Snorre Sturlasson

Norges Kungasagor (Heimskringla) del 1.

Översatt av prof. Emil Olsson, Lunds Univeritet, publicerat 1919 på Gleerups förlag.

FÖRSTA DELENS INNEHÅLL.

Inledning......................................

Prologus ......................................

Ynglingaättens historia ................

Halvdan svartes historia...............

Harald hårfagres historia ............

Håkon den godes historia............

Harald gråtälls historia ...............

Olav Tryggvessons historia .........

INLEDNING

snorre sturlasson, medeltidens namnkunnigaste historieskrivare, tillhörde en släkt, som under de oroliga tiderna i slutet av tolfte och första hälften av trettonde århundradet spelade en så framträdande roll i Islands politiska historia, att den givit tidsåldern dess namn: Sturlungatiden. Likväl var hövdingeskapet i denna familj icke gammalt: Snorres farfader Thord Gilsson var den förste goden i släkten; godedömet hade denne ärvt genom sin hustru, en ättling av den i flera av de isländska släktsagorna omtalade Snorre Thorgrimsson (död 1031). Snorres fader, Sturla Thordsson, efter sin gård vanligen kallad Hvamm-Sturla, var en kraftfull och stridbar hövding. Modern hette Gudny Bodvarsdotter; hon härstammade genom sin fader från den berömde Egil Skallagrimsson och genom sin farmoder från den som lagklok och skald bekante Markus Skeggesson (lagsagoman på Island 1084—1107).

Snorre var född år 1178. Tre år gammal sändes han — enligt en på den tiden vanlig sed — från hemmet för att uppfostras hos den lärde Jon Loptsson på Odde, sonson till Sämund den vise¹. Om Snorres barndom och uppväxt tiga våra källor, men det är tydligt, att hans vistelse på Odde, som alltsedan Sämunds tid varit den lärda bildningens huvudsäte på Island, har varit av avgörande betydelse för hans utveckling, Här gjorde han bekantskap med Sämunds och Ares² historiska skrifter, och här tillägnade han sig intresse för och insikter i Nordens äldre historia, kultur och religion. I lagkunskapen blev han här invigd, och även skaldekonsten öppnade här sina skatter för honom.

Då Jon Loptsson dog (år 1197), var Snorre nitton år gammal. För att sörja för hans framtid — själv saknade han på grund av moderns ekonomiska oförstånd förmögenhet — bortgifte man honom med en ung kvinna vid namn Herdis, dotter till den rike prästen Berse på Borg. Detta äktenskap, som ingicks 1199, var ett rent förnuftsgiftermål och blev icke lyckligt. Det unga paret bodde till en början på Odde. Efter Berses död ett par år senare flyttade Snorre med sin hustru till hennes hem på Borg, och där bodde han, tills han år 1206 förvärvade gården Reykjaholt av en fattig präst, vars försörjning han åtog sig. Då Snorre flyttade dit, stannade hustrun kvar på Borg, och därmed var äktenskapet de facto upplöst, ehuru formlig skilsmässa icke synes ha kommit till stånd. Hustrun dog år 1233.

Genom äktenskapet med Herdis hade emellertid Snorre grundlagt sin förmögenhet och därmed sin makt och sitt anseende, och dessa växte hastigt, sedan han efter flyttningen till Reykjaholt fått del i ett godedöme på nordlandet. Snorre utvecklade nu stor drift och duglighet i ekonomiska ting; han förvärvade sig flera gårdar i skilda delar av ön, och i dessas förvaltning tog han en mycket verksam del. Hans rikedom och makt ökades härigenom än mera.

En isländsk hövding kunde under dessa oroliga tider icke undgå att bliva inblandad i tvister och stridigheter. Sådana mötte honom så att säga redan å ämbetets vägnar, eftersom han var skyldig att skydda sina många tingmäns olikartade intressen; men framför allt växte de fram genom konflikter med de andra, om makten tävlande hövdingarna. Också Snorre var under hela sitt liv invecklad i ständiga strider. I det hela visade han sig dock mera måttfull, fredlig och försonlig än de flesta av sina samtida, och de tvister han hade under de första åren av sin bosättning på Reykjaholt voro av mindre betydelse. Likvisst kan det icke nekas, att. han stundom i känslan av sin makt uppträdde hårdt och övermodigt, och otvivelaktigt har han härigenom redan tidigt hos kränkta och avundsmän lagt grunden till ett fientligt sinnelag, som längre fram trädde mera öppet i dagen.

Omkring år 1215 stod den unge Snorre på höjden av makt och anseende. Ett vittnesbörd framför andra därom är, att han nämnda är valdes till innehavare av den isländska fristatens förnämsta ämbete, lagsagomansdömet, som han denna gång förvaltade i fyra år (1215—1218). Redan dessförinnan hade han vunnit rykte som lagkunnig och som skald.

Efter utgången av den tid, för vilken Snorre valts till lagsagoman, företog han en sedan flera år uppskjuten resa till Norge, där han stannade i två år (1218—20). Genom denna resa ville Snorre bl. a. lära känna det land, vars historia han säkerligen redan nu sysselsatte sig med. Resan skulle bliva av ödesdiger betydelse för honom.

Såväl hos konungen, Håkon den gamle, som hos den mäktige jarlen Skule Bårdsson blev Snorre väl mottagen. Han blev av konungen utnämnd till skutilsvein (titel för den högsta ämbetsmannaklassen inom hirden) och avlade såsom sådan trohetsed till konungen. Till Skule kom Snorre i ett vänskapsförhållande, som skulle vara livet ut, och över vilket skalden i sin diktning satt oförgängliga minnesmärken.

Förhållandet mellan Island och Norge var, på grund av de norska konungarnas försök att utvidga sin maktsfär även till den isländska fristaten, vid denna tid icke det bästa. Just nu hade ledsamma händelser inträffat. En förnäm isländing, Pål Sämundsson, son till Sämund Jonsson på Ödde, hade år 1216 drunknat utanför Stadtland, och det troddes på Island, att han blivit bragt om livet av norrmännen. Året därpå överföllo och plundrade isländare till hämnd några bergenska köpmän, som kommit med sina varor till Island. Detta ledde till ömsesidiga dråp, varvid bl. a. den nyss omtalade Påls farbroder, Orm Jonsson på Breidabolstad, svärfader till den unge framstående hövdingen Björn Thorvaldsson, blev tagen av daga.

I Norge framkallade dessa händelser stor upphetsning. Just under Snorres vistelse i Norge förberedde Skule ett krigståg mot Island. Snorre avrådde ivrigt, och för att avvända denna olycka från sitt land gav han slutligen Skule det hemliga löftet att verka för Islands underkastelse under Norge; själv blev han utnämnd till »länderman» (högste kunglige ämbetsman) i det tilltänkta norska landet. Snorres handlingssätt i detta fall har ofta blivit hårdt bedömt. Det synes dock föreligga goda skäl för att tro, att Snorre aldrig på allvar tänkt på att förråda sin fäderneö, utan att det hela var en visserligen, moraliskt förkastlig, men dock under det rådande nödläget förklarlig list. I varje fall synes Snorre aldrig ha gjort något försök att infria sitt löfte, och enligt en framstående norsk historikers mening har han blivit formligen löst från detsamma av jarlen några år senare. Genom sin underlåtenhet att verka för Norges sak förvärvade han emellertid i den norske konungen en mäktig fiende, vars hand slutligen föll tungt över honom.

Å andra sidan mottogs Snorre vid sin hemkomst till Island med misstro och fiendskap. Ryktet hade gått före honom och förtalt, i vilka förpliktelser han ställt sig till den norske konungen, och misstankarna stärktes genom de präktiga gåvor, som han medförde från Norge. Man hånade Snorre och skrev nidvisor om honom. Särskilt visade sig Björn Thorvaldsson förbittrad. Till öppen strid kom det dock icke. Snorre var betänkt på att hämnas skymfen genom att deltaga i en annan hövdings, Lopt Pålssons, strider med Björn, men avstod på sin broders bön därifrån. Då Björn kort därefter blev dräpt, förföll denna sak av sig själv.

Den allmänna oviljan mot Snorre lade sig så småningom, och Snorre sökte nu att åter stärka sin hotade maktställning genom en framgångsrik, men också ödesdiger, familje- och giftermålspolitik. Först ville han — efter Sämund Jonssons på Odde död år 1122 — äkta dennes dotter Solveig, men blev förekommen av sin brorson Sturla Sigvatsson; härigenom grundlades en fiendskap med denne, som senare fick de svåraste följder. Då denna plan misslyckades, knöt han i stället andra av sydlandets släkter till sig genom att bortgifta sin dotter Ingeborg till Gissur Thorvaldsson, en son till den mäktige hövdingen Thorvald Gissursson, och genom att själv ingå egendomsgemenskap — möjligen efter Herdis' död år 1233 verkligt äktenskap — med Björn Thorvaldssons änka Hallveig. Hela hennes och hennes söners förmögenhet kom nu under Snorres förvaltning, och denne blev härigenom den rikaste och mäktigaste mannen på Island. År 1222 valdes han ånyo till lagsagoman och kvarstod såsom sådan till år 1231.

Under 1220-talets senare år var Snorre invecklad i en långvarig strid med sin broder Sigvat och dennes son Sturla om släktens godedöme. Snorre reste upp till Dalarna och bemäktigade sig herradömet där. Ett tilltänkt överfall på Sturla blev icke av. Kort därefter blev emellertid denne överfallen på gården Saudafell av några andra fiender, sönerna till Thorvald Snorresson i Vatsfjord, som varit gift med Snorres dotter Thordis. Överfallet var en hämndeakt efter Thorvald, som år 1227 blivit dräpt av Sturlas anhängare. Vid detta tillfälle plundrades gården, dråp och stora skändligheter begingos. Snorre beskylldes för att ha varit upphovsmannen till detta hämndetåg, men det är ovisst, huru härmed förhåller sig. I varje fall förliktes Sturla och Snorre år 1230 tills vidare, då Snorre behövde sin broders och brorsons hjälp emot en annan nordländsk hövding, Kolbein Tumesson från Skagafjord, med vilken Snorre blivit invecklad i en egendoms-tvist. Kolbein hade varit gift med Snorres dotter Hallbera, men skilt sig från henne, och Snorre krävde nu hennes del i boet. Utgången av striden visar, hur stark Snorre vid den tiden ännu stod på Island. Med en stor här infann han sig år 1233 på alltinget och tvang Kolbein att med sig dela makten på nordlandet.

Ofred och olyckor hopade sig emellertid snart alltmer över den mäktige hövdingen. Vid sidan av bittra stridigheter med andra hövdingar trädde nu de förnyade striderna med brorsonen Sturla Sigvatsson i förgrunden. Denne hade år 1233 på återresan från en Romfärd träffat konung Håkon i Norge, och i honom hade Håkon funnit ett nytt och villigt redskap för sina planer på Island. Snorres son Orökja, åt vilken Snorre överlämnat hövdingedömet i Vatsfjorden, som han förvaltade för sin dotterson, var en hetsig och våldsam man, som ofta uppträdde som fridstörare och vållade sin fader många bekymmer. Just vid denna tid hade han begått några orättfärdigheter mot Sturlas tingmän, och denne fann däri en förevändning att vända sig mot hans fader Snorre. Denne samlade folk och hade hos sig sin son Orökja, men tvekade att fullfölja kampen och sände hem Orökja. Sturla och hans fader Sigvat, som nu liksom förut stod vid sin sons sida, ville emellertid icke förlikning. De samlade en här och drogo (år 1236) emot Reykjaholt, som de bemäktigade sig med allt vad där var. Snorre flydde först till sin gård Bessastader i sydvästra Island och sedan till östlandet. Orökja blev efter en tids fejder svekfullt tillfångatagen, misshandlad och tvingad att lämna landet.

Väl samlade Snorre ånyo en här omkring sig för att fördriva Sturla från sin gård och fick därvid hjälp av sin kraftfulle kusin Thorleiv Thordsson på Gardar. Men han saknade beslutsamhet och kraft att på allvar upptaga striden. På grund av en uppstånden oenighet om stridsplanen skilde sig Snorre från sin kusin; denne fick nu ensam fullfölja kampen och blev (år 1237) vid gården Bör besegrad av övermakten och måste giva sig på nåd och onåd åt Sturla.

Snorre fattade nu det beslutet att för en tid draga sig undan sina fiender och begiva sig över till Norge. Anledning härtill fann i en kallelse, som konungen och ärkebiskopen på våren samma år hade låtit utgå till de isländska hövdingarna, och vari dessa uppmanats att komma till Norge för att överlägga om de förvirrade kyrkliga och politiska förhållandena på Island.

Det var som en slagen och olycklig man som Snorre återsåg Norge, som han sjutton år tidigare lämnat under stora hedersbetygelser och med högtsvävande förhoppningar och planer. Även i Norge var mycket förändrat. Många av hans forna vänner voro döda, konung Håkon var nu envåldsherre i landet, och den fordom mäktige jarlen, numera härtigen, Skule var hans underdånige vasall. Snorres gamla vänskapsförhållande till den senare förblev obrutet, men konungen, som harmades över hans opålitlighet och förmenta löftesbrott, lät honom känna, att han var i onåd. Snorre måste därför helt och hållet sluta sig till Skule, vilket i betraktande av den under askan glödande fiendskapen mellan denne och kungen ytterligare ökade kungens missnöje med Snorre. Emellertid stannade Snorre vintern över i Nidaros hos härtig Skules son Peter, och följande sommar var han gäst hos härtigen själv.

På Island hade under tiden makten övergått till Snorres svärson Gissur Thorvaldsson, som i ett stort slag vid Örlyg-stader (21 aug. 1238) hade krossat Sigvats och Sturlas makt, varvid båda dessa hövdingar själva fallit i kampen, den senare för Gissurs egen hand. När underrättelsen om dessa märkliga händelser på hösten kommo till Norge, greps Snorre av hoppet att ännu en gång återvinna sin förlorade maktställning och beslöt att genast resa hem till Island. Konung Håkon sände tidigt på våren 1239 bud till Nidaros och förbjöd isländingarna att resa, innan han fått tillförlitligt besked om deras avsikter. Bakom kungens rygg gav emellertid Skule Snorre tillåtelse att resa och skaffade honom till och med själv skeppslägenhet. Omedelbart före avresan kom från konungen, som ryktesvis fått veta vad som förestod, ett nytt brev med uttryckligt förbud för Snorre att lämna landet. Men denne lät sig härav icke rubba i sin avsikt, utan avseglade och kom om hösten lyckligt till Island. Det var ett djärvt steg som Snorre härmed tog. Brytningen med kungen var nu öppen, och denne kunde med full rätt beskylla sin hirdman för visad otrohet i hans lydnadsplikt. Mera ovisst är, om Snorre tagit del av Skules upproriska planer och därigenom även kunde anses ha gjort sig skyldig till högfärräderi mot konungen.

Snorre bosatte sig åter på sin gård Reykjaholt och intog inom kort ånyo sin gamla maktställning i sydvästra Island. Han uppträdde med framgång som nämnare efter sin brorson Sturla, och hans inflytande var ännu så stort, att domen i fråga om slaget vid Bör överlämnades åt honom. Snorre gick emellertid fram mot sina fiender med stor måttfullhet och besinning, och särskilt undvek han att öppet bryta med de mäktiga nordlandshövdingarna: Gissur, till vilken förhållandet varit fientligt, alltsedan denne efter några års äktenskap skilt sig från Snorres dotter, och den forne motståndaren Kolbein. Likväl blev freden ej långvarig.

Konung Håkon kände sig djupt kränkt av den sidvörd-nad och olydnad, som Snorre hade visat honom genom att mot hans vilja resa hem till Island, och sedan Skule år 1240 avlidit och Snorre således icke hade någon beskyddare i Norge, beslöt han att hämnas. Denna hämndeakt hade emellertid även politiska motiv; utan tvivel hade Håkon längesedan kommit till insikt om att Snorre icke blott ej befordrade hans planer, utan även — så länge hans makt var orubbad — utgjorde ett hinder för dessa planers förverkligande.

Till sin ombudsman på Island valde Håkon efter Sturlas fall Gissur Thorvaldsson, Snorres förnämste medtävlare om makten. År 1240 sände han till denne ett brev, vari han uppmanade honom att taga Snorre tillfånga och med eller mot hans vilja sända honom till Norge, eller också dräpa honom. Gissur sökte nu efter tillfälle att överfalla Snorre, och han fick snart en giltig förevändning. Ett misslyckat försök på alltinget 1241, där Snorre och Gissur möttes för att förhandla om böterna för Sturlas och Sigvats dråp, slutade visserligen med förlikning och skenbar vänskap. Men i juli samma år dog Snorres hustru Hallveig, och hennes söner i föregående giftet, Klöing och Orm Björnsson, började en tvist med Snorre om arvet. De vände sig till sin farbroder Gissur med bön om hjälp, och denne ansåg nu stunden vara inne. Med sin vän Kolbein, som understödt honom även på alltinget 1241, avtalade han ett överfall på Snorre, samlade sina anhängare och framvisade kungabrevet, som han förklarade sig vilja ställa sig till efterrättelse. Snorre blev varnad, men hann icke sätta sig i säkerhet. Medan Kolbein ryckte emot Snorres anhängare på västlandet, kom Gissur om natten till den 23 september med sina män till Reykjaholt, överföll Snorre och dräpte honom.

Snorres egen roll i de politiska intriger, som slutligen ledde till hans tragiska död, och som blott ett par årtionden därefter kostade Island dess självständighet, har bedömts olika och stundom mycket hårdt. Vilken skuld Snorre än må ha haft, måste hans dråp dock betecknas som en onödig grymhet, som för alltid sätter en fläck på hans motståndares, särskilt på Gissur Thorvaldssons, minne.

Liksom Snorres offentliga uppträdande ha hans karaktär och hans enskilda handlingar hos flera bland hans levnads-skildrare blivit föremål för mycket hårda domar. Det är säkerligen också riktigt, att Snorre i moraliskt avseende icke fyller måttet, om han mätes med en annan tids — jag vill icke säga vår tids — mått. Men varje dom över en personlighet blir skev, om den ej sker i ljuset av hans egen tids och hans eget lands förhållanden. Sedd mot denna bakgrund, stod Snorre icke under, i flera avseenden utan tvivel över sina samtida.

Ett grundfel hos alla den tidens hövdingar på Island var bristen på samfundsintressen och allmännyttiga strävanden. Häri utgjorde Snorre intet undantag: egoismen är ett framträdande drag i hans karaktär och alla hans handlingar. Vad Snorre eftersträvade var herravälde och anseende. Men grundvalen för dessa var pänningen, och strävan att öka sina ägodelar går därför också i själva verket som en röd tråd genom Snorres hela historia. Att Snorre i ekonomiska ting gick tillväga med stor fördomsfrihet, torde icke kunna förnekas; därom äro bl. a. hans äktenskap ett vittnesbörd. På ett stötande sätt framträder hans girighet i förhållande till hans många, äkta och oäkta, barn, som han ingalunda understödde på det sätt, som man hade kunnat vänta av en man i hans ställning. Men ehuru Snorre i dessa saker blev häftigt klandrad av sina fiender, kan det dock icke bevisas, att han någonsin förvärvade sin egendom annat än på laglig väg.

Snorre var kanske i högre grad än sina medtävlare en äregirig man. Han var mycket ömtålig för personliga kränkningar och gick stundom hårdhändt tillväga för att sätta sig i respekt. Målet för hans strävanden var ett glänsande enväldigt hövdingedöme, en avbildning i smått av Europas ridderliga furstendömen. Men då hans krafter icke räckte till för att förvärva och uppehålla en verklig och obestridd maktställning, kom vikten — praktlysten som han av naturen var — att alltför mycket ligga på det i yttre mening glansfulla uppträdandet: Snorre älskade praktfulla gästabud och omgav sig med stora följen; sina gårdar kringgärdade han på riddarborgarnas vis med gravar och vallar osv. Genom denna sida i Snorres karaktär förklaras det också, att den höga norska ämbetsmannatiteln kunde innebära en lockelse för honom, och att han möjligen i sina hemligaste tankar kunnat falla för frestelsen att se sig som den högste styresmannen på Island, även om det skulle ske på bekostnad av fristatens självständighet.

