; inom privatlivet en otyglad njutnings- och praktlystnad med åtföljande ansvarslöshet och andliga förpackning. Förgäves hade redan en Augustus genom såväl lagar och förordningar som eget föredöme sökt sätta en damm för urartningen, förgäves gisslade en Horatius och bland Tacitus' egna samtida en Persius, en Juvenalis, en Martialis i bitande satirer samtidens förkonstling och lyten. Överkulturens upplösande krafter kunde ej längre hämmas, och Roms världsherravälde gled långsamt men säkert sin undergång till mötes.

Om någon haft en förkänsla av detta förestående öde, måste det hava varit den, som med beundransvärd omdömesförmåga och människokännedom inträngt i denna tids väsen och skrivit dess historia. Tacitus insåg ock, att här kunde icke längre något uträttas genom lagar och påbud; här måste en verklig folklig pånyttfödelse i livsåskådning och sinnesart komma till stånd. Även han såg, liksom efter honom sä många andra, medlet till räddning från överkulturens vådor i återvändandet till ett naturenligare levnadssätt, och i germanerna, romarväldets fruktansvärdaste fiende (se kap. 37), vilkens undergång han av hjärtat önskar (kap. 33), ser han ett exempel på ett ännu av överkulturens vanarter obesmittat folk, vilket han kan framhålla såsom ett föredöme för sina förslappade landsmän. Detta syftemål är i Tacitus' bok om germanerna omisskännligt och har alldeles otvivelaktigt en och annan gång förlett honom till en färghållning, som menligt inverkat på framställningens verklighetstrohet. I det hänseendet erinrar hans bok om en del reseskildringar från slutet av 1700- och början av 1800-talet. • Emellertid är och förblir Tacitus' arbete den förnämsta litterära källan för kännedomen om germanernas levnadssätt och seder vid deras framträdande i historien, och då han i några viktiga frågor synes motsäga Julius Caesars uppgifter i dennes bok om det galliska kriget, måste man redan av det skälet, att Tacitus är den till tiden senare och därför bör hava haft tillfälle till flere och utförligare uppgifter, skänka denne mera tillit. Och så mycket hellre bör detta ske, som Tacitus visar sig väl känna Caesars arbete, och hans uppgifter dessutom allt mer intygas av en senare tids germanska kulturforskning. På det hela taget är ock Tacitus vida mer kulturhistoriskt och etnografiskt anlagd än Caesar, vilken dessutom lärde känna germanerna under för dem avvikande förhållanden.

Vad de litterära källorna till boken om germanerna beträffar har man ansett, att dessa, utom Caesars nyss antydda arbete, utgjorts av nu förlorade böcker av Sallustius (död 34 f. Kr.), Livius (död 17 e. Kr.) och Plinius den äldre (död 79 e. Kr.) samt Aufidius Bassus, vilken under Tiberius' regeringstid (14—37 e. Kr.) författade en skildring av fälttågen mot germanerna. Bland dessa sistnämnda författare är inflytandet från Livius och Plinius d. ä. särskilt påtagligt. Efter all sannolikhet grunda sig emellertid Tacitus' uppgifter även i avsevärd grad på av honom själv medelbart eller omedelbart inhämtade uppgifter. Sådana kan han hava erhållit av sin vittbereste svärfader, men sådana saknades det påTacifcus' tid ingalunda tillfälle att i Rom inhämta ej blott från romare, vilka vistats i Germanien, utan även direkt från infödda germaner. Ej osannolikt synes ock, att Tacitus under den tid efter år 90, då han var borta från Rom, haft tillfälle till personliga iakttagelser. Ett och annat i hans skrift om germanerna ger anledning till och stöder en dylik förmodan.

Följande försök att på svenska språket återgiva detta hos oss till namnet mer än till innehållet bekanta arbete kom ursprungligen till i avsikt att med stöd av den nyare folklivsforskningen mera utförligt undersöka och utreda några av Tacitus' utsagor. Emellertid visade sig utförandet och utarbetandet av dessa undersökningar kräva vida mer tid och studier än jag hittills sett och för åtminstone en närmare framtid ser mig kunna ägna denna uppgift, och då de rådande tidsomständigheterna göra, att Tacitus' bok just nu bör äga ett särskilt intresse, har jag dristat offentliggöra denna tolkning. Jag har ock därvid vågat hysa den förhoppningen, att densamma skall kunna bliva till gagn för vår inhemska folklivsforskning. Med endast de mest kortfattade och nödvändiga kommentarer och undvikande allt ingående på de många stridsfrågor, som Tacitus' arbete framkallat, har jag genom det bifogade sakregistret velat låta författaren förklara sig själv.

Liksom vi svenskar enligt antropologernas samstämmiga omdöme för närvarande utgöra det renblodigaste bland de germanska folken, lika visst är, att vi på grund av såväl folklynne som natur- och kulturförhållanden äro de, som äga de bästa förutsättningarna för att omedelbart fatta och förstå Tacitus' framställning av germanerna. I hopp och förväntan, att detta lilla häfte skall icke allenast förkovra kunskapen om våra stamförvanter i allmänhet utan ock bidraga till att fullständiga vår egen självkännedom, framlägger jag alltså denna tolkning av den

äldsta beskrivningen över den folkstam vi tillhöra för det svenska folket, vars namn där för första gången framträder på historiens blad.

Översättaren.

I. GERMANERNA I ALLMÄNHET

1. GERMANIENS LÄGE

Germanien^l i helhet sett skiljes från gallernas² och räternas³ samt pannoniernas⁴ land genom floderna Rhen⁵ och Donau⁶, från sarmaterna⁷ och dacerna⁸ genom folkens ömsesidiga fruktan eller genom bergsträckor⁹. För övrigt omgives det av oceanen¹⁰, som omfattar vidsträckta halvöar och ofantliga öområden, bland vilkas folkstammar och konungar vi i senare tid gjort bekantskap med några, som kriget bragt till vår kännedom.

Rhen upprinner på en otillgänglig och brant topp i de rätiska alperna och utgjuter, efter att hava gjort en föga märkbar bukt mot väster, sitt vatten i norra oceanen. Donau, som har sina källor på Abnobas¹¹ i mjuka och behagliga linjer uppstigande bergås, besöker många folk för att omsider i sex utlopp utflöda i Pontiska havet¹². Ett sjunde uppsuges av träsktrakter.

KAPITEL 1.

¹ Med Germanien (Germania) förstås i denna bok den enligt Tacitus åsikt sen en urtid (se k. 2) av germaner bebodda delen av Europa. Det är alltså ett etnografiskt område, vars gränsland beboddes eller ursprungligen bebotts av folkstammar med annat språk och av annan härkomst.

² Gallien (Gallia transalpina) motsvarade ungefär Frankrike och Belgien. Det lades av Julius Caesar omkring år 50 f. Kr. helt under romerskt välde. Dess innevånare tillhörde övervägande den keltiska folkstammen. Till det galliska området räknar emellertid Tacitus här även det av helvetier bebodda västra Schweiz. Med namnet galler (galli) avser nämligen T. keltiska folk i allmänhet på Europas fastland och anser dem, såsom man finner av k. 28, alla vara utvandrade från Gallien. Sådana folk äro helvetierna (kap. 28), bojerna (kap. 28 och 42), gotinerna (kap. 43) samt innebyggarna i det ”decumatiska” området, ”tiondemarkerna” (k. 29).

³ Rätien motsvarade ungefär södra Bayern, östra. Schweiz och Tyrolen. Det kom under kejsar Augustus i romarnes våld. Innevånarna anses hava varit befryndade med etruskerna, ehuru de senare uppblandats med kelter. Det mellan Rätien och Pannonien liggande Noricum (se k. 5 n. l) går T. egendomligt nog, men troligen avsiktligt, här förbi.

⁴ Pannonien motsvarade sydvästra Ungern, Slavonien och Nedre Österrike samt delar av Steiermark, Krain och Bosnien. Det underkuvades under kejsar Augustus av romarne. Innevånarne tillhörde den illyriska folkstammen.

⁵Rhenus.

⁶ Danuvius eller Danubius.

⁷ Sarmaterna voro ett i södra och sydvästra delen av nuvarande Ryssland uppträdande folk av sannolikt skytisk (i varje fall ej slavisk) härkomst.

⁸ Dacien motsvarade östra Ungern med Siebenburgen och Bukovina samt Rumänien. Innevånarne voro av trakisk stam. När T. författade här föreliggande arbete, var Dacien ännu självständigt, men erövrades av romarne nio år därefter, under Trajanus regering.

⁹ Här avses Karpaterna.

¹⁰ Med oceanen (Oceanus) förstås det, enligt de gamles mening, hela världen omslutande världshavet.

¹¹ Abnoba sammanföll till större delen med nuvarande Schwarzwald.

¹² Ponticum mare, nu Svarta havet.

2. GERMANERNAS HÄRSTAMNING. MYTER

Vad själva germanerna angår är jag böjd för att hålla dem för detta lands urinnevånare, i ingen mån uppblandade genom invandringar eller förbindelser med andra folkslag. Ty fordom anlände de, som ville ombyta boningsorter, icke till lands utan på flottor, och den omätliga, utanför, jag ville nästan säga mitt emot oss^l, liggande oceanen befares endast sällan av fartyg från vår del av världen². Vem skulle för övrigt, om man också bortser frän farorna på ett stormigt och okänt hav, vilja lämna Asien, Afrika eller Italien för att uppsöka Germanien, ett frånstötande land med ett bistert luftstreck, ledsamt både att bebo och besöka för en var, såvida han ej där har sitt fädernesland?

De lovprisa i gamla kväden, vilka utgöra det enda slags hävder och urkunder de äga, en av jorden född gud Tuisto³ samt dennes son Mannus⁴ såsom detta folkslags upphov och grundare. Mannus tillskriva de tre söner, efter vilka de närmast oceanen boende skola hava erhållit namnet ingävoner, de mellanboende herminoner och de övriga istävoner⁵. Några⁶ åter påstå - tidsavståndet tillåter ju en viss frihet - att guden haft ännu flere söner och att ännu flere folkstammar blivit på antydda sätt uppkallade: marser, gambrivier, sveber, vandilier⁷, samt att även dessa äro äkta och fornåldriga namn.

Däremot lär benämningen Germanien vara ung⁸ och skall hava tillkommit i en senare tid därigenom att de, som först övergingo Rhen och drevo undan gallerna och som nu benämnas tungrer, då blivit kallade germaner. På så vis skulle ett namn på ett folk, ej på en folkstam, efter hand hava utbrett sig, så att alla kallades med det först av segraren, (men) för skräckens skull⁹ inom kort även av dem själva antagna namnet germaner.

KAPITEL 2.

¹ Adversus, d. v. s. på motsatta sidan av världen. Påtagligen har T. här utgått från den redan av Aristoteles och andra lärda greker och romare framställda åsikten, att jorden är klotformig.

² D. v. s. från det romerska världsområdet.

³ Enligt annan läsart Tuisco. Namnet Tuisto (Tvisto) anses av senare språkforskare och mytologer beteckna guden såsom tvekönad. Äldre mytologer samställde namnet med lat. deus, divus, grek. Zevs o. s. v., fornnord. Ty, och gjorde honom till himmelsguden eller dennes son.

⁴ D. ä. Man. Mannus eller Man är således den första mannen, människan, vilket för all primitivare åskådning är liktydigt med folkstammens urfader. Den respektiva folkstammen utgör nämligen alltid människorna framför andra.

⁵ Dessa tre namn angiva otvivelaktigt grupper av folk, som en gång varit förbundna med varandra genom en gemensam kult av en stamgud, från vilken de ansågo sig hava. sina anor. Jfr k. 39. Om de av T. nämnda tre folkförbunden redogör Plinius (Nat. hist. 4.99) utförligare. Ett dylikt kultförbund bildade hos oss Svealandskapen. I namnet ingävoner har man funnit namnet Yngve, under vilket guden Frö insatts såsom stamfader för ynglingaätten.

⁶ D. v. s. några romerska författare. Jfr Inledningen s. 5.

⁷ Vandilierna, Vandilii, äro desamma som vandalerna. — Se ock kap. 43 n. 11.

⁸ D. v. s. i jämförelse med de föregående ”fornåldriga namnen”.

⁹ D. ä. för den fruktan, som själva namnet germaner ingav. Härledningen och betydelsen av detta namn Äro trots de många förslag som gjorts, fortfarande okända eller ovissa. Att namnet är av galliskt ursprung, ävensom att det sedan sannolikt germaniserats, synes dock framgå av T—s här t. o. m. mer än vanligt svårfattliga framställning. Bland tydningsförslagen synes det, som härleder ordet från ett keltiskt, dock blott i iriskan påvisat ord gairm, rop, skri o. d., finna ett åtminstone skenbart stöd däri, att T. omedelbart i det följande omtalar det för germanerna egendomliga, fruktan injagande sköldropet (se k. 3). Jfr F. Tamm, Etymol. svensk ordbok: Gorma. Andra förklaringar av namnet germaner äro, att det betyder gränsbor, skogsinnebyggare, de storväxta o. s. v. Namnet förekommer först hos Caesar i hans bok om Galliska kriget.

3. FORNSÄGNER

Det uppgives, att också Herkules¹ vistats hos dem, och när de rycka fram till strid, besjunga de honom såsom den främste bland hjältar. Även hava de sådana sånger, genom vilkas kvädande, kallat barditus,² de elda sitt mod. Härvid förutsäga de av själva ljuden den stundande stridens utgång. Ty de ingiva eller gripas själva av oro alltefter som tonerna stigit mer eller mindre mäktigt från hären, och tyckes härvidlag kravet på samstämmighet mindre gälla sångförmågan än stridslusten. I synnerhet eftersträva de att åstadkomma vilda tonfall och ett dovt gny, i det de lyfta sköldarna mot munnen, för att genom ljudets återskall detta må växa i styrka och djup.

Men även Odyssevs³ har enligt någras mening på sin bekanta långa och sagoberömda irrfärd drivits till denna ocean och nått Germaniens länder samt där grundlagt och namngivit det Asciburgium⁴, som, beläget vid Rhenstranden, än i dag bebos. Ja, ett åt Odyssevs helgat altare, med hans fader Laertes’ namn bifogat, säges till och med förr hava anträffats på detta ställe, likasom åtskilliga minnesvårdar och grifter med inskrifter med grekiska bokstäver ännu skola vara till finnandes på det germanisk-rätiska gränsområdet.⁵

Detta allt är dock uppgifter, som jag icke är sinnad att med bevis vare sig bekräfta eller vederlägga. En var må efter eget omdöme från- eller tillerkänna dem tillförlitlighet.

KAPITEL 3.

¹ Med Hercules torde T. här likasom i kap. 9 avse Tor, tyska Donar. I Annalerna (2, 12) omnämner han ”en åt Herkules helgad skog”. Likasom Tor bekämpade de illasinnade makterna med sin hammare, besegrade Herkules vidundren med sin klubba. Åskguden skulle alltså hava åkallats av germanerna även såsom krigsgud, ett antagande som icke saknar stöd från andra urkunder. Att T. icke samställer den germanska åskguden med romarnes högste gud, Jupiter, beror påtagligen såväl på religiositet som på romersk självkänsla och kanske även andra skäl.

² Ordet härledes vanligen från bardi, sköld, och torde alltså betyda sköldrop, sköldsång. Det låter tänka sig, att också detta sköldrop med sitt ”dova gny” anknutits till åskgudens kult (jfr föreg. två noter): däri förnams gudens egen stämma.

³ I originalet Ulixes, latinsk form för Odyssevs. — Märk Odyssén sång 11: om färden till kimmeriernas land.

⁴ D. ä. Askiburg, Askiborg. Dess läge är okänt.

⁵ Sannolikt avses här etruskiska inskrifter (jfr k. 1 n. 3). Dylika finnas ännu på detta håll.

4. GERMANERNAS KROPPSBESKAFFENHET

För min del ansluter jag mig till deras mening¹, som anse Germaniens befolkning icke vara uppblandad genom några äktenskap utåt med främmande folk utan hava utvecklat sig såsom ett självständigt och renblodigt, endast sin egen prägel bärande folkslag. Härav ock det, oaktat deras stora folkmängd, enahanda kroppsliga yttre, som utmärker alla: trotsiga blå ögon, rödgult hår, storvuxna, gestalter egentligen endast dugliga till angrepp. I arbete och mödor visa de ej samma uthållighet. Allra minst uthärda de törst och hetta; vid köld och svält äro de däremot genom landets luftstreck och natur väl vana.

KAPITEL 4.

¹ D. v. s. ”de författares mening”; se k. 2 n. 6. Om germanernas kroppstyp se ock Caesar, Galliska kriget 1.39 och 4.1: deras kroppsstorlek var för romaren och gallern överraskande.

5. GERMANIENS NATUR OCH TILLGÅNGAR. HANDEL

Ehuru detta land erbjuder rätt stor omväxling i ortsbeskaffenhet, är det dock på det hela taget uppfyllt av vilda skogar eller avskräckande kärrmarker; mer utsatt för nederbörd i den del som vetter mot Gallien, mer för stormar i den mot Noricum¹ och Pannonien. Det är sädesbärande², men för fruktträdsodling olämpligt; rikt på boskap, som dock för det mesta är småvuxen. Icke heller äga nötkreaturen sin rätta skönhet eller ens sin pannprydnad³. Det är antalet man sätter värde på, och detta är deras enda och käraste rikedom⁴.

Silver och guld hava nämligen gudarna förvägrat dem, om av nåd eller onåd lämnar jag därhän. Dock vågar jag ej påstå, att icke någon silver- eller guldgivande malmfyndighet kan förekomma i Germanien - ty ho har efterforskat! Besittning och bruk av slikt bry de sig icke vidare om. Man kan hos dem fä se silverkärl, vilka deras sändebud och hövdingar erhållit såsom hedersgåvor, hållas i fullkomligt lika lågt värde som kärl tillverkade av simpel lera.

Ehuru de oss närmast boende för handelsförbindelsens skull uppskatta guld och silver samt godkänna och särskilt föredraga vissa av våra myntsorter, betjäna sig dock innevånarna i det inre landet av den enkla gammaldags byteshandeln. Våra gamla, länge kända mynt serrater och bigater⁵ hålla de dock gärna till godo med. Även äro silvermynt mer eftersökta än guldmynt, ej på grund av någon förkärlek utan emedan ett större antal silverslantar bekvämare lämpar sig för köp av vanliga billighetsvaror.

KAPITEL 5.

¹ Noricum motsvarade nuvarande Salzburg, Kärnten och en del av Steiermark. Det blev år 15 e. Kr. romersk provins. Innevånarne voro av keltisk härkomst.

² Redan under stenåldern odlade de germanska folken korn och vete.

³ Nötboskapen var således ”kullig” såsom vår nuvarande s. k. fjällboskap. Enligt Herodotos (4, 29) var detta också, omkring femhundra år förut, förhållandet med skyternas boskap.

⁴ I fornnordiska språk betyder fae, fé såväl boskap som förmögenhet. Även i latinet härleder man ordet för penningar (pecunia) från ordet för boskap (pecus). Jfr kap. 12 och kap. 22 (21). Om boskapens värde hos germanerna se ock J. Caesar, Gall. kriget 6.35. Den utgjorde tydligen ett huvudsyfte för plundringståg. — För att bland hela byns på den gemensamma betesmarken samlade boskap igenkänna sin egendom måste ägaren hava haft sina djur särskilda genom vissa egendomsmärken, sannolikt anbragta i öronen, såsom ännu flerstädes är brukligt.

⁵ Serrater och bigater kallades vissa silvermynt från romerska republikens tid; de senare med bild av en gudomlighet körande ett tvespann (biga). De gamla mynten voro tyngre än kejsartidens, och germanerna skattade vid handel mynten efter vikt.