Det saknas säkerligen icke fog för den meningen, att Snorre icke alltid var tillräckligt nogräknad i valet av de medel, som han använde för att främja sina syften. Av sina fiender beskylldes han rent ut för list och trolöshet. Tillräckliga skäl för så grava förevitelser kunna väl näppeligen framletas ur de källor för Snorres liv som vi äga. I fråga om förhållandet till konung Håkon har det redan framhållits, att Snorres uppträdande åtminstone till största delen dikterades av önskan att rädda fäderneön ur det tillfälliga nödläget, och i flera andra fall har Snorre säkerligen varit oskyldig till det, varför han beskylldes. Men Snorre kan dock icke helt fritagas i fråga om bristande ärlighet och trohet, och särskilt synes han ha haft svårt att alltid hålla givna löften.

Den sistnämnda svagheten sammanhänger med och förklaras delvis av andra sidor i Snorres själsläggning. Av allt att döma var Snorre en impulsiv och ombytlig karaktär, vars håg ständigt skiftade, ett drag som framträder särskilt i hans förhållande till kvinnorna, men som visar sig även i andra fall. Han saknade uthållighet och kraft att på allvar genomföra sina beslut och planer och var ofta ett rov för vankelmod och obeslutsamhet. Tydligt ser man detta vid flera av de viktigaste tillfällena i hans liv, särskilt i de omtalade striderna med Sigvat och Sturla, som därför också för Snorre fingo en så olycklig utgång. Bristande viljekraft, måhända i någon mån även — såsom en av Snorres senaste karaktärs-skildrare framhållit — brist på personligt mod, förklarar väl också delvis, att Snorre i alla sina strider så lätt kunde förmås till förlikning, och att han själv aldrig lät det komma till öppen kamp med vapen.

Å andra sidan komma häri också goda egenskaper, som tiden eljest saknade, till uttryck; familjekärlek och skonsam het mot släkten, frånvaro av grymhet och hänsynslöshet emot fiender, över huvud ett fredligt sinnelag, besinning och klokhet. Dessa egenskaper voro medfödda — de utgjorde den ena sidan i Sturlungaättens själsarv — men ha säkerligen ytterligare utvecklats genom den uppfostran Snorre fick på Odde, där intellektuella intressen förhärskade, och där Snorre lärde sig att mera umgås med pannan än med svärdet.

Höjde sig Snorre häri över sin samtid, så gjorde han det icke mindre i ett annat avseende. Trots all egoism och alla strävanden för egen makt och ära saknade Snorre icke nationalkänsla eller fosterlandskärlek. Den framlyser vid flera tillfällen, icke minst i hans redan ett par gånger berörda handlingssätt vid hans första besök i Norge. Allra starkast ter den sig emellertid i det livliga intresse för Nordens gamla kultur och historia, varom såväl hans Edda³ som hans Konungasagor bära vittne. Genom sitt skriftställarskap har Snorre inlagt förtjänster, som uppväga många personliga brister. Men hans skrifter äro även själva i sin mån dokument, som belysa sin författares karaktärsegenskaper, och ur dem talar obestridligt en personlighet, som i all sin mänskliga svaghet var mäktig av upphöjda vyer och ädla ideal.

Då Snorre Sturlasson framträdde som skriftställare, hade det norska och det isländska folket, framför allt det senare, en lång och betydande litterär utveckling bakom sig. Lik som hos så många andra folk är poesien äldre än prosan. Den möter oss i tvänne säreget utvecklade konstarter: eddadiktningen och den s. k. skaldepoesien eller konstpoesien i mera inskränkt mening.

Den förra återgiver i ålderdomliga, mera konstlösa versslag och i enkla, osmyckade ordalag några av de föreställningar, som våra förfäder gjorde sig om gudarna och deras verksamhet eller skildrar i knappa och koncisa vändningar episoder ur den germanska och nordiska hjältesagan.

Skaldepoesien, som här mera intresserar oss, bär i det hela en något yngre prägel. Den konstnärliga formen är rikare och mera omväxlande. En viss förbindelse med eddadiktningen har skaldepoesien genom de fåtaliga här förekommande mytiska dikterna. Besläktad med vissa eddiska sånger är också i viss mån den genealogiska dikten, som leder en ätts härstamning genom en rad av konungar och hövdingar upp till gudarna; denna diktart sträcker liksom hjältedikten sina rötter djupt ned i gammal germansk dikttradition. Sin ställning inom skaldepoesien får den mytiska och genealogiska dikten genom sin karaktär av hyllningsdikt åt den högättade man, för vilken den är författad. I allmänhet rör sig denna konstart emellertid med samtida historiska personer och händelser. En vanlig form är arvsdråpan, som besjunger en avliden hövding eller furste. Till allra största delen ut-göres emellertid denna diktart av direkta hyllningsdikter, som äro riktade till furstar eller herremän under deras livstid, och som skildra dessas börd, egenskaper och bragder.

Det är en icke ringa mängd skalder och skaldedikter, som vi känna från den tid, varom här är fråga, de första århundradena av den historiska tiden i Norden. För den senare uppblomstrande historieskrivningen ha dessa dikter såsom de ofta enda samtidiga vittnesbörden om en äldre tids händelser och personer varit av en mycket stor betydelse. Denna betydelse kvarstår i viss mån även för den moderna historieforskningen, ehuru det för oss är vida svårare att tolka dessa dokument och identifiera deras uppgifter, än det var för skaldernas egna landsmän ett par århundraden efter dikternas författande.

Poesiens blomstringstid infaller mellan c. 850 och 1100. Efter denna tid träder prosan i förgrunden. Den originala prosalitteraturens förnämsta alster är den episka berättelsen eller, som den med sitt isländska namn vanligen benämnes, sagan. Räknat efter den ordning, i vilken nedskrivningen efter all sannolikhet har börjat, kunna vi urskilja tre grupper, vilka dock alla stå i nära förhållande till varandra: historieskrivningen i mera egentlig mening, som behandlar Norges och Islands, delvis även de övriga nordiska ländernas historia; den realistiska historiska berättelsen eller släktsagan, som skildrar de isländska kolonisternas öden under landnamstiden och under de första generationerna av den isländska bebyggelsen; slutligen den fantastiska, ohistoriska sagan, den s. k. fornaldarsagan. Alla dessa berättelsearter tillhöra så godt som uteslutande Island. Endast inom den egentliga historieskrivningen finner även Norge ett blygsamt rum med ett par på latin skrivna arbeten. Av de tre grupperna av sagor är det endast de två första, som här intressera oss, och särskilt naturligtvis den egentliga historieskrivningen.

Det första namn, som möter oss på detta område, är Sämund Sigfussons. Denne, som var född år 1056 och tillhörde en förnäm släkt, studerade utomlands, troligen i Paris, och grundlade därvid omfattande kunskaper, som snart gjorde honom till sin tids lärdaste man på Island. Sedan han blivit prästvigd, bosatte han sig på gården Odde i sydvästra Island och gjorde därmed denna gård till den lärda bildningens huvudsäte på ön för långa tider framåt. Här var det, såsom redan omtalats, som Snorre Sturlasson uppfostrades hos Sämunds sonson, Jon Loptsson. Såsom präst på Island utövade Sämund en betydelsefull kyrkligt-politisk verksamhet. Hans död intränade år 1133.

Sämunds författarskap har gått helt och hållet förlorat. Det har t. o. m. av vissa forskare bestridts, att han skrivit någonting. Att han författat åtminstone en skrift, torde emellertid få ställas utom tvivel. Av vad art denna har varit, visas av en dikt, Nóregs konungatal, från c. 1190, vilken för en del av sin framställning noga följt Sämund. Det framgår av denna, att Sämunds arbete utgjorts av en kort översikt av de norska konungarnas historia från Harald hårfagre till och med Magnus den gode (död 1047). Sämunds arbete har varit affattat på latin. Dess betydelse för den kommande historieskrivningen har framför allt legat däri, att den skapat en grundval för det behandlade skedets kronologi.

Nära samtida med Sämund är Are Thorgilsson. Denne var född år 1067 och tillhörde liksom Sämund en framstående isländsk släkt. Efter faderns tidiga död kom Are, sju år gammal, till fostring hos Hall Thorarensson i Haukadal, en man som enligt Ares egen utsago på grund av sin höga ålder och sitt goda minne varit av stor betydelse för honom såsom hemulsman för gamla historiska traditioner. Samtidigt fostrades där Teit Isleivsson, son till Islands förste biskop, Isleiv Gissursson. Även av denne har Are fått många underrättelser .om forntiden; vi kunna gissa, att de särskilt varit av betydelse för Ares kunskap om de religiösa och kyrkliga förhållandena på Island. För övrigt veta vi icke mera om Ares liv, än att han var en lärd och ansedd präst. Han dog år 1148.

Av Ares hand ha vi bevarad endast en liten skrift, den s. k. Isländingaboken, en kort översikt över de viktigaste händelserna i Islands politiska och kyrkliga historia från land-namstiden och fram till c. 1120. Are visar sig i detta lilla arbete som en framstående, kritiskt begåvad historiker. Särskilt intresserar han sig för kronologien, som han bygger på årtalslängderna för lagsagomännens verksamhetstider. Are är den förste, som användt modersmålet i historiskt författarskap.

Den bevarade Isländingaboken är sannolikt författad på 1120-talet. Den utgör emellertid en andra och förkortad redaktion av ett något äldre, större arbete med samma titel. Huru detta äldre arbete varit beskaffat, är mycket omtvistat. Sannolikt har det emellertid väsentligen haft samma innehåll som det av oss kända, med undantag därav, att det dessutom innehållit en samling av genealogier över de förnämsta isländska släkterna samt en kronologiskt ordnad uppräkning av de norska konungarna jämte kortfattade notiser om deras liv och om märkligare händelser i Norges, Danmarks och Englands historia. Dessa ättelängder och historiska notiser ha flitigt begagnats av senare sagoredaktörer. Även Snorre har begagnat denna äldre Isländingabok; det är den, som han anför i företalet till sina Konungasagor.

En något senare tid än de två nu nämnda tillhör Erik Oddsson. Om denne mans levnad och verksamhet känner man nästan intet annat än det, att han vid midten av 1100-talet länge uppehöll sig i Norge för att samla material till ett arbete om den samtida perioden i Norges historia. Det verk, som sålunda kom till stånd, har i sin ursprungliga och självständiga form gått förlorat. Sannolikt har det behandlat tidsskiftet 1130—1161, med Harald Gille (död 1136) och hans söner Inge (f 1155) och Sigurd (död 1161) såsom huvudpersoner. Arbetet är känt för oss därigenom, att det ligger till grund för vissa delar av samlingsverket Morkinskinna, som längre ned skall omtalas, samt av Snorres Konungasagor.

Bättre känd än Erik Oddsson är hans något yngre samtida Karl Jonsson. Denne var född c. 1135 och blev abbot i Tingöre kloster i nordvästra Island 1169. År 1181 lämnade han abbotskapet och vistades åren 1185—1187 i Norge. Efter återkomsten till Island inträdde han på nytt som abbot i sitt gamla kloster och innehade denna befattning till år 1207. Han avled år 1213.

Karl Jonsson är författare till den bekanta Sverres saga, en av de intressantaste isländska historiska skrifter som vi äga. Enligt ett företal till sagan, som dock icke härrör från författaren själv, är den första delen skriven i Norge efter diktamen av Sverre själv; den senare delen är författad efter Karls hemkomst, som det heter, »enligt kunniga mäns och ögonvittnens meddelanden». Sagan utgör en förträfflig, levande och klar framställning av Sverres geniala personlighet och växlingsrika levnad. Ehuru, som man kan vänta, starkt partisk till förmån för Sverre, gör den dock i det hela intryck av klar och skarp uppfattning, objektivitet och lidelsefrihet. Arbetet är icke bevarat i original; den Sverres saga, som vi känna, är en bearbetning av Snorres samtida, den lärde och mångsysslande Styrme Kåresson.

En samtida till Karl Jonsson är Odd Snorresson. Om dennes liv känner man intet utom det, att han, såsom fram-
går av en anmärkning i slutet av hans nedan omtalade skrift, var munk i Tingöre kloster och prästvigd. Odd är känd som författare till en Olav Tryggvessons historia. Detta arbete skrevs ursprungligen på latin, men är bevarat endast i översättning. Skriften är ett typiskt medeltida munkarbete och snarare att betrakta som en uppbyggelseskrift än som en historisk framställning i egentlig mening. Det hela går ut på
att visa, huru Olav ständigt omvärvdes av faror, men genom Guds hjälp alltid blev räddad. Stoffet är sålunda mycket okritiskt behandlat; de historiska traditionerna äro överspunna av fabler och legender, djävulstro och allt slags vidskepelse göra sig breda i framställningen. Trots detta, och trots sina brister även i fråga om komposition o. d., innehåller dock Odds Olavssaga mycket värdefullt historiskt material och blev därför en källa, som efterföljande historieskrivare icke kunde gå förbi. Även Snorre bygger sålunda på Odd, ehuru det
ofta kan vara svårt att med säkerhet påvisa, vad som stammar ifrån denne.

Odds Olavssaga torde vara författad i slutet av 1180-talet. Ungefär samtidigt lockade samma ämne en annan munk i samma kloster, Gunnlaug Leivsson, till behandling. Denne, som dog år 1218 eller 1219, var en för sin lärdom högt ansedd man. Han var bl. a. en skicklig latinist och hade stor beläsenhet i den medeltida lärda litteraturen. Han är känd som författare till flera skrifter, bland dem ett par helgonlegenden närstående biskopsbiografier, alla ursprungligen skrivna pä latin. Gunnlaugs Olavssaga är icke känd i sin ursprungliga form, utan endast genom de stycken ur densamma, som ingå i den s. k. större Olav Tryggvessons saga, ett kompilationsverk från senare tid. Man kan emellertid av dessa brottstycken sluta sig till att Gunnlaugs historia varit mycket utförlig och tillgodogjort sig ännu mera traditionsstoff än Odds. Något framsteg i riktning av kritisk historieskrivning företer däremot Gunnlaug icke. Av utdragen att dömma är han lika lättrogen och lika fallen för övertro som sin föregångare. Men liksom dennes har även Gunnlaugs saga dock på grund av sitt rika material varit av värde för efterföljande sagoredaktörer.

Jämte de nu omtalade namngivna författarnas arbeten förelågo före Snorres tid ett icke ringa antal anonyma historiska skrifter, somliga av stor betydelse även för Snorres författarskap. Åtskilliga av dessa sagor — om enskilda norska konungar eller hövdingar, t. ex. Halvdan svarte, Sigurd hjort, Harald hårfagre, Håkon den gode, Hlade-jarlarna, Magnus den gode, Harald hårdråde — äro förlorade och nu kända endast därigenom, att de åberopas eller begagnats av andra isländska källor. En annan, som grundval för senare bearbetningar synnerligen viktig saga, den s. k. äldsta sagan om Olav den helige, är bevarad endast i några få små fragment. Vår kännedom om den grundar sig i övrigt på ett par yngre bearbetningar av Olav den heliges historia, den s. k. legendariska sagan och Styrme Kåressons Olavssaga. I dessa har emellertid den ursprungliga sagotexten undergått flera på varandra följande bearbetningar, varvid den starkt förändrats både till innehåll och form. Sagan, som synes vara författad i senare hälften av 1100-ta-let, ligger till grund även för Snorres skildring av Olav den helige.

Närmast besläktade med Snorres verk till syfte och plan äro tre anonyma sagosamlingar, vilka göra hela eller en större del av Norges historia till föremål för sin framställning.

Äldst av dessa, och med säkerhet äldre än Snorre, är den lilla skrift, som plägar gå under namnet Ágrip af Nóregs konungasogum. Denna utgör en mycket kortfattad skildring av de norska konungarnas historia från Halvdan svarte fram till år 1177, dvs. till tiden för Sverres framträdande i Norge. Verket saknar egentlig komposition, i det att författaren låtit de olika sagorna följa efter varandra utan någon förmedlande övergång. I huvudsak består arbetet av utdrag ur andra längre skriftliga, delvis nu förlorade, källor. Vissa uppgifter tyckas dock härröra från redaktören själv och grunda sig företrädesvis på norsk tradition. En viss självständighet visar författaren genom sina tydligt framträdande intressen för forntida kulturförhållanden, för genealogier och för folksagostoff, varåt han ger en jämförelsevis bred plats i sin framställning. Självständigt har han även begagnat en del skaldeversar och därigenom bevarat några, som ej förekomma i de andra sago-redaktionerna. Någon kritisk författare i egentlig mening är redaktören av Ágrip icke. Trots sina brister är skriften dock en värdefull historisk källskrift, särskilt för jämförelse med och kontroll av andra sagoredaktioner. Den är också av betydelse därigenom, att den ger oss det huvudsakliga innehållet av flera äldre skrifter, som icke på annat sätt blivit bevarade. Ágrip anses vara författad omkring år 1190.

Ett samlingsverk av liknande slag som detta, men mycket utförligare, är den s. k. Morkinskinna⁴. Denna skrift börjar med skildringen av Magnus den gode (1030—1047) och har sannolikt liksom Ágrip ursprungligen omfattat tiden ned till 1177; handskriften är emellertid numera defekt, och slutet, omfattande tidsskedet efter 1157, saknas. Även detta verk utgör väsentligen en mekanisk sammanstöpning av äldre skrifter. Det har dessutom lånat från Ágrips sammanfattande framställning. Självständig författarverksamhet visar redaktören endast i ringa grad. Till sådan kan dock räknas, att han inskjutit en del med skildringen i det hela endast löst sammanhängande småberättelser om enskilda, mest isländska personer, samt att han på egen hand i texten infört åtskilliga skaldekväden. I den form, vari vi känna skriften, har den emellertid redan undergått starka bearbetningar, och det är därför här som i många andra fall svårt att med säkerhet avgöra, vad som tillhört den ursprungliga redaktionen. Sitt huvudsakliga värde har arbetet på grund av sitt rika stoff, särskilt de omtalade småberättelserna. Den ursprungliga redaktionen anses vara gjord c. 1220—1230 och således vara föga äldre än eller samtidig med Snorres verk.

En högre ståndpunkt såsom historieskrivare intager författaren av det tredje av de åsyftade sagoverken, vilket vanligen benämnes med det av Torfseus givna namnet Fagr-skinna⁵. Detta arbete skildrar liksom Ágrip de norska konungarnas historia alltifrån Halvdan svarte och ned till år 1177. Liksom den nämnda skriften och Morkinskinna utgör även denna en sammanarbetning av äldre källor, till stor del desamma, som ligga till grund för dessa. Ágrip är dessutom, ofta ordagrant, begagnad och sannolikt även Morkinskinna i dess äldre redaktion. I jämförelse med sina föregångare visar emellertid redaktören av Fagrskinna en ganska stor självständig författarverksamhet. Han förkortar och sammandrager sina källskrifter tämligen starkt, men han gör det med en bestämd syftning och med ganska stor konsekvens. Han har tydligen huvudsakligen velat ge en framställning av de händelser, som voro av verklig betydelse för det norska riket och dess utveckling, och han utmönstrar därför eller behandlar med stor knapphet allt det material, som ej tjänar detta syfte. I motsats till de flesta av sina samtida har författaren av Fagrskinna varit en kritisk och rationalistisk natur, som stått tämligen fri gentemot tidens lättrogenhet och övertro; han har ur sitt arbete samvetsgrant uteslutit den mängd av fabler, legender, mirakler och sagostoff av allahanda slag, som han fann i sina källor. De gamla skaldesångerna, som även han självständigt begagnat, har han behandlat mera kritiskt än sina föregångare. I det hela kan Fagrskinna betecknas som ett förträffligt sagoverk, även om det ej kan mäta sig med Snorres vare sig med avseende på kompositionen eller i enhetlig uppfattning av de historiska förloppen, i psykologisk fördjupning eller i förmåga av personkaraktäristik.

Tiden för Fagrskinnas författande är omtvistad. Några fullt säkra hållpunkter för bestämmandet har man i själva verket icke. Dock synas de starkaste skälen tala för att icke förlägga avfattningstiden tidigare än till c. 1240. Om författaren känner man intet. Att han varit isländing, är av flera skäl sannolikt, men de genomgående norska synpunkterna i arbetet göra det troligt, att skriften författats i Norge, möjligen på direkt uppdrag av konung Håkon den gamle.

Vi ha härmed, om än flyktigt, berört de viktigaste skrifter rörande Islands och Norges historia, som förelågo i förra hälften av 1200-talet. Det återstår att i största korthet erinra om några skrifter rörande grannländerna.

Störst var naturligtvis intresset för de norska biländerna i väster samt för Grönland, där invandrare från Island under 900-talets sista decennier grundat en nordisk koloni. Redan omkring år 1200 funnos på Island nedskrivna flera sagor rörande dessa biländer. Så skildrade Erik den rödes saga och en annan liten självständig berättelse grundläggningen och utvecklingen av den grönländska kolonien, Färöingasa-gan de viktigaste händelserna i denna nordiska nybygd under 900-talet och förra hälften av 1000-talet och Orknöinga-sagan eller Jarlasagorna de från det norska landskapet Möre härstammande Orknöjarlarnas öden alltifrån det nionde århundradet, då öarna erövrades av Harald hårfagre, och ned till c. 1170.

Af Sveriges historia synes man på Island icke ha haft någon sammanhängande framställning. Rörande Danmarks hade man däremot redan på Snorres tid två särskilda sagor. Den ena av dessa, Skjoldungasagan, som citeras af Snorre, har innehållit sägner om Danmarks mytiska och förhistoriska konungar från stamfadern Skjold till och med Ragnar lod-broks söner. Den ursprungliga, av Snorre använda, redaktionen är numera känd endast genom utdrag på latin av den isländske sextonhundratalslärde Arngrimur Jonsson. En yngre bearbetning, varav brottstycken föreligga i de s. k. Sogubrot af nokkurum fornkonungum, har möjligen utgjort en inledning till den från ett senare tidsrum stammande Knytlinga saga, som skildrar Danmarks öden i historisk tid ned till c. 1190. Den andra skriften, Jomsvikingarnas saga, berättar om de namnkunniga danska vikingarna i Jomsborg, deras samfund och lagar, liv och bragder, varvid den särskilt dröjer vid den berömdaste av alla händelser vari de spelade en roll, slaget i Hjörungavåg mot den norske Håkon jarl den mäktige och hans son Erik. Sagan finnes i flera bearbetningar, som närmast synas gå tillbaka till en sagoredaktion från midten av 1200-talet. I sin äldsta form var sagan emellertid färdig redan omkring 1200; denna äldsta redaktion har varit känd och begagnad av Snorre.

Det förelåg sålunda, som vi se, vid tiden för Snorres framträdande en betydande alstring inom det område, som ovan betecknats som historieskrivningens i mera egentlig mening. Härvid ha dock, såsom fallande utanför vårt intresse här, de sagor icke berörts, som behandla Islands kyrkliga utveckling och enskilda kyrkliga personligheter. För att fullständiga bilden av de litterära förhållandena på Island vid denna tid bör det dessutom erinras om att enligt den vanliga meningen redan före Snorres tid även åtskilliga av de isländska släktsagorna voro förda i pännan, bland de större t. ex. Egils saga och Laxdalsboarnas saga, bland de mindre Fosterbrödernas saga, Sagan om Gisle Sursson m. fl. Några av dessa och andra släktsagor omtala händelser, som återfinnas även i de historiska sagorna, stundom i en något avvikande, stundom i en mera överensstämmande traditionsform. Det är emellertid till största delen en ännu outredd fråga, i vad förhållande släktsagorna och de historiska skrifterna stå till varandra.

Snorre Sturlassons Norges konungasagor eller — såsom Snorres källor, verket med anledning av begynnelseordet ofta kallas — Heimskringla skildrar de norska konungarnas historia från urgammal tid och fram till Sverres framträdande år 1177. Strängt taget är visserligen den äldste norske konungen den först långt ned i räckan kommande Halvdan vitben, men Snorre har, efter mönstret av andra medeltidsskribenter, velat föra sin berättelse upp i den gråaste forntiden, och en förebild härför fann han redan i Ares släktregister och dess källa, skalden Thjodolv av Hvines Ynglingatal. I fråga om gränsen nedåt i tiden har Snorre gjort samma, historiskt väl motiverade, val som de tre ovan omtalade sagoverken över Norges historia.

Snorre har i ett ofta citerat företal till sitt verk själv redogjort för sina källor och deras begagnande. Av skriftliga framställningar nämner han där endast Ares arbete, vars betydelse för kronologien han särskilt framhåller. På andra ställen i sitt arbete anför han emellertid även andra skrifter, och i själva verket är — såsom man också kan vänta — förhållandet det, att han till allra största delen grundat sin framställning på skrivna källor. Ofullständigheten i prologens uppgifter kan synas underlig. Man får emellertid här icke anlägga en nutida synpunkt. Uppfattningen av litterärt arbete var under medeltiden en helt annan än nu; den enskilde sagoredaktören kände sig mera som samlare än som egentlig författare, och förefintlig litteratur betraktades till stor del som ett commune bonum. Att anföra källor kunde därför i regel anses som överflödigt. Då Are nämnes, beror det därpå, att Snorre av skäl, som han utförligt omtalar i företalet, anser honom för en särskilt viktig och pålitlig källa, med vars tillhjälp andra uppgifter kunde kontrolleras och rättas.

I själva verket har, som redan antydts, Snorre väl känt och för sitt ändamål utnyttjat sina föregångare. Om de källor, som ligga till grund för de enskilda delarna av arbetet, kunna här endast några korta antydningar göras. För Yng-lingaättens historia ha sålunda Snorres viktigaste källor — utom Thjodolv av Hvines nyss nämnda dikt Ynglingatal (»uppräkning av Ynglingarna») — varit Ares konungalängd samt, för de delar som röra Danmarks historia och förhållandet mellan de svenska och danska konungarna, Skjoldunga-sagan. De närmast följande delarna, Halvdan svartes, Harald hårfagres och Håkon den godes historia, stödja sig sannolikt till största delen på de numera förlorade enskilda sagor om dessa konungar, som ovan omtalats. För Harald hårfagres och Håkon den godes historia har dessutom Orknöingasagan varit en viktig källa rörande händelser i västerländerna. Harald gråfälls historia har hämtat sitt material bl. a. från Odd Snorressons Olav Tryggvessons saga. Olav Tryggvessons historia vilar, huvudsakligen på detta sistnämnda verk, som Snorre dock i mycket betydande grad omredigerat. Härjämte ha för denna del av arbetet flera andra källor begagnats, såsom Ares Isländingabok, Jomsvikingarnas saga och den förlorade sagan om Hladejarlarna m. fl. En liknande rikedom av källor ligger till grund för Olav den heliges historia, den utförligaste avdelningen av hela verket. Stommen är här sannolikt att söka i den s. k. äldsta sagan om Olav den helige, varjämte Snorre emellertid troligen även känt och begagnat Styrme Kåressons bearbetning. Förutom dessa grundläggande källor har Snorre i sin skildring inarbetat delar av åtskilliga större sagor och fristående småberättelser, t. ex. Orknöinga- och Färöingasagorna. Beträffande tiden 1030 till 1130 visar en jämförelse med de andra samlingsverken, att Snorre här i större utsträckning än förut i sitt verk nöjt sig med att följa föregående, nu förlorade, bearbetningar av detta tidsrums historia. Detsamma gäller tiden efter 1161. Skildringen av det mellanliggande tidsrummet, 1130—1161, grundar sig i huvudsak på Erik Oddssons arbete.

Mycket omtvistat är Snorres förhållande till de ovan omtalade samlingsverken, Ágrip, Morkinskinna och Fagrskinna, vilka i plan och utförande förete stor likhet med Snorres arbete, och som även var för sig i större eller mindre partier uppvisa en nästan verbal överensstämmelse med detta. Snorres beroende av dem har av somliga forskare förfäktats med lika stor bestämdhet, som det förnekats av andra. Vad Fagrskinna beträffar, torde man väl kunna säga, att den nyaste forskningen är tämligen enig om att anse denna sagoredaktion yngre än Snorre. Rörande de båda andra saknas ännu de detaljerade undersökningar, som skulle kunna fälla ett avgörande domslut. Då alla de tre sagoverken till stor del ha samma källor som Snorre, är det emellertid i de flesta fall omöjligt att avgöra, om likheterna med Snorre bero på gemensamma lån eller därpå, att Snorre begagnat även dessas sammanfattande framställningar.

Träda sålunda de skriftliga källorna i förgrunden, må man dock icke förbise de andra källor, varur Snorre .hämtat sitt material. Snorre sätter dem själv i främsta rummet: den muntliga traditionen och den gamla skaldepoesien.

Att rika, ännu icke upptecknade historiska traditioner ännu på Snorres tid kvarlevde både på Island och i Norge, är otvivelaktigt. Det är tydligt, att Snorre både hade stort intresse av och genom sina förbindelser i de båda länderna även de bästa möjligheter att tillgodogöra sig dessa traditioner. Bland isländingar har säkerligen Snorres fosterfader, den lärde Jon Loptsson, varit en viktig hemulsman; rörande händelserna i Norge på 1160-talet kunde han delvis berätta såsom ögonvittne. För insamlingen av det norska traditions-stoffet har särskilt Snorres resa i Norge 1218—20 varit av den största betydelse.

Ännu starkare än traditionen framhåller Snorre i sitt företal den gamla skaldepoesien. I själva verket gör han också ett mycket rikligt bruk av de uppgifter, som finnas hos de gamla skalderna. Vissa partier i de äldre konungarnas historia äro så godt som helt och hållet byggda på skaldekvä-den. För de händelser, som ligga längre ned i tiden, och för vilka andra källor flöto rikligare, blevo naturligtvis skaldernas vittnesbörd av mindre betydelse. I användningen av skaldediktningen är Snorre icke föregångsman; även redaktörerna av de andra samlingsverken ha, såsom redan omtalats, gjort ett självständigt bruk av denna källa. Ingen av dem har dock så klart framhållit skaldekvädenas betydelse som samtidiga dokument, underkastat dem en så kritisk granskning eller begagnat dem så metodiskt för att därpå bygga en skildring eller för att rätta uppgifter från andra håll. Att även Snorre i enskilda fall försummat den nödiga kontrollen, missförstått skalden eller icke märkt bristen på överensstämmelse med den tradition han ger i prosatexten, är lätt begripligt i fråga om ett så stort arbete.

I själva sin arbetsmetod var Snorre naturligtvis ett barn av sin tid. Enligt medeltidens sed var hans arbete i rent yttre mening, liksom hans föregångares och samtidas, vad vi nu kalla ett kompilationsarbete. Snorre avskrev — eller lät avskriva — sina källor, ofta ordagrant, vanligen dock något förkortade. Frånsett de tillägg han själv gjorde på grundval av skaldekväden eller muntlig tradition, är det således huvudsakligen i urvalet, ordnandet och sammanfogandet av materialet, som författarskapet framträder. Det är då också främst i denna verksamhet, som vi ha att söka de författaregenska-per hos Snorre, som enligt eftervärldens enhälliga dom ställer honom långt framom sina föregångare och samtida.

I den yttre planen företer Snorres arbete stor likhet med de övriga översiktsverken över Norges historia. Liksom dessa utgör det en kronologiskt ordnad samling av biografier över de norska konungarna. Redan i denna yttre anordning betecknar dock Snorre ett stort framsteg framför sina föregångare. Under det att hos dessa de enskilda sagorna i stort sett stå oförmedlade som självständiga helheter bredvid varandra, endast nödtorftigt och ofta rätt oskickligt sammanfogade, äro däremot hos Snorre de olika sagorna på ett konstmässigt sätt sammanvävda, så att de bilda ett enda sammanhängande helt. Snorres kompositionssätt visar, att han vida bättre genomarbetat och behärskat sitt material än föregångarna; det vittnar också om en skarpare blick för det historiska sammanhanget och framför allt om en större konstnärlig begåvning. Helt felfri i fråga om kompositionen är dock Snorre icke. Det följde med själva arbetssättet, att trots all påpasslighet och kompositionstalang ojämnheter, — ja, till och med inkonsekvenser och motsägelser — icke kunde helt undvikas.

Även i kompositionen av den enskilda biografien står Snorre såsom konstnär framom sina samtida genom stoffets sovring och dess logiska och harmoniska ordnande, liksom genom sin förmåga att låta den episka framställningen på ett skickligt sätt växla med dialogen och att verkningsfullt tillspetsa en episod.

Allt detta är dock mera utanverk, som icke ensamma skulle ha skapat Snorres berömmelse. Det verkligt betydelsefulla hos Snorre ligger i de egenskaper han visar som historiker. Snorre är den förste i egentlig mening kritiske historieskrivaren i den nordiska litteraturen. I fråga om denna kritiska verksamhet må kanske i främsta rummet nämnas den omsorg, som han nedlagt på kronologien. Här fann han hos sina föregångare stor förvirring och måste därför vidtaga ett genomgående röjningsarbete. Det var icke ringa svårigheter, som här mötte honom. I en del fall kunde han väl stödja sig på Are eller Sämund, men i en mängd tillfällen — särskilt i fråga om Olavarnas historia — fann han inga fasta hållpunkter i sina källor, utan måste själv gå fram efter bästa förstånd. Det länder Snorre till berömmelse, att han i allmänhet lyckats så väl härmed, som han gjort. Men det är självklart, att han lätt var utsatt för att misstaga sig, och att den nyare historiska kritiken kunnat uppvisa åtskilliga fel i hans beräkningar. Särskilt har det varit till nackdel även i detta hänseende, att Snorre tydligen icke ägde någon bekantskap med den utomnordiska historiska litteraturen.

I övrigt kunna Snorres kritiska strävanden i korthet sägas gå ut på att finna, vad som var bäst bestyrkt eller sannolikast av vad de olika traditionerna eller källskrifterna hade att förmäla. Detta är visserligen all kritisk historieskrivnings mål, men det kan förtjäna att anmärkas, att Snorre tydligen i princip var fullt på det klara med att, då motsägande uppgifter föreligga, sanningen i allmänhet kan vinnas endast genom att välja mellan dem (eventuellt förkasta dem alla), men icke genom att kompromissa mellan dem och sammansmälta dem. Att han icke desto mindre stundom genom egna kombinationer sökt förena de spridda och motsägande uppgifterna, bör icke förvåna, lika litet som att dessa kombinationer måste upptagas med nödig kritik.

Snorres kritiska läggning framträder på ett vackert sätt i hans opartiskhet. Denna ger ofta ett bestående värde åt hans karaktärsskildringar och hans domar över de handlande personerna. Men är Snorre sålunda icke partisk i sin syn på Norges historia, så är han å andra sidan ingalunda opersonlig eller idélös i sin uppfattning av densamma. Tvärtom är han i själva verket den förste, som har en enhetlig och konsekvent uppfattning av hela händelseförloppet, som inlägger en verkligt ledande tanke i sin framställning av den historiska utvecklingen i Norge. Denna ledande tanke är för Snorre kampen mellan konungadöme och aristokrati, som begynner redan under Harald hårfagres tid, och som med växlande framgång föres från konungamaktens sida, tills stormansväldet vinner under Magnus Erlingsson för att sedan åter nedslås av Sverre. Denna uppfattning av Norges historia har varit normgivande även för den nyare historieskrivningen ända ned till senaste tid; först den allra yngsta generationen av historiska forskare i Norden har börjat underkasta denna Snorres uppfattning en kritisk granskning.

Den blick för händelsesammanhanget i stort, som Snorre sålunda visar, förnekar sig naturligtvis icke heller, då det gäller de enskilda händelserna och deras orsaker. Allra mest visar dock kanske Snorre sin begåvning i förmågan att skildra själva de handlande personerna. Hans klara omdöme och skarpa psykologiska blick framträder häri med stor styrka, särskilt i det sätt, varpå han skildrar en karaktärs utveckling, följer ett ärftligt karaktärsdrag från släktled till släktled eller ställer mot varandra tvänne olika karaktärer, så att de ömsesidigt belysa varandra.

Stilen i Konungasagorna är växlande, då på grund av arbetsmetoden, som ovan skildrats, mycket härrör från annan hand än Snorres. Överallt har dock Snorre i viss mån tryckt sin prägel på stilen, och där den är som bäst — i de partier han själv i egentlig mening författat —, har den samma goda egenskaper, som utmärka den bästa släktsagan, av vilken Snorre säkerligen lärt: ett lättflytande, klart och lugnt framställningssätt, en enkel och otvungen satsbyggnad, ett ledigt, talspråket sig närmande, men dock konstnärligt språk av ofta stor retorisk verkan.

Vid vilken tid Snorres Konungasagor äro nedskrivna, kan icke med full säkerhet sägas, och åsikterna härom växla. Att Snorre icke fört dem i pännan före den första resan till Norge 1218—1220, är dock säkert, då flera skildringar av de historiska skådeplatserna i Norge tydligen bero på autopsi. Å andra sidan innehåller den av Snorres brorson, Sturla Thordsson, författade Sturlungasagan, som utgör den förnämsta källan för kännedomen om Snorres liv, en uppgift, att Sturla Sigvatsson under vintern 1230—31 var sysselsatt med att avskriva »de sagoböcker som Snorre hade satt samman». Då dessa ord näppeligen kunna syfta på något annat arbete av Snorre, torde de visa, att åtminstone ett större parti av boken vid denna tid var färdigskrivet.

Om tidsföljden mellan de olika delarna känner man ingenting med visshet. En liten anmärkning härom torde dock förtjäna en plats. Enligt den hittills av de flesta antagna meningen är den särskilda s. k. »historiska sagan» om Olav den helige en bearbetning av Heimskringlas motsvarande parti, gjord antingen av Snorre själv eller av någon annan efter Snorres död. Nyligen har dock en ung forskare — delvis i anslutning till äldre författare — som det synes med goda skäl sökt visa, att den särskilda sagan tvärtom är äldre än Heimskringlas framställning och utgör det närmaste grundlaget för denna. Om denna uppfattning är riktig, skulle Olav den heliges historia vara det första parti, som Snorre sysslat med. Han skulle från början endast ha tänkt att — måhända i tävlan med sin samtida Styrme Kåresson — giva en utförlig skildring av Olav den heliges historia, men sedan utvidgat sin plan och kring denna saga som centralparti utarbetat en fullständig Norges historia. Antagandet förklarar på ett naturligt sätt den oproportionerliga storlek, som Olavs historia har i jämförelse med de övriga konungarnas, och den särskilt kärleksfulla omsorg, med vilken denna saga redigerats. Att Snorres tanke just fallit på att skildra Olav den heliges liv och gärningar, skulle också stå i god samklang med den framträdande plats, som helgonet Olav på Snorres tid intog i nord-boarnas sinnen, och varom från denna tid så många vittnesbörd i ord och bild föreligga.