6. VÄPNING OCH STRIDSSÄTT

Till och med järn förekommer icke mer än till nödtorft, såsom man kan sluta till av arten av deras vapen. Endast helt få bruka svärd eller tyngre lansar. Däremot bära de allmänt spjut, eller efter deras egen benämning frameor¹ med smal och kort järnspets, men så skarp och ändamålsenlig, att de, allt efter omständigheterna, kämpa med samma anfallsvapen både på nära håll och på avstånd. Till och med ryttaren nöjer sig med sköld och framea. De som strida till fots slunga också kastvapen. Av sådana har varje man ett flertal, och dem kastar han på otroligt långa håll. Härvid äro de blottade eller ock lätt klädda i en liten kappa. Intet prål råder i deras väpningsskick: endast sköldarna utmärka de med omsorgsfullt valda färger. Helt få hava brynjor, och på sin höjd en och annan hjälm eller hjälmhatt.

Deras hästar utmärka sig varken genom skönhet eller snabbhet; men de inövas ej heller såsom våra i att skifta volter². Man rider rakt framåt eller ock med en enda uppslutning åt höger i så sammanhängande kretsrörelse, att ingen blir efter. På det hela taget ligger huvudstyrkan i fotfolk, och därför kämpar man i blandad slagordning. Ty för dylik ryttarstrid äro genom sin snabbhet de krigare till fots likasom avpassade och danade, vilka, utvalda bland hela det yngre manskapet, uppställas framför den egentliga hären.

Även truppstorleken är fastställd: hundrade från varje bygdeområde, och med alldeles samma ord benämnas de ock bland de sina³. Vad som ursprungligen var en antalsbeteckning är vordet ett namn och en värdighet. Den till strid uppställda hären bildas av kilformigt fylkade skaror⁴. Att vika tillbaka, allenast man sedan åter rycker fram, räknas fastmer för klokhet än för feghet. Sina fallna kvarlämna de ej ens vid oavgjorda träffningar. Såsom en den största nesa anses att hava givit skölden till spillo, och den sålunda vanärade äger ej längre rätt att vare sig bevista bloten eller beträda tingsplatsen. Mången, som undkom döden på slagfältet, gjorde med repet ett slut på denna sin vanära.⁵

KAPITEL 6.

¹ Detta ord, som hos klassiska författare först är känt från detta arbete och från ett ställe hos skalden Juvenalis, är till sin härledning osäkert. Då det senare ofta nog användes, även av forngermanska författare, bör dess riktighet dock anses fullt fastställd. Ordet förekommer även i Versio vulgata i betydelsen svärd.

² T. använder här såsom fackterm ett grekiskt låneord gyrus, som egentligen betyder krets. Om den i det följande omtalade inblandningen av fotkämpar bland ryttarne jfr J. Caesar, Gall. kriget 1.48. — Ryttarne använde aldrig sadel; hästarna voro små, fula men uthålliga (Caesar: Gall. kriget 4.2).

³ Det bygdeområde eller bygdelag (pagus), som enligt T. uppställde en dylik krigarskara på ett hundra (ett storhundrade = 120) man, synes ha motsvarat ett hundare eller härad hos oss och har samtidigt utgjort en egen domsaga (jfr kap. 12) med egen tingsplats. Otvivelaktigt ansågo sig medlemmarna i dessa bygdelag även stå i en inbördes släktskap (propinquitas) (jfr kap. 7), något som ej må förvåna, då hela folk och folkgrupper ansågo sig sålunda inbördes förbundna (jfr kap. 2 och kap. 39 och sannolikt även kap. 35).

⁴ Den viggformiga slagordningen, använd även av romarne och andra utomgermanska folk, kallades i Norden svinfylking.

⁵ Denna höga uppskattning av skölden synes knappast kunna förklaras annat än ur religiösa bevekelsegrunder. Då det i det föregående omtalas, att sköldarna omsorgsfullt utmärktes med färger, låter det tänka sig att dessa målningar framställde heliga tecken eller släktmärken (jfr kap. 7) och alltså voro föregångare till adelsvapnen. Vad det av T. omtalade självmordet beträffar, var för forngermanerna en självförintelse en fullkomligt främmande tanke. Det måste alltså föreligga en självoffring till krigets gud. I Norden kallades Oden för Hangatý, de hängdes gud.

7. ÖVERHET OCH HÄRVÄSEN

Konungar kora de på grund av hög börd^l, härförare² på grund av tapperhet. Men konungarna tillkommer ingalunda något oinskränkt eller godtyckligt herravälde, och härförarna utöva inflytande fastmer genom föredöme än genom befäl. Ty blott om de dristigt inför allas blickar gå främst i drabbningen, bibehålla de genom den beundran de sålunda vinna sin företrädesställning. För övrigt må ingen utom prästerna straffa eller fängsla eller ens slå någon, och även de icke såsom till näpst eller på härförarens befallning utan likasom till åtlydnad för den gud, vilken de tro följa på krigsstråten. Även medföra de i drabbningen vissa bilder och tecken³, som de framtagit ur sina heliga lunder.

En alldeles särskild eggelse till tapperhet ligger däri, att varken ryttartrupp eller kilfylking bildas på en slump eller genom godtycklig sammanslutning utan efter hushåll och släkter. Till och med sina käraste hava de i närheten, så att de kunna höra kvinnornas verop och sina barns jämmer. Dessas vittnesbörd äro för en var de heligaste, dessas lovord de mest skattade. Till sin moder eller maka hänvänder sig den sårade krigaren, och dessa visa ingen blödighet för att taga reda på alla hans sår och undersöka dem. Ej blott mat utan även nytt mod bringa kvinnorna de sina under striden.

KAPITEL 7.

¹ D. v. s. på grund av deras kungliga, ja gudomliga härstamning, såsom i Sverige ynglinga-, i Danmark skjoldungaätten. Men de valdes dock; de ärvde icke konungamakten; och deras makt motvägdes vid tinget av folkets bestämmanderätt. Utom markomannerna (kap. 42), framställer T. endast nordostgermanska (kap. 43) och nordgermanska (kap. 44) folk såsom styrda av konungar.

² Härföraren (dux), tyska herzog (varav svenska hertig), valdes endast i och för plundringståg (Caesar, Gall. kriget 6.23) och krig såsom ledare. Där konung fanns var denne självskriven högsta anförare. Eljest var det en hövding (princeps), jfr kap. 11 n. 3 och kap. 30.

³ Här avses djurbilder och möjligen även andra fetischer och sinnebilder, men ej mänskliga beläten (jfr kap. 9). I sin Historia (4.22) omnämner T. ”djurbilder, som framtagits ur skogar och lunder” såsom germanska fälttecken. Då kulten i dessa lunder, såsom det framgår av T—s framställning, förestods av en präst, var det otvivelaktigt denne, som utlämnade och likasom i fred även i krig vårdade dessa heliga föremål. Enligt T—s Annaler (2.45) lärde germanerna först under Arminius (d. 21 e. Kr.) av romarne att föra fälttecken. Emellertid omtalar redan Caesar i Galliska kriget (4.15) uttryckligen germanska fälttecken, med vilket uttryck han måste avse här omtalade djurbilder.

8. KVINNANS STÄLLNING

Historien förmäler, att det inträffat, att härar, vilka redan börjat vackla och vika, genom kvinnorna bragts att åter fatta stånd, därigenom att dessa under ihärdiga böner och med blottad barm framställt den förestående fångenskapen, vilken männen vida ömtåligare frukta å sina kvinnors vägnar än å sina egna, ja till den grad, att sinnena kraftigast hållas i styr hos de samhällen, från vilka man bland de till gisslan utsedda även utkräver ädelborna ungmör¹.

Germanerna tro till och med, att hos kvinnan innebor något slags helighet och siarförmåga, och varken försmå de att inhämta hennes råd eller ringakta de hennes svar. Vi hava under den till gudarna gångne Vespasianus’² regeringstid sett, huru Veleda³ vitt och brett länge aktades såsom en gudomlighet. Men även fordom hava de bevisat Albruna⁴ och åtskilliga andra dylik vördnad, icke som något tomt smicker och icke heller såsom något slags kvinnoförgudning⁵.

KAPITEL 8.

¹ Enligt annan och kanske bättre läsart ”giftasvuxna ungmör” (nubiles för nobiles). —Beträffande kvinnornas uppmuntran till nytt motstånd jfr Caesar, Gall. kriget 1.51.

² Egentligen ”gud (divus) Vespasianus”. Gudomlig värdighet tillades under kejsartiden de avlidna kejsarne f. o. m. Julius Caesar (jfr kap. 28 och 37). Det är i T—s skrifter en fullkomligt konventionell titel, använd lika väl för en Caligula som för en Julius Caesar. Vespasianus dog år 79.

³ En brukterisk (se kap. 38) sierska, vilken utövade ett stort politiskt inflytande hos åtskilliga germanska stammar, tills hon tillfångatogs av romarne. Hon omtalas flerstädes i T—s Historia.

⁴ Även läsarterna Albrinia, Aurinia förekomma. Hos den götiske historikern Jordanes på 500-talet omtalas (kap. 24) gotiska (svenska) trollkvinnor, som på ”deras fäderneslands språk” kallades aliorunor.

⁵ Avser den under kejsartiden uppkomna seden att förklara damer av den kejserliga familjen för gudinnor.

9. RELIGION

Bland gudarna dyrka de mest Merkurius¹, åt vilken de anse som sin skyldighet att på vissa dagar bringa till och med människooffer. Mars sona de med offer av de djur, som därtill äro tillåtna, och likaså Herkules. En del av sveberna offra även åt Isis². Beträffande anledningen och ursprunget till denna främmande gudsdyrkan är jag icke på det klara mer än så till vida, att själva sinnebilden, vilken är danad i form av en liburnisk farkost, tydligen anger, att det är en från främmande land inkommen religionsföreteelse.

För övrigt anse de det icke överensstämma med himmelska väsens storhet att inspärra gudar inom väggar eller att avbilda dem i någon gestalt med mänskliga drag. Lunder och hult helga de³, och med gudars namn åkalla de det förborgade, som allenast deras gudsfruktan uppenbarar för dem.

KAPITEL 9.

¹ Författaren tillåter sig här samma slags ”romerska omskrivning” av de inhemska gudanamnen som i kap. 43 angående Alcis och i kap. 40 beträffande Nerthus, dock här tyvärr, likasom redan förut i kap. 3, utan att angiva dessa namn. Emellertid kan man dels på grund av uppgifter såväl i T—s egna historiska arbeten som hos andra forntida författare, dels, och framför allt, på grund av den omskrivning de romerska namnen på veckodagarna redan mycket tidigt erhöllo hos germanerna, med rätt stor visshet sluta till dessa av T. icke angivna, germanska gudanamn. Sålunda motsvarar vår Tisdag, Ty’s dag, det romerska dies Martis, ’Mars’ dag, likasom Onsdag, Odens dag, motsvarar dies Mercurii, Merkurius’ dag. Den romerska torsdagens, dies Jovis, gud Jupiter sakna vi däremot här men möta i stället Hercules, vilken vi redan (kap. 8 n. l) samställt med Tor. Enligt T—s Historia (4.64) satte tenktererna (se kap. 32) ”Mars” högst bland sina gudar; enligt Annalerna (13.57) offrade germanerna sina fiender åt såväl ”Mars” som ”Merkurius”. På 700-talet betygar den langobardiske historikern Paulus Diaconus: ”Wodan är densamme, som hos romarne kallas Merkurius”. Om germanernas religion se ock J. Caesars mycket avvikande framställning (Gall. kriget 6.21.)

² Författaren fortsätter här samma namnomskrivning som i det föregående. Vid de ceremonier, som voro förbundna med den inemot ett århundrade f. Kr. från Egypten till Rom införda Isiskulten, förekom ock vid den vårhögtid, som firades den 5 mars, ett skepp. Detta, och troligen även andra skäl, har föranlett T. att samställa den germanska gudinnan med Isis. Vem denna germanska gudinna varit är outrett, Då de förut nämnda gudomligheterna så väl motsvara dem, som hos germanerna givit veckodagarna sina namn, hade man nästan väntat att i den därefter omtalade gudinnan finna en motsvarighet till den, efter vilken den romerska fredagen, dies Veneris, Venus’ dag, bär sitt namn. Jämföres vanaparet Frö—Fröja med Isis, saknas ock onekligen icke vissa likheter. För såväl Frö och Fröja (jfr Eddan: Solsången 77) som Isis är skeppet ett attribut, och likasom svinet i Norden ägnades Frö och Fröja, ägnades det i Egypten åt Osiris och Isis. För såväl Isis som Fröja äro vidare deras tårar av en egenartad märklighet; båda irra vida omkring för att söka sin förlorade älskling: den ena Osiris, den andra Od, bägge otvivelaktigt växtlighetsgudar. För den gudinna T. avser föreligger således möjligen en Fröja nära stående gudomlighet. Tacitus förlägger ock denna ”Isiskult” till norrut boende germaner: ”sveber”. I Tisteds amt i Danmark har gjorts ett fynd av omkring ett hundra små båtavbildniugar av guld, efter vad det anses, från slutet av bronsåldern, otvivelaktigt tillverkade i rituellt syfte. Under medeltiden var skeppet den heliga Gertruds attribut.

³ Den vida kring jorden utbredda, uråldriga träd- och lundkulten var starkt förhärskande hos alla de germanska folken (jfr kap. 10, 39, 40, 43, samt kap. 10 n. l). Folkområdet (civitas) synes i regel hava ägt en helig lund, där religionsutövningen förestods av samhällets präst (sacerdos civitatis) (jfr kap. 7 n. 3). Stundom bildade dock flera folk en sammanslutning om en gemensam kultplats, fornnordiska vi, (jfr kap. 39 och 40 samt kap. 2 n. 5). I vårt land bildade Svealandskapen en dylik amfiktyoni om den heliga lunden vid Uppsala. Ännu på 12- och 1300-talet måste våra landskapslagar (Upplands-, Gotlands-, Helsingelagen) förbjuda tro på och åkallan av lunder.

10. SPÅDOM

På spådomar av järtecken och på lottning akta de som trots några. Förfarandet vid lottning är enkelt. En gren, som skurits från ett ätliga frukter bärande träd¹, avdelas i pinnar, och dessa utströs, sedan de särskilts från varandra med vissa märken, på slump och på höft över en vit duk. Efter en bön till gudarna upptager därpå, såvida rådfrågningen skall gälla det allmänna, prästen i samhället, om åter enskild angelägenhet, husfadern själv, med blicken vänd uppåt mot himmelen, tre gånger en pinne i taget och tyder de upptagna lotterna i enlighet med det å var och en förut inritade märket. Hava de utfallit ogynnsamt, företages icke någon mer rådfrågning om samma sak den dagen; är svaret åter gynnsamt, erfordras ytterligare bekräftelse genom järtecken.

Och såsom ett sådant känner man även här² till att rådfråga fåglars läten och flygt. Särskilt egendomligt för detta folkslag är däremot bruket att inhämta förebud och varsel av hästar. På det allmännas bekostnad uppfödas i de förut omtalade lunderna och hulten sådana, vilka äro helt vita och aldrig hava kommit i beröring med något arbete i människors tjänst. Dessa spännas för en helig vagn, och prästen jämte konungen eller samhällets hövding iakttaga, under det de följa dem, djurens gnäggningar och frustningar. Och till ingen spådom sätter man så stor tro som till denna, icke allenast bland allmogen utan ock bland de högtstående, ja bland prästerna. De sistnämnde betrakta sig nämligen själva endast såsom gudarnas tjänare men dessa hästar såsom gudarnas förtrogna.³

Även förekommer ett annat slags spådomsutövning, varigenom de utforska utgången av allvarligare krig. Från det folk, med vilket krigstillstånd råder, söka de på ett eller annat sätt bortsnappa en fånge, och låta sedan denne i envig mäta sig med en bland deras egna landsmän utvald krigare. Härvid är vardera kämpen väpnad efter sitt hemlands sed. Den enes eller den andres seger uppfattas såsom en förutbestämmelse.⁴

KAPITEL 10.

¹ Sannolikt avses här bok och ek (också ekollon åtos), möjligen dock även hassel, vildapel (jfr kap. 24 n. 4) och rönn. Ordet bok (lat. fagus, grek. fägós) betecknar t. o. m. trädet egentligen såsom ett näringsträd. Av trädslaget bok anses ordet bok (skrift) leda sin härkomst, emedan germanerna, när de senare, efter Tacitus tid, lärde känna skrivkonsten, inristade sina runor på bokskivor. Hos romarne betydde på liknande vis ordet liber, bok, från början bast. Ordet läsa betyder ursprungligen plocka, likasom skriva betyder rista. Möjligen antyder ock ordet lag till sitt ursprung en dom genom lottning, en gudsdom. Att ordet bokstav först betecknat en med ett tecken märkt pinne eller liten stav är däremot tvivelaktigt, då det upprättstående strecket i varje runa också benämnes stav.

De näringsfrukter bärande träden voro framför andra heliga, och i dem ansågs en högre makt eller gudom innebo. Det var egentligen denna, som genom lotterna tillkännagav sitt råd och sin vilja. Redan Julius Caesar omtalar i Galliska kriget (1.60 och 1.58) lottning hos germanerna, på det senare stället tydligen såsom en gudsdom. I Sämunds Edda omtalas eller antydas flerstädes lotter eller spåstavar. Hos greker och romare var lottning med märkta pinnar av något heligt träd en uråldrig sed likasom även hos andra folk. Jfr kap. 9 n. 3. Förfarandet med den vita duken erinrar om de galliska druidernas vid nedskärandet av den heliga misteln: den vita duken isolerade så att säga maktföremålet, så att dess övernaturliga egenskap stannade kvar. — Märk ”tre gånger”: det heliga tretalet.

² D. v. s. likasom hos romame. Även detta sätt att förutse det kommande har dock en ännu vidsträcktare spridning.

³ Här föreligger otvivelaktigt en dyrkan av själva hästen. Även hos fornperserna funnos heliga vita hästar, vilka drogo den heliga vagnen, som ingen dödlig fick bestiga (Herodotos 7.40). I staden Arkon på Rugen fanns, enligt Saxo, ännu år 1169 en åt guden Svantevit helgad vit häst, av vilken togs varsler. Redan långt tillbaka i bronsåldern sattes, såsom den vid Trundholm på Själland funna kultvagnen visar, här i Norden hästen i samband med solen. De fornisländska sagorna synas ock omnämna en och annan kvarleva av en forntida hästkult.

⁴ Detta är egentligen icke, såsom T. uppfattar saken, en spådom utan, åtminstone ursprungligen, en magisk handling, ägnad att inverka på det förestående kriget. Självklart är, att tillfångatagarna, som i hela sin här kunde välja sin representant, ägde de bästa förutsättningarna. Motsvarande magiska handlingar, förbundna med strid eller jagt, ha förekommit hos många folk. Det ligger i sakens natur, att dylik förberedelsemagi småningom uppfattas som eller urartar till ren spådom.

11. RÅDSFÖRSAMLING

I ärenden av mera underordnad betydelse rådpläga hövdingarna, i mera maktpåliggande menigheten, dock så att även det, vari allmogen har avgörande, utredes hos hövdingarna. Man sammanträder, såvida icke något oförutsett och oförmodat inträffat, på vissa dagar antingen vid nytändning eller vid fullmåne. Dessa tidpunkter anse de nämligen för lyckosammast att börja ett företag.¹ De räkna icke, såsom vi, efter dagar utan efter nätter. Så avtala de, så överenskomma de. Natten synes dem inleda dagen.

Ett oskick, föranlett av deras självrådighet,’ är det, att de icke infinna sig på en gång och såsom på befallning, utan både två och tre dagar gå förlorade genom tingsmännens söl. Så snart skaran så finner för gott, intager var och en, väpnad, sitt säte i församlingen. Tystnad påbjudes genom prästerna, vilka därefter även äga straffrätt.² Därpå lyssnar man till konung eller hövding,³ allt efter som en var utmärker sig genom ålder, börd, krigarära eller vältalighet; och härvid gör sig anseende för visdom mera gällande än yttre härskarmakt. Möter ett yttrande ogillande, förkasta de det genom sorl; möter det gillande, slå de frameorna mot varandra. Det mest hedrande instämmande är detta bifall genom vapengny.

KAPITEL 11.

¹ Jfr J. Caesar, Galliska kriget 1.50 och 6.18. Ny- och fullmåne hava ännu in i senaste tid spelat en viktig roll i vår folktro såsom gynnsamma för sysslor och tilldragelser.

² Jfr härmed kap. 7. Om präst, fornnordiska gode, se kap. 9 n. 3.

³ Det ting (concilium), som T. i detta och följande kapitel omtalar, synes egentligen vara endast det, som hölls av hela folkområdet, folklandet eller fylket (civitas). Det ting, som hölls av bygdelaget, hundaret eller häradet (pagus), antyder han i slutet av kap. 12. För landstinget var hos de folk, som hade konung (jfr kap. 7 n. l), denne, men eljest en av hövdingarna ledare av förhandlingarna; för bygdelagstinget eller häradstinget alltid en hövding (kap. 12). Även vid det förra behandlades rättsmål (kap. 12).

För att förstå, vad Tacitus här och i följande två kapitel menar med hövding (princeps), erhåller man en god anvisning i J. Caesar, Galliska kriget (6.23). Där säges om de germanska folk, som ej lydde under konung, följande: ”I fredstid finnes ingen gemensam överhet utan hövdingarne i områdena och bygdelagen skipa lag bland de sina och bilägga oenigheter. Plundringståg, vilka ske utanför det respektiva folkområdets gränser, medföra ingen vanheder, och de förklara att dessa företagas för att öva manskapet och minska dess overksamhet. Och då någon av hövdingarna vid tinget förklarar, att han vill bliva härförare (d u x jfr kap. 7 n. 2), och att de som vilja följa honom må giva detta tillkänna, stiga de, som tycka om förslaget och mannen, upp och lova honom sitt bistånd och hälsas därvid av menighetens bifall.” — Det var således från de folkvalda hövdingar, som skipade rätt inom bygdeområdena, som krigarhövdingarna (kap. 13 och 14) omedelbart uppkommo. Genom fortsatt krigstillstånd eller ofta upprepade plundringståg (jfr kap 14, slutet), framför allt för att röva boskap (jfr kap. 5 n. 4), blevo de bygdehövdingar, som med klokhet och framgång lett dylika företag, yrkesmässiga krigshövdingar, vilka omkring sig samlade icke längre ett följe av bondemän (kap. 12) utan av rov- och äregiriga yrkeskrigare (kap. 13 och 14). Till dylika krigarföljen var det som de underåriga ynglingar av frejdad eller hög börd slöto sig, för vilka bygdehövdingen eller någon bland hövdingarna gjort ett undantag genom att i förtid godkänna dem såsom vapenföra (kap. 13). Detta direkta sammanhang utan någon bestämd gränsskillnad mellan bygdehövdingen och krigarhövdingen förklarar Tacitus’ framställning i kap. 13. Det föreligger i själva verket icke alls något ”tankesprång” från kapitlets förra till dess senare avdelning. — Ej blott hövdingen-härföraren utan även hövdingen-domaren hade ett följe (comites, comitatus kap. 12 och 13), och den senare var det otvivelaktigt, som anförde den av bygdelaget uppställda kilfylkingen (jfr kap. 6 och 12). Likartat var i Norge förhållandet med hersen. Den hövding, som på tinget väpnade den till myndig man och medborgare vordne (kap. 13) måste ock, åtminstone ursprungligen och i regel, hava varit bygdelagets hövding, icke någon anförare för en tillfällig krigarflock. Om lagmannen stadgar ännu på 1200-talet Västgötalagen, att han skall vara bonde, något som ingalunda hindrade, att han kunde vara ”ädelboren” (nobilis) i den betydelse detta ord har i denna Tacitus’ bok.

12. RÄTTSVÄSEN

Även står det fritt att vid tinget anklaga och i livssak åtala. Straffen äro olika allt efter brottslighetens art. Förrädare och överlöpare hänger man i träd; sådana, som fegt vikit i eller hållit sig undan för striden, ävensom dem, vilka vanärat sina kroppar¹, sänker man i träsk och kärr och övertäcker dem med risbråte. Åtskillnaden i avrättningssätt tyckes åsyfta, att vid rättsskipning lagbrott böra bringas i ljuset men skändligheter fördöljas. Men även för lindrigare fall av brottslighet tillämpas mer eller mindre stränga straffbestämmelser. De förvunne dömas till böter i hästar eller boskap. En del av dessa böter tillfaller konungen eller samhället, en del målsäganden eller dennes släktingar.²

På dessa ting väljas ock de hövdingar, som hava att skipa rätt³ inom bygdeområden och byar. Därvid har var och en av dem till följesmän ett hundrade av allmogen såsom på en gång nämnd och myndighet.⁴

KAPITEL 12.

¹ Detta ställe är omtvistat. Det kan möjligen hänsyfta pä självstympning, men även på sexuell perversitet. — Lämningar av sålunda avlivade ha anträffats i torvmossar i nordvästra Tyskland och i Danmark.

² Jfr kap. 22.

³ De hade att ”säga lag”, d. v. s. att anföra den eller de hävdvunna bestämmelser, som för det föreliggande fallet kunde komma i fråga, och sedan, efter nämndens hörande, avkunna dennas dom. Men de hade ock att söka åvägabringa förlikning mellan parterna (jfr Caesar, Gall. kriget 6.23). Likasom germanerna genom muntlig tradition från släktled till släktled bevarade gamla kväden om deras forntid och. bedrifter (se kap. 2), så bevarade de på samma sätt också sina lagar. Det var på grund av dylika i folkminnet bevarade bestämmelser som de skrivna landskapslagarna uppstodo.

⁴ Jfr härmed kap. 6. Ett så stort antal som ett storhundrade kunde dock icke rimligtvis bilda nämnd (consilium) men väl myndighet (auctoritas). Får man antaga, att av följet var tionde man ingick i nämnden, uppstod en nämnd pä tolv personer (hos oss tolvmän). Att detta följe var väpnat framgår av första stycket i följande kapitel. Antagligt är, att det där omtalade upptagandet i mans- och krigarklassen ursprungligen försiggått på bygdetinget (jfr kap. 7 om truppbildning). Att T. på detta ställe särskilt talar om staten (respublica) utgör ingen invändning mot detta antagande; genom upptagande i bygdesamhället och mansklassen ingick mannen samtidigt i statssamfundet.

.

13. KRIGARVÄRDIGHET

Intet ärende vare sig det rör det allmänna eller den enskilde behandla de annat än väpnade. Dock må enligt deras samfundsskick ingen anlägga vapen, förrän samhället godkänt honom såsom duglig för mannens värv. När så skett, rustas den unge mannen på själva tinget antingen av någon bland hövdingarna eller av sin fader eller av en släkting med sköld och framea. Detta motsvarar hos dem anläggandet av togan¹ och är den första utmärkelse, som de unga männen uppnå: dessförinnan räknas de endast som medlemmar i ett hushåll, numera som medlemmar i staten.

Särskilt hög börd eller fädernas stordåd förskaffa även underåriga någon hövdings värdighetsförklaring. Omkring de andra manhaftigare och redan beprövade flocka de sig. Och icke är det något att blygas för att uppträda bland någons följesmän. Ty även följet² har sina olika värdigheter beroende på dens avgörande, som de anslutit sig till. Stor är ock tävlan såväl mellan följesmännen om närmaste platsen hos hövdingen som mellan hövdingarna om de flesta och käckaste följesmännen. Detta är deras stolthet, deras styrka att alltid omgivas av en stor skara utvalda unga män, i fred för anseendets, i krig för försvarets skull. Och icke allenast hos sitt eget folk utan även inom grannsamhällen vinner den ett frejdat namn och ära, vilkens följe utmärker sig genom talrikhet och tapperhet. Dessa uppmärksammas nämligen särskitt av främmande sändebud och utmärkas med hedersgåvor, och ofta nog omintetgöra de ensamt genom sitt rykte krigiska oroligheter.

KAPITEL 13.

¹ Den hos romarne den myndige mannen och medborgaren utmärkande manteln.

I det följande bör ”i ett hushåll” utbytas mot; i hemmet.

² I Norge kallades under medeltiden denna livvakt hird. —

I det här skildrade krigarföljet framträder början till en krigarkast och samtidigt även till ett adelsstånd. I kap. 31 omtalar T. visserligen en mycket ursprunglig klass av krigare hos chatterna, men dessa gjorde ej anspråk på att vara. ”ädelborna” (nobiles) och skaffade sig inga förutsättningar för att bilda någon ärftlig rang. De inträdde icke i den allmänna mansklassen, enär de försmådde den med upptagandet däri förbundna rakningsceremonien, och de innehade icke såsom andra frie män mark, bostad, eller näringsfång utan levde hela sitt liv hos andra. De gifte sig följaktligen icke, och vi anträffa i denna egendomliga företeelse, vartill bärsärkarna i Norden torde ha utgjort en motbild, ett militärt celibat.

Annorlunda var hos andra germaner förhållandet med de yrkeskrigare, som bildade krigarhövdingens följe. I detta funnos olika grader, och den unge mannen kunde omsider svinga sig upp till självständig krigarhövding och härförare (jfr kap. 14) eller koras till bygdehövding med åtföljande inflytande och inkomster (jfr kap. 15). Härigenom uppkom ej blott en ärftlig krigarvärdighet utan även ett slags adel. Ehuru bygdehövdingarna valdes, är det påtagligt, att även vid val av dem, likasom av konungar, redan tidigt avseende fästs vid härkomst och anor. Likasom det bland flera ”ädelbördiga” folk kunde finnas ett, som ansågs ännu ädelblodigare än de andra, så fanns ock inom folken vissa släkter, som i angivna hänseende ansågos stå före sina landsmän dels på grund av åldriga anor, dels på grund av förfäders bedrifter. På så sätt uppstod av hövdingarna (principes) en klass av vad T. kallar nobiles, ”ädelborna” eller ”frejdade”. Till dessa räknades dock framför alla, hos de folk, som hade konung, de som tillhörde eller stodo i skyldskap till konungahuset. Konungen var av hög börd (nobilitas kap. 7). Någon adel i egentlig mening fanns emellertid icke hos germanerna på T—s tid. Största klasskillnaden framställer han hos de folk, som styras av konungar, där han, väl dock rätt mycket med romersk måttstock lagd på förhållandena, omtalar fyra samhällsklasser: ädelborna, friborna, frigivna och trälar (nobiles, ingenui, libertini, servi). Ordet nobilis, ”ädelboren” o. s. v., användes för övrigt hos T. i mycket vid utsträckning. Ej blott konungar (kap. 7) utan även hela folk, ja folkgrupper betecknas såsom ädelborna. Så är förhållandet med ett helt kultförbund av svebiska folk och bland dem i ännu högre grad med semnonerna (kap. 39). Sannolikt är förhållandet även detsamma med chaukerna (kap. 35). Ja strängt taget voro enligt T. alla äkta germaner, försåvitt de icke genom frihetens förlust även gjort sig förlustiga denna medfödda värdighet, icke blott ”av frejdad stam” utan ock av ädel börd (jfr kap. 2 samt 11. 4 och 5 till samma kap., ävensom kap. 4).

14. KRIG

Då det kommit till vapenskifte, är det lika mycket en skam för hövdingen att överträffas i tapperhet som för följet att i tapperhet ej likna sin hövding. Men framför allt vidlåder vanära och nesa för hela hans återstående levnad den, som, sedan hans hövding stupat, vikit ur striden. Att värja och värna denne, ja att tillägna honom äran av sina egna bedrifter, är följesmannens främsta krigarplikt. Hövdingarna kämpa för segern, följesmännen för sin hövding.

Om det samhälle, vari de vuxit upp, förslappas genom långvarig fred och vapenvila, begiva sig mycket ofta unga ädlingar på eget bevåg till sådana folk, som för tillfället ligga i krig, ty dels är lugn något som icke överensstämmer med detta folkslags lynne, dels vinna de lättare bland farligheter makt och berömmelse, och ett stort följe förmå de endast genom våldsdåd och krig underhålla. Av sin hövdings givmildhet påräknar man¹ nämligen den antydda stridshästen och den omtalade blodtörstiga, segersälla framean. Ty måltider och visserligen simpla men rundliga gästabud gälla såsom sold. Medel till utövande av denna frikostighet erhållas genom krig och rov. Det är svårare att förmå dem till att plöja jorden och avbida dess äring än till att utmana fiender och förvärva blodviten. Ja, ett bevis på tröghet och oduglighet synes det dem till och med vara att mod svett förvärva vad man med blod kan vinna.

KAPITEL 14.

¹ D. v. s. följesmännen (hirdmännen).

15. FRED

Så ofta de ej leva på krigsfot, tillbringa de icke så mycket sin tid på jagt som fastmer i sysslolöshet, hängivande sig åt sömn och mat. Just de kraftigaste och stridbaraste hava intet arbete för sig utan överlämna omsorgen om gård och bo och åkrar åt kvinnor och gubbar och de minst vederhäftiga bland husfolket. Själva förnöta de tiden i overksamhet — ett prov på en sällsam självmotsägelse hos naturen, som låter samma människor på en gång älska lättjan och sky lugnet.

Det är en sedvänja i deras samhällen att frivilligt och en var för sig förära hövdingarna storboskap eller spannmål, något som, mottaget såsom en hedersgåva, också kommer dessas behov väl till pass. Företrädesvis sätta de dock värde på angränsande folks skänker, vilka sändas ej allenast av enskilda utan ock på det allmännas vägnar, såsom ädla hästar, ståtliga vapen, bröstprydnader och halsringar. För övrigt hava vi romare nu också lärt dem att icke rata penningar. Ränteväsen och ocker är dock för dem något okänt — ett skydd bättre än alla förbud ¹.

KAPITEL 15.

¹ I Rom hade missförhållandena i detta hänseende väl framkallat regeringsförordningar, men utan vidare verkan. — Om införandet av denna sista punkt i detta kap. se Kapitelindelning nedan.. Ränteväsen förutsätter penningar. På sin vanliga vedertagna plats bör denna sats fastmer tilläggas kap. 25 med anslutning till yttrandet om de frigivne än föras till kap. 26.

Om jagt (se kapitlets början) jfr Caesar, Gall. kriget 4.1 och 6.21: Jagt utgör för germanerna en huvudsysselsättning. Jfr ock kap. 24.

16. JORDBRUK OCH ÅRSINDELNING¹

Odlingsmarkerna intagas i mån av jordbrukarnas antal för varv av alla gemensamt, och man skiftar dem sedan oförtövat sinsemellan efter värdighetshänsyn.² Fältens utsträckning gör fördelningen lätt. Tegar ombyta de år efter år, och odlingsmark finnes mer än det tarvas. Ty de söka icke med arbete överträffa markens egen bördighet och omfång genom att anlägga fruktodlingar och inhägna ängar eller bevattna trädgårdar.³ Endast sin sädesskörd kräva de av jorden. Därför indela de också icke året i lika många årstider som vi. För vinter, vår och sommar hava de begrepp och benämningar, men höstens såväl namn som håvor känna de icke.⁴

KAPITEL 16 (26).

¹ Om anbringandet av detta kapitel i detta sammanhang se Kapitelindelning nedan.

² D. v. s. efter värdighetsprövning och värdighetsförklaring (dignatio jfr kap. 13). Denna ”värdesättning” av byamännen, vilken utfördes av bymenigheten själv, sannolikt under ledning av en byäldste, kan icke så mycket hava avsett rang som fastmer hushållens storlek och trälantalet i dessa (jfr kap. 26 [25]). Sannolikt tilldelades varje husbonde först tomt inom byn (jfr kap. 17 [16]) och sedan i förhållande därefter odlingsmark för nästa skörd. Den återstående odlingsmarken förblev tills vidare ”oskift”. Till någon insikt om jordvärde hade germanerna ännu icke kommit, och därför förekom ingen enskild och avsöndrad markbesittning (jfr Caesar, Gall. kriget 4.1; 6.22). Det var boskap, ej mark, som utgjorde förmögenheten (kap. 5).—Byns eller gårdsamhällets markgemenskap har såväl i Sverige som i Norge flerstädes kvarlevat i tydliga drag in i senare tid. Ännu i 1736 års lag heter det i byggningabalken: ”Vill jordägare i by intaga något det oskift är, säge då alla byamännen till”. Först om enighet inom byalaget ej nås, har han att gå till häradsrätten. — Om det årliga tegutbytet jfr J. Caesars rätt avvikande uppgifter (Gall. kriget 4.1 och 6.22), vilka, om ej beroende på missuppfattning, måste anses avse undantagsförhållanden.

³ T. hänsyftar här på romerska förhållanden.

⁴ Hos åtskilliga folk såsom t. ex. fornegypter och hinduer har en indelning av året i tre årstider förekommit, och även för greker och romare var denna årsindelning i deras forntid icke främmande. Den germanska årsindelningen har otvivelaktigt nära anknutit sig till åkerbruket. — Vad T. sist säger om höstens håvor beror naturligtvis på sydländingens sätt att se.

17. BEBYGGELSE OCH BONINGSSÄTT

Att de germanska folken icke bo i några städer är välbekant, ja, att de ej ens tåla sinsemellan sammangränsande boningsorter.¹ Avskilt och otillgängligt bryta de bygd, var helst en källa, ett fält, ett hult² vunnit deras tycke. Byarna anlägga de icke såsom vi i sammanhängande huslängor³, utan var och en omgiver sin gård med ett fritt område⁴ vare sig nu detta sker till skydd mot eldsvåda eller av okunnighet i byggnadskonsten. Till och med bruket av byggnadssten och tegel är för dem obekant. Till allt använda de obilat virke utan hänsyn till utseende eller trevnad. Vissa partier överstryka de dock omsorgsfullt med ett slags lera, som är så ren och bjärt, att det erinrar om målning och utsmyckning med färger.

De pläga ock utgräva underjordiska hålor och ovanpå överlassa dessa med ett tjockt dynglager⁵ till en tillflykt undan vintern och till förvaringsrum för spannmål. Dylika rum mildra nämligen vinterkylan, och om fienden skulle komma, plundrar han vad som ligger i dagen, men om de undangömda och nedgrävda förråden förblir han i okunnighet, eller ock undgå dessa honom helt enkelt på grund därav, att han måste leta efter dem.

KAPITEL 17 (16).

¹ Denna på både självständighetskänsla och andra skäl beroende isolering utmärkte hos germanerna ej blott gården i byn och, för betenas skull, byområdet, utan även hela folksamhället (jfr kap. 40 samt Caesar, Gall. kriget 4.3 och 6.23). Och dock räknade dettas medlemmar släktskap i vidaste utsträckning (jfr kap. 6 n. 3). Det germanska folksamhället var nämligen enligt T. byggt av följande grupper: hushållet (familia), byn (vicus), bygdelaget (pagus) och, omfattande dem alla, folkområdet (civitas), och alla dess under- och överavdelningar voro till sitt inre närmare eller fjärmare förenade genom verklig eller antagen gemensam härkomst (jfr ock kap. 20 [19]). I intimaste samband med denna sociala indelning stod nämligen den genealogiska i familj, släkt och stam (familia, propinquitas och gens). Jfr kap. 7.

² Med hult (nemus) avses här sannolikt en för bete lämplig lövskog eller en ollonskog. En källa, ett fält för odling och en god betesmark voro villkoren för bosättning.

³ Denna uppgift vore omotiverad, så vida icke germanerna redan vid denna tid uppfört fyrsidiga byggnader. — Sannolikt lågo emellertid husgrupperna (gårdarna) i en viss ordning längs en bygata (jfr kap. 20 [19] n. 3). Då, mjölk utgjorde ett ytterst viktigt näringsmedel, förutsätter detta, att boskapen drevs till byn för mjölkning, och härför behövdes såväl i byn en gata som i eller invid densamma en boskapsfålla. Några husdjursstall omnämnas lika litet som här hos J. Caesar. — Fasta bostäder framhållas (kap. 46) såsom för germanerna utmärkande. Redan under den senare stenåldern bodde germanerna i byar. Om byggnadssättet säger J. Caesar (Gall. kriget 6.22), att det sker ”utan omsorg”. Omkring 200 e. Kr. säger däremot Herodianus (7.2, 3), att de ”konstrikt sammanfoga” (knuta?) timret, när de därav bygga sina hyddor. På 400-talet voro burgunderna berömda såsom timmermän (Socrates Hist. eccles 7.30). Såsom ses av kap. 44 voro svearna goda skeppsbyggare.