I det föregående har ett försök gjorts att giva någon föreställning om huru Snorre använde det historiska material, som stod till hans förfogande. Det återstår att med några ord beröra även den mycket debatterade frågan om detta material självt och dess beskaffenhet, eller med andra ord frågan om den isländska historiska sagans trovärdighet. Åsikterna härom ha under tidernas lopp i hög grad växlat. I det stora hela var man i äldre tid — dock med enstaka undantag — benägen att godtaga allt, vad som berättas, såsom historisk sanning. Med den moderna kritiska historieforskningens genombrott under senare hälften av förra seklet har en annan uppfattning kommit att göra sig gällande. Man har börjat att underkasta sagorna en ingående kritik, och då det visat sig, att så ofantligt mycket icke stått sig inför denna, har traditionen i det hela gjorts misstänkt; de historiska sagorna ha förvandlats från historia till »historiska romaner». Denna kritik har otvivelaktigt i mycket varit berättigad. Likväl kan en opartisk bedömare icke undgå att finna, att man härvid i det allmänna betraktelsesättet gått till överdrift, att man i viss mån velat kasta ut barnet med badvattnet.

Ett exempel skall belysa detta. Ju längre vi gå tillbaka i tiden, dess mindre pålitlighet kunna vi naturligtvis i allmänhet tillskriva traditionen. Rörande händelser, som ligga många hundra år före den tid, då de första gången upptecknades, kunde man vara böjd att tvivla på att överhuvudtaget något trovärdigt överlämnats till eftervärlden; man kunde vara glad, om ett eller annat namn eller någon enstaka episod kunde räddas åt vetenskapen ur virrvarret av förvanskade och sammanblandade sägner och sagor. Man kunde t. ex. vänta, att skildringen av den förhistoriska tiden hos Snorre skulle som helhet tagen kunna förvisas till sagans område, en vacker fantasiens lek, men utan betydelse för verklig kännedom om denna tids historiska händelser. Så har betraktelsesättet i själva verket varit hos de senaste årtiondenas historiker. Egendomligt nog synes emellertid förhållandet i själva verket vara helt annorlunda.

Den allra nyaste forskningen har gjort det sannolikt, att dessa urgamla traditioner bevarats med en underbar styrka i hågkomsten. Med hjälp särskilt av den i rask utveckling stadda arkeologiska vetenskapen har det lyckats svenska och norska forskare att fastslå, att Ynglingaättens »sagokungar» ända upp till Domalde — med ett undantag, den felaktigt inkomne Hugleik — med all sannolikhet kunna anses tryggade till sin historiska existens, och att ungefärligt bestämma deras livs- och regeringstider. Det har visats, att de av Snorre begagnade traditionerna rörande den norska konungaätten i sydöstra Norge före Harald hårfagre i stort sett torde få anses vila på den historiska verklighetens grund, och även, att den mest tvivelaktiga punkten i traditionen, den norska konungaättens härstamning från Uppsalaätten genom Olav trä-täljas utvandring till Värmland och hans efterkommandes till Norge på goda skäl kan betraktas som en historisk sanning. Man kan gå ännu ett stycke längre. Till och med i Snorres för oss så fantastiska uppgifter om Odens och hans diars invandring från Skythien torde dölja sig förbleknade minnen av en historisk verklighet. Man vet sedan länge, att Oden i Norden är en relativt ung, invandrad gud: en av våra främsta arkeologer har visat, att asarnas invandring, sådan som den skildras hos Snorre, både till tiden (romarnas världsvälde) och riktningen (Svartahavstrakterna—Tyskland—Danmark) på ett märkligt sätt .sammanfaller med en mäktig kulturström, som under tiden 200—330 e. Kr. gick från Svarta havet upp till Norden, och som bl. a. medförde kännedomen om runorna, vilkas uppfinning den isländska traditionen tillskriver Oden.

Visar detta exempel, att till och med den äldsta traditionen är vida pålitligare, än man skulle kunna tro, så får man dock icke förbise, att trovärdigheten i detta fall blott gäller de stora dragen, och att även dessa ofta blott äro inslag i en vävnad av sagor, myter och sägner. Vad Snorre berättar om Odens och åsarnas verksamhet är till stor del lärd mytologisk kombination, och väsentligen mytiska äro utan tvivel de närmast följande konungarna, ehuru forskningen ännu icke kunnat enas om dessa myters tolkning. För den följande förhistoriska och äldsta historiska tiden spelar sagan — delvis även myten — en stor roll. Så är förhållandet särskilt i Halvdan svartes och Harald hårfagres historia, där vid sidan av rena folksagomotiv åtskilliga lokalsägner, delvis grundade pä ortnamn, möta. Men även de övriga konungarnas historia är icke fri från dylika drag, och i de yngres, t. ex. i Olav Tryggvessons och Olav den heliges, möter därjämte legenden, vars verklighetsunderlag ofta är lika ringa som sagans eller sägnens.

Även sedan dylikt stoff utmönstrats, kan man ej alltid vara viss att ha nått den verkliga historiska sanningen, och detta gäller såväl en äldre som en yngre tradition. Dels kan traditionen redan från början ha varit splittrad och motsägande eller färgad av olika ståndpunkter och personliga motsättningar osv., dels har även det ursprungligen på den verkliga sanningen grundade berättelsestoffet haft en utveckling under århundradenas lopp, som det gäller att icke lämna ur sikte. Kritik är således av nöden. Men man må icke, såsom stundom skett, låta denna kritik skjuta över målet. De undersökningar i Nordens äldre historia, som för några år sedan publicerats av en yngre framstående svensk historiker, och vilkas radikala slutsatser väckt mycken strid inom den lärda världen, må sålunda utan tvivel erkännas ha givit många viktiga bidrag till klarläggandet såväl av händelseförloppen själva som framför allt av gången av traditionens utveckling fram till Snorres tid. Men till åtskilliga av de mest radikala resultaten, varigenom historien berövas sådana gestalter som t. ex. Sigrid storråda eller sådana händelser som jomsvikin-garnas strid mot Håkon jarl den mäktige, synes den icke kunna ansluta sig, som försökt att tränga djupare in i den isländska litteraturens anda; ännu mindre till det allmänna underkännande av denna litteraturs trovärdighet, som måste bli en följd av det här framträdande allmänna betraktelsesättet. Så konstitutiva personer och händelser uppfinnas icke varken av traditionen eller av sagoredaktörerna. De senare voro starkt bundna av sitt stoff. De betraktade sina arbeten som historia, icke som romaner. Som historiska dokument måste även vi betrakta de isländska sagor det här gäller, om vi vilja ha det rätta förståendet av dem. Vi kunna gärna medgiva, att traditionen under sin fortplantning från släktled till släktled och från ort till ort fördunklats och förvanskats, att fakta och data förskjutits eller ombildats, att traditionen påverkats, stundom övervuxits av sago- och legendbildningar, att sagan bär starka spår av sin tids övertro, att den speglar sin egen tids uppfattning och kulturella miljö. Men med allt detta torde vi dock kunna våga det påståendet, att sagornas tradition, i den mån vi kunna kontrollera den med fakta hämtade från andra håll, skall visa sig vara pålitligare, än många nu äro benägna att medgiva. Och den framtida forskningens uppgift bör bli att — under fördomsfri, men besinningsfull kritik — söka genom skalet av förvanskningar tränga in till den sanningskärna, som den innehåller.

¹ Om denna se nedan s. XIX.

² Jämför nedan s. XX.

³ Snorres Edda är en handbok för skalder. Dess första och största avdelning utgöres av en systematisk framställning av den gamla fornnordiska gudaläran. Kännedomen om denna var för skalderna nödvändig, emedan det poetiska bildspråket — även i kristen tid. — till stor del var hämtat därifrån.

⁴ Namnet har givits av den gamle norske historikern Torfæus och syftar på det dåliga skick, i vilket handskriftens pergament befinner sig (isl. morkinn, murken).

⁵ Detta namn har Torfseus givit boken på grund av det vackra band, i vilket hans handskrift av densamma var inbunden. Skriftens egentliga titel är Nóregs konunga tal.

Snorre Sturlasson

SNORRE STURLASSONS KONUNGASAGOR

PROLOGUS

I denna bok har jag låtit uppteckna gamla berättelser om de hövdingar, som ha haft herradöme i Nordlanden och som ha talat nordiskt tungomål, så som jag har hört kunniga män förtälja; så ock några deras släktgrenar, såsom man lärt mig dem. Somligt därav finnes i det släktregister, vari konungarna och andra storättade män ha uppräknat sina förfäder, men somligt är skrivet efter gamla kväden eller sagodikter, som man har haft till tidsfördriv. Och fastän vi ej äga full visshet om deras sanning, så känna vi exempel på att gamla lärda män hållit sådant för sant.

Thjodolv den kunskapsrike från Hvine¹ var skald hos Harald den hårfagre; han diktade också om konung Ragnvald »heidumhasre²» ett kväde, som kallas Ynglingatal. Ragnvald var son till Olav Geirstada-alv, Halvdan svartes broder. I det kvädet uppräknas trettio förfäder till Ragnvald och förtäljes om vars och ens död och begravningsplats. Fjolne var son till Inge-Frö, som svearna länge blotade till; efter honom har Ynglingaätten fått sitt namn. Eyvind »skaldefördärvaren³» uppräknade Håkon jarl den mäktiges förfäder i ett kväde, som heter Håleygjatal och som diktades om Håkon. Säming omtalas där såsom son till Inge-Frö; där berättas också om vars och ens död och lägerstad. Efter Thjodolvs berättelse är Ynglingarnas historia först skriven och sedan tillökad efter kunniga mäns utsagor.

Den första tidsåldern kallas brännåldern; då skulle man bränna alla döda och resa bautastenar efter dem; men sedan Frö hade blivit höglagd vid Uppsala, reste många hövdingar såväl högar som bautastenar till minne av sina fränder. Då senare den danske konungen Dan den högmodige⁴ lät göra en hög åt sig och befallde, att man efter döden skulle bära honom dit i kungaskrud och stridsrustning jämte hans häst med sadeltyg och mycket annat gods, så gjorde många av hans ättemän på samma sätt, och därmed började högåldern i Danmark; men brännåldern höll sig länge därefter kvar bland svearna och norrmännen.

Medan Harald hårfagre var konung i Norge, bebyggdes Island. Hos Harald voro flera skalder, och ännu kan man deras kväden och kvädena om alla de konungar, som sedan ha varit i Norge. Vi hämta mest vittnesbörd från vad som säges i de dikter, som framsagts inför hövdingarna själva eller deras söner; vi hålla allt det för sant, som dessa kväden innehålla om deras färder och strider. Det är visserligen skalders sed att prisa den mest, hos vilken de befinna sig; men ingen vågar väl dock att inför honom själv berätta om gärningar, som alla åhörarna och han själv vet vara bara lögn och löst prat; det vore hån och icke pris.

Om prästen Are den lärde.

Prästen Are den lärde, son till Thorgils Gellesson⁵ , var den förste som här i landet skrev historia, både gammal och ny, på nordiskt tungomål. I början av sin bok skrev han mest om Islands bebyggelse och lagstiftning, därefter om lagsagomännen⁶, huru länge var och en hade innehaft ämbetet, och förde denna årtalslängd först ned till den tid, då kristendomen infördes på Island⁷, och sedan ned till sina egna dagar; han berättade också om många andra händelser, om konungarnas levnad i Norge, Danmark och England och om märkliga händelser som timat här i landet. Vad han förtäljer synes mig vara värdt den allra största uppmärksamhet. Han var en sällsynt kunnig man och så gammal, att han var född året efter Harald Sigurdssons död⁸. Han skrev, såsom han själv säger, de norska konungarnas historia efter berättelse av Ödd Kolsson sonson till Hall på Sida; men Ödd hade lärt av Thorgeir »avradskoll⁹», en vis man och så gammal, att han bodde på Nidarnes, då Håkon jarl den mäktige blev dräpt¹⁰. På samma ställe lät konung Olav Tryggvesson lägga grunden till en köpstad där som den nu är¹¹.

Are kom sju år gammal till Hall Thorarensson i Haukadal och stannade där i fjorton år. Ha var en man med stora kunskaper och godt minne. Han kom ihåg, att prästen Thangbrand¹² döpte honom, när han var tre år gammal; detta hände året innan kristendomen blev genom lag antagen på Island. Are var tolv år gammal, då biskop Isleiv¹³ dog.

Hall gjorde ofta resor mellan Island och Norge och var i bolag med konung Olav den helige; han hade därav god hjälp, och därför kände han också väl till konungens regering. Då biskop Isleiv dog, hade nära åttio år förflutit från Olav Tryggvessons fall. Hall dog nio vintrar efter biskop Isleiv; han var då nittiofyra år gammal. Han hade satt bo i Haukadal vid trettio års ålder och hade bott där i sextiofyra år; så skrev Are. Biskop Isleivs son Teit uppfostrades hos Hall i Haukadal och bodde där sedan. Han undervisade Are och förtäljde honom också många forntida händelser, som Are sedan upptecknade.

Are fick också många underrättelser om det förgångna av Snorre godes dotter Thurid. Hon var en mycket klok kvinna; hon mindes sin fader Snorre, men denne var nära trettiofem år gammal, när kristendomen kom till Island, och dog ett år efter konung Olav den heliges fall¹⁴.

Det var icke underligt, att Are hade pålitliga kunskaper om forna händelser både här och utomlands, ty han hade lärt av gamla och kunniga män och själv var han vetgirig och minnesgod. Men kvädena synas mig dock vara de mest trovärdiga vitnesbörden, om de läsas rätt och uppfattas med urskiljning.

¹ Thjodolv från Hvine (dvs. nuv. Kvine, Lister och Mandals amt), norsk skald, samtida med och vän till Harald hårfagre. Hans förnämsta dikt är den här omtalade Ynglingatal (»uppräkning av Ynglingarna»), en genealogisk hyllningsdikt, enligt den sannolikt riktiga traditionen tillägnad Harald hårfagres kusin Ragnvald »heidumhaere». Dikten, som nu är bevarad endast i fragmentariskt skick, har varit den förnämsta källan till Snorres framställning av Ynglinga-ättens historia.

² »Heidumhsere», rättare »heidumhär», betyder sannolikt »den hederhöge», dvs. »den högt hedrade», »den berömde.

³ Eyvind Finnsson, norsk skald, född c. 920, död c. 990. Dennes förnämsta dikter äro dels ett kväde, Håkonarmål, som besjunger Hakon den godes fall (år 961) och hans mottagande i Valhall (jfr nedan Håkon den godes historia, kap. 32), dels det här omtalade Håleygjatal, en genealogisk dikt som är tillägnad den bekante Hakon Jarl den mäktige och som, i formen nära anslutande sig till Ynglingatal, handlat om dennes förfäder, de framstående jarlarna över Hålogaland i norra Norge.

⁴ Dansk sagokonung, som omtalas även av de danska medeltida historieskrivarna Saxo grammaticus och Sven Ågesön.

⁵ Are Thorgilsson, med tillnamnet »den lärde» eller »den kunskapsrike», var född 1067 och dog 1148. Det här åsyftade arbetet är förlorat, men är känt dels genom utdrag hos andra författare, dels genom en senare redaktion med samma titel: Isländingabok (Libellus Islandorum), där dock de isländska genealogierna och notiserna om de norska och danska konungarna äro utelämnade. Åres Isländingabok är den viktigaste källan för den isländska fristatens historia intill c. 1120.

⁶ Lagsagomännen var den förnämste ämbetsmannen i den isländska fristaten, ordförande i alltingets lagstiftande församling (den s. k. lagrättan).

⁷ Kristendomen infördes genom lagbeslut på Island år 1000.

⁸ Harald Sigurdsson »hårdråde» föll i slaget vid Stanfordbridge (nära York) år 1066.

⁹ Tillnamnets betydelse är oviss; dess senare del betyder »huvud».

¹⁰ Detta skedde år 995.

¹¹ Den stad, som här åsyftas, är det medeltida Nidaros, nuvarande Trondhjem, grundlagt år 997.

¹² Thangbrand, en saxisk missionär, verksam på Island 997-999.

¹³ Isleiv Gissursson, Islands förste biskop, död 1080.

¹⁴ Snorre Thorgrimsson gode (gode var under hednatiden på Island namnet på en hövding som innehade såväl prästerlig som juridisk, politisk och administrativ makt) var en av de mäktigaste männen på Island på sin tid. Han var född c. 964 och dog 1031. Han omtalas i flera av de isländska släktsagorna.

YNGLINGAÄTTENS HISTORIA

Kap. 1. Om ländernas fördelning på jordytan.

Den runda jordskivan, som bebos av människorna, är mycket sönderskuren av vikar; stora havsbukter gå från världshavet in i jorden. Det är bekant, att ett hav går in från Norvasund¹ ända till Jorsalaland²; från detta hav sträcker sig åt nordost en lång havsvik, som kallas Svarta havet. Där går gränsen mellan de tre världsdelarna; den östra heter Asien, den västra kalla somliga Europa, andra Enea³. Men norr om Svarta havet utbreder sig Svithiod det stora⁴ eller kalla. Svithiod det stora anses av somliga vara lika stort som det stora Serkland⁵; somliga jämföra det till och med med det stora Blåland⁶. Den norra delen av Svithiod (det stora) ligger obebodd på grund av frost och köld, liksom den södra delen av Blåland är öde för solhettans skull. I Svithiod (det stora) äro många stora bygder; där finnas ock många slags folk och talas många tungomål. Där finnes det resar och där finnes det dvärgar, där finnes det blåmän och många slags underliga folk; där finnes det också vidunderligt stora djur och drakar. Norrifrån rinner från de fjäll, som sträcka sig utanför all bygd, genom Svithiod (det stora) en flod, som rätteligen heter Tanais⁷; hon kallades fordom Tanakvisl eller Vanakvisl. Den flyter ut i Svarta havet. Landet kring Vanakvisl kallades Vanaland eller Vanahem⁸. Denna älv skiljer världsdelarna åt; det som ligger öster därom kallas Asien och det som ligger väster därom Europa.

¹ Norvasund är Gibraltar sund.

² Jorsalaland (av Jorsalir, de gamla nordbornas namn pä Jerusalem) är Palestina.

³ Namnet Enea är givet efter den trojanske hjälten Aeneas, som under medeltiden räknades som stamfader för flera europeiska folk.

⁴ Svithiod det stora (det klassiska Scythia magna) betecknar södra Ryssland (mellan Karpaterna och Don).

⁵ Serkland är »Saracenernas land» (västra Asien och norra Afrika).

⁶ Blåland, blåmännens (dvs. negrernas) land, Afrika.

⁷ Tanais är det klassiska namnet på den ryska floden Don.

⁸ Vanaland = vanernas land; Vanahem = vanernas hem.

Kap. 2. Om Oden.

Landet öster om Tanakvisl i Asien kallades Asa- eller Åsahem¹; den förnämsta borgen som var i landet kallade de Asgård². I borgen härskade en hövding, som hette Oden; där var en stor offerplats. Det var dar sed, att tolv tempelpräster voro de främsta; de skulle råda för offren och för domar mellan männen. De kallades diar³ eller drottnar⁴, och dem skulle allt folket tjäna och ära. Oden var en stor krigare, han for vida omkring och underlade sig många riken. Han var så segersäll, att han hade framgång i varje strid, och därav kom det sig, att hans män trodde att han hade segern i sin hand i varje drabbning. Han hade den seden, då han sände sina män i striden eller skickade av sändebud, att han före deras avfärd lade händerna på huvudet på dem och välsignade dem; de trodde att då skulle det gå dem väl. Så var det också med hans män; var helst de kommo i nöd på sjön eller till lands, så åkallade de honom och trodde sig alltid få hjälp därav; de tyckte sig äga all sin tröst hos honom. Han for ofta så långt bort, att han var borta på färden i många år.

¹ Åsaland = åsarnas land; Åsahem = åsarnas hem.

² Asgård är enl. den fornnordiska mytologiska diktningen namnet på gudarnas boning.

³ Ordet diar, som sannolikt är lånat från det forniriska språket, synes urspr. betyda »gudar» (i denna betydelse förekommer det i en isländsk (likt från 900-talet).

⁴ Drotten betyder »herre», »furste», »konung».

Kap. 3. Om Oden och hans bröder.