⁴ Gårds- eller husgruppområdet bildade i sin helhet en tomt, sannolikt, för så vitt boskapen hemföstes till gården och ej till en för byn gemensam fålla, mer eller mindre omhägnad med ett stängsel av ris och grenar: en tun eller ett gärde eller en gård i dessa ords ursprungliga bemärkelse. På tomten funnos, såsom det framgår av T—s framställning, flera byggnader. Han anger utom husbondfolkets boningshus även särskilda hyddor för trälarnas familjer (kap. 26 [25]) samt förrådshus. — Beträffande faran för eldsvåda stadgar ännu 1734 års lag: ”Wilja bönder bygga by af nyo; tå skal så stor tomt thertil läggas, som ske kan och nödig pröfwas, at hwar gård, för eldswåda skul, kan ifrån annan byggd warda.”

⁵ Det rum, som här åsyftas, återfinnes i de fornisländska sagornas dyngja, ett arbetsrum för kvinnorna. T—s uppgift om taktäckningsmaterialet kan möjligen bero på en misstolkning av ett dubbeltydigt germanskt ord, betecknande såväl jordhög o. d. (torv) som gödsel. Ännu fortlever på ett och annat håll i Sydtyskland benämningen tung, tunk på underjordiska vävrum. Såsom sådana omnämnas de redan av Plinius (Nat. hist. 19.9).

18. DRÄKT

Ett ytterplagg som de alla bära är en kappa, vilken hopfästes med ett spänne eller i brist på sådant med en busktorn. För övrigt ohöljda tillbringa de hela dagarna vid härden och brasan. De förmögnaste utmärkas genom sin dräkt, vilken icke är vid och veckrik såsom hos sarmaterna¹ och parterna² utan åtsittande, så att den låter kroppens alla former tydligt framträda. De kläda sig ock i skinn av vilda djur, de närmast flodstranden³ bosatta utan all omsorg, de avlägsnare boende, vilka ju ännu icke kommit i åtnjutande av handelns välsignelser, med noggrannare urval. Sedan de gjort sitt val av pälsdjur, besy de de avdragna hudarna här och där med fläckiga skinn av ett slags djur, som leva i den avlägsna oceanen och det okända havet⁴.

Av samma slag som männens är även kvinnornas beklädnad, utom att kvinnorna ofta bära överkläder av linne, vilka de pryda med mönster i rött. Ej heller låta de det stycke, som bildar övre delen av dräkten, sträcka sig till några ärmar och hava alltså icke blott underarmarna utan också överarmarna nakna; ja även närmaste delen av bröstet är bar.

KAPITEL 18 (17).

¹ Se kap. 1 n. 7.

² Ett ryktbart folk i nuvarande Korasan i Persien, om av iranskt eller turanskt ursprung är omstritt. De voro särskilt kända såsom överlägsna ryttare.

³ Kan avse såväl Donau som Rhen.

Germanernas dräkt var således i regel av ylle, undantagsvis av skinn eller för kvinnorna av linne. — Om knappheten i dräkt och om användning av hudar till ytterplagg jfr J. Caesar, Gall. kriget 4.1 och 6.21.

⁴ Ordagrant: ”med fläckar och skinn”. — Vilken djurart, som här avses, är omöjligt att ens förmoda. T. kan här lika väl avse någon art lantdjur, vilken förekom i okända länder i oceanen, som någon sälart eller annat havsdäggdjur. Att hos germanerna en vidsträckt handel med pälsverk förekom redan på denna tid, framgår emellertid oförtydbart av T—s uppgift.

19. ÄKTENSKAP

Emellertid^l hållas äktenskapen där strängt, och i intet hänseende torde germanernas seder förtjäna mera beröm. Bland alla främmande folk stå de nämligen nästan ensamma om att nöja sig med endast en hustru, och ett undantag göra på sin höjd några fä, med vilka — icke på grund av någon böjelse, utan för deras höga börds skull — förbindelse genom giftermål från många håll eftertraktas.

Hemgiften bringar icke hustrun mannen utan mannen hustrun. Tillstädes äro föräldrar och släktingar, och dessa besiktiga gåvorna — gåvor icke avsedda att tillfredsställa kvinnlig fåfänga eller att smycka bruden utan bestående i oxar, en betslad häst samt sköld jämte framea och svärd. För slika gärder förvärvas hustrun; och i gengäld medför hon själv å sin sida några vapen åt mannen. Denna handling anses jämngod med de starkaste äktenskapsband, med högtidlig vigselförrättning, med äktenskapsgudomligheternas åkallan². få det att hustrun icke må anse sig stå utanför de manliga värven och utanför krigens tillfälligheter, påminnes hon redan genom själva invigningen av hennes inträde i äktenskapet därom, att hon kommer såsom en trogen följeslagare åt mannen i mödor och faror för att i frid som i strid utstå och våga det samma som han. Detta angiva de sammanokade boskapsdjuren, detta den rustade hästen, detta de givna vapnen. Så i liv, så i död! Dessa sistnämnda mottager hon för att i okränkt och värdigt skick överlåta dem åt sina barn³, för att sonhustrurna må mottaga dem, att de i sin ordning från dessa må övergå till sonsönerna.

KAPITEL 19 (18).

¹ D. v. s. oaktat kvinnornas i föregående kap. omnämnda blottande av kroppen.

² T. menar: såsom vid äktenskaps ingående hos romarne.

³ D. v. s. söner.

20. SEDLIGHET

Således leva kvinnorna i tryggad ärbarhet, ofördärvade såväl av skådebanans förförelser som av ett nervretande sällskapsliv¹. Skrivkonstens lönligheter äro lika obekanta för män som kvinnor². Ytterst sällan förekomma äktenskapsbrott hos detta dock i så folktäta grupper boende folkslag. Straffet härför drabbar oförtövat och ligger i makens hand. Med avklippt hår, avklädd, i släktingarnas åsyn utstötes den brottsliga av maken ur hemmet och drives med spöslag genom hela byn³. Ingen tillgift finnes nämligen för den kvinna, som givit sin ärbarhet till spillo: varken genom skönhet eller ungdom eller rikedom kan hon mer vinna sig en make. Ty där ler ingen åt sedeslösheten, och att förföra och förföras skylles ej där på tidsandan. Nej, bättre står det åtminstone hittilldags till i dessa samhällen, där allenast mör träda i äktenskap och lyckodrömmen och brudlöftet en gång för alla avgöras.

Sålunda erhålla de endast en make, likasom de erhållit endast en kropp och ett liv, för att ingen beräkning må rikta sig därutöver, ingen åtrå sträcka sig längre; för att, så att säga, icke makens person utan själva den moderliga värdigheten må vinna deras kärlek. Att avsiktligt begränsa antalet barn eller avliva något av de övertaliga anses såsom en skändlighet. Verksammare gälla där goda seder än på andra håll goda lagar⁴.

KAPITEL 20 (19).

¹ I motsats mot vad förhållandet var hos romarne.

² Förf. menar, att icke allenast skrivkonsten utan ock på samma gång dess missbruk var något för germanerna okänt. — Såväl de gamla kvädena (kap. 2) som lagbestämmelserna (kap. 12) bevarades genom muntlig tradition.

³ Möjligen anger detta gatlopp tillvaron av en genom byn gående gata (Jfr kap. 17 [16] n. 3).

Avklädd (nudata) d. v. s. berövad sina kläder. Detta straff stadgas på 1200-talet i dansk lag. Ännu in i senaste tid har hos ryska bönder liknande straff för liknande förseelse förekommit, och ännu vid medlet av 1800-talet fanns ett dylikt stadgande i schweizisk byordning. Likasom husfadern inom hemmets krets var präst (kap. 10) var han även domare (jfr ock kap. 26).

⁴ D. v. s. hos romarna. Kejsar Augustus hade utfärdat lagar och förordningar för hämmande av folkminskningen.

21. FAMILJ

Överallt i hemmen uppväxa barnen oklädda och ovårdade till dessa muskelkraftiga gestalter, vilka vi beundra. Varje barn näres vid sin egen moders bröst, och de överlåtas ej åt tjänstekvinnor eller ammor. Någon åtskillnad mellan husbonden och trälen genom någon förfinad uppfostran kan icke förmärkas. Bland samma husdjur, på samma grund tillbringa bägge sin tid, tills ålderns mognad utsöndrar de friborna och manligheten tillerkänner dem deras rätt.

Först sent hinna de unge männen till åtnjutande av kvinnogunst och besitta därför en sparad mannakraft¹. Ej heller med flickorna är det någon brådska. Samma ungdomsstyrka, lika smärt och ståtlig kroppsbyggnad möter å bägge håll. I ålder och livskraft jämnställda förenas mö och man, och föräldrarnas kärnfriskhet går igen hos barnen.

Systersöner innehava samma ställning i förhållande till morbroder som till egen fader. Några anse till och med denna blodsförbindelse för heligare och fastare och lägga vid mottagandet av gisslan företrädesvis an därpå, såsom om däri låge ett sinnesstämningen säkrare och ätten i vidare utsträckning bindande band². Vars och ens arvingar och efterträdare äro dock hans egna barn³, och arvsförordnanden förekomma icke⁴. Finnas ej barn ⁵, komma närmast dem i arvsrätt bröder, farbröder och morbröder. Ju flere släktingar, ju talrikare fränder, desto mer vördad ålderdom. Barnlöshet medför. här inga fördelar⁶.

KAPITEL 21 (20).

¹ Jfr härmed J. Caesar, Gall. kriget, 6.21. — Om barnens uppfostran se ock Caesar, Gall. kriget 4.1.

² Här, likasom beträffande gisslan även i kap, 8, avses romerska statsmän och fältherrar. Med ätt (domus) menas här och i följande kap. de, som förenade genom blodsband, hade att hämnas varandra och föra gemensamma fejder (jfr kap. 22 [21]), En del romare sågo, säger T. med tydlig reservation, i den anförda släktförbindelsen en utvidgning av ättenheten. Så sågo dock icke germanerna själva saken: ätt (domus), blodsband (sanguis) och släktskap (propinquitas) räknades på manssidan, frändskap (affinitas) på kvinnosidan. Antingen föranledes här T—s utsaga av något undantagsfall inom någon högt stående familj med månggifte (jfr kap. 19 [18]), eller ock föreligger en missuppfattning av morbroderns ställning, vilken endast kan ha varit av rent praktisk betydelse. Spår av något matriarkat förefinnas icke hos germanerna, även om morbröder här nämnas i fjärde och yttersta rummet såsom arvtagare.

³ D. v. s. söner.

⁴ Hos romarne förekommo däremot testamenten allmänt och därför omhuldades barnlösa förmögna, män av dem, som hyste planer på att sålunda bli ihågkomna.

⁵ Se not 3.

⁶ Se not 4.

22. FEJD OCH GÄSTVÄNSKAP

Det åligger en var att ikläda sig faders eller släktings såväl fejder som vänskapsförpliktelser. Dock framhärdar man vad de förra beträffar icke i oförsonlighet, ty till och med ett mandråp sonas genom erläggande av ett visst antal ök och boskap. Mansboten tillfaller hela den förorättade ätten¹, något som länder det allmänna till båtnad, ty i skydd av frihet bliva inbördes fejder så mycket ödesdigrare.

Umgänge och gästfrihet utövar intet folkslag mer oinskränkt än detta. Att vägra en medmänniska, eho det vara må, tak över huvudet anses som en stor synd. Efter råd och lägenhet undfägnar var och en sin gäst med en tillredd festmåltid. Tryta förråden, visar den, som dittills utövat värdskap, sin gäst vägen till ett annat härbärge och ledsagar honom dit, och objudna träda de in i närmaste gård. Och här går det till på samma vis med lika välvilja mottagas de. Mellan känd och okänd göres vad gästfrihetens krav angår ingen åtskillnad. Vid avskedet är det sed vanligt att lämna en gäst vad denne månde begära, och den begärande visar å sin sida samma beredvillighet. De sätta värde på gåvor, men varken göra de sig några beräkningar med vad de givit, ej heller känna de sig stå i skuld för vad de fått. Gästvänner emellan stå livsmedlen till ömsesidigt förfogande².

KAPITEL 22 (21).

¹ Jfr kap. 12. Ök (armenta) åsyftar har både nötkreatur och hästar (jfr kap. 12). — Böterna utgjorde således, vad i Norden kallades ättarbot, d. v. s. de erlades till hela den förfördelade och till blodshämnd förpliktade ätten, ofta av den förfördelandes hela ätt.

² Denna punkt, vilken gjort tyska kommentatorer huvudbry, då de icke velat erkänna något slags ”kommunism” hos forngermanerna, är för oss svenskar ännu lättfattlig. Om gästfrihet jfr ock Caesar, Gall. kriget 6.28.

23. HEMLIV OCH SAMKVÄM

Omedelbart efter sömnen, vilken de merendels utsträcka till inpå dagen, löga de sig, vanligen i varmt vatten¹, enär ju hos dem vinter råder för det mesta. Sedan de lögat sig, spisa de, varvid var och en sitter för sig och har sin egen matdisk². Därpå gå de till sina sysslor, dock ej mindre ofta till gillen, alltid väpnade. Ty att hålla ut dag och natt i dryckjom länder ingen till skam. De såsom vanligt bland dryckeshjältar titt och ofta återkommande tvisterna ändas sällan med blott trätor utan oftast med dråp och blodviten.

Men de avhandla ävenledes såväl förlikning mellan inbördes ovänner som knytandet av frändskap och antagandet av hövdingar, ja till och med frågan om fred och krig merendels vid sina gillen, likasom vore själen vid dylika tillfällen mer än eljest öppen för rättframma eller varm för storvulna tänkesätt. Fritt från list och bakslughet yppar ännu i en tid som vår³ detta folkslag sitt hjärtas mening under fri gamman. Alltså utredd och klar tages vars och ens mening följande dag åter i övervägande. Och för såväl den förra som den senare tiden ligger en sund tanke till grund: de överlägga, medan de äro ur stånd att förställa sig, och de besluta, medan de äga ett oförvillat omdöme ⁴.

KAPITEL 23 (22).

¹ Det är svårt att avgöra, om ”löga sig” (lavantur) här skall fattas såsom blott en tvagning eller såsom ett bad. Det senare förefaller sannolikare. Föreligger ett varmt bad, kan detta emellertid knappast hava försiggått utan en badstuga, något vartill den kap. 17 (16) omnämnda jordboningen lätt bör ha kunnat anpassas. Vanligen anses badstugan ha kommit till oss från slaverna. Redan i de isländska fornsagoma omtalas flerstädes badstuga. År 446 ägde Attila en dylik, vilken råkar bli omnämnd därför att den, ovanligt nog, var murad av sten. Denna kunde lika väl vara av gotiskt som av annat ursprung. Caesar (Gall. kriget 4.1 och 6.21) omtalar flodbad såsom vanliga. Bägge könen badade om varandra.

² Matbrädet är såväl bordets som tallrikens föregångare. Ordet disk är visserligen ett grekiskt-latinskt låneord (discus), men detta hindrar icke, att begreppet matbräde (bord i ursprunglig bemärkelse) är vida äldre. Egentligen avser disk en rund skiva; ett matbräde kunde vara avlångt fyrsidigt. — Vad T. här egentligen vill framhålla är att maten för germanerna spelade en underordnad roll. De spisade därför icke flera tillsammans såsom romarne, utan en var för sig. Det var till dryckeslag de samlades, ej till festmåltider.

³ Hos romarne var motsatsen förhållandet; där följde bakslugheten eller den försiktiga förbehållsamheten med även till dryckeslaget.

⁴ Det av T. här omtalade förhållandet grundar sig i själva verket på en fornåldrig och primitiv uppfattning av rusdrycker och berusande ämnen såsom heliga och inspirerande: i dem dvaldes något övernaturligt, gudomligt. Denna åskådning möter hos flera folk, bland andra fornperserna (jfr Herodotos 1.183). Dryckeslagen eller gillena (convivia) hade därför ett mer eller mindre rituellt skaplynne, varav reminiscenser levde kvar i de medeltida gillena och i skråceremonierna, ja som återfinnas ännu i vår tids skåldrickning. Otvivelaktigt anordnades gillena i regel genom sammanskott. Till dryckeskärl användes enligt Caesar (Gall. kriget 6.28). uroxhorn.

24. MAT OCH DRYCK

Till dryck användes en vätska framställd av korn eller vete¹, genom jäsning beredd till en viss likhet med vin². De närmast flodstranden³ boende tillhandla sig dock även sådant. Deras kost är enkel: vilda frukter⁴, färskt villebråd eller sur mjölk. Utan kokkonst, utan läckerheter stilla de sin hunger. Gentemot törsten ådagalägga de icke samma måttlighet. Om någon vill gynna deras dryckenskapsbegär genom att förse dem med så mycket som de i den vägen åtrå, skola de lika lått besegras genom utsvävningar som genom vapen.

KAPITEL 24 (23).

¹ Ordet för säd (frumentum) kan undantagsvis ha särbetydelsen vete, vilken här blir nödvändig efter det föregående ”eller”.

Att hos germanerna, ehuru T. förbigår det, säden användes såsom näringsämne, är självfallet (jfr kap. 15). Märk ock Caesar, Gall, kriget 4. l ”de leva ej så mycket av säd utan mest av mjölk och boskap”, varmed bör samställas anf. arbete 6.22, där såsom germanernas huvudsakliga föda nämnes mjölk, ost och kött. Otvivelaktigt tillredde de mest gröt av säden, men helt visst även bröd. I Schweiz´ pålbyggnader har man påträffat bröd redan från stenåldern; hos trakerna och budinema i Europa omtalas bröd omkring 400 år f. Kr., och hos grekerna och folken i Mindre Asien likasom i Egypten förekom brödbakning sedan en okänd forntid.

² Ölet hade blivit främmande för romarne (jfr t. ex. Ovidius, Metam. 5.449), men var välbekant även för kelterna likasom, sen en avlägsen forntid, för de indogermanska folken i allmänhet. Även för fornegypterna var det en välkänd dryck. Vad nordborna beträffar erfor redan omkring 300 f. Kr. Pyteas från Massilia (nu Marseille), att man i Tule bryggde en dryck på säd och honung.

³ Av Rhen eller Donau. — Hos sveberna var vininförsel förbjuden (Caesar, Gall. kriget 4.2).

⁴ Vildäpplen, avsedda och beredda till föda, hava ända uppe i vårt land anträffats i stenåldersfynd (Alvastra). Uttrycket kan dock här hos T. avse även bär, ollon och nötter (jfr kap. 10 n. l).

25. NöJEN

Endast ett slags skådespel förekommer, och alltid ett och samma vid alla festliga lag. Unge män, vilka hålla detta för en lek, utföra blottade en dristig dans mellan svärd och mot dem riktade frameor. Övning har givit färdighet, färdigheten behag. Dock utföres icke detta för vinst eller betalning: huru oförväget överdådet än är, söker det sin belöning endast i åskådarnes nöje¹.

Med tärningsspel sysselsätta de sig, underligt nog, i fullt nyktert tillstånd på renaste allvar, och det med en sådan besinningslöshet vid vinst och förlust, att de, när alla tillgångar uttömts, på det yttersta och sista kastet våga sin frihet och sin person. Den förlorande giver sig i frivillig träldom. År han ock den yngre och starkare, låter han dock binda och sälja sig. Så hårdnackade äro de även i en vrång sak. Själva kalla de det ordhållighet². På detta sätt förvärvade trälar pläga ägarna emellertid avyttra för att befria även sig själva från känslan av blygsel över vinst.

KAPITEL 25 (24).

¹ Även här finner förf. en fullkomlig motsats mot romame med deras gladiatorsspel.