Oden hade två bröder; den ene hette Ve och den andre Vile. Dessa bröder styrde riket, då han var borta. Det hände en gång, då han hade farit långt bort och varit länge borta, att åsarna trodde att han icke skulle komma hem igen. Bröderna delade då arvet efter honom, och hans hustru Frigg togo båda till äkta. Men snart därefter kom Oden hem, och han tog då sin hustru till sig.

Kap. 4. Strid med vanerna.

Oden drog med en här emot vanerna, men dessa höllo väl stånd emot honom och värjde sitt land. Än hade den ena och än den andra parten seger; de härjade varandras land och gjorde varandra skada. Men då båda blevo leda av detta, stämde de möte för att förlikas, slöto fred och gåvo varandra gisslan. Vanerna lämnade sina främsta män, Njord den rike och hans son Frö, och åsarna gåvo i gengäld en man, som hette Höne, vilken de sade vara väl skickad till att vara hövding; han var en storväxt, och mycket vacker man. Jämte honom sände åsarna en man, som hette Mime, en mycket vis man, och vanerna lämnade i gengäld den, som var visast bland dem; han hette Kvase. När Höne kom till Vanahem, gjordes han genast till hövding; Mime gav honom råd i allt. Men då Höne var på ting eller sammankomster utan att ha Mime med sig och något kinkigt mål förelades honom, så svarade han alltid detsamma: »må andra råda», sade han. Då började vanerna misstänka, att åsarna hade svikit dem vid bytet av männen. De togo Mime och halshöggo honom och sände huvudet till åsarna. Oden tog huvudet och smorde det med örter, som hindrade det från att ruttna, kvad trollsånger över det och ställde genom sina hemliga konster så till, att det talade med honom och uppenbarade honom många fördolda ting. Njord och Frö satte Oden till offerpräster, och de voro diar tillsamman med åsarna. Njords dotter var Fröja; hon var offerprästinna. Hon var den som först lärde åsarna den trolldom som var bruklig bland vanerna. Då Njord var hos vanerna, hade han haft sin syster till hustru, ty det var lag bland dem; deras barn voro Frö och Fröja. Men hos åsarna var det förbjudet att gifta sig med så nära fränder.

Kap. 5. Om Gevjon.

En stor fjällrygg sträcker sig från nordost till sydväst och bildar gräns mellan Svithiod det stora och andra länder¹. Söder om fjället är det icke långt till Turkarnas land²; där hade Oden stora besittningar. Vid den tiden foro de romerska härförarna vida omkring i världen och underkuvade alla folk, och många härskare flydde för den ofredens skull från sina riken. Men eftersom Oden var framsynt och trollkunnig, så visste han, att hans ättlingar skulle bo på norra sidan av jorden. Han satte sina bröder, Ve och Vile, att härska över Asgård, men själv drog han bort och med honom alla diarna och många av hans undersåtar. Han for först västerut till Gårdarike³ och sedan söderut till Saxland⁴. Han hade många söner. Han underlade sig stora delar av Saxland och satte sina söner till att styra landet där.

Sedan for han norrut till havet och tog sig boning på en ö; det stället heter nu Odense på Fyn. Han sände Gevjon norrut⁵ över sundet för att leta efter land; hon kom till Gylve⁶, och han gav henne ett plogland. Därefter for hon till Jotunheimar⁷ och födde där med en jätte fyra söner. Dem förvandlade hon till oxar, spände dem för plogen och drog landet ut i havet och västerut till midt emot Odense, och det kallas nu Själland; där bodde hon sedan. Henne fick Odens son Skjold⁸ till hustru; de bodde i Leire⁹. Där hon plöjde ut landet är nu en sjö, som kallas Logen; fjärdarna i Logen¹⁰ ligga så som näsen på Själland. Så kvad Brage den gamle¹¹:

Den guldprydda Gevjon fordom med hast så det rök av öken – släpade bort från Gylve det land som ökade Danmark.

Fyra väldiga huvud och ögon två gånger fyra oxarna buro, som gingo framför den lösslitna gräsön.

Men då Oden sporde, att det var gott tillfälle att förvärva land österut hos Gylve, for han dit, och han och Gylve ingingo förlikning, ty Gylve trodde sig icke äga kraft att stå emot åsarna. Oden och Gylve bekämpade varandra ständigt med list och häxerier, och alltid segrade åsarna. Oden tog sin boning vid Logen på det ställe, som nu heter gamla Sigtuna, och reste där ett stort tempel och inrättade offer enligt åsarnas sed. Han tillegnade sig landet så vidt omkring, som han lät kalla det Sigtuna. Han gav boplatser åt tempelprästerna: Njord bodde i Noatuner, Frö i Uppsala, Heimdall på Himinbjorg, Thor på Thrudvang, Balder på Breidablik ¹². Alla gav han goda boplatser.

¹Härmed åsyftas Kaukasus, ehuru riktningen av bergsträckningen (i enlighet med den medeltida uppfattningen) är oriktigt angiven.

²Med Turkarnas land menas Mindre Asien och närgränsande länder (där de seldschukiska turkarna härskade sedan looo-talet).

³Gårdarike är Ryssland.

⁴ Saxland, dvs. norra Tyskland (Sachsarnas land).

⁵Rättare: österut.

⁶Gylve, en mytisk konung i Sverige; han omtalas även i Snorres Edda.

⁷Jotunheimar = jättarnas värld.

⁸Skjold (Sköld), dansk sagokonung, stamfader till Skjoldungarna (Sköldungarna), den äldsta danska konungaätten.

⁹ Leire, det gamla danska konungasätet (i närheten av Roskilde).

¹⁰ Logen (uttalas med öppet å-ljud) är Mälaren.

¹¹ Brage Boddesson »den gamle», den äldste norske skald, vars diktning vi känna, synes ha levat under förra hälften av 800-talet. Av hans dikter äro bevarade några fragment av »Ragnarsdråpa», som beskriver de mytiska och sagohistoriska bilderna på en sköld, som skalden fått av Ragnar Lodbrok.

¹² Noatuner, Himinbjorg (dvs. Himmelbergen), Thrudvang och Breidablik äro enligt den fornnordiska mytologiska diktningen namn på de nämnda gudarnas boningar i himmeln.

Kap. 6. Om Odens färdigheter.

Det säges med sanning, att då Åsa-Oden och med honom diarna kommo till Nordanlanden, införde de och lärde ut de färdigheter, som man sedan i lång tid har övat. Oden var den ypperste bland alla, och av honom lärde de alla färdigheterna, ty han var alltid den förste som kunde dem, och han kunde alltid de flesta. Men om det skall sägas, varför han hade så stort anseende, så hade det dessa orsaker: han var så fager och ståtlig till utseendet, när han satt tillsamman med sina vänner, att allas håg log därvid; men när han var i strid, syntes han förskräcklig för sina ovänner. Detta kom sig därav, att han förstod sig på att skifta utseende och hamn på vilket sätt han ville.

En annan färdighet som han hade var den, att han lade sina ord så klokt och vältaligt, att alla som hörde på tyckte, att det han sade var det enda riktiga. Han talade allt på vers, såsom nu det kvädes, som kallas skaldskap; han och hans tempelpräster kallas »sångsmeder», emedan skaldekonsten infördes av dem i Nordanlanden.

Oden kunde ställa så till, att hans fiender under striden blevo blinda eller döva eller skräckslagna, och att deras vapen icke beto mer än käppar; men hans egna män gingo fram utan brynja och voro galna som hundar eller vargar, beto i sina sköldar och voro starka som björnar eller tjurar; de dräpte männen, och varken eld eller järn bet på dem; det kallas bärsärkagång.

Kap. 7. Mera om Odens färdigheter.

Oden kunde skifta hamn. Kroppen låg då som sovande eller död, men själv var han fågel eller fyrfotadjur, fisk eller orm och for på ett ögonblick till avlägsna länder, i egna eller andras ärenden. Han kunde vidare med sina blotta ord släcka eld och stilla sjögång och vända vinden åt vilket håll han önskade. Han ägde ett skepp som hette Skidbladne¹, på vilket han for över stora hav och som kunde vecklas samman såsom en duk. Oden hade med sig Mimes huvud, och detta sade honom många tidender från andra världar. Stundom uppväckte han döda ur jorden eller satte sig under en hängd; därför kallades han gengångarnas herre eller de hängdes drotten. Han hade två korpar, som han hade lärt att tala; de flögo vida omkring över landen och bragte honom många tidender. Av allt detta blev han högeligen mångkunnig.

Alla dessa färdigheter lärde han ut med runor och sånger som kallas »galdrar»; därför kallas åsarna »galdrasmeder»². Oden kunde och övade själv den konst som kallas sejd och varmed följde den största makt; genom den lärde han känna människornas öden och framtida händelser, och genom den kunde han också bringa folk död eller olycka eller sjukdom och taga vettet eller kraften från människor och giva dem åt andra. Men när denna trolldom övas, följer därmed så stor djävulskap, att det ansågs skamligt för män att befatta sig därmed; därför lärde man prästinnorna denna konst. Oden visste, var begravna skatter voro dolda, och han kunde sådana trollsånger, att jorden och bergen och stenarna och högarna öppnade sig för honom; han band med blotta ord dem som bodde där och gick in och tog vad han ville.

Genom dessa konster blev han mycket namnkunnig; hans ovänner fruktade honom, men hans vänner satte sin lit till honom och trodde på hans kraft och på honom själv. Han lärde sina offerpräster de flesta färdigheterna; de kommo honom närmast i all kunskap och trollkunnighet. Många andra lärde dock mycket därav; därför har från dem häxkonsten spridt sig vida omkring och hållit sig kvar länge. Men till Oden och hans tolv hövdingar blotade människorna och kallade dem sina gudar och trodde länge på dem. Efter Odens namn är namnet Audun bildat³, och så ha män kallat sina söner; och av Thors namn äro bildade namnen Thore och Thoraren, eller också är det lagt till andra namn, såsom Steinthor och Havthor, eller förändrat på andra sätt.

¹ Detta skepp är eljest enligt den fornnordiska mytologien guden Frös attribut.

² Oden är enligt den gamla nordiska gudaläran runkunskapens, trolldomskonstens och poesiens fader. - »Galdrar» betyder trollsånger.

³ Denna Snorres mening är oriktig. Audun är bildat av audr, rikedom, och vinr, vän. Namnet var vanligt i Norge och på Island i gammal tid.

Kap. 8.Oden stiftar lagar.

Oden stiftade i sitt land samma lagar som hade gällt bland åsarna. Han förordnade, att alla döda män skulle brännas och deras ägodelar bäras på bålet med dem. Han sade, att var och en skulle komma till Valhall med den rikedom som han hade på bålet; han skulle också njuta det som han själv hade grävt ned i jorden. Askan av de brända liken skulle man bära ut på sjön eller gräva ned i jorden; efter framstående män skulle man göra en hög till minne, och efter alla män som visat någon manlighet skulle man resa bautastenar. Denna sed bibehöll sig sedan länge.

Man skulle offra vid vinterns inträde¹ för årsväxten och vid midvintern för god gröda; ett tredje blot skulle anställas vid sommarens början, det var offer för seger i strid. Över hela Svithiod gav man Oden skatt, en pänning för var näsa², men han skulle värja deras land mot ofred och blota för dem till god årsväxt.

Njord fick till hustru en kvinna som hette Skade. Hon ville icke leva samman med honom, utan gifte sig sedan med Oden. De hade många söner. En av dem hette Säming; om honom diktade Eyvind »skaldefördärvaren» detta:

Honom avlade Åsarnas fader^3, han som dyrkas av skalders släkte, avlade honom med jättedottern,

då Skade fordom och männens vän^4 bodde i Manhem. Många söner skidgudinnan^5 födde åt Oden.

Från Säming räknade Håkon jarl den mäktige⁶ härkomst. Detta Svithiod kallades Manhem⁷, och det stora Svithiod kallades Gudhem. Från Gudhem förtäljdes många märkliga tidender.

¹ Vinterns inträde = midten av oktober; sommarens början = midten av april.

² Dvs. för var person.

³ »Åsarnas fader» är Oden.

⁴ »Männens vän» betecknar Oden.

⁵ Skidgudinnan är den vinterliga gudomligheten Skade, Njords hustru, dotter till jätten Thjasse.

⁶ Denne, som spelade en stor roll i Norges historia under de sista decennierna av 900-talet, omtalas nedan i Harald gråfälls och Olav Tryggvessons historia. Till hans ära har Eyvind diktat det kväde, ur vilket versen ovan är hämtad (jfr s. 4 not l).

⁷ Manhem betyder sannolikt »människovärlden»; i varje fall har det tolkats så .av Snorre, såsom motsättningen mot Gudhem visar.

Kap. 9. Odens död.

Oden dog sotdöden i Svithiod. När han kände döden nalkas, lät han märka sig med spjutsudd och gjorde till sin egendom alla för vapen fallna män; han sade sig skola fara till Gudhem och där träffa sina vänner. Nu trodde svearna, att han hade kommit till det gamla Åsgård och skulle leva där för evigt. Då blev tron på Oden och åkallan av honom åter mäktig. Ofta tyckte svearna sig se honom uppenbara sig för dem före stora strider. Han gav somliga seger, men somliga kallade han till sig; bådadera syntes dem godt. Oden blev bränd efter döden, och denna likbränning gjordes mycket präktig. Det var deras tro, att ju högre röken steg upp i luften, desto högre plats hade den brände i himmelen, och att han vore desto rikare, ju mera gods som brändes med honom.

Njord från Noatuner blev nu härskare över svearna och höll offren vid makt. Honom kallade svearna då för sin konung, och han tog skatt av dem. I hans dagar rådde god fred och allt slags godt år, så att svearna trodde, att Njord rådde för årsväxten och för människors välstånd. Under hans tid dogo de flesta av diarna och blevo alla brända; till alla offrade man sedan. Njord dog sotdöden; han lät också märka sig åt Oden, innan han dog. Svearna brände hans lik och gräto mycket vid hans grav.

Kap. 10. Frös död.

Frö tog emot riket efter Njord; han blev kallad konung över svearna och tog skatt av dem. Han var vänsäll och årsäll liksom hans fader. Frö byggde i Uppsala ett stort tempel och grundade där sitt huvudsäte¹; han skänkte därtill alla sina inkomster, land och gods. Därigenom uppkom Uppsala öd², som har bestått allt sedan.

I hans dagar började Frode-freden³; då var också god årsväxt i alla länder. Svearna tillskrevo Frö detta, och han blev mer dyrkad än andra gudar, emedan folket under hans tid blev rikare än förr genom fred och god äring. Gerd Gymesdotter hette hans hustru⁴; deras son hette Fjolne. Frö kallades med ett annat namn Inge. Namnet Inge brukades sedan länge i hans ätt såsom furstenamn, och hans ättlingar kallades för Ynglingar ⁵.

Frö blev sjuk, och då sjukdomen tog en svår vändning, funno männen på följande råd. De läto endast få män komma till honom och byggde en stor hög, som de försågo med en dörr och tre gluggar. Då Frö var död, buro de honom i hemlighet till högen och sade för svearna, att han levde; de vaktade honom där i tre år, och all skatten hällde de ned i högen, guldet i en glugg, silvret i en annan, kopparpänningarna i en tredje. Då fortfor den goda årsväxten och freden att råda.

Fröja uppehöll sedan offren, ty hon var den enda som levde kvar av gudarna. Hon blev mycket namnkunnig, så att med hennes namn skulle alla kvinnor av förnäm börd kallas »fruar», såsom de nu heta; så hette också var och en »fröja» över sin egendom, men den »husfröja» som äger gård⁶. Fröja var mycket ostadig till sinnet. Od hette hennes make. Hennes döttrar hette Hnoss och Gersime; de voro mycket fagra, och med deras namn nämnas de dyrbaraste klenoder⁷.

Då svearna fingo veta, att Frö var död, men den goda årsväxten och freden likväl fortforo, trodde de, att så skulle det förbliva, så länge Frö stannade i Svithiod; därför ville de icke bränna hans lik. De kallade honom för världens gud och offrade mest till honom för årsväxt och fred alltjämt sedan.

¹ Uppsala betecknar här, liksom alltid annorstädes hos Snorre, Gamla Uppsala. Här fanns i forntiden ett berömt tempel, där de svenska huvudgudarna Frö, Tor och Oden hade sin kult.

² Uppsala öd kallades under forn- och medeltiden de gods i skilda delar av landet, av vilka konungen hade sitt underhäll. Huru dessa gods kommit att tillhöra konungen, vet man icke; dock ha de möjligen, åtminstone till någon del, sin upprinnelse i gåvor till Uppsala tempel, som förestods av Uppsalakonungarna.

³ Frode är en dansk sagokonung, vars regeringstid (som av Snorre i hans Edda förläggcs till tiden för Kristi födelse) säges ha varit sällsynt fredlig och lycklig.

⁴ Enligt en av den äldre Eddans mytiska dikter är Gerd en dotter till jätten Gyme; till henne fattade Frö en häftig kärlek och lyckades till slut genom trolldom även vinna hennes genkärlek. Denna myt är säkerligen en s. k. fruktbarhetsmyt (föreningen mellan en manlig och en kvinnlig fruktbarhetsgudomlighet). Frö var årsväxtens gud. — Deras son Fjolne kännes icke från annan källa. Däremot förekommer namnet Fjolne såsom ett av Odens många binamn.

⁵ Namnet Ynglingar ansluter sig närmast till den västnordiska formen av Inges namn, Yngve.

⁶ Ordet »fru» — ett län frän lågtyskan — är nära besläktat med gudinnenamnet Fröja, som egentligen är ett appellativum med betydelsen »härskarinna». Sammansättningen »husfröja» (isländska húsfreyja, fornsvenska husfröa) betyder »husmoder», »hustru».

⁷ Hnoss och Gersime betyda båda »dyrbarhet» »klenod».

Kap. 11. Konung Fjolnes död.

Fjolne, son till Inge-Frö, rådde därefter över svearna och Uppsala öd; han var mäktig och årsäll och fredsäll. Fred-Frode satt då i Leire. Emellan dessa båda konungar rådde vänskap, och de brukade bjuda varandra till sig. Då Fjolne for till Frode på Själland, tillreddes där ett stort gästabud, och till detta bjöds vida omkring i landen. Frode hade ett stort boningshus; där var byggt ett stort kar, många alnar högt och sammanfogat med grova timmerstockar. Det stod i en undre kammare, men ovanför var ett loft med öppet golv, så att man därifrån hällde ned brygden och blandade karet fullt med mjöd. Det var en övermåttan stark dryck. Om kvällen ledsagades Fjolne och hans följe till härbärge i det närmaste loftsrummet. Om natten gick han ut i svalgången för att göra sitt tarv. Han var yr av sömn och dödligt drucken. Då han vände tillbaka till sovrummet, gick han fram längs svalgången till den andra loftsdörren och steg in där, miste fotfästet och föll i mjödkaret och omkom där. Så säger Thjodolv från Hvine:

Dödens bud, som nådde Fjolne, fick fullbordan i Frodes boning.

Det vindlösa hornens hav^1- så ville ödet - blev furstens bane.

Svegde tog riket efter sin fader. Han avlade det löftet att uppsöka Gudhem och Oden den gamle, Han for med tolv män vida omkring i världen. Han kom ända ut till Turkarnas land och till Svithiod det stora och träffade där många fränder. På den färden var han i fem år; därefter kom han tillbaka till Svithiod och stannade hemma en tid. Han hade ute i Vanahem fått en hustru, som hette Vana; deras son hette Vanlande.

¹ »Det vindlösa hornens hav» (det hav ur vilket hornen fyllas) mjödkaret.

Kap. 12. Om Svegde.

Svegde for ännu en gång för att uppsöka Gudhem. I östra Svithiod finns en stor gård som heter Sten; där ligger en sten så stor som ett hus. En kväll efter solnedgången, då Svegde gick från dryckeslaget till sovkammaren, tittade han bort emot stenen och fick se, att en dvärg satt under den. Svegde och hans män, som voro mycket druckna, sprungo bort till stenen. Dvärgen stod i öppningen och ropade på Svegde och bad honom gå dit in, om han ville träffa Oden. Svegde sprang in i stenen, men stenen slöt sig genast bakom honom, och Svegde kom icke igen. Så säger Thjodolv från Hvine:

Den dagskygge^1 dvärgasläktens salväktare^2 narrade Svegde, då den storsinte Dusles ättling^3

efter dvärgen lopp in i stenen, och Sokkmimes^4 glänsande sal, den av jättar byggda, slukade fursten.

¹ Dvs. som fruktar dagsljuset; enligt folktron tålde dvärgarna icke dagsljuset.

² »Dvärgasläktens salväktare», d. ä. väktaren av dvärgarnas sal (berget).

³ Dusles ättling betecknar Svegde; vem Dusle är, är emellertid obekant.

⁴ Sokkmime är namn pä en jätte; »jättens glänsande sal» är berget. Enligt folktron bodde jättarna ofta i berg.

Kap. 13. Om Vanlande.

Vanlande hette Svegdes son, som tog riket efter denne och rådde över Uppsala öd; han var en stor krigare och for vida omkring i landen. Han uppehöll sig en vinter i Finland hos Snö den gamle och fick där hans dotter Driva till äkta. Men om våren drog han bort. Driva stannade kvar, och han lovade att komma tillbaka efter tre år; men han kom icke på tio år. Då skickade Driva bud efter sejdkvinnan Huld, men sände sin och Vanlandes son Visbur till Svithiod. Driva köpte sejdkvinnan Huld till att genom trollkonster locka Vanlande till Finland eller i annat fall döda honom. Då trolldomen övades, var Vanlande i Uppsala; han fick strax lust att fara till Finland, men hans vänner och rådgivare förbjödo honom det och sade, att hans reslust måtte bero på häxeri av finnarna. Då blev han tung av sömn och lade sig att sova. Men just som han hade somnat, ropade han och sade, att maran trampade honom. Hans män sprungo fram och ville hjälpa honom, men när de togo i huvudet, så trampade hon på hans ben, så att de voro nära att brista; de togo då i benen, men då kramade hon huvudet, så att det blev hans bane. Svearna togo hans lik och brände det vid en å, som heter Skuta; där restes bautastenarna över honom. Så säger Thjodolv:

Vanlande till Viles broder^1 visad blev av den onda häxan, då den trollfödda. Nattens Hild^2

trådde till döds männens fiende^3. Den givmilde fursten, kvävd av maran, brändes sedan på Skutas bädd^4.

¹ Viles broder är Oden. Att Vanlande visades till Oden, är en omskrivning för att han blev dödad.

² »Nattens Hild», eg. »Nattens gudinna», är den under natten verksamma maran.

³ »Männens fiende» är krigaren, den krigiske fursten (Vanlande).

⁴ Då Skuta icke är uppvisat som verkligt namn på någon å i Sverige, har det av somliga forskare antagits, att skuta här borde fattas som appellativum, och att diktaren således ville säga, att Vanlande brändes på sitt skepp. Ett dylikt begravningssätt omtalas nedan i kap. 23.

Kap. 14. Visburs död.

Visbur tog arv efter sin fader Vanlande. Han tog till hustru en dotter till Aude den rike och gav henne i bröllopsgåva tre stora gårdar och ett guldsmycke. De hade två söner, Gisl och Andur¹. Men Visbur övergav henne och tog en annan hustru, och hon for då hem till sin fader med sina söner.

Visbur hade en son, som hette Domalde. Domaldes styvmor lät trolla olycka över honom. Då Visburs söner voro tolv och tretton år gamla, foro de till honom och krävde sin moders bröllopsgåva, men han ville icke betala ut den. Då spådde de, att guldsmycket skulle bliva till bane för den bäste mannen i hans ätt, och foro därifrån och hem.

Nu grepo de åter till trolldom, och sejd övades för att de skulle få makt att dräpa sin fader. Sejdkvinnan Huld sade dem, att hon genom sina trollkonster skulle kunna åstadkomma detta och det med, att släktdråp skulle ständigt förekomma inom Ynglingarnas ätt alltsedan. De samtyckte därtill. Därefter samlade de folk, överföllo Visbur oförvarandes om natten och brände honom inne. Så säger Thjodolv:

Havets broder^2, den aldrig mättade, slök med glupskhet Visburs kropp, då försvararna av kungasätet^3

äggade honom mot sin fader, och den tjutande glödhunden^4 härskaren bet i hans eget hus.

¹ Gisl betyder »skidstav» och Andur »skida». De äro liksom de i kap. 13 omtalade Snö och Driva mytiska vinterliga väsen.

² Havets (Hle´s broder) är enligt en gammal mytisk genealogi elden (Loge).

³ »Försvararna av kungasätet» äro de förskjutna sönerna, som gjorde sina arvsanspräk på tronen gällande.

⁴ Dvs. elden.

Kap. 15. Domaldes död.

Huld övar trolldom mot Domalde.

Domalde tog arv efter sin fader Visbur och rådde över riket. I hans dagar blev det i Svithiod svält och nöd. Då anställde svearna stora offer i Uppsala. Första hösten blotade de oxar, men årsväxten förbättrades icke. Den andra hösten blotade de människor, men äringen blev som förut eller sämre. Den tredje hösten kommo svearna manstarka till Uppsala, då bloten skulle äga rum. Hövdingarna höllo rådslag och blevo ense om att Domalde, deras konung, var skuld till missväxten, och tillika, att de skulle offra honom för att få en god äring, överfalla och dräpa honom och färga altaret med hans blod. Så gjorde de också. Så säger Thjodolv:

Det hände fordom, att svärdbärarna^l färgade jorden med sin herres blod och männen lyfte blodiga vapen

från den fallne Domaldes lik, då Svearnas folk, efter äring begärligt, grymt offrade jutarnas ovän^2.

¹ Dvs. krigarna, männen.

² »Jutarnas ovän» är Domalde.

Kap. 16. Domars död.

Domar hette Domaldes son, som därnäst rådde över riket. Han regerade länge, och det var god äring och fred i hans dagar. Om honom förtäljes icke något annat, än att han dog sotdöden i Uppsala och fördes till Fyrisvallarna och brändes där på åbrinken; och där stå hans bautastenar. Så säger Thjodolv:

Jag ofta sport kunniga män, om de kände konungens grav, om de visste, var väl Domar

buren blev på det knastrande bålet. Nu jag vet, att Fjolnes ättling, av sjukdom död, brändes vid Fyris.

Kap. 17. Dyggves död.

Dyggve hette Domars son, som därnäst rådde över riket. Om honom förtäljes intet annat, än att han dog sotdöden. Så säger Thjodolv:

Ej jag döljer, att Hels härskarinna^1 har sin fröjd åt Dyggves lik. Ulvens och Narves bleka syster^2

skulle välja en konungboren, Lokes dotter^3 lockat har härskaren över Inges folk^4

Dyggves moder var Drott, dotter till konung Danp, son till Rig, som först av alla kallades »konung» på nordiskt tungomål. Hans ättlingar buro sedan ständigt konunganamnet som sitt förnämsta värdighetsnamn. Dyggve var den förste av sin ätt som kallades konung; förut kallades de »drottnar» och deras hustrur kallades drottningar och hirden⁵ kallades »drott». Men Inge eller Ingune kallades alltid var och en av den ätten, och alla tillsamman kallades de Ynglingar. Drottning Drott var syster till konung Dan den högmodige, efter vilken Danmark har fått sitt namn.

¹ Hels (dödsrikets) härskarinna, d. ä. dödsgudinnan.

² Dödsgudinnan Hel är enligt den fornnordiska mytologiska diktningen syster till Fenresulven och halvsyster till Narve. Alla tre äro barn till Loke.

³ Se noten ovan.

⁴ Inges folk är svearna. Jfr kap. I o ovan.

⁵ Hird kallades i gammal tid i Norge den krigarskara, som utgjorde konungens närmaste omgivning (livvakt) och kärntruppen i hans här. Institutionen som sådan är (ehuru under annat namn) urgammal, men fick under vikingatiden och tiden närmast därefter en fastare organisation och indelades i olika klasser med skilda tjänsteuppdrag och värdigheter. Snorre har här överfört namnet pä svenska förhållanden.

Kap. 18. Om Dag den vise.

Dag hette konung Dyggves son, som tog konungadömet efter honom. Han var en så vis man, att han förstod fåglarnas tal. Han hade en sparv, som sade honom många tidender; den plägade flyga till olika länder.

Det hände en gång, att sparven flög till Reidgotaland¹ till en gård, som hette Vorve. Han flög till en bondes åker och tog sig föda; bonden kom ut, tog upp en sten och slog ihjäl sparven. Konung Dag blev illa till mods över att sparven icke kom hem. Han offrade då en galt för att utforska saken och fick det svaret, att hans sparv hade blivit dräpt på Vorve. Sedan uppbådade han en stor här och for till Gotland², och när han kom till Vorve, gick han i land med sin här och härjade; folket flydde undan vidt och bredt omkring. När det led mot kvällen, förde Dag sin här ned till skeppen; han hade då dräpt många människor och tagit många till fånga. Men då de gingo över en å vid ett ställe, som heter Skjotansvad eller Vapnavad, sprang en arbetsträl fram på åkanten och slungade en hötjuga midt i flocken; den träffade konungen i huvudet, och han föll genast av hästen och dog. På den tiden kallades en krigande hövding för »gram», och krigarna kallades »gramar». Så säger Thjodolv:

Jag sport att Dag, efter ära lysten, på dödens bud trädde an sin färd, då den kloke spjutsvingaren till Vorve kom, sin sparv att hämnas.

Och det budet hem till Svithiod kungens skara från dråpet bar, att den »gramen» sin bane fick, då en hötjuga honom fällde.

¹ Reidgotaland är eg. Reidgoternas (dvs. östgöternas) land i sydöstra Europa. I de gamla nordiska källorna betecknar det emellertid dels Jutland, dels Danmark. Det senare synes här vara åsyftat.

² Gotland här = det nyss nämnda Reidgotaland.

Kap. 19. Om Agne.

Agne hette Dags son, som var konung efter honom, en mäktig och berömd man, en stor krigare och en framstående man i alla stycken. Det hände en sommar, att konung Agne for med sin här till Finland och gick i land och härjade där. Finnarna drogo samman mycket folk och foro till strid. Froste hette deras hövding. Där blev en väldig drabbning, och konung Agne segrade; Froste föll och mycket folk med honom. Konung Agne for härjande omkring i Finland, underlade sig landet och tog ett ofantligt byte. Han tog också och förde med sig Frostes dotter Skjalv och dennas broder Loge.

Då han kom hem, lade han till vid Stocksund. han lät resa sina tält söderut på ängen, som då var skogbevuxen. Konung Agne innehade då det guldhalsband, som Visbur hade ägt. Konung Agne gick att taga Skjalv till hustru. Hon bad honom att göra arvöl efter hennes fader, och han bjöd då till sig många stormän och gjorde ett präktigt gästabud. Han hade blivit mycket namnkunnig genom denna färd. Där höllos stora dryckeslag. Då konung Agne blev drucken, bad Skjalv honom att väl taga vara på smycket, som han hade om halsen; han tog smycket och band det säkert fast vid halsen, innan han gick att sova. Tältet stod vid skogen, och ett högt träd reste sig över det, som skulle skydda mot solhettan. Men då konung Agne hade somnat, tog Skjalv ett tjockt snöre och fäste det under halsbandet; hennes män slogo omkull tältstängerna, kastade öglan av snöret upp i trädets grenar och drogo sedan till, så att konungen kom att hänga ända uppe vid grenarna. Detta blev hans bane.

Skjalv och hennes män flydde ombord på skeppen och rodde bort. Agnes lik blev bränt där, och detta ställe, öster om Tören och väster om Stocksund⁴, kallas sedan för Agnafit^ä. Så säger Thjodolv;

Ett under jag kallar, om Agnes här mycket prisade Skjalvs gärning, då Loges syster^3 den högborne

med halsbandet i luften höjde, honom som vid Törn skulle tämja Signys makes svala häst^4.

¹ Tören avser troligen det nuvarande Södertörn.

² Belägenheten av de här omtalade Stocksund och Agnafit är mycket omtvistad. Enligt den vanligaste meningen betecknar Stocksund det nuvarande Norrström, Agnafit någon del av Stadsholmen i Stockholm. Om detta är riktigt, borde det i st. f. öster om Tören och väster om Stocksund rätteligen heta: norr om Tören och söder om Stocksund.

³ Loges (eldens) syster är Skjalv (jfr texten ovan). Dessa och deras fader Froste (kölden) äro mytiska personligheter.

⁴ Signys make är Hagbard. Uttrycket »Hagbards häst» betecknar galgen, med syftning pä den bekanta sagan om Hagbard och Signe, enligt vilken Hagbard, då han förklädd besökte sin älskade, blev tagen till fånga och av hennes fader Sigar dömd till att hängas.

Kap. 20. Om Alrek och Erik.

Agnes söner, som voro konungar efter honom, hette Alrek och Erik. De voro mäktiga män och stora krigare och väl förfarna i alla färdigheter. De hade för sed att rida på hästar och att tämja dem både till gång och hastigare lopp. De kunde detta bäst av alla och tävlade ivrigt om vem som red bäst eller hade de bästa hästarna. Det hände en gång, att de båda bröderna redo ensamma bort från de andra männen med sina bästa hästar. De redo ut på några slätter och kommo icke tillbaka. Man for och letade efter dem och fann dem båda döda och med krossade huvud, men de hade inga andra vapen än betslen till hästarna, och man tror, att de slagit ihjäl varandra med dem. Så säger Thjodolv:

Alrek föll, där åt Erik broderns vapen bragte döden, och med hästens huvudremmar

Dags ättlingar dräpte varandra. Ej förr man sporde, att Inges ätt^1 bar i striden betsel som vapen.

¹ Inges ätt, dvs. konungar av Ynglingaätten.

Kap. 21. Om Alv och Inge.

Alreks söner voro Inge och Alv, som därnäst blevo innehavare av konungadömet i Svithiod. Inge var en stor krigare och mycket segersäll, vacker och väl förfaren i alla färdigheter, stark och mycket tapper i striden, givmild och munter. Av allt detta blev han namnkunnig och vänsäll. Konung Alv, hans broder, satt hemma och drog icke i härnad. Han fick tillnamnet Älvse¹; han var en tystlåten, härsklysten och otillgänglig man. Hans moder hette Dageid och var dotter till konung Dag den mäktige, från vilken Daglingarna härstamma.

Alv hade en hustru vid namn Bera, en mycket vacker, duglig och gladlynt kvinna. Inge Alreksson hade såsom ofta förut en höst kommit hem till Uppsala från sina vikingafärder och var då mycket namnkunnig. Han satt ofta i dryckeslag till sent på kvällen, men konung Alv gick tidigt till sängs. Drottning Bera satt ofta uppe om kvällarna, och hon och Inge sutto och talade med varandra. Alv talade ofta därom och bad henne gå tidigare till sängs; han ville icke, sade han, ligga vaken och vänta på henne. Hon svarade, att den kvinna vore lycklig, som hellre hade Inge till man än Alv. Denne blev mycket vred, då hon ofta upprepade detta yttrande.

En afton gick Alv in i salen, då Inge och Bera sutto i högsätet och talades vid. Inge hade ett svärd liggande över knäet. Männen voro mycket druckna och gåvo icke akt på att konungen kom in. Konung Alv gick fram till högsätet, drog sitt svärd, som han hade dolt under kappan, och genomborrade sin broder Inge. Inge sprang upp, drog sitt svärd och gav Alv banehugg, och så föllo båda till golvet. Alv och Inge blevo höglagda på Fyrisvallarna. Så säger Thjodolv:

Tempelaltarets trogne vårdare^2 genom Alv sin bane fick, då avundsjuk sitt vassa svärd kungen färgade i Inges blod.

Rysligt det var, att Bera skulle de båda kämparna ägga till dråp, där bröder blevo utan orsak av avundsjuka varandras bane.

¹ Älvse är ett smeknamn, ungefär »den lille Alv.» Det synes här ha en något nedsättande betydelse.

² »Tempelaltarets trogne vårdare» kallas Inge, emedan han såsom konung hade att upprätthålla offertjänsten.

Kap. 22. Konung Hugleiks fall.

Hugleik hette Alvs son, som tog konungadömet över svearna efter de båda bröderna; ty Inges söner voro då ännu barn. Konung Hugleik var ingen krigare, utan satt hemma i lugn och ro; han var mycket rik och gnidig. Han hade vanligen i sin hird alla slags lekare, harpspelare, gigspelare och fidlare. Han hade också hos sig sejdmän och allt slags trollkunnigt folk.

Hake och Hagbard hette två bröder, som voro mycket namnkunniga. De voro sjökonungar och hade stor här; de foro stundom tillsamman på vikingatåg, stundom var för sig. Många kämpar funnos hos var och en av dem. Konung Hake for med sin här till Svithiod emot konung Hugleik, och denne samlade en här för att möta honom. Till hans hjälp kommo två bröder, Svipdag och Geigad, båda namnkunniga män och de största kämpar. Konung Hake hade med sig tolv kämpar; där var då också Starkad¹ den gamle hos honom. Konung Hake var också själv en stor kämpe, De möttes på Fyrisvallarna, och det kom till ett stort slag. Hugleiks folk föll snart. Då gingo kämparna Svipdag och Geigad fram till strid, men av Hakes kämpar gingo sex emot vardera av dem, och de blevo tagna till fånga. Då trängde konung Hake in i konung Hugleiks sköldborg och dräpte honom och hans två söner. Därefter flyddesvearna, och konung Hake lade landet under sig och blev konung över svearna. Han stannade i landet i tre år, men medan han så satt stilla, foro hans kämpar ifrån honom på vikingafärd och skaffade sig gods och guld.

¹ Starkad är en berömd fornnordisk sagohjälte, bekant bl. a. från sägnerna om Bråvallaslaget, där han deltog på Sigurd Rings sida emot Harald Hildetand.

Kap. 23. Konung Gudlaugs död.

Jorund och Erik voro söner till Inge Alreksson. De lågo ute i härnad under hela denna tid och voro stora krigare. En sommar härjade de i Danmark; de träffade då konung Gudlaug från Hålogaland och hade med honom en strid, som slutade så, att Gudlaugs skepp blev avröjt och han själv tagen tillfånga. De förde honom i land vid Straumeyjarnes¹ och hängde honom där. Hans män uppkastade en hög över honom. Så säger Eyvind »skaldefördärvaren»:

Men Gudlaug måste tämja Sigars häst^2, då österkonungarna^3 honom våldförde och Inges söner den givmilde fursten i trädet höjde.

Och det liktyngda kalla trädet^4 lutar på näset, där vikarna delas. Där är allkänt av konungens grav Straumeyjarnes och med stenar märkt.

Bröderna Erik och Jorund blevo mycket namnkunniga genom denna bragd och hade nu mycket större anseende än förut. De sporde, att konung Hake i Svithiod hade sänt ifrån sig sina kämpar; de styrde då mot Svithiod och samlade en här. Då svearna fingo veta, att Ynglingarna hade kommit dit, slöt sig en ofantlig här till dem. De foro in i Logen och styrde mot Uppsala för att möta konung Hake. Denne drog emot dem på Fyrisvallarna, men hade en mycket mindre här. Det blev en väldig drabbning. Konung Hake gick fram med sådan kraft, att han fällde alla, som kommo honom nära, och till sist fällde han konung Erik och högg ned de båda brödernas baner. Då flydde konung Jorund och allt hans folk till skeppen. Konung Hake fick så stora sår, att han förstod att hans levnadsdagar icke skulle bliva många. Han lät då taga ett långskepp som han ägde, lasta det med fallna män och vapen, föra det ut på havet, lägga rodret i lag och hissa seglet, tända eld i töreved och göra ett bål på skeppet. Vinden var från land. Hake var död eller nära döden, då han lades på bålet. Skeppet seglade sedan brinnande ut på havet, och denna händelse blev mycket omtalad länge därefter⁵

1 Någon ort med detta namn känner man numera icke.

2 »Sigars häst» kallas galgen med anspelning på den ynglingaättens h. kap. 19 not 4 nämnda sagan, enligt vilken Sigar lät hänga Hagbard. Uttrycket är mindre lyckligt än det a. st. omtalade »Hagbards häst».