² Tärningar förekomma ofta nog i germanska jämåldersfynd. De äro avlånga. Otvivelaktigt möter i det av T. omskrivna förhållandet åter ett drag av germanernas fatalism: tärningen angav likasom lotten (kap. 10) ödets och gudames obevekliga dom, och ”för ödets (Urds) bud kvider ej en man, om det ock utan skäl skickats” (Fjölsvinnskvädet).

26. TRÄLAR

De övriga trälarna användas icke på samma sätt som hos oss, så att inom hushållet var och en har sin bestämda syssla. En var råder över egen boplats, eget bo. Husbonden ålägger honom att, ungefär såsom en brukare hos oss, lämna en viss mängd säd eller boskap eller vävnad, och blott så till vida är trälen en underlydande. Övriga förrättningar vid gården ombesörjas av hustrun och barnen. Att en träl piskas eller belägges med bojor och underkastas tvångsarbete inträffar sällan. Däremot plägar det hända, att en sådan dräpes, dock icke till straff eller av grymhet utan i överilning och vredesmod såsom en ovän, undantagandes dock att det sker saklöst^l.

De frigivna stå icke mycket över trälarna. Sällan utöva de något inflytande vid gården, aldrig i samhället, med undantag allenast för sådana folkstammar, som förlorat sin självstyrelse. Ty hos dessa svinga de sig upp både över de friborna och över de ädelborna². Hos de övriga är just de frigivnas underordnade ställning ett kännetecken på en fri författning.

KAPITEL 26 (25).

¹ Jfr kap. 22 (21). För dräp av egen träl erlades ingen bot. Trälarna hade dock enligt T—s framställning nästan samma ställning som livegna. Tydligen tilldelade husbonden dem jord och boskap mot del i avkastningen.

² Så ock i Rom på T—s tid. Jfr även kap. 44.

27. BERAVNINGSSKICK

Vid deras begravningar låder icke någon flärd. Endast det iakttages, att liken av framstående män förbrännas med ved av bestämda trädslag. Det uppstaplade bålet hölja de icke med praktvävnader och rökelse: sina vapen erhåller en var med sig, och med en och annan förbrännes även hans häst. En gräsbevuxen kulle bildar gravvården. Den ärebevisning, som ligger i avskräckande och besvärliga minnesvårdar, försmå de såsom en börda för de avlidna¹. Med gråt och klagan upphöra de snart, med sorg och saknad sent. Kvinnornas sak är det att sörja, männens att minnas.

KAPITEL 27.

¹ Här åter en anspelning på romerska förhållanden. — Allför ofta tarvas en erinran om, att det är Tacitus’ romerska och icke läsarens germanska samtid, varpå hänsyftas. — För ”avskräckande och besvärliga” läs hellre: besvärliga och betungande.

II. DE GERMANSKA FOLKEN

28. FOLKVANDRINGAR. GRÄNSFOLK I SÖDER OCH VÄSTER

Det föregående är vad vi i allmänhet inhämtat om germanernas härkomst och levnadssätt såsom en helhet betraktade. I det följande ämnar jag framställa de skilda folkstammarnas samhällsskick och sedvänjor, för så vitt de särskilja sig, likasom även de folk, som från Germanien invandrat till Gallien¹.

Att gallerna en gång i tiden varit de mäktigare uppgiver en så tillförlitlig sagesman som den till gudarna upphöjde Julius², och därför är det troligt, att också galler gått över till Germanien; ty vad hindrade väl en flod³ en folkstam, vilken som helst, från att, så snart den tilltagit i styrka, intaga och utbyta boningsorter, som ännu voro allmänneliga och icke blivit genom någon statsmakt avsöndrade. Sålunda bodde helvetierna mellan Hercyniska skogen⁴ och floderna Rhen och Main⁵, och bortom dem bojerna, bägge folkstammar av galliskt⁶ ursprung. Ännu fortlever namnet Boihemum⁷ och antyder, oaktat ombytet av innevånare denna orts tidigare historia.

Men huruvida araviskerna utvandrat till Pannonien⁸ från oserna, som äro ett folk i Germanien, eller oserna till Germanien från araviskerna — enär de ännu hava samma språk, samhällsskick och seder — därom är det vanskligt att döma, ity att fordom bägge flodstränderna⁹ på grund av lika såväl fattigdom som frihet erbjödo samma förmåner och samma ölägenheter. Trevererna och nervierna skryta till och med över föregiven germansk härkomst, som om äran av en sådan blodsförvantskap uteslöte all jämförelse med de odugliga gallerna¹⁰. Själva stranden av Rhen bebos dock av folk, som utan allt tvivel äro germaner: vangioner, triboker och nemeter. Ja icke ens ubierna, ehuru de gjort sig förtjänta av att bliva en romersk koloni och hellre efter dennas grundläggare kalla sig agrippinense¹¹, blygas för sin härkomst. För rätt länge sedan flyttade de nämligen över och hänvisades på grund av deras prövade trohet¹² till själva Rhenstranden, för att de skulle vara till värn, ingalunda för att de skulle stå under uppsikt.

KAPITEL 28.

¹ Om förflyttningen av detta stycke till kap. 28 se kapitelindelning nedan..

² Jfr kap. 8 n. 2. — Det åsyftade stället anträffas i J. Caesars skildring av Galliska kriget, bok 6, kap. 24.

³ Här avses åtminstone närmast Rhen.

⁴ ”Hercyniska skogen”, ”Hercyniska skogs- och berglandet”, utgjordes av ett sammanhängande bergigt skogsområde i mellersta Tyskland, sträckande sig från Rhen till Karpaterna. Jfr J. Csesar, Galliska kriget, bok 6, kap. 25 o. f.

⁵ Moenus.

⁶ D. v. s. keltiskt. Jfr kap. l n. 2.

⁷ Det är Boj-hem, nu Böhmen. Jfr kap. 42.

⁸ Se kap. l n. 4.

⁹ Av Donau.

¹⁰ Dessa bägge voro dock sannolikt övervägande keltiska folk, om ock med germansk inblandning.

¹¹ Köln erhöll år 48 sitt namn Colonia Agrippina efter kejsarinnan Agrippina, Neros moder, vilken där föddes år 16 e. Kr. Underligt nog står här ”grundläggare” (conditoris sui), som om T. i stället åsyftade Agrippa, Agrippinas morfader.

¹² Kan ock översättas: för att pröva deras trohet.

29. ANDRA GERMANSKA FOLK OCH LAND UNDER ROMS VÄLDE

Främst bland alla de här ifrågavarande folkstammarna¹ i tapperhet stå bataverna, vilka bebo blott en ringa del av Rhenstranden men därjämte en ö i floden. Fordom ett folk bland chatterna hava de till följd av inre söndring utvandrat till dessa boplatser, varest de skulle komma att ingå såsom en del i det romerska väldet. Ännu består hedern och utmärkelsen av det gamla bundsförvantskapet. Ty varken förnedras de av några pålagor, ej heller ansätter dem någon förpaktare². Fritagna från skattebördor och utskylder och uteslutande avsedda för krigstjänst sparas de likasom vapen och rustning för ofredstider.

I samma slags ställning såsom underlydande står ock mattiakernas folkstam. Romarfolkets storhet har nämligen utsträckt underdånighetskänslan för dess välde bortom Rhen och bortom den gamla riksgränsen. Således leva de till boningsort och område på sin egen strand³ men med själ och hjärta tillsammans med oss⁴. I allt annat äro de bataverna lika utom däri, att de genom inflytande av själva sitt hittills varande hemlands jord och luft besjälas av ett okuvligare sinnelag.

Till germanska folk vill jag däremot, ehuru de slagit sig ned på andra sidan Rhen och Donau, icke räkna dem, som mot erläggande av tionde där bearbeta odlingsmarkerna⁵. En hop lättsinniga och av nöd dumdristiga galler hava tagit åt sig denna jord med oviss ägare. Numera, sedan gränslinjen⁶ blivit dragen och gränsposterna framskjutits, räknas dock även detta land såsom ett hörn av det romerska riket och såsom en del av ett dess lydland.

KAPITEL 29.

¹ D. v. s. bland de gränsfolk, som kommit under romerskt välde.

² Förpaktare (publicanus), skatteindrivare, som mot erläggande av ett visst belopp till romerska staten innehade denna mera inkomster än anseende medförande syssla. — I stället för skattpålagor hugnades de ifrågavarande germanska folken, bataver, ubier m. fl., med tjänstgöring i de romerska legotrupperna i Britannien och Gallien.

³ D. v. s. östra Rhen stranden.

⁴ Eller friare: på vår sida (västra sidan av Rhen).

⁵ Innehavarne av det här åsyftade området, vilket till följd av missuppfattning av T—s utsaga plär kallas de ”decumatiska åkrarna”, voro, sedan de kommit under Roms välde, ålagda ett årligt tionde (decuma) till romerska staten. Området var beläget mellan övre Donau och mellersta Rhen.

⁶ Det är den romerska gränsvallen eller gränspalissaden.

CHATTERNA

Bortom dessa senast nämnda vidtager från och med den Hercyniska bergstrakten¹ chatternas hemland, vilket icke består i sådana flacka och träskiga nejder som övriga folkområden, i vilka Germanien utbreder sig. Höjderna fortsätta nämligen och bliva blott så småningom sällsyntare. Sina chatter åtföljer den Hercyniska bergstrakten och upphör först med deras område. Denna folkstam utmärkes av mera härdade kroppar, fasta muskler, hotfull uppsyn och större själsvakenhet. För att vara germaner besitta de mycken klokhet och beräkning. Därom vittnar utväljandet av befäl och lydnaden för de utvalda², manskapets uppställning i led och rotar, insikten om de rätta angreppstillfällena, avpassandet av anfallen, fastställandet av en viss dagordning, uppförandet av förskansningar för natten, räknandet med stridslyckan såsom en bedräglig men tapperheten såsom en tillförlitlig omständigheten, ja vad som är det allra märkligaste och eljest endast förbehållet romersk krigstukt, uppskattandet av härförarens betydelse såsom större än krigshärens. Hela deras styrka ligger i fotfolk, vilket förutom vapnen även belastas med järnredskap och förråd: andra kan man se draga ut till drabbning, men chattema till krig. Endast undantagsvis förekomma strövtåg och tillfälliga handgemäng. I själva verket är det ock fastmer för ryttarstyrkor som det är utmärkande att hastigt vinna seger och att lika hastigt avstå från den: snabbhet går gärna hand i hand med rädsla, långsamhet åtföljer fastmer ståndaktighet.

KAPITEL 30.

¹ Se kap. 28 n. 4. — ”Bortom dessa”, d. v. s. Bortom ”tiondebrukarnes område”, ”tiondemarkerna” (kap. 29).

² Jfr kap. 7 (om befäl). — Med ”viss dagordning” i det följande torde avses regelbundna vaktombyten och avlösningar.

31. EN EGENDOMLIG SED HOS CHATTERNA

Ett bruk, som också förekommer hos andra germanska folk, men hos dem endast sällan och alltid blott såsom ett uttryck för någon enskilds dådlust, har hos chatterna blivit en allmänt antagen sed. Alltifrån inträdet i manbarhetsåldern låta de hår och skägg obehindrat växa, och icke förr än de nedlagt en fiende avlägga de denna ansiktsbetäckning, vilken de genom förpliktelse invigt till en offergärd åt manligheten. Över blod och segerbyte blotta de sin panna, och då först anse de sig hava infriat sin skuld till tillvaron och gjort sig värdiga fädernesland och föräldrar. De rädda och fega¹ måste fortfarande behålla sitt vanvårdade utseende. Men var och en, som vill vara särskilt storvulen, bär dessutom en järnring, ehuru detta är ett vanärande tecken hos denna folkstam, såsom en boja, tills han genom dödandet av en fiende gör sig fri.

Många bland chatterna fatta tycke för denna utstyrsel och de gråna till och med under denna för såväl fiender som även för landsmän uppseendeväckande särbeteckning. Dessa tillkommer det i alla drabbningar att först skrida till anfall, och de bilda alltid främsta ledet — en överraskande anblick. Ty icke ens under fredstid mildras deras anleten till någon mer tilldragande uppsyn. Ingen av dem har gård eller jord eller något slags näringsfång. Vart de komma bliva de undfägnade, slösande med andras, föraktande eget, ända tills den blodfattiga ålderdomen gör dem oförmögna till slik bister manhaftighet.

KAPITEL 31.

¹ Här förekomma samma ord ignavi et imbelles, som i kap. 12 erhållit en mer utförlig tolkning. — Beträffande den i detta kap. skildrade seden har översättaren redan i kap. 13 n. 2 i största korthet framlagt dess egentliga innebörd.

32. USIPERNA. TENKTERERNA

Närmast chatterna, vid Rhen, vilken där hunnit bliva så bestämd till sin flodbädd, att han duger till att utgöra gräns, bo usiperna och tenktererna. Tenktererna utmärka sig, förutom genom rykte i allmänhet såsom krigare, särskilt genom sin ridkonst. Och hos chatterna åtnjuter icke fotfolket större berömmelse än hos tenktererna ryttarna. Så hava förfäderna lärt dem, och deras efterkommande följa deras föredöme. Detta utgör barnens lek och de unga männens tävlan, ja de ålderstigna visa ännu ihållighet därmed. Jämte hushåll och bo och annat arvegods gå också hästarna i arv: en son övertager dem, dock icke, såsom det sker med det övriga, avgjort den äldste, utan det beror på vem, som visat sig i krig käck och överlägsen.

33. BRUKTERERNA. CHAMAVERNA. ANGRIVARIERNA

Intill tenktererna påträffade man förr bruktererna, Nu hava, efter vad det förmäles, chamaverna och angrivarierna dit invandrat, sedan genom grannfolkens enhällighet bruktererna blivit fördrivna och fullständigt tillintetgjorda, vare sig nu detta skedde, emedan deras övermod gjort dem förhatliga, eller därför att byte lockade, eller genom någon särskild gunst mot oss av gudarna. Ty icke ens släktningens skådespel missunnade dessa oss. Över sextiotusen stupade, icke för romarnes svärd och spjut utan — vad som är vida mer storartat — till vår förnöjelse och inför våra ögon¹. Give gudarna, att hos dessa folkstammar icke så mycket kärleken till oss * som däremot fastmer hatet inbördes må bestå och frodas, ty när riket är i trångmål, kan lyckan intet bättre förläna oss än tvedräkt mellan våra fiender.

KAPITEL 33.

¹ D. v. s. såsom på den romerska skådebanan.

² Jfr kap. 28 och 29, samt kap. 29 n. 2. — Vad dessa folk genom sammanslutning kunde åstadkomma, hade de redan med cimbrertåget visat samt sist och framför allt under Arminius. Jfr kap. 37 n. 14.

34. FRISERNA OCH ÅTSKILLIGA ANDRA FOLK

Angrivarierna och chamaverna omslutas på bortsidan¹ av dulgubnierna och chasvarierna och andra icke vidare bemärkta folkstammar. På framsidan² taga friserna vid. Dessa indelas med benämning efter måttet av deras stridskrafter i stor- och lillfriser. Bägge dessa folks områden kantas ända ut till oceanen av Rhen och omsluta för övrigt ofantliga sjöar³, vilka även befarits av romerska flottor. Ja till och med själva oceanen hava vi på detta håll prövat på. Ännu skola, enligt vad ryktet vetat förkunna, Herkules’ stöder där stå kvar, vare sig nu Herkules⁴ verkligen kommit ända dit, eller det är vi, som enhälligt fått för oss att, vart vi än komma, anknyta allt överväldigande till dennes världsrykte. Helt visst saknade Drusus Germanicus⁵ ingalunda dristighet, men oceanen tillstadde icke några forskningar varken rörande sig själv eller Herkules. Sedan dess har ingen upprepat försöket, och vad gudarnas bedrifter angår har det synts oss frommare och vördnadsfullare, att tro än att veta.

KAPITEL 34.

¹ D. v. s. inåt fastlandet. Jfr kap. 42.

² D. ä. ut emot havet.

³ Här avses Zuidersee.

⁴ Den här åsyftade romerska sägnen om Herkules står uppenbarligen i ringa samband med den ”Herkules”, som nämnes i kap. 3 och kap. 9. Tydligen har den sin rot i Odysséns sång 11 och andra grekiska sagor om Herakles.

⁵ Nero Claudius Drusus, romersk fältherre i Grermanien, f. år 38 f. Kr., omkom år 9 f. Kr. under krig mot germanerna. Jfr. kap. 37.

35. CHAUKERNA

Så långt som hit sträcker sig västerut vår kunskap om Germanien. Åt norr drager det sig undan mot fjärran i en högst betydlig kurva¹.

På detta håll möter oss allra först chaukernas stam. Ehuru deras område begynner vid frisernas och intager en del av kusten, sträcker det sig på sidan om alla de folkstammar jag nyss skildrat, tills det slutligen utskjuter i en bukt ända in till chatterna. Och det är icke nog med att chaukerna innehava denna så ofantliga jordvidd: de fylla även upp den.

Bland germanerna utgöra de det ädlaste folket, och sin storhet söka de helst betrygga genom rättrådighet. Utan maktlystnad, utan övermod leva de i lugn och tillbakadragenhet och framkalla inga krig, likasom de ej heller göra sig skyldiga till några härjnings- och plundringståg. Detta är det bästa beviset på deras mod och makt, att de utan alla våldsdåd förmå hävda sin överlägsenhet. Dock hålla alla sina vapen redo, och, om förhållandena så kräva, står hären färdig. Män och hästar hava de i överflöd. Även med bevarande av freden veta de att bibehålla sin vapen ära.

KAPITEL 35.

¹ Danska halvön, fordom benämnd den cimbriska halvön (jfr kap. 37). Om dennas form synes T. hava haft en väsentligt oriktig uppfattning.

36. CHERUSKERNA. FOSERNA

Vid sidan av chaukerna och chatterna underhöllo cheruskerna långe ostörda en allt för rundlig och dåsig fred. Och detta blev mera välbehagligt än hälsosamt. Ty det är en bedräglig ro, som erbjudes mitt emellan övermodiga och mäktiga grannar. Där nävrätten bestämmer, där tillhöra även hänsynsfullhet och redbarhet till namnet övermakten. Sålunda nämnas cheruskerna, vilka förr kallades de goda och välvilliga, numera de odugliga och enfaldiga. Deras besegrare chatternas oförskyllda tur tillräknas däremot dessa såsom vis beräkning.

Cheruskerna drogo även foserna, en tillgränsande stam, med sig i fördärvet. I motgången fingo dessa dela lika, fastän de i med gängen fått hålla sig i andra rummet.

37. CIMBRERNA. ROMARNAS KAMP MOT GERMANERNA

Nyssnämnda utskjutande del av Germanien bebo invid oceanen cimbrerna, numera ett litet folkområde, men stort genom sin ryktbarhet. Vida omkring vittna spåren av deras forna bedrifter om dem. På bägge flodstränderna¹ finner man nämligen deras gamla läger och rastplatser, av vilkas omfång man än i dag kan sluta till massan och mängden av denna folkstam och till trovärdigheten av denna väldiga utvandring. Man räknade det sexhundrafyrtionde året efter Roms grundläggning², när, under Caecilius Mettellus’ och Papirius Carbo’s konsulat, klangen av cimbriska vapen först nådde våra öron. Räknar man därifrån till kejsar Trajanus’ andra konsulat³, erhåller man en tidrymd av ungefär tvåhundratio år. Så länge hava vi alltså arbetat på att få bukt med Germanien. Många hava under denna så långa tid förlusterna varit å ömse håll. Icke samniterna⁴, icke punierna⁵, icke Spanien och Gallien⁶, ja ej ens parterna⁷ hava så ofta påmint oss om sin tillvaro. Okuvligare än något Arsace’s envälde⁸ år nämligen germanernas frihet. Ty vad har väl Österlandet, som till och med en Ventidius⁹ förmått lägga för sina fötter, att sätta upp mot oss annat än Crassus’¹⁰ fall, vilket ”för övrigt motväges av dess förlust av Pacorus¹¹. Germanerna däremot hava slagit eller tillfångatagit Carbo och Cassius och Scaurus Aurelius och Servilius Cepio och Marcus Manlius,¹² och därtill hava de icke blott berövat romerska folket fem konsularhärar utan även fråntagit kejsaren¹³ både Varus¹⁴ och jämte honom de tre legioner han förde. Och ingalunda utan kännbara förluster hava Cajus Marius¹⁵ i Italien, den till gudarna gångne Julius^l6 i Gallien, Drusus¹⁷ och Nero^l8 samt Germanicus¹⁹ överfallit dem i deras egna boningsorter. Förgätas må icke heller Cajus Caesars²⁰ storståtliga krigsrustningar och dessas löjeväckande utgång. Därefter rådde vapenvila någon tid, tills de, begagnande sig av vår inre tvedräkt och medborgaroroligheterna, erövrade våra legioners vinterläger och till och med sträckte sina planer till de galliska landsdelarna Och om de visserligen åter igen drevos därifrån, har man dock under senaste tiden mera anordnat segerhögtidligheter än hemburit segrar över dem 21.