3 Österkonungarna, dvs. konungarna frän det österut belägna Svithiod.

4 »Det liktyngda kalla trädet» är galgen.

5 Seden att begrava de döda på detta sätt synes i Norden tillhöra den äldre folkvandringstiden. Senare begrovs den döde ofta i en hög tillsammans med sitt skepp.

Kap. 24. Jorunds död.

Konung Inges son Jorund var konung i Uppsala. Han styrde landet, men var om sommaren ofta på härnadståg. En sommar for han med sin här till Danmark. Han härjade på Jutland och for om hösten in i Limfjorden och härjade där; han låg med sitt folk i Oddesund. Då kom hålögernas konung Gylaug, son till den förut omtalade Gudlaug, dit med en stor här. Han lade till strid mot Jorund, men då landets innevånare blevo varse detta, samlades de från alla håll med stora och små skepp. Jorund blev besegrad av övermakten och hans skepp avröjt; själv sprang han över bord, men blev tillfångatagen och förd i land. Konung Gylaug lät resa en galge, förde Jorund dit och lät hänga honom. Så slutade hans liv. Så säger Thjodolv:

Jorund blev - det är länge sedan - livet berövad i Limfjorden, då den högbröstade rephästen^1

bära fick Gudlaugs bane ^2, och Hagbards hårda snöre^3 snoddes om halsen på hersars herre^4.

¹ »Den högbröstade rephästen» betecknar galgen.

² Gudlaugs baneman är Jorund (se kap. 23 ovan).

³ »Hagbards härda snöre» är repet (varmed Hagbard blev hängd). Jfr ynglingaättens h. kap. 19 not 4.

⁴ Herse kallades i Norge i gammal tid den ärftlige hövdingen över ett härad. Deras »herre» är konungen. Här ha benämningarna överförts på svenska förhållanden.

Kap 25. Konung Auns död.

Aun eller Åne¹ hette Jorunds son, som var konung över svearna efter sin fader. Han var en vis man och en stor blotman, men han var icke någon krigare, utan satt hemma i landet.

Under den tid, då de nu omtalade konungarna regerade i Uppsala, rådde över Danmark först Dan den högmodige - han blev mycket gammal -, sedan hans son Frode den högmodige eller fridsamme, sedan dennes söner Halvdan och Fridleiv; dessa voro stora krigare. Halvdan var äldst och den ypperste i allt. Han for med sin här till Svithiod emot konung Aun. De hade några strider, och Halvdan segrade ständigt; slutligen flydde konung Aun till Västergötland. Han hade då varit konung i Uppsala i tjugo år; han stannade också tjugo år i Götaland², medan konung Halvdan var i Uppsala.

Konung Halvdan dog sotdöden i Uppsala och är höglagd där. Efter hans död kom konung Aun tillbaka till Uppsala; han var då sextio år gammal. Han anställde ett stort blot och offrade för att få långt liv; han skänkte sin son åt Oden såsom offer. Konung Aun fick av Oden det svaret, att han skulle leva ännu sextio år. Aun var nu konung i Uppsala i ytterligare tjugo år. Då kom Fridleivs son, Åle den oförvägne, med sin här till Svithiod och drog emot konung Aun. De hade flera strider, och Åle segrade ständigt; då flydde konung Aun för andra gången ur sitt rike och for till Västergötland. Ale var konung i Uppsala i tjugo år, innan Starkad den gamle dräpte honom.

Efter Åles fall for konung Aun åter till Uppsala och styrde riket ännu i tjugo år. Sedan gjorde han åter ett stort blot och offrade sin andre son. Då sade Oden honom, att han skulle leva, så länge han gav Oden en av sina söner vart tionde år, och att han skulle giva ett härad i sitt land namn efter talet på de söner, som han offrade åt Oden. Men då han hade offrat sju av sina söner, levde han i tio år så skröplig, att han icke kunde gå, utan blev buren på en stol. Då offrade han sin åttonde son och levde ännu i tio år, men låg nu till sängs. Därefter offrade han sin nionde son och levde i ytterligare tio år; han drack nu ur dihorn som ett spädbarn. Aun hade en son kvar, och han ville nu offra honom och giva Oden Uppsala och de härader som höra därtill och låta kalla det Tiundaland³; men svearna förbjödo honom det, och något offer blev icke av. Därpå dog konung Aun och blev höglagd vid Uppsala. Det kallas sedan »Åne-sot»⁴, om någon dör av ålder utan sjukdom. Så säger Thjodolv:

Aun fordom i Uppsala döden fick av ålderssvaghet. Lysten att leva, drack den gamle för andra gången ur horn som barn. Darrhändt han sträckte mot törstig mun

den smala delen av dryckeshornet; liggande drack han, som offrat sina söner, ur hornets spets. Ty mjödhornet den gråe drotten mäktade icke upprätt hålla.

¹ Om namnformen Åne se nedan not 4.

² Här Västergötland.

³ Tiundaland, ett av de tre folklanden i det forntida Uppland, har Snorre oriktigt uppfattat som »den tiondes land». I själva verket är det »de tio hundarenas, dvs. häradernas, land» (Tiu-hundaland).

⁴ »Åne-sot» (isländska Ánasótt) torde i själva verket vara bildat av ett ord med betydelsen »farfar» eller »morfar» och således egentligen beteckna :»farfars-(morfars-)sjukdom», »gammalmanssjukdom», dvs. »ålderdomssvaghet». Snorre har oriktigt uppfattat stället, som om Åne vore en biform till namnet Aun.

Kap. 26. Konung Egils död.

Egil. hette Aun den gamles son, som var konung efter sin fader i Svithiod. Han var icke någon krigare, utan satt hemma i lugn och ro. Tunne hette en av hans trälar, som förut hade varit hos Aun den gamle såsom dennes skattevaktare. Då Aun var död, tog Tunne en stor mängd gods och grävde ned det i jorden. Men då Egil hade blivit konung, satte han honom bland de andra trälarna. Tunne harmades över detta och rymde tillsammans med en hop andra trälar. De grävde upp godset som han hade gömt; han gav det åt sina män, och de togo honom till anförare. Sedan slöto sig många illgärningsmän till honom; de lågo ute i skogarna, men stundom strövade de ned i bygderna och plundrade eller dräpte folk. Konung Egil sporde detta och drog ut med sitt folk för att söka efter dem. Men en natt, då han hade tagit härbärge, kom Tunne dit med sitt folk och överrumplade dem och dräpte många av konungens män. När konung Egil märkte tumultet, ämnade han göra motstånd och lät sätta upp sitt baner, men många av hans män flydde ifrån honom. Tunne och hans män gingo djärvt till anfall, och konung Egil såg då ingen annan utväg än att fly. Tunne och hans män förföljde honom ända till skogen; därefter drogo de tillbaka till bygden, där de härjade och plundrade utan motstånd. Allt det gods som Tunne tog i bygden gav han åt sina män; därigenom blev han omtyckt och väl försedd med folk. Konung Egil samlade en här och drog till strid emot Tunne. De kämpade mot varandra, och Tunne vann seger, men konung Egil flydde och förlorade mycket folk.

Konung Egil och Tunne hade åtta strider, och Tunne segrade i alla. Därefter flydde konung Egil ur landet och begav sig till Danmark till Frode den tappre på Själland. Han lovade konung Frode skatt av svearna, om han ville hjälpa honom. Frode gav honom då en här och sina kämpar. Konung Egil for så tillbaka till Svithiod, men när Tunne sporde detta, drog han emot honom med sin här. Där blev en hård strid, Tunne föll, konung Egil övertog åter sitt rike och danerna foro åter hem. Konung Egil sände konung Frode stora och värdefulla gåvor varje år, men betalte ingen skatt till danerna; likväl blev vänskapen mellan honom och Frode beståndande.

Konung Egil styrde riket i tre år, efter det Tunne fallit. Då hände det i Svithiod, att en tjur som var ämnad till offer, var gammal och gödd så starkt, att han var folkilsken, och då man skulle taga fatt honom, sprang han till skogs, blev vild och uppehöll sig sedan länge i skogarna och gjorde människor stor skada. Konung Egil var en ivrig jägare; han red ofta om dagarna ut i skogarna för att jaga. Det hände en gång, att han hade ridit ut på jakt med sina män. Konungen hade länge förföljt ett villebråd och sprängde nu efter det i skogen bort från alla sina män. Då fick han syn på tjuren och red fram och ville dräpa honom. Tjuren vände sig emot honom, och konungen gav honom ett sting, men spjutet slant ur såret, och tjuren stötte hornen i sidan på hästen, så att denne genast föll utsträckt till marken och konungen med honom. Konungen sprang upp och ville draga sitt svärd, men tjuren stångade honom i bröstet, så att hornen trängde djupt in. Då kommo konungens män fram och dräpte tjuren. Konungen levde endast en kort stund. Han är högsatt vid Uppsala. Så säger Thjodolv:

Den lovsälle gudaättlingen^1 flydde ur landet för Tunnes makt. Men oxen vild sitt vassa pannsvärd^2 färgade rödt i Egils blod,

han som österut hade i skogen länge strövat till skräck för männen. Oxens svärd, det skidlösa^3, Skilvingars^4 ättling till hjärtat trängde.

¹ »Gudaättlingen» är den frän gudarna härstammande Ynglingakonungen Egil.

² »Pannsvärd» är en omskrivning för »horn».

³ »Oxens skidlösa (dvs. skida saknande) svärd» är hans horn.

⁴ »Skilvingar» är en benämning pä den svenska konungaätten eller en gren av densamma. Möjligen användes dock namnet här, liksom fallet är med flera andra ättenamn, budlungar, daglingar m. fl., blott som beteckning för »furstar» i allmänhet.

Kap. 27. Konung Ottars fall.

Ottar hette Egils son, som tog riket och konungadömet efter honom. Han höll icke vänskap med Frode. Frode sände då bud till konung Ottar för att kräva den skatt som Egil hade lovat honom. Ottar svarade, att svearna aldrig hade betalt skatt till danerna, och att han skulle handla på samma sätt. Sändebuden foro åter hem. Frode var en stor krigare. En sommar for han med sin här till Svithiod, gick i land där och härjade, dräpte många människor och tog andra tillfånga. Han tog ett ofantligt krigsbyte, brände också bygden vida omkring och härjade våldsamt.

Sommaren därpå for konung Frode på härnadståg i österväg¹. Då Ottar sporde, att konung Frode icke var hemma i sitt land, gick han ombord på. sina krigsskepp, for till Danmark och härjade där utan motstånd. Han fick höra, att en stor här var samlad på Själland, och styrde då västerut² till Öresund, seglade sedan söderut³ till Jutland och in Limfjorden, härjade på Vendel, brände och förödde landet. Vått och Faste hette två av Frodes jarlar; dem hade Frode satt till att värja landet i Danmark, medan han själv var borta ur riket. Då jarlarna sporde, att sveakonungen härjade i Danmark, samlade de en här, gingo ombord på sina skepp och seglade söderut³ till Limfjorden. De kommo där mycket oväntat över konung Ottar och lade genast till strid. Svearna gjorde tappert motstånd; på båda sidor föll mycket folk, men allt efter som männen föllo i den danska hären, kommo andra och flera från de kringliggande bygderna, och likaledes kommo dit alla de skepp som voro i närheten. Striden slöt så, att konung Ottar och största delen av hans här föll. Danerna togo hans lik, förde det i land och lade det på en hög, där de läto rovdjur och fåglar slita sönder det. De gjorde en kråka av trä och sände den till Svithiod med den hälsningen, att mera var icke deras konung Ottar värd. De kallade honom sedan Ottar Vendelkråka. Så säger Thjodolv:

Ottar föll, den raske kämpen, under örnens klor för daners vapen; honom örnen, långvägs kommen, med blodig klo på Vendel slet.

Det verket, vet jag, av Vått och Faste blev till sägen hos sveafolket, att Frodes jarlar på Ölandet hade dräpt den tappre fursten.

¹ Östervåg betecknar Östersjön och länderna däromkring, särskilt de på östra sidan belägna (Finland, Estland, Livland och Kurland).

² Västerut; rättare: norrut.

³ Söderut; rättare: västerut.

Kap. 28. Konung Adils giftermål.

Adils hette konung Ottars son, som tog konungadömet efter honom; han var länge konung och mycket rik. Han låg också några somrar på vikingafärd. Konung Adils kom med sin här till Saxland Där härskade en konung som hette Geirthjov. Hans hustru hette Ålov den mäktiga; deras barn omtalas icke. Konungen var icke hemma i landet. Konung Adils och hans män gingo upp till kungsgården och plundrade där. Några drevo kreaturen ned till stranden; de hade vaktats av trälar, karlar och kvinnor, och dem förde de alla med sig. Bland dem var en underbart vacker mö, som hette Yrsa.

Konung Adils for hem med sitt krigsbyte. Yrsa sattes icke bland trälarna. Det visade sig snart, att hon var klok och vältalig och väl kunnig i allt; männen tyckte mycket om henne och konungen mest. Det kom då därhän, att Adils gjorde bröllop med henne. Yrsa blev sålunda drottning i Svithiod och fick anseende som en mycket duktig kvinna.

Kap. 29. Konung Adils död.

Konung Helge Halvdansson härskade då i Leire. Han kom till Svithiod med en så stor här, att konung Adils icke såg någon annan utväg än att fly undan. Konung Helge gick i land, härjade och tog stort byte. Han tog drottning Yrsa tillfånga, förde henne med sig till Leire och tog henne till äkta; deras son var Rolv krake.

Då Rolv var tre år gammal, kom drottning Ålov till Danmark. Hon omtalade för Yrsa, att konung Helge, hennes gemål, var hennes fader och Ålov hennes moder. Yrsa for då tillbaka till Svithiod till Adils och var drottning där, så länge hon levde. Konung Helge föll på ett härnadståg. Rolv krake var då åtta år gammal, och han blev nu tagen till konung i Leire.

Konung Adils hade häftiga strider med en konung, som hette Åle den uppländske¹; han var från Norge. De höllo ett slag på Vänerns is; där föll konung Åle, och Adils behöll segern. Om denna drabbning berättas utförligt i Skjoldungasagan², som även omtalar, huru Rolv krake kom till Adils i Uppsala och huru han strödde ut guldet på Fyrisvallarna³. Konung Adils tyckte mycket om vackra hästar och hade de bästa hästar på den tiden. En av hans hästar hette Slöngve, en annan Hravn. Denna hade han tagit från den fallne Ale, och av honom avlades en annan häst, som också hette Hravn. Den senare sände han till konung Godgest i Hålogaland. Godgest red honom, men kunde icke få honom att stanna, innan han föll av och slog ihjäl sig. Detta hände på Omd i Hålogaland.

Konung Adils var en gång vid disernas⁴ offerfest och red på en häst omkring tempelsalen. Hästen snavade under honom, och konungen föll av framåt och slog huvudet i en sten, så att huvudskålen bräcktes och hjärnan rann ut på stenen. Detta blev hans bane. Han dog i Uppsala och är högsatt där. Svearna kallade honom en mäktig konung. Så säger Thjodolv;

Än jag sporde, att den leda häxan^5 skulle röva Adils livet, och den dådlystne Frös ättling^6 skulle falla från hästens rygg.

Blandad blev med markens grus i hårda fallet kungens hjärna. Dådsäll dog - så ville ödet - Åles ovän i Uppsala.

¹ Den uppländske, dvs. från Upplanden, med vilket namn i gammal tid betecknades de innanför Kristianiafjorden liggande Raumarike, Hadafylke, Heinafylke, Gudbrandsdalen och Österdalen.

² Om denna saga, en av Snorres källor, se inledningen.

³ Syftar på en bekant episod i Rolv krakes saga: då Rolv och hans kämpar efter besök hos konung Adils lämnade Uppsala, blevo de förföljda av Adils och hans män; för att hejda förföljarna utströdde Rolv då på vägen en mängd dyrbarheter, som han för detta ändamål erhållit av sin moder Yrsa, Adils gemål, och narrade dem på detta sätt att försinka sig genom att plocka upp klenoderna.

⁴ Diserna voro beskyddande och hjälpande kvinnliga gudomligheter, som voro föremål för dyrkan. Ursprungligen äro de sannolikt avlidna kvinnors andar, varigenom även förklaras, att de stundom framträda såsom dödsgudinnor.

⁵ Vem denna häxa är, framgår icke av dikten eller av vad Snorre berättar. Sannolikt antydes här en även för Snorre okänd form av sägnen om Adils död.

⁶ Frös ättling är Adils.

Kap. 30. Rolv krakes fall.

Östen hette Adils son, som därnäst rådde över svearnas rike. I hans dagar föll Rolv krake i Leire. På den tiden härjade krigarhövdingar mycket i Svearike, både danskar och norrmän. Många voro sjökonungar, som rådde över en stor här, men icke ägde något land, och endast den ansågs med rätta kallas sjökonung, som aldrig sov under sotad ås och aldrig drack vid hörnet av härden.

Kap. 31. Konung Solves död.

Solve hette en sjökonung, son till Hogne på Njardö, som då härjade i österväg; han ägde ett rike på Jutland. Han förde sin här till Svithiod. Konung Östen var då på gästning i det härad, som heter Lovund¹. Konung Solve överrumplade honom där om natten, omringade huset och brände honom inne med hela hans hird. Därefter for Solve till Sigtuna och krävde konungs namn och mottagande, men svearna samlade en här och ville värja sitt land. Där blev en så väldig strid, att den enligt vad som säges icke slutade på elva dagar. Konung Solve segrade, och han var sedan konung över Svearike i lång tid, till dess att svearna sveko honom och han blev dräpt. Så säger Thjodolv:

Jag vet, att Östen, levande instängd^2, slutade livet på Lovund. Det sägs att fursten med all sin hird inne brändes av jutska män.

Och förtärande den glupska elden nådde kungen i hans eget hus, då tomtens timrade skepp^3, fullt av män, brann kring fursten.

¹ Det är ovisst, var detta ortnamn är att söka. Det har identifierats dels med Lagunda härad i Uppland, dels med Lohärads socken i Lyhundra härad i samma landskap.

² Genom omringandet av huset hindrades han att komma ut.

³ »Tomtens timrade skepp» är huset.

Kap. 32. Konung Ingvars dråp.

Ingvar hette konung Östens son, som sedan var konung över Svearike. Han var en stor krigare och var ofta ute på härnadståg, ty förut hade Svearike blivit mycket härjat både av daner och av folk från östersjöländerna. Konung Ingvar slöt fred med danerna och började sedan härja i östervåg. En sommar hade han sin här ute och for till Estland och härjade där på ett ställe, som heter Stein. Esterna kommo ned till kusten med en stor här, och en strid uppstod mellan dem. Landhären var så stor, att svearna icke kunde hålla stånd. Konung Ingvar föll, och hans folk flydde. Han är högsatt på själva havsstranden; det är i Adalsysla¹. Svearna foro hem efter detta nederlag. Så säger Thjodolv:

Det blev sport, att Syslas folk^2 hade offrat konung Ingvar^3. En estnisk här - vid Stein det skedde -

gick till anfall mot ljushårig drott. Österhavet för svenske fursten havsgudens sång till gamman sjunger.

¹ Adalsysla är namn på fastlandet midt emot Ösel, som kallades Eysysla.

² Invånarna i Estland; se not l.

³ Dvs. hade bragt den slagne konungen såsom offer åt sina gudar.

Kap. 33. Om konung Anund.

Anund hette Ingvars son, som därnäst tog konungadömet i Svithiod. I hans dagar rådde god fred i landet, och han blev mycket rik på gods. Konung Anund drog med sin här till Estland för att hämnas sin fader, gick i land med sin här, härjade vida omkring i landet och fick stort byte. Om hösten for han tillbaka till Svithiod. Under hans tid var god äring i landet; han var den vänsällaste av alla konungar.

Svithiod är mycket skogigt, och där finnas så stora ödemarker, att det tager många dagsresor att fara över dem. Konung Anund nedlade mycken iver och kostnad på att rödja skogarna och bebygga röjningarna. Han lät också lägga vägar över ödemarkerna. Då fann man vida omkring i skogarna skoglöst land, och där uppstodo nu stora bygder. På detta sätt blev landet bebyggt, ty folket var talrikt nog att bebygga det. Konung Anund lät bryta vägar i hela Svithiod både över skogar och myrar och fjäll; därför kallades han Bröt-Anund¹. Konung Anund byggde gårdar åt sig i varje storbygd i Svithiod och for på gästning över hela landet².

¹ Bröt betyder i fornspråket »väg».

² På de nämnda kungsgårdarna samlades och förtärdes, medan konungen vistades där, de förråd som bönderna i de olika orterna voro skyldiga att giva konungen till hans och hovets underhåll.

Kap. 34. Om Ingjald illråde.

Bröt-Anund hade en son, som hette Ingjald. I Fjärdhundraland var då en konung vid namn Ingvar. Han hade med sin hustru två söner; den ene hette Alv och den andre Agnar; de voro nästan jämnåriga med Ingjald. Vida omkring i Svithiod funnos på den tiden häradskonungar, som lydde under Bröt-Anund. Bröt-Anund härskade i Tiundaland; där ligger Uppsala och där är alla svears ting. Där höllos stora offerfester, till vilka många konungar infunno sig; det var vid midvintern¹.

En vinter, då många människor hade kommit till Uppsala, voro även konung Ingvar och hans söner där; sönerna voro sex år gamla. Konung Ingvars son Alv och konung Anunds son Ingjald satte i gång en gosslek, och var och en av dem skulle anföra sin skara. Under leken visade det sig, att Ingjald icke var så stark som Alv, och häröver blev han så ledsen, att han grät mycket. Då kom hans fosterbröder Gautvid dit och ledde honom bort till hans fosterfader Svipdag den blinde och omtalade, att det hade gått honom illa och att han icke var så stark och rask i leken som Alv, konung Ingvars son. Svipdag svarade, att det var stor skam. Dagen därefter lät Svipdag taga hjärtat ur en varg och steka det på ett spett och gav det sedan åt konungasonen Ingjald att äta, och därav blev han den grymmaste och mest illasinnade av män.

Då Ingjald var vuxen, friade Anund för honom till en kvinna vid namn Gauthild, dotter till konung Algaute, som var son till konung Gautrek den givmilde och sonson till Gaut, efter vilken Götaland är uppkallat. Konung Algaute trodde sig veta, att hans dotter gjorde ett godt gifte genom att förmälas med konung Anunds son, om denne hade sin faders skaplynne. Mön sändes därför till Svithiod, och Ingjald gjorde bröllop med henne.

¹ Midvintern, dvs. vid midten av januari, då den hedniska julfesten firades.

Kap. 35. Anunds död.

Konung Anund for en höst med sin hird emellan sina gårdar och kom till ett ställe, som heter Himinheid¹; det är några trånga fjälldalar med höga fjäll på båda sidor. Det regnade mycket, och förut hade det fallit snö på fjällen. Då inträffade ett stort skred med sten och lera. Konung Anund och hans folk kommo under det, och konungen fick där sin bane och många män med honom. Så säger Thjodolv:

Jonakrssönernas olycksöde^2 även Anund till bane blev. Honom nådde vid Himmelfjällen

lönligt avlad broders vrede, esternas ovän, han som vållat Hognes dråp, blev täckt av stenar^3.

¹ Någon ort med detta namn, vars betydelse är »Himmelheden» kännes icke. I den anförda versen kallas det »Himmelfjällen».

² Detta uttryck syftar på en i forntiden bekant sägen, enligt vilken bröderna Hamde och Sorle, söner till Jonakr, blevo stenade av den gotiske konungen Jormunreks (Ermanariks) män, då de, för att hämnas sin systers skymfliga död, överfallit och dräpt denne.

³ Innehållet i versens senare del anspelar Sannolikt pä en för Snorre okänd tradition. Enligt denna har Anund blivit dödad av en oäkta broder till hämnd för det dråp, som han begått på en man vid namn Hogne, vilken troligen varit en nära släkting (möjligen fader) till denne oäkta broder

Kap. 36. Mordbranden i Uppsala.

Svipdags söner på väg till sjukonungasalen

Konung Anunds son Ingjald var konung i Uppsala. Uppsalakonungarna voro de förnämsta i Svithiod, då där funnos många häradskonungar, allt ifrån den tid då Oden var härskare i Svithiod. De som sutto i Uppsala voro envåldsherrar över hela Svithiod, till dess Agne dog, men därefter delades riket först emellan bröder, som förut är skrivet, och sedan skiftades rike och konungadöme ytterligare på de olika ätterna, allt eftersom dessa förgrenade sig. Några konungar läto rödja stora skogsland och bebygga dessa och ökade på det sättet sitt rike. Då Ingjald tog emot riket och konungadömet, funnos många häradskonungar, såsom förut är omtalat.

Konung Ingjald lät tillreda ett stort gästabud i Uppsala för att fira sin faders, konung Anunds gravöl. Han lät bygga en sal, som var lika stor och praktfull som själva Uppsalen¹, och kallade den sjukonungasalen; i den voro sju högsäten inredda. Konung Ingjald sände bud över hela Svithiod och inbjöd till sig konungar och jarlar och andra förnäma män. Till det gravölet kommo Ingjalds svärfader konung Algaute, konung Ingvar från Fjärdhundraland och hans tvänne söner, Agnar och Alv, konung Sporsnjall från Närike och konung Sigverk från Åtthundraland; konung Granmar från Södermanland kom icke. De sex konungarna fingo sina platser i den nya salen; ett av de högsäten som konung Ingjald hade låtit göra stod tomt. Alla som hade kommit dit blevo bänkade i den nya salen; men konung Ingjald hade givit sin hird och allt sitt folk platser i Uppsalen.

Det var sed på den tiden, att då man firade arvöl efter konungar eller jarlar, så skulle den som gjorde arvölet och som skulle insättas i arvet, sitta på pallen nedanför högsätet, till dess man bar in en bägare, som kallades Brage-bägaren. Då skulle han stiga upp och taga emot Brage-bägaren, avlägga ett löfte och sedan dricka ur bägaren. Därefter skulle man leda honom till det högsäte, som hans fader hade haft. Då hade han rätt till allt arv efter honom. Nu skedde här så: då Brage-bägaren kom in, stod konung Ingjald upp och tog emot det stora hornet, avlade det löftet, att han skulle öka sitt rike till det dubbla i alla väderstreck eller också dö, och drack därefter ur hornet. Men om kvällen, då männen voro druckna, sade konung Ingjald till Folkvid och Hulvid, Svipdags söner, att de och deras män skulle, såsom avtalat var, väpna sig om kvällen. De gingo ut och bort till den nya salen och satte eld på den; salen började genast att brinna, och där blevo sex konungar innebrända med alla sina män, men de som försökte komma ut, blevo genast dräpta. Därefter lade Ingjald under sig alla de riken, som dessa konungar hade ägt, och tog skatt av dem.

¹ Dvs. tempelsalen i Uppsala.

Kap. 37. Hjorvards giftermål.

När konung Granmar sporde dessa händelser, trodde han sig förstå, att samma öde var ämnat honom, om han icke tog sig i akt. Samma sommar kom konung Hjorvard, som kallades Ylving¹, med sin här till Svithiod och lade med sina skepp in i en vik, som heter Mörköfjärden. Då Granmar fick veta detta, sände han bud till honom och bjöd honom och allt hans folk till gästabud. Hjorvard tog emot inbjudningen, ty han hade icke härjat i konung Granmars rike, och då han kom till gästabudet, blev det stor glädje.

Det var sed bland de konungar, som sutto i sina länder eller på gästabud som de läto göra, att om kvällen, när skålarna druckos, skulle man dricka tillsamman två och två, man och kvinna, så långt antalet räckte, och därefter för sig själva de som blevo över; men vikingarnas lag var, att de skulle dricka alla tillsammans, även när de voro på gästabud. Hjorvards högsäte var iordningställt mitt emot konung Granmars, och alla hans män sutto på bänken på samma sida. Konung Granmar sade till sin dotter Hildegunn, att hon skulle göra sig redo att bära fram ölet åt vikingarna. Hon var den fagraste bland kvinnor. Hon tog en silverbägare och fyllde den, steg fram till Hjorvard och sade: »Hell, alla Ylvingar, till Rolv krakes minne!», drack så ur bägaren till hälften och räckte den åt konung Hjorvard. Han fattade bägaren och på samma gång hennes hand och bad, att hon skulle komma och sitta hos honom. Hon svarade, att det var icke vikingased att dricka tvemänning med kvinnor. Men Hjorvard genmälde, att det var troligare att han skulle ändra sed, övergiva vikingalagen och dricka tvemänning med henne. Då satte sig Hildegunn hos honom, och de drucko båda med varandra och talade mycket om kvällen. Dagen därefter, då de båda konungarna Granmar och Hjorvard träffades, framförde Hjorvard sitt frieri och bad om Hildegunns hand. Konung Granmar förelade saken för sin hustru Hild och stormännen och sade, att de kunde få ett godt stöd i konung Hjorvard. Nu höjdes starka bifallsrop för saken, som tycktes alla vara att tillråda, och det slutade med att Hildegunn trolovades med konung Hjorvard och han gjorde bröllop med henne. Hjorvard skulle stanna hos konung Granmar, eftersom denne icke hade någon son, som kunde hjälpa honom att styra riket.

¹ Dvs. tillhörde Ylvingaätten, en i dikt och saga omtalad forntida konungaätt.

Kap. 38. Strid emellan konung Ingjald och Granmar.

Samma höst samlade konung Ingjald en här och ämnade anfalla Granmar och hans måg. Hären bestod av man från alla de riken som han hade lagt under sig. Men när svärfadern och svärsonen sporde detta, samlade de en här i sitt rike; till deras hjälp kom också konung Hogne och hans son Hilde, som härskade över Östergötland. Hogne var fader till konung Granmars hustru Hild. Konung Ingjald gick i land med hela sin här; han hade mycket mera folk än de andra. En hård strid uppstod; men då man hade kämpat en kort stund, flydde de hövdingar som rådde över Fjärdhundraland och Västergötland och Närike och Åtthundra-land och med dem hela den del av hären, som hade kommit från dessa länder, och begåvo sig till sina skepp. Därefter blev konung Ingjald hårdt beträngd fick många sår och flydde till sina skepp; men där föllo hans fosterfader Svipdag den blinde och dennes båda söner, Gautvid och Hulvid. Konung Ingjald for efter dessa händelser tillbaka till Uppsala. Han var illa tillfreds med sin färd och trodde sig finna, att hären från de delar av riket som han hade underlagt sig med vapenmakt icke hade varit honom trogen.

Efter detta rådde stor ofred mellan konung Ingjald och konung Granmar. Då lång tid hade förflutit på detta sätt, lyckades emellertid bådas vänner åstadkomma förlikning dem emellan, och konungarna stämde möte, träffades och slöto fred emellan sig, konung Ingjald och konung Granmar och dennes måg, konung Hjorvard. Denna fred skulle bliva beståndande emellan dem, så länge de tre konungarna levde; detta bekräftades med ed och säkra löften.

Våren därefter for konung Granmar till Uppsala för att, såsom sed var, vid sommarens början offra för fred. Blotspånen föll då så för honom, som om han icke skulle leva länge¹. Därpå for han tillbaka hem till sitt rike.

¹ Bland andra medel att utröna gudarnas vilja användes av våra hedniska förfäder även ett, som kallades att »fälla blotspån», dys. att kasta (troligen med runor tecknade) spånor eller träpinnar på marken för att av det sätt på vilket de föllo utleta de önskade upplysningarna.

Kap. 39. Konung Granmars död.

På hösten därefter reste konung Granmar och hans måg konung Hjorvard för att gästa sina gårdar på en ö, som heter Sile. Medan de voro där på gästning, kom konung Ingjald en natt med sin här, omringade deras hus och brände dem inne med allt deras folk. Därefter underlade han sig hela det rike, som dessa konungar hade ägt, och satte hövdingar att styra det. Konung Hogne och hans son Hilde redo ofta upp i Svearike och dräpte de män som konung Ingjald hade satt över deras släkting konung Granmars forna rike. Under lång tid rådde stor fiendskap mellan konung Ingjald och konung Hogne. Konung Hogne lyckades dock värja sitt rike emot konung Ingjald ända till sin död.

Konung Ingjald hade två barn med sin hustru; det äldsta hette Åsa och det andra Olav »trätälja»¹. Ingjalds hustru Gauthild sände gossen till sin fosterfader Bove i Västergötland. Han uppfostrades där tillsamman med Boves son Saxe, som bar tillnamnet »flette»².

Det berättas, att konung Ingjald skall hava dräpt tolv konungar och svikit alla mot given lejd; han kallades därför Ingjald illråde. Ingjald var konung Över största delen av Svithiod. Sin dotter Åsa bortgifte han med konung Gudröd i Skåne. Hon var till sinnelaget lik sin fader; hon vållade, att Gudröd dräpte sin broder Halvdan. Halvdan var fader till Ivar vidfamne. Åsa vållade också sin make Gudröds död.

¹ »Trätälja betyder timmeryxa. Om anledningen till namnet se nedan kap. 42.

² Betydelsen av detta tillnamn är oviss. Möjligen betyder det här »plundraren».

Kap. 40. Ingjald illrådes död.

Ivar vidfamne kom till Skåne efter sin farbroder Gudröds fall. Han samlade genast en stor här och drog upp i Svithiod. Åsa illråda hade farit på besök hos sin fader. Konung Ingjald befann sig på gästning på Räninge, när han fick höra, att konung Ivars här hade kommit till ett ställe icke långt därifrån. Ingjald tyckte sig icke vara stark nog till att kämpa med Ivar; men det syntes honom också uppenbart, att om han gåve sig på flykten, skulle hans fiender samlas från alla håll. Han och Åsa fattade då det beslutet, som har blivit vida omtalat, att dricka alla männen dödligt druckna och sedan sätta eld på salen. Där brann salen, och alla som voro därinne blevo innebrända med konung Ingjald; Så säger Thjodolv:

Och Ingjald levande tråddes av rökstarka elden på Räninge, då husförstöraren^1 med eldfötter på gudaättlingen krossande steg.

Den olyckan bland svearnas folk syntes alla den hårdaste, då han själv, först av ätten, skulle förgöra sitt tappra liv.

¹ »Husförstöraren», poetisk omskrivning för elden.

Kap. 41. Om Ivar vidfamne.

Ivar vidfamne lade under sig hela Svearike; han underkastade sig också hela Danavälde, en stor del av Saxland, hela Östriket¹ och en femtedel av England. Från honom härstamma de konungar som ha varit ensamhärskare i Danmark och Svearike. Efter Ingjald illråde gick härskaredömet i Uppsala förlorat för Ynglingaätten, om man räknar i rätt nedstigande led.

¹ Dvs. länderna på andra sidan Östersjön.

Kap. 42. Om Olav »trätälja».

Då konung Ingjalds son Olav sporde sin faders död, drog han bort med de män som ville följa honom; ty hela det svenska folket reste sig i ett gemensamt beslut att fördriva konung Ingjalds släkt och alla hans vänner. Olav for först upp till Närike, men då svearna fingo veta, var han uppehöll sig, kunde han icke stanna där. Han drog då västerut över skogen till en å, som norrifrån faller in i Vänern och som heter Älven¹. Där stannade han och hans män och började rödja skogen, bränna och bygga. Snart uppväxte där stora bygder. De kallade landet Värmland; det var ett land med goda egenskaper. Men då det spordes i Svithiod om Olav, att han röjde skogen, kallade de honom »trätälja»² och tyckte, att hans ställning var vanhedrande. Olav fick till hustru en kvinna vid namn Solveig eller Solva, dotter till Halvdan gulltand från Solör västerut. Halvdan var son till Solve Solvarsson och sonsons son till Solve den gamle, som först bröt bygd där på Solör. Olav »trätäljas» moder hette Gauthild och dennas moder Ålov, dotter till konung Olav den skarpsynte i Närike. Olav och Solva hade två söner, Ingjald och Halvdan. Den senare uppfostrades på Solör hos sin morbroder Solve; han fick tillnamnet Halvdan vitben.

¹ »Älven» vill här säga Klarälven.

² »Trätälja» betyder timmeryxa.

Kap. 43. Olav »trätälja» brännes inne.

Det var många män, som foro landsflyktiga från Svithiod för konung Ivar, Då de fingo veta, att Olav »trätälja» hade mycket och godt land i Värmland, samlades så mycket folk till honom, att landet icke kunde föda dem alla, utan det uppstod svår missväxt och hungersnöd. De kastade skulden härför på sin konung, ty svearna äro vana att tillskriva konungen både god äring och missväxt. Konung Olav var en föga ivrig blotman; detta misshagade svearna, och de menade, att detta var anledningen till missväxten. De samlade en här, drogo emot konung Olav, omringade hans hus och brände honom inne. De gåvo honom åt Oden och offrade honom för att få god årsväxt. Detta skedde vid Vänern; så säger Thjodolv:

Och vid sjön - - - -^1 slukade elden Olavs lik; och den glödande Fornjots son^2

löste kläderna av svearnas hövding. Den ättlingen av en berömd släkt drog från Uppsala för länge sedan.

De klokaste av svearna började emellertid inse, att orsaken till missväxten var den, att människorna voro flera än landet kunde föda, och att konungen icke hade någon skuld däri. De fattade då det beslutet att draga med allt folket västerut över Edskogen och kommo så helt oväntat till Solör. Där dräpte de konung Solve och togo Halvdan vitben tillfånga. Honom satte de till hövding över sig och gåvo honom konungatitel; Han lade under sig Solör, och därefter drog han med hären till Raumarike, härjade där och vann det fylket med vapenmakt.

¹ Denna versrad har ännu icke funnit en tillfredsställande tolkning.

² En son till jätten Fomjot är enligt en gammal mytisk saga Loge, dvs. elden.

Kap. 44. Om Halvdan.

Halvdan vitben var en mäktig konung. Han gifte sig med Åsa, dotter till den uppländske konung Östen hårdråde, som rådde över Hedemarken. Halvdan och Åsa hade två söner, Östen och Gudröd. Halvdan underlade sig stora delar av Hedemarken, Toten och Hadeland och en stor del av Vestfold. Han blev en gammal man. Han dog sotdöden på Toten och blev sedan förd ut till Vestfold och högsatt där på ett ställe, som heter Skäreid i Skiringssal¹. Så säger Thjodolv:

Alla sporde, hur Halvdan sörjdes av alla goda män i landet, då den bleka dödsgudinnan

fordom på Toten hämtade fursten. Sörjande luta Skäreids klippor i Skiringssal över hjältens ben.

¹ Skiringssal var i forntiden namnet pä det nuvarande Tjölling herred mellan Larvik och Sandefjord väster om Kristianiafjorden. Skäreid har icke kunnat med säkerhet identifieras; möjligen är ordet i Thjodolvs vers, ehuru Snorre fattat det så, icke ett ortnamn, utan ett appellativum: »det skäromgivna näset».

Kap. 45. Om Ingjald.

Halvdans broder