KAPITEL 37.

¹ Här avses väl endast Rhen, ehuru även Donau kan åsyftas. Om cimbrerna se ock Caesar, Galliska kriget 1.33, 2.4 och 2.29.

² År 113 f. Kr.

³ År 98 e. Kr., då Tacitus författar denna sin bok om germanerna.

⁴ Ett italiskt folk, som kuvades av romarne år 290 f. Kr.

⁵ Dessas huvudstad Kartago erövrades av romarne år 146 f. Kr.

⁶ Dessa två landområden lades av kejsar Augustus helt under det romerska väldet.

⁷ Se kap. 18 n. 2.

⁸ Partien regerades av konungar av Arsacidernas dynasti.

⁹ Romersk fältherre, som år 39 f. Kr. besegrade parterna, varvid dessas anförare Pacorus stupade.

¹⁰ Romersk fältherre, som stupade i krig mot parterna år 53 f. Kr.

¹¹ Se not 9.

¹² Romerska härförare, vilka under kriget mot cimbrerna och med dem förenade folk av dessa besegrades. Marcus Manlius måste här vara ett misstag av T. eller hans avskrivare. Den åsyftade konsuln hette Cnaeus Manlius.

¹³ Kejsar Augustus, f. 63 f. Kr., d. 14 e. Kr.

¹⁴ Denne tillfogades av den germanska härföraren Arminius ett förkrossande nederlag i Teutoburgerskogen år 9 e. Kr.

¹⁵ Denne besegrade i grund teutonerna och cimbrerna år 102 och 101 f. Kr.

¹⁶ Julius Caesar, ryktbar romersk fältherre, statsman och historisk författare, f. 99, d. 44 f. Kr. Jfr kap. 8 n. 2.

¹⁷ Se kap. 84 n. 5.

¹⁸ Kejsar Tiberius (Tiberius Claudius Nero) f. 42 f. Kr., d. 37 e. Kr.

¹⁹ Germanicus Caesar, romersk fältherre, Tiberius brorson och kejsar Caligulas fader, f. 14 f. Kr., d. 19 e. Kr.

²⁰ Kejsar Caligula (Cajus Caesar Caligula), f. 12 e. Kr., d. 41 e. Kr. Se följande not.

²¹ Här avses väl närmast kejsar Domitianus, vilken efter ett av honom år 84 utfört, fullkomligt misslyckat krigståg mot germanerna arrangerade en triumf, vari inköpta slavar föreställde krigsfångar. Före honom hade kejsar Caligula utfört samma ömkliga komedi.

38. SVEBERNA I ALLMÄNHET

Jag kommer nu till sveberna, vilka emellertid icke såsom chatterna eller tenktererna utgöra någon verkligt enhetlig folkstam. Ehuru de innehava större delen av Germanien äro de nämligen fortfarande söndrade i ett flertal självständiga folk med egna namn, om de också gemensamt alla kallas sveber. Kännetecknande för denna folkstam är, att de stryka håret bakut och uppbinda det i en knut. Härigenom skilja sig sveberna från andra germaner likasom även de friborna bland sveberna från trälarna. Hos andra folkstammar uppträder väl ock denna sed, antingen på grund av någon förvantskap med sveberna eller, något som ofta är fallet, av efterhärmningslust, men detta förekommer sällsynt och blott under ungdomsåren. Hos sveberna däremot tvinga ännu de grånade gubbarna sitt motsträviga hår sålunda bakut och hopbinda det ofta endast över själva hjässan. Vad hövdingarna beträffar bära de sitt hår även mera konstfullt uppsatt. Detta är en fåfänga, men det är en oskyldig sådan. Ty icke för att väcka eller vinna kärlek utan för att te sig i viss mån resligare och fruktansvärdare, när de äro stridsrustade, kamma de sig, likasom pryda de sig för att göra intryck på fienden.

39. SEMNONERNA OCH DERAS HELIGA LUND

Såsom de äldsta och ädelbördigaste bland sveberna uppgiva sig semnonerna. Trovärdigheten av denna höga ålder bestyrkes av ett religionsbruk¹. Vid en bestämd tid sammanträda genom sändebud alla till samma blodsförvantskap hörande folk² i en genom förfädernas spådomsförrättningar³ och fornärvd fruktan helig skog och fira genom ett å samhällenas vägnar utfört människoblot den ohyggliga inledningen till deras barbariska gudstjänst. Även på ett annat sätt framträder vördnaden för denna lund. Ingen dristar där inträda utan att vara fängslad med band såsom ett tecken av underkastelse och såsom för att åskådligt betyga gudomens överhöghet⁴. Skulle han råka falla omkull, får han icke hjälpas upp och ej heller själv resa sig. På marken vältra de sig ut. Hela denna trosföreteelse häntyder på en föreställning att därifrån leder folkstammen sina rötter, att där dväljes en gud, som härskar över alla, är honom underkastat och att allt annat underdånigt.

Härtill kommer det anseende som semnonernas välstånd förlänar dem. De bo i hundra bygdelag, och denna stora samhällskropp föranleder, att de hålla sig för att vara huvudfolket bland alla sveber⁵.

KAPITEL 39.

¹ Religionen var på det hela taget hos semnonerna naturligtvis densamma som hos övriga germaner (se kap. 9), men i här ifrågavarande religionsskick voro de, enligt T—s mening, särstående. Det var detta (jfr kap. 2 u. 5), som gjorde, att de betraktade sig såsom de fornåldrigaste och ädelbördigaste bland sveberna.

² Alltså icke alla de folk, som gemenligen benämndes sveber, utan de bland dem, som räknade gemensam härkomst och på grund därav bildade ett kultförbund.

³ ”Spådomsförrättningar” (auguria) skulle här mycket väl kunna avse fågelskådning (jfr kap. 10). En icke blott hos romarne utan vida omkring i världen och påtagligen även hos germanerna helig och varselgivande fågel var hackspetten, särskilt svartspetten. Men även med offren, t. o. m. människooffren, voro spådomsriter förbundna.

⁴ T—s förklaring är oantaglig. Otvivelaktigt var denna lund lika som den i följande kap. omtalade Nerthuslunden ”tabu”, d. v. s. så helig, att ingen vanlig dödlig fick beträda dess mark. Endast prästen och den till offer vigde hade tillträde. Skulle någon annan inträda på området, måste han ikläda sig ett offers skepelse och vara bunden. — Vad beträffar seden att rituellt vältra sig på marken, har en dylik sed in i senare tid hos vårt folk förbundits med åskan: den som första gången på året hörde tordönet skulle kasta omkull sig och vältra sig på marken. Detta skulle medföra god skörd. Jfr kap. 3 n. l.

⁵ Se härom J. Caesar, Galliska kriget 4.1, ävensom 1.37. Caesar kallar dem endast sveber.

40. LANGOBARDERNA OCH ÅTSKILLIGA ANDRA NORDLIGA FOLK. NERTHUS

Alldeles motsatt¹ är förhållandet med langobarderna, vilka äro frejdade just med anledning av deras ringa antal. Ehuru runtom omgivna av talrika och mäktiga folk, stå de orubbliga, icke genom undfallenhet utan genom ständiga strider och oförskräckt mod. De därpå följande reudignerna likasom även avionerna, anglerna, varinerna, eudoserna, svardonerna och nuithonerna värnas av floder och skogar.

Intet är egentligen anmärkningsvärt hos något av dessa folk, utom att de gemensamt dyrka Nerthus², det är moder Jord³, och om henne tro, att hon ingriper i människornas angelägenheter och färdas omkring bland folken. På en ö i oceanen⁴ finnes ett aldrig av människor oskärat hult⁵ och däri en invigd, med ett omhänge höljd vagn. Att vidröra denna är endast och allenast tillstatt prästen.

Endast denne har alltså vetskap om, när gudinnan befinner sig i helgedomens inre och beledsagar henne då med djup vördnad under hennes färd på den av kor dragna vagnen. Då stunda glada dagar, då blir högtid i alla de orter, som gudinnan värdigas besöka och gästa. Inga krig företagas, inga vapen bäras, allt järn gömmes undan. Frid och ro är allt man då, tänker på, allt man då åstundar⁶, ända tills den nyssnämnda prästen förer den på umgänge med de dödliga mätta gudinnan tillbaka till hennes heliga rum⁷. Härpå tvages vagnen och förhängena och, om någon vill tro det, gudomligheten själv i en ensligt och dolt liggande sjö. Detta förrättas av trälar, vilka samma sjö omedelbart därpå uppslukar⁸. Härav en med hemlig bävan blandad from undran, vad det månde vara, som det beskäres endast dödsvigde att skåda.

KAPITEL 40.

¹ Mot vad det var med semnonernas folkrika område. I den latinska texten möter här en motsättning ej blott mot avslutningen utan även mot inledningen av det föregående kapitlet: Semnonerna ”adlas” av sin härkomst och sin makt, langobardema av sitt mod och sina bedrifter.

² Detta är samma namn som Njärd, vilket i de fornnordiska myterna tillägges en manlig gudomlighet. I handskrifterna förekommer ock felskrivningen Hertus, men icke Hertha, såsom man en tid ville läsa. Den i det följande skildrade rituella badningen erinrar i påfallande grad om en med Kybele-kulten. förbunden rit i Rom (se n. 8) utan att något historiskt sammanhang därför behöver ifrågakomma. Fruktbarhetsriter av denna art hava nämligen en betydlig utbredning och förekomma hos vitt skilda folk.

³ Terra mater. Hos grekerna hette moder Jord eljest Demeter, hos romarne Tellus eller Ceres. I den nordiska mytologien är Jord Odens maka och Tors moder. — Märkligt är, att bland de av T. uppräknade folken anträffas anglerna, vilka det var förbehållet att sedan giva England dess namn. Ännu så sent som omkring år 1,000 åkallade den angelsachsiske bonden jorden, då han på våren i den första plogfåran nedlade den för god skörd offrade såkakan. I översättning lyder hans därvid uttalade signelse sålunda:

Hell dig, Jord, människornas moder! Varde du alstrande i Guds omfamning, uppfylld av äring människorna till nytta! Man är frestad att i den i föreg. kap. antydde guden se denna gudinnas manliga motpart.

⁴ Vilken denna ö varit, och var den låg, är fullkomligt okänt. Den kan möjligen ha legat i Nordsjön i närheten av eller i Elbemynningen, men vida sannolikare är, att den låg i Östersjön någonstädes norr om Mecklenburg. Den med den s. k. Härtasjön pä Rügen förbundna sägnen ar en senare tids konstruktion.

⁵ Detta hult säges ordagrannt vara rent eller kyskt (castum nemus), d. v. s. denna lund var ”tabu” och fick endast beträdas av prästen. Jfr kap. 39 n. 4.

⁶ Det rådde alltså helgfrid av liknande art som den, vilken senare tillkom de kristna årshögtiderna. — Om Njärds son Frö förmäler en fornnordisk saga (i Flatöboken), att han på samma sätt som Nerthus å en vagn färdades omkring i orterna för att bringa fruktbarhet och välsignelse.

⁷ Templum, det är egentligen ett genom religiösa ceremonier vigt eller genom fornhävd avskilt heligt område, vi. — Möjligen bör i det föregående i stället för kor läsas kvigor. Den latinska texten har boves feminae. Kon var i forntiden helgad en mångfald gudinnor såsom i Egypten åt Isis och Hator, hos semiterna åt Astarte, i Frygien åt Kybele, hos grekerna ät Demeter och lo. För den gamla tidens kulturfolk var kon en bild av den närande jorden, likasom tjuren av det befruktande åskrägnet. För en forntida ko-kult hos nordborna finnas flera bevis såsom t. ex. myterna om Audhumbla och Gefjun, och lämningar av en sådan hava fortlevat ännu i senare folksed och sägen. En sådan är i Östergötland sägnen om urkon. Mångenstädes förtäljes, att första grundstenen vid kyrkbygge framkörts med vita kvigor.

⁸ Detta är en omskrivning för att de dränktes; detta dock icke såsom offer utan av det skälet, att de beträtt lundens heliga mark och skådat och vidrört dess allra heligaste (jfr kap. 39 n. 4). Tvagning eller badning av den heliga idolen vid någon viss tid på året och i någon viss sjö eller källa kvarlevde ännu på ett eller annat håll under katolsk tid i förbindelse med vissa helgonbilder (St. Nikolaus, St. Urban) såsom en fruktbarhetsrit. I den av T. anförda riten, vilken otvivelaktigt utövats någon gång på våren, sedan isen gått bort, kan man möjligen se ett gudinnans brudbad, något som ingalunda utesluter, att hon kunnat dyrkas såsom en jungfrulig gudinna. Hos romarne inträffade den rituella badningen av Kybeles idol (en svart sten) årligen den 14 april.

41. HERMUNDURERNA

Hittills omtalade del av sveberna utbreder sig således in i de avlägsnare trakterna av Germanien. Närmare oss ligger — om vi, såsom vi förut följt Rhen, nu följa Donau — hermundurernas folkområde. Dessa är romarne fullt tillgivna, och därför äro de bland alla germaner de enda, som få driva handel med oss icke blott vid floden utan även i det inre av våra besittningar, ja till och med i den koloni, som är den mest glänsande i vårt lydland Rätien¹. Var de vilja få de utan bevakning komma över floden, och under det att vi för andra stammar visa endast våra vapen och våra fältläger, hava vi för desse öppnat våra hus och lantgårdar utan att därmed väcka deras lystnad. Inom hermundurernas land upprinner Elbe², denna vida omtalade och för oss förr välbekanta flod, som vi numera på sin höjd höra nämnas.

KAPITEL 41.

¹ Kolonien Augusta Vindelicorum, nuvarande Augsburg.

² Albis.

KAPITEL 42.

¹ Enligt andra läsarter naristerna eller varisterna.

² Markomaner , Marcomani, skrives namnet hos såväl Caesar som Tacitus. Riktigare är dock markomanner (grek. markomannoi). De voro ett svebiskt folk.

³ Detta inträffade inemot tiden för var tidräknings ingång. Jfr kap. 28.

⁴ Ordagrannt: panna (frons). Jfr kap. 34, där Germaniens framsida eller front antydes, för sä vitt den bestämmes av oceanen.

⁵ Maroboduus (Marbod), markomannemas förste konung, fördrevs omkring är 18 e. Kr. — Tudrus, att döma av sammanhanget konung över kvaderna, är endast känd från detta ställe hos T. Uttrycket ”ännu i mannaminne”, eller ordagrannare ”ända till i mannaminne”, torde mer avse kvaderna än markomannerna. Över bägge folken härskade dock en tid framåt efter Marbods störtande konungar av inhemsk börd.

42. NARISKERNA. MARKOMANNERNA. KVADERNA

Intill hermundurerna bo nariskerna¹ och därefter markomannerna² och kvaderna. Särskilt utmärka sig markomannerna genom ära och makt, ja till och med själva deras hemland är ett vapenbyte, enär de därifrån förut fördrivit bojerna³. För övrigt äro icke heller nariskerna och kvaderna vansläktade. Här hava vi Germaniens, så att säga, framsida, för så vitt Donau bestämmer gränsen⁴.

Över markomannerna och kvaderna härskade ännu i mannaminne konungar av deras egen stam, av Maroboduus’ och Tudrus’ frejdade släkt⁵. Numera få de hålla till godo även med sådana av utländsk härkomst. Men för sin makt och sitt välde hava dessa konungar det romerska inflytandet att tacka. Visserligen bistå vi dem sällan med våra vapen, men så mycket oftare med våra penningar, och deras makt lider därav intet avbräck.

43. NORDOSTLIGA FOLK. ALCIS

På bortsidan¹ omslutas markomannerna och kvaderna av marsignerna, gotinerna oserna och burerna, av vilka marsignerna och burerna i språk och skick likna sveberna². Vad gotinerna angår så förråder deras galliska³, likasom vad oserna beträffar deras pannoniska⁴ tungomål, att de icke äro några germaner, likasom ock det förhållandet, att de låta betunga sig med skattepålagor. En del av dessa skatter pålägga dem sarmaterna⁵, en del gälda de i sin egenskap av främlingar åt kvaderna. Gotinerna äga, till ännu större skam för dem, själva tillgång på järnmalm och uppgräva sådan⁶.

Alla dessa folk innehava blott helt obetydligt av slättland och för övrigt skogshöjder och en med höga toppar försedd bergsträcka. Svebien delas och klyves nämligen av en alla avbrott saknande bergsrygg, bortom vilken ett stort antal folkstammar bo. I synnerhet vittbekant bland dessa är lygiernas namn, vilket utbreder sig över flera folkområden. Det kan vara nog att här uppräkna de mest betydande: harier, helväoner,⁷ manimer, elisier ⁸ och naharvaler.

Hos naharvalerna visas en lund, till vilken anknyter sig en fornåldrig gudadyrkan. Denna förestås av en i kvinnlig skrud klädd präst, men ställets gudar uppger man, med romersk omskrivning, vara Castor och Pollux. Därmed är deras gudomsväsen angivet; deras namn är Alcis⁹. Inga beläten förekomma, och intet spår finnes av främmande trosinflytande; men visst är, att de dyrkas såsom bröder och såsom ynglingar.

För övrigt må harierna särskilt omnämnas, emedan de, utöver sin överlägsenhet i styrka över de nyss uppräknade folken, och ehuru de redan av naturen äro skräckingivande nog, med konst och val av tid stegra intrycket av sin inrotade vildhet. Svarta äro deras sköldar, målade deras kroppar¹⁰. Till anfall välja de dessutom mörka nätter, och genom själva sitt hemska utseende i förening med mörkret ingiva de fasa såsom för en spökhär, så att ingen motståndare håller ut mot denna häpnadsväckande, nästan avgrundsartade syn. Ty i all strid äro ögonen de första att låta sig besegras.

På andra sidan om lygierna bo gotonerna¹¹, styrda av konungar, visserligen med något stramare tyglar än andra germanska folkstammar, men dock ännu icke med förlust av den medborgerliga friheten. Därefter, i oceanens omedelbara grannskap, möta rugierna och lemovierna. Kännetecknande för alla dessa sistnämnda stammar äro runda sköldar, korta svärd och underdånighet för deras konungar.

KAPITEL 43.

¹ Jfr kap. 42, text, samt n. 4.

² Se kap. 38.

³ Se kap. l n. 2.

⁴ Se kap. l n. 4.

⁵ Se kap. l n. 7.

⁶ De ägde alltså råämne till vapen att fria och värna sig, men de brukade det icke därtill. De germanska folken uppgrävde också myrmalm (jfr kap. 6), ehuru de hade mindre tillgångar därpå än gotinerna, och de använde den till vapen och försvar.

⁷ Eller helvekoner.

⁸ Eller helisier.

⁸ Ordet samställes med lettiska elks, avgud, gotiska alhs, helgedom.

¹⁰ Kroppsmålning med vejde (vitrum, Isatis tinctoria) omtalas av Caesar (Gall. kriget 5.11) såsom förekommande hos britannerna. Om sarmater och dacer uppger Plinius (Nat. lust. 22.2), att de målade eller tatuerade sig.

¹¹ Det är goterna, hos andra klassiska författare kallade guthoner eller gothoner (ej att förväxla med gotinerna eller kotinerna, som voro av keltisk stam). Märkligt är, att T. uppger de från Sverige (Gotland?) före år 300 f. Kr. utvandrade goterna vara styrda av konungar likasom svearna. Gutonerna omtalas redan omkring 300 f. Kr. av Pyteas från Massilia såsom bosatta på det håll, varifrån bärnstenen kom. Jämte de av T. i kap. 2 omtalade tre stora folkförbunden, omfattande nord-, syd- och västgermaner, anför Plinius (Nat. hist. 4.99) ett fjärde, som bestod av nordostgermanska folk. Bland dessa märkas jämte vandaler, burgunder, pevciner m. fl. även gutonerna.

44. SVIONERNA [SVEARNA]

Härefter komma ute i själva oceanen svionernas folkområden^J, vilka äro mäktiga icke allenast genom manskap och vapen utan även genom flottor. Skeppens byggnad är därigenom egenartad, att icke allenast framutan även bakstammen bildar en för landning lämplig stäv. Varken föra de segel eller fastgöra de årorna i rad längs skeppsborden. Lösa, såsom det brukas på åtskilliga floder och flyttbara allt efter förhållandenas krav, lika användbara åt ömse håll, anbringas årorna².

Här står även rikedom i anseende, och därför råder envälde utan alla inskränkningar, med obetingad rätt till åtlydnad³. Också är bärandet av vapen icke, såsom hos övriga germaner, vars och ens rättighet, utan vapnen förvaras inneslutna under bevakning, vilken till på köpet förrättas av en träl. Alla oförutsedda angrepp från fiendehåll hindras nämligen av oceanen, och dessutom göra sig sysslolösa hopar av väpnade lätt skyldiga till självsvåld. Säkerligen är det därför mycket klokt och förnuftigt av konungamakten att varken anförtro en ädelboren eller en friboren eller ens en frigiven tillsynen över vapnen.

KAPITEL 44.

¹ Suiones, det är svearna, vilka här, likasom t, ex. förut anglerna, möta för första gången i litteraturen. De utgjorde enligt T:s framställning flera folkområden, folkland eller landskap (civitates). Högst märkligt är, att T. icke omnämner några göter (gotones) i Sverige eller, för att använda hans egna ordalag, ”i själva oceanen”, utan genast går till de otvivelaktigt den tiden, likasom senare, i mellersta Sverige boende svearna. Detta kan endast ha sin förklaring i de handelsförbindelser, som svearne hade i sydost.

² Denna framställning, sedd med romarens ögon, överensstämmer gott med de skeppsfynd, som särskilt vid Nydam i Schleswig gjorts från de första århundradena av vår tidräkning, och även med senare fynd. De galliska skeppen voro däremot, enligt Caesar, Gall. kriget 3.14, försedda med tackling och segel.

³ Jfr kap. 7, där det, enligt T:s åsikt, normala germanska konungadömet omtalas. Man kan ej undgå att i T:s framställning av konungadömet hos germanerna se ett utslag av hans republikanska sinnelag. Redan i kap. 42 framstår konungamakten hos markomannerna icke alldeles till sin fördel. Stramare bli banden hos gotonerna, och hos de vid Östersjön boende rugierna och lemovierna har medborgarfriheten vikit för underdånighet (kap. 43). När han så kommer till svearna (kap. 44), framträder konungen såsom oinskränkt envåldshärskare, och hos de längst bort boende sitonerna kulminerar konungamakten i kvinnovälde (kap. 45).

Emellertid är det ett egendomligt förhållande, att hos svearne konungavälde verkligen synes ha förekommit mycket långt tillbaka i tiden, kanske redan under bronsåldern. Detta förhållande får sin förklaring i deras härnads- och handelståg. ”De äro mäktiga genom flottor”. Sannolikt bildade de mycket tidigt omfattande skeppslag. Likasom vid krigståg hos de övriga germanerna en härförare tillsattes (jfr kap. 7 n. 2 samt Caesar, Gall. kriget 6.23), så måste man ock vid härnadstågen till sjös hava haft en befälhavare över flottan, och dessa ledare kunna lätt nog ha tillvällat sig en fortsatt makt. På sjön måste ju disciplinen vara ännu hårdare än i lanthären. Även T:s uppgift, att konungen förvarade vapenförrådet, torde kunna hava en viss riktighet och i antydda förhållande finna en förklaring, om man ock måste finna det fullkomligt orimligt, att männen skulle låtit avväpna sig. ”Från sina vapen vike utanför hemmet aldrig mannen”, heter det i Hávamál. Att i Svealandskapen ett mångtal småkungar härskat framgår av fornhävderna. Huru egendomliga T:s uppgifter än må förefalla, bör man alltså icke utan noggrannaste övervägande utdöma dem, och man måste med en viss förvåning erkänna författarens kännedom även om denna avlägsna del av världen. De värdefullaste upplysningarna om vårt folks forntid hava vi emellertid att hämta från andra kapitel av hans bok.

¹² Enligt annan läsart oxioner.

45. ISHAVET. ÄSTIERNA. GUDAMODERN. BÄRNSTENEN. SITONERNA

Bortom svionerna möter ett annat hav, som är stelt och nästan orörligt¹, och att jordkretsen omgives och inneslutes av detta, bestyrkes därav, att i dessa trakter det sista skenet av den nedgående solen fortvarar till soluppgången med sådan klarhet, att det fördunklar stjärnorna. Att man där dessutom hör honom, då han åter dyker ur djupet, och skönjer spannets hästgestalter och hans strålande huvud², är ett tillägg av folktron. Ända hit och, enligt alldeles riktig sägen, icke heller längre sträcker sig livets värld. Låt oss därför vända tillbaka till Svebiska havets högra kust³, vars vågsvall sköljer ästiernas⁴ stammar. Dessa hava samma plägseder och yttre som sveberna men ett språk, som mera närmar sig det britanniska⁵. De tillbedja gudamodern⁶. Såsom tecken på sin tro bära de vildgaltbilder⁷. Detta tryggar mer än vapen och alla slags skyddsmedel⁸ gudinnans dyrkare till och med mitt ibland fiender. Sparsamt förekomma järnvapen, i regel brukas träklubbor. Odling av säd och andra näringsväxter bedriva de med en i jämförelse med germanernas vanliga lättja stor idoghet.

Men även havet genomsöka de, och de och inga andra är det, som på grunda ställen och även uppe på själva stranden insamla bärnstenen, vilken de själva benämna glesum⁹. Men av vad art den är och huru den uppstår, det hava de, såsom ju var att vänta av obildade människor, varken efterforskat eller tagit någon reda på. Länge fick den också ligga där obeaktad bland allt annat som havet vräker upp, tills vår praktlystnad gjorde den namnkunnig¹⁰. För dem själva saknar den all användning. Rå insamlas den, utan all bearbetning kommer den i marknaden, och med förvåning mottaga säljarne det pris som betalas. Emellertid kan man förstå, att den måste vara en saft av en eller annan trädart, emedan ej sällan åtskilliga krypdjur och även flygdjur skina igenom, vilka fastnat i det flytande ämnet för att inom kort inneslutas i den stelnande massan. Av detta skäl är jag böjd att tro, att likasom i Österlandets avlägsna inre, varest rökelse och balsam framsippra, så ock på Västerlandets öar och kuster finnas ovanligt savrika skogar och lunder. Av den närboende¹¹ solens strålar utpressas dessa och hållas flytande och droppa så ner i det intill liggande havet, där de genom vind och våg drivas till motbelägna kuster. Om man undersöker bärnstenens natur genom att bringa eld i beröring därmed, så antändes den såsom en furusticka och åstadkommer en fet och osande låga. Till slut blir den till en klibbig massa liknande beck eller kåda¹².

Efter svionerna vidtaga omedelbart sitonernas stammar. I övrigt lika de förra skilja de sig i ett hänseende, nämligen däri, att en kvinna härskar över dem. Så långt hava de vansläktats icke blott från frihet utan till och med från träldom¹³. Här är Svebiens¹⁴ yttersta gräns.

KAPITEL 45.

¹ Här avses Ishavet. Redan Pyteas från Massilia och efter honom Plinius d. ä. kände till detta hav.

² D. v. s. den ur havet sitt spann körande solgudens strålomgivna huvud.

³ Suebicum mare, d. ä. Östersjön. Denna kallas hos andra författare Sarmatiska havet, Sarmatiska oceanen. — ”Högra kust”, från romersk synpunkt sett.

⁴ Aestii eller Aesti voro, vare sig de utgjorde ett germanskt folk eller icke (se ock följ. not), i varje fall näppeligen samma folk som de nuvarande esterna, vilka äro ett finskt folk, som övertagit namnet frän de gamla ästerna eller ästierna. Troligen voro de ett baltiskt folk.

⁵ Detta är naturligtvis ett misstag av T. men synes i varje fall angiva, att ästierna icke voro ett germanskt folk.

⁶ Mater deum. Med denna benämning betecknade greker och romare den från Frygien i deras gudstjänst införda gudinnan Kybele liksom även Rhea.

⁷ Svinet var i forntiden helgat flera fruktbarhetsgudomligheter såsom i Egypten Isis och Osiris, i Grekland Demeter, i Rom Ceres, hos nordborna Frö och Fröja. Såsom hjälmprydnad förekom galten i Norden redan under de tidigare århundradena e. Kr. (Gundestrupskärlet, Vendelfyndet m. fl. samt Beovulfdikten).

⁸ D. v. s. bättre än någon annan fetisch eller amulett.

⁹ D. ä. gles. Troligen anger ordet, som otvivelaktigt är av germanskt ursprung, ämnets glans och genomskinlighet. Jfr glas och n. 12.

¹⁰ Förf. misstar sig här betydligt. Redan under stenåldern utgjorde bärnstenen från Östersjökusterna en viktig handelsvara.

¹¹ Jfr början av kapitlet.

¹² I denna framställning om bärnstenen framlyser tydligt Plinius d. ä:s inflytande. Enligt Plinius (Nat. hist. 37.42) var det germaner, som förmedlade handeln med bärnstenen (glaesum).

¹³ Man har ansett, att med sitonerna avses det vid Bottenhavet bosatta finska folk, som kallas kväner, och att detta namns likhet med forngerm. quena, kvinna givit anledning till den sägen, som T. på god tro anför. Jfr ock kap. 46 n. 9. På 800-talet omtalar konung Alfred av England det norr om Sverige belägna Kvenland; i början av 1000-talet kallar Adam av Bremen detta land ”kvinnornas land” (terra feminarum). (Jfr dock kap. 44 n. 3.)

¹⁴ Likasom T. med Germanien betecknar ett enligt hans mening etnografiskt område (jfr kap. l n. l), så gör han ock här med Svebien (jfr kap. 38).

46. GRÄNSFOLK I NORDOST. OKÄNDA POLARFOLK

Huruvida jag skall räkna pevcinernas¹ och venedernas² samt fennernas³ folk till germanerna eller till sarmaterna⁴, vet jag icke säkert. Pevcinerna, vilka av några benämnas bastarner, likna emellertid i språk, skick, bosättning och byggnadssätt germanerna. Osnygghet är dock ett fel hos dem alla⁵, och även lekamligen urarta genom blandade äktenskap deras resliga gestalter i ej obetydlig grad till det yttre, som utmärker sarmaterna.

Även venederna hava tillägnat sig mycket av dessas levnadsvanor. Ty hela det skogs- och bergsområde, som höjer sig mellan pevcinerna och fennerna, genomströva de som rövare. Dock räknas dessa hellre till germanerna, emedan de både uppföra fasta bostäder⁶ och bära sköldar och sätta värde på att kunna raskt använda sina ben⁷. Allt detta har nämligen sin motsats hos sarmaterna, vilka tillbringa hela sitt liv på vagn och till häst.

Hos fennerna råder en häpnadsväckande vildhet och en ohygglig torftighet. De äga icke vapen, icke hästar, icke ens boningar. Till föda använda de vilda örter, till dräkt djurhudar, till bädd marken. Sitt enda hopp sätta de till sina pilar, vilka de i brist på järn spetsa med ben. Och detta samma jagtsätt⁸ utgör näringsfång ej mindre för kvinnor än för män, ty de förra följa vart det än bär och eftertrakta även de delaktighet i bytet⁹. Barnen hava ingen annan tillflykt undan vilda djur och oväder än i skygd av ett slags flätning av grenar¹⁰. Hit återvända ock de vuxna¹¹, och här hava de gamla sitt tillhåll. Men lyckligare finna de denna lott än att gå och pusta vid äkerarbete, möda sig med husbygge och med spänning och oro sörja för egen och annans egendom. Obekymrade i sitt förhållande till människorna, obekymrade i sitt förhållande till gudarna hava de nått vad som är svårast att nå, i det att icke ens det att åstunda för dem är något behov.

Om det som ligger längre bort finnes endast sagor, såsom att hellusier och etioner¹² hava ansikten och uppsyn såsom människor men kroppar och lemmar som vilda djur, vilket jag såsom outrönt för min del vill lämna därhän.

KAPITEL 46.

¹ Dessa äro det första med säkerhet germanska folk, som — i början av andra århundradet f. Kr. — uppträder i den politiska historien. De kallades då bastarner. Namnet pevciner erhöllo de av ön Pevke vid Donaus mynning, där en del av dem slog sig ner. Se ock kap. 43 n. 11.

² Venedi eller Veneti, d. ä. vender. Detta namn gåvo nordborna de slaviska folken i allmänhet. Betecknar detta namn här ett slaviskt folk, blir detta dock icke första stället, varest i så fall den slaviska folkstammen omtalas, enär redan Plinius d. ä. (Nat. hist. 4.96) omnämner venederna vid Weichsel (Vistla). Sannolikare synes kanske dock, att något folk åsyftas, vilkets namn de senare invandrade slaverna fått övertaga (jfr kap. 45 n. 4).

³ Fenni, finnar, betecknar sannolikt något folk, som uppgått i och givit sitt namn åt de nuvarande finnarna. Av norrmännen kallas också lapparna finnar.

⁴ Se kap. l n. 7. Jfr. ock kap. 45 n. 3.

⁵ D. v. s. pevcinerna, — Även häri avvika de, under sarmatiskt inflytande, från övriga germaner, vilka dagligen badade eller tvådde sig (kap, 23).

⁶ Fasta bostäder framhållas alltså såsom något för germanerna kännetecknande. Jfr. kap. 16 (26) och kap. 17 (16).

⁷ Ordagrannt: fötter. De voro goda fotgängare.

⁸ Nämligen med benspetsade pilar och båge.

⁹ Författarens mening måste vara, att även kvinnorna såsom ett slags amasoner (jfr kap. 45 n. 13) deltogo i jagten och på grund därav krävde sin del i bytet.

¹⁰ Alltså en riskåta.

¹¹ D. v. s. efter jagten.

KAPITELINDELNING

Kapitelindelningen i denna översättning är på det hela taget den av gammalt vedertagna. Visserligen lämnar denna otvivelaktigt ett och annat att önska, men synes mig på det hela taget tillfredsställande och är även av praktiska skäl här bibehållen. För en rätt uppfattning av Tacitus’ bok om germanerna måste det i varje fall, huru kapitelindelningen än göres, sättas såsom en regel, att varje del av texten sammanställes med såväl det föregående som det efterföljande. Kapitelindelningen får icke inverka söndrande.

Det är denna hänsyn till det inre, organiska sammanhanget, som föranlett översättaren till hans enda väsentliga avvikelse från den gamla kapitelindelningen, nämligen införandet efter kap. 15 av det stycke, som i den latinska texten utgör kap. 26. Härigenom har en förskjutning av ordningsnumren på de följande kapitlen t. o. m. kap. 25 naturligtvis blivit en följd. Dessa angivas därför i följande kommentarer med dubbelnummer (det ursprungliga ordningsnumret inom parentes).

Översättarens förfarande kan måhända från ett och annat håll stämplas såsom otrohet mot grundtexten, men endast på denna plats framför kapitlet om bebyggelse och boningssätt kommer det angivna kapitlet om markintäkt och jordbruk i ett verkligen sakligt och för vår bygdeforskning instruktivt sammanhang.

Vad förskjutning av text från ett kapitels slut till ett följande eller från dess början till ett föregående beträffar, så står det naturligtvis en översättare eller utgivare fritt att tillåta sig sådana ändringar, för så vitt textens sammanhang så kräver. Något i och för sig bindande ligger icke i den i jämförelsevis mycket sen tid utförda kapitelindelningen. Då det emellertid ofta nog endast är en smaksak, om en sats anbringas såsom en avslutande övergång i ett föregående kapitel eller såsom inledande övergång till ett följande, har jag i det hänseendet gjort få — möjligen för få — avvikelser från den vanliga textgrupperingen. Den väsentligaste är överflyttningen till kap. 28 av de förr vanligen till kap. 27 lagda två satser, som förmedla övergången från den förra till den senare avdelningen av boken. I samband med förflyttningen av kap. 16 (26) har jag ock hänfört den med nämnda kapitel mycket osamhöriga satsen om ränteväsen, varmed det plär inledas, till föregående kap. 15, dit den väl ansluter sig. Däremot har jag på grund av skäl, som i denna artikel redan anförts, icke funnit någon tvingande anledning att vare sig hänföra sista satsen av kap. 7, sista stycket av kap. 12 och de två sista satserna i kap. 14 till efterföljande kapitel, eller å andra sidan att tillbakaföra första stycket i kap. 13 till det föregående kapitlet (jfr kap. 11 n. 3). Allmänt antagna textomflyttningar såsom t. ex. mellan kap. 5 och 6, 17 och 18, 42 och 43 och 45 och 46 är det nog att här antyda.

SAKREGISTER TILL TEXTEN

Abnoba 1

Adel se Börd

Afrika (Africa) 2

Agrippinenser (Agrippinenses) 28

Albruna 8

Alcis 43

Allmoge (plebs) 10, 11, 12

Alper (Alpes) 1

Altare (ara) 3

Amma (nutrix) 21

Angler (Angli, Anglii) 40

Angrivarier (Angrivarii) 33, 34

Anklaga (accusare) 12

Aravisker (Aravisci) 28

Arsaces 37

Arvinge (heres) 21

Arvegods (iura successionum) 32

Arvsförordnande (testamentum) 21

Asciburgium 3

Asien (Asia) 2

Augsburg se Koloni

Avioner (Aviones) 40

Avklädd (nudata) 20

Avrätta se Straffa

Avrättning (supplicium) 12

Bad se Löga

Balsam (balsamum) 45

Band (vinculum) 39

Barditus 3

Barm (pectora) 8

Barn (liberi) 19, 20, 21, 26 (infans) 7, 46

Barnlöshet (orbitas) 21

Bastarner (Bastarnæ) 46

Bataver (Batavi) 29, 29

Befäl (imperium) 7 (electus) 30

Begravning (funus) 27

Beklädnad (habitus) 18

Beläte (simulacrum) 43

Ben, egentligen fötter (pedes) 46 (os) 46

Betslad (frenatus) 19

Bigater (bigati) 5

Bild (effigies) 7

Billighetsvaror (vilia) 5

Blod (sanguis) 14, 31

Blodsförbindelse (nexus sanguinis) 21

Blodsförvantskap (sanguis) 28, 39

Blodvite (vulnus) 14, 23

Blot (sacrum) 6

Blottad (nudus) 6, 25

Bo (penates) 15, 26, 32

Boihemum 28

Boja (vinculum) 26, 31

Bojer (Boii) 28, 42

Boning (penates) 46

Boningsort (sedes) 2, 17, 28, 29, 37 Se vidare Boplats, Bosättning, Hemland

Boplats (sedes) : 26, 29

Bord se Matdisk

Boskap (pecus) 5, 12, 22, 26 Se vidare Nötkreatur, Nötboskap, Storboskap, Ök

Boskapsdjur (bos) 19

Bostad (domus) 46 Se vidare Gård, Hem

Bosättning (sedes) 46

Brasa (ignis) 18

Britanniska (lingua Britannica) 45

Broder (frater) 21

Brottslighet (delicta) 12

Brud (nova nupta) 19

Brudlöfte (votum uxoris) 20

Brukare (colonus) 26

Brukterer (Bructeri) 33

Brynja (lorica) 6

Bröstprydnader (phaleræ) 15

Bundsförvantskap (societas) 29

Burer (Buri) 43

Busktorn (spina) 18

By (vicus) 12, (16), 17, 20

Bygdelag (pagus) 39

Bygdeområde (pagus) 6, 12

Byggnadssten (cæmentum) 17

Byggnadssätt, eg boningar, (domicilia) 46

Byte (præda) 46

Byteshandel, (permutatio mercium) 5

Bål (rogus) 27

Bädd (cubile) 46

Bärnsten (succinum) 45

Böhmen se Boihemum

Bön (prex) 8 Efter en bön (precatus) 10

Börd, hög börd (nobilitas) 7, 11, 13, 19

Böter (multa) 12, (22)

Cæicilius Metellus 37

Cajus Caesar 37

Cajus Marius 37

Carbo se Papirius Carbo

Cassius 37

Castor 43

Chamaver (Chamavi) 33, 34

Chasvarier (Chasuarii) 34

Chatter (Chatti, Catti) (29), 30—31, 32, 35, 36, 38

Chauker (Chauci) 35, 35, 36 |

Cherusker (Cherusci) 36 |

Cimbrer (Cimbri) 37

Crassus 37

Dacer (Daci) 1

Dag (dies) 9, 11

Dans (saltus) 25

Djur, vilt (fera) 18, 46 pälsdjur (fera) 18 (bellua) 18

Djurhud, skinn (pe1is) 18, 46

Domare se Hövding

Donau (Danuvius, Danubius)1, 29 ,41 ,42

Drusus se följande

Drusus Germanicus 34, 37

Dryck (potus) 24

Dryckenskapsbegär (ebrietas) 24

Dryckeshjälte (vinolentus) 23

Dråp (cædes) 23 mandråp (homioidium) 22

Dräkt (vestis) 18 (vestitus) 18, 9ft

Dräpa (occidere) 26

Duk se Vävnad

Dulgubnier (Dulgubnii, Dulgubini) 34

Elbe (Albis) 41

Eldsvåda (casus ignis) 17

Elisier (Elisii) 43

Envälde råder (unus imperitat) 44

Etioner (Etionæ) 46

Eudoser (Eudoses) 40

Fader (pater) 13, 21, 22 husfader (pater-familiæ) 10

Familj se Hushåll

Farbroder (patruus) 21

Folkområde (civitas) 30, 37, 41, 43, 44 Se ock Samhälle

Folktro (superstitio) 45

Fejd (inimicitia) 22

Fenner (Fenni) 46

Finnar se Fenner

Flicka (virgo) 21 Se ock Mö

Flotta (classis) 2, 34, 44

Flätning av grenar (ramorum nexus) 46

Foser (Fosi) 36

Fotfolk (pedes) 6, 30, 32

Framea 6, 11, 13, 14, 19, 25

Friboren (ingenuus) 21, 26, 38, 44

Frigiven (libertinus) 26, 31, 44

Friser (Frisii) 34, 35

Frukter, vilda (agrestia poma) 24

Fruktodling (pomarium) , , 16

Fruktträd (arbor frugifera) 5, 10

Frände (affinis) 21

Frändskap (affinitas) 23

Fågel (avis) 10

Fånge (captivus) 43

Fält (campus) 16, 17

Fängsla (vincire) 7

Fängsla , fängslad med band (vinculo ligatus) 39

Färg (color) 6, 17

Föda (victus) 46 Se vidare Kost, Mat

Följe (comitatus) 13, 14

Följesman (comes) 12, 13, 14

Förebud (præsagium) 10

Förföra (corrumpere) 20

Förhänge (vestis) 40

Förlika (reconciliare) 23

Förrädare (proditor) 12

Förutbestämmelse (præiudicium) 10

Förutsäga (augurari) 3 Se ock Spådom

Förvantskap (cognatio) 38

Förvaringsrum (receptaculum) 17

Föräldrar (parentes) 31

Galler (G a1i) 1, 2, 28, 29

Gallien (Galliæ, Gallia) 5, 28 galliska landsdelarna 37 ursprung , 28 tungomål 43

Gambrivier (Gambrivii) 2

Germanicus 37

Germanien, benämningen Germanien (Germaniæ vocabulum) 2

Giftermål (nuptise) 19 Se ock Äktenskap

Gille (convivium) 23

Gisslan (obses) 8, 21

Glesum 45;

Goter se Gotoner

Gotiner (Gotini, Cotini) 43

Gotoner (Gotones, Gothones) 43

Gravvård (sepulcrum) 27

Grekiska bokstäver (Græcæ litteræ) 3

Gren (virga) 10

Grift (tumulus) lo

Grund, mark (humus) 21, 39

Gud (deus) 2, 7, 9, 10, 39, 43

Gudadyrkan (religio) 43

Gudamodern (mater deum) 45

Gudinna (d e a) (9), 40, 45

Gudom, gudomlighet, gudomsväsen (numen) 8, 39, 40, 43

Gudsdyrkan (sacrum) 9

Gudsfruktan (reverentia) 9

Gudstjänst (ritus) 39

Guld (aurum) 5, 5 guldmynt 5

Gåva (munus) 19, 22 hedersgåva 5, 13

Gård (domus) 15, 17, 22, 26, 31

Gästfrihet (hospitium) 22

Halsring (torques) 15

Handel (commercium) 5, 41

Harier (Harii, Arii) 43

Hav (mare) 1, 2, 45

Hedersgåva se Gåva

Helgedomens inre (penetrale) 40

Heligt rum (templum) 40

Hellusier (Hellusii) 46

Helvetier (Helvetii) 28

Helväoner (Helvæones, Helvecones) 43

Hem (domus) 13, 21 Om Hem kap 13 se Hushåll

Hemgift (dos) 19

Hemland (sedes) 30, 42 Jfr Boplats

Hercyniska skogen (Hercynia silva) 28

Hercyniska bergstrakten (Herc saltus) 30

Herkules (Hercules) 3, 9, 34

Herminoner (Herminones) 2

Hermundurer (Hermunduri) 41, 42

Hjälm (cassis) 6

Hjälmhatt (galea) 6

Hud (velamen) 18

Hult (nemus) 9, 10, 17,40

Hundrade (centeni) 6, 12 (centum) 39

Hus (domus) 41

Husbonde (dominus) 26

Husfader (paterfamiliæ) 10

Hushåll (familia) 7, 26, 32 i kap 13 bör "i ett hushåll" utbytas mot: i hemmet

Huslängor, sammanhängande (conexa et cohærentia ædificia) 17

Hustru (uxor) 19, 26 (mulier), den gifta kvinnan, 19

Håla (specus) 17

Hår (crinis) 20, 31, 38 (coma) 4

Hävder (memoriæ) 2

Hänga (suspendere) 6), 12

Här (acies) 3, 6, 8 (exercitus) 30, 35, 37, 43

Härbärge (hospitium) 22

Härd (focus) 18

Härförare (dux) 7, 30

Härjning se Rov

Häst (equus) 6, 10, 12, 14, 15, 19, 27, 32, 45

Höst (autumnus) 16

Hövding (princeps) 5, 10—12, 13—15, 23, 38

Ingävoner ingævones, Ingvæones) 2

Inskrifter 3

Intaga (occupare) 16 taga åt sig 29

Isis 10

Istävoner (Istævones, Istvæones) 2

Italien (Italia) 2, 37

Jagt (venatus) 15 jagtsätt 46

Jord (Terra) 2 (ager) 31 moder Jord (Terra mater) 40

Jordbrukare (cultor) 16

Julius (Iulius) 28, 37

Järn (ferrum) 6, 40, 46 järnmalm 43 järnvapen 45

Järnredskap (ferramentum), för förskansningsarbeten 30

Järnring (ferreus annulus) 31

Järtecken (auspicium) 10

Kappa (sagum) 18 liten kappa (sagulum) 6

Kastvapen (missile) 6

Kilfylking (cuneus) 6, 7

Klubba, träklubba (fustis) 45

Ko, (kviga?) (bos femina) 40

Kokkonst (apparatus) 24

Koloni (colonia) 28, 41

Konung (rex) 1, 7, 10, 11, 42, 43, (44)

Korn (hordeum) 24

Kost (cibi) 24

Krypdjur(terrena animalia) 45

Kvader (Quadi) 42, 43

Kvinna (femina) 7, 8, 20, 27, 45, 46

Kvinnogunst (Venus) 21

Kväde (carmen) 2, (3)

Kåda (resina) 45

Källa (fons) 17

Köln se Koloni

Laertes 3

Langobarder (Langobardi) 40

Lans (lancea) 6

Legion (legio) 37

Lemovier (Lemovii) 43

Lera (humus) 5 (terra), 17

Lerkärl se Lera

Libumisk farkost (liburna) 9

Lik (corpus) (6), 24 läs kap 6: i ännu oavgjorda

Lillfriser se Friser

Linne, av linne (lineus) 18

Livets värld (natura) 45

Lottning, lotter (sortes) 10

Luft, luftstreck (coelum) 2, 4, 29

Lund (lucus) 7, 9, 10, 39, 43, 45

Lydland (provincia) 29, 41

Lygier (Lygii) 43

Löga (lavare) 23

Main (Moenus) 28

Maka (coniux) 7 Se ock Hustru

Make (maritus) 20 Se ock Man

Malmfyndighet (vena) 5

Man, gift (maritus) 19 (vir) 19

Mandråp se Dråp

Manimer (Manimi) 43

Manlighet (virtus) 21, 31 manhaftighet 31

Mannakraft (pubertas) 21

Mannus 2, 2

Mansbot (satisfactio) 22

Mantel se Kappa

Marcus Manlius 37

Markomanner (Marcomani) 42, 43

Maroboduus 42

Mars 9

Marser (Marsi) 2

Marsigncr (Marsigni) 43

Mat (cibus) 7

Matdisk (mensa) 23

Mattiaker (Mattiaci) 29

Menighet (omnes) 11

Merkurius (Mercurius) 9

Minnesvård (monumentum) 3, 27

Mjölk, sur (lac concretum) 24

Mod (nogare: maningar till nytt mod) (hortamina) 7

Moder (mater) 7, 21 Se ock Jord och Gudamoder

Moderlig värdighet (matrimonium) 20 Se ock Äktenskap

Morbroder (avunculus) 21

Mynt (pecunia) 5 myntsort (forma pecuniæ) 5

Målning (pictura) 17

målad (tinctus) 43

Måne (luna) 11 nytändning och full-måne

(Månggifte) 19

Människoblot (cæsus homo) 39

Människooffer (humana hostia) 9

Märke (nota) 10

Mö (virgo) 20 Se ock Flicka

Mönster, pryda med mönster i rött (purpura variare) 18

Naharvaler (Naharvali) 43

Narisker (Narisci) 42

Natt (nox) 11

Nemeter (Nemetes) 28

Nero (Tiberius) 37

Nerthus 40

Nervier (Nervii) 28

Nesa (flagitium) 6

Nordsjön, se Norra oceanen

Noricum 5

Norra oceanen (septentrionalis Oceanus) 1

Nuithoner (Nuithones) 40

Nytändning se Måne

Näringsväxter (fructus) 45

Nötkreatur (armentum) 5

Oceanen (Oceanus) 1, 2, 3, 18, 34, 40, 43, 44

Ocker (fenus) 15

Odlingsmark (ager) 16, 29

Odyssevs (Ulixes) 3, 4

Offer 6, 9, 39

Offra (sacrificare) 9

Omhänge, förhänge (vestis) 40 Se ock Vävnad

Område, fritt område (spatium) 17

Ordhållighet (fides) 25

Orter (loca) 40

Oser (Osi) 28, 43

Ovän (inimicus) 23, 26

Oxe (bos) 19

Pacorus 37

Pannonien (Pannonia) 5, 28

Pannorner (Pannonii) 1

Papirius Carbo 37

Parter (Parthi) 18, 37

Penningar (pecunia) 15, 42 Se ock mynt

Peveiner (Peucini) 46

Pil (sagitta) 46

Pinne (kävling) (surculus) 10

Plundringståg (latrocinium) 35

Plöja (arare) 14

Pollux 43

Pontiska havet (Ponticum mare) 1

Präst (sacerdos) 7, 10, 11, 40, 43

Punier (Poeni) 37

Pälsdjur (f e ra) 18

Religionsföreteelse (religio) 9

Reudigner (Reudigni) 40

Rhen (Rhenus) 1, 2, 28, 29, 32, 34, 41

Rhenstranden 3, 28, 29

Rikedom (värdeobjekt, förmögenhet) (opes) 5, 44

Ring se Järnring

Risbråte (crates) (hopflätade grenar?) 38

Rov, härjning (raptus) 14, 35

Rugier (Rugii) 43

Ryttare (eques) 6, 32

Rädda och fega (ignavi et imbelles) 31, (12)

Ränteväsen (usuræ) 15

Räter (Ræti, Rhæti, Rhætii) 1

Rätien (Rætia,Rhætia) ^3, 41

Rätier se Räter

Rätiska alperna (Ræticæ, Rhæticæ Alpes) 1

Rätt, skipa (iura reddere) (tälja eller säga lag) 12

Rökelse (tus) 45

Rött (purpura) 18

Samhälle (civitas) 8, 10, 12, 13, 14, 15, 20, 26 Se vidare Folkområde

Samhällskropp (corpus) 39

Samniter (Samnis) 37

Sarmater (Sarmati) 1,18, 43, 46

Scaurus Aurelius 37

Schwarzwald se Abnoba (Sittplats) (sedes) 23

Segel (velum) 44

Semnoner (Semnones) 39

Serrater (serrati) 5

Servilius Cepio 37

Siarförmåga, något slags, (aliquid providum) 11

Silver (argentum) 5 silvermynt 5

Silverkärl (vas argenteum) 5

Silverslantar(argentea) 5

Sinnebild (signum) 9 Jfr Tecken

Sitoner (Sitones) 45

Sjö (lacus) 34, 40

Skattepålaga, pålaga (tributum) 29, 43

Skepp, fartyg (navis) 2, 44

Skinn, se Djurhud

Skog (silva) 5, 28, 39, 40, 9o skogsområde (s i l væ) 46

Skrivkonst (litteræ) 20

Skyddsmedel (tutela), (fetisch, amulett) 45

Skådebana, skådespel (spectacula) 20, 25

Skägg (barba) 31

Skändlighet (flagitium) 12, 20 Se ock Nesa

Sköld (scutum) 3, 6, 13, 19, 43, 46

Slav se Träl

Slagordning, blandad (mixti proeliantur) 6

Släkt (propinquitas) 7

Släkting (propinquus) 12, 13, 19, 20, 21, 22 Jfr Frände

Slättland (campestria) 43

Solspannet se Spann, Sommar (æstas) 16

Son (filius) 32 barn (söner) (liberi) 19, 21

Sonhustru (nurus) 19

Sonson (nepos) 19

Spanien (Hispaniæ) 37

Spann (solens) (equi) 45

Spannmål (fruges) 15, 17

Spel se Tärning Spjut (hasta) 6 Se ock Framea

Språk, tungomål (lingua) 43, 45

Spådom (auspicium) 10, (augurium) 39 Se ock Järtecken Förutsäga (augurari) 3

Spänne (fibula) 18

Spökhär (feralis exercitus) 43

Stad (urbs) 17

Stat (res publica) 13

Sten, byggnadssten (cæmentum) 17

Storboskap (armentum) 15 Se ock Ök

Storfriser se Friser

Straff (poena) 12, 20 (disciplina) 26

Straffa (straffa med livets förlust) (animadvertere) 7 (coercere) 11

Svardoner (Suardones) 40

Svarta havet se Pontiska havet

Svear se Svioner

Sveber (Suebi, Suevi) 2, 9, 38, 39, 41, 43

Svebien (Suebia) 43, 45

Svebiska havet (Suebicum mare) 45

Svinfylking se Kilfylking

Svioner (Suiones) 44, 45

Svält (inedia) 4

Svärd (gladius) 6, 19, 43

Synd (nefas) 22

Sysslor (negotia) 23

Systersöner (sororum filii) 21

Sång (carmen) 3 Se ock Kväde

Säd (frumentum) (24), 26, 45 Se ock Spannmål

Sädesbarande (satis ferax) 5

Sädesskörd (seges) 16

Sändebud (legatus) 5 (legatio) (beskickning) 13, 39

Tecken (signum) 7 (insigne) (kännetecken) 45 Se ock Sinnebild

Teg, plogland (arvum) 16

Tegel (tegula) 17

Tenkterer (Tencteri) 32, 33, 38

Testamente se Arvsförordnande

Tiberius se Nero

Tillbedja (venerari) 45

Ting (concilium) 12, 13 tingsmän (coeuntes) 11 tingsplats (concilium) 6

Tomt se Område

Torn se Busktorn

Traianus 37

Tre (tres) 2 tre gånger (ter) 10 kap 10 för "tre gånger en" läs: tre gånger, en

Treverer (Treveri) 28

Triboker (Triboci) 28

Trosföreteelse (superstitio) 39

trosinflytande 43 Se ock Folktro

Trupp se Kilfylking Ryttartrupp (turma) 7

Träd (arbor) 10

Trädslag, ved av bestämda trädslag (certa ligna) 27

Trädgård (hortus) 16

Träl (servus) 21, 25, 26, 38, 40, 44

Träldom (servitus) 25, 45

Träta (convicium) , 23

Tudrus 42

Tuisto 2

Tungrer (Tungri) 2

Tvaga (abluere) 40

Tärning (alea) 25

Ubier (Ubii) 28

Ulixes se Odyssevs

Umgänge (convictus) 22

Underdånighet (obsequium) 43

Uppfostran (educatio) 21

Ungmö (puella) 8

Urinnevånare (indigena) 2

Urkunder (annales) 2

Usiper (Usipi, Usipii) 32

Utvandring (exitus) 37

Vagn (currus) tvåhjulig 10 (vehiculum) fyrhjulig 40, 40 (plaustrum) forvagn 46

Vandaler se Vandilier

Vandilier (Vandilii, Vandalii) 2

Vangioner (Vangiones) 28

Vapen, anfallsvapen (telum) 6 (arma) (10), (11), 13, 15, 19, 27, 29, 30, 35, 37, 40, 41, 44, 45, 46

Vapendans se Dans

Vapengny (armis laudare) 11

Variner (Varini) 40

Varsel (monitus) 10

Varus 37

Varv, för varv (i n v i c e m) (successivt, i mån av behov och efter viss tids mellanrum) 16

Veleda 8

Vender se Veneder

Veneder (Venedi, Veneti) 46

Ventidius 37

Vespasianus 8

Vete (frumentum) 24 Jfr Säd

Vigselförrättning (arcana sacra) 19

Vildgaltbilder (formæ aprorum) 45

Villebråd (fera) 24

Vilt djur se Djur

Vin (vinum) ö3

Vinter (hiems) 16, 17, 23

Virke (materia) 17

Volt gyrus) 6

Vår (ver) 16

Väpnad (armatus) 11, 13, 23

Värdighetsförklaring, Värdighetshänsyn (dignatio) 13, 16

Västerlandet (Occidens) 45

Vätska (humor) 24

Vävnad, duk (v e s ti s) 10, 26 Se ock Omhänge

Åker se Odlingsmark

Ålderdom (senectus)

År (annus) 16

Åra (rernus) 44 (remigium)(årsätt) 44

Ädel (nobilis) 35 ädelboren 8, 26, 44 ädelbördig 39ädling, unga ädlingar (nobiles adolescentes) 14

Äktenskap (connubium) 4, 20 (matrimonium) 19

Äktenskapsbrott (adulterium) 20

Äng (pratum) 16

Ärbarhet (pudicitia) 20

Äring (annus) 14

Äster se Ästier

Ästier (Aestii, Aestyi, Aesti) 45

Ätt (domus) 21, 22

Ö (insula) 29, 40, 45

Öområden (insularum spatia) 1

Ök (armentum) 22 Se ock Storboskap

Öl se Vätska

Ört (herba) 46

Österlandet(Oriens)37, 45

Östersjön se Svebiska havet

Överlöpare (transfuga) 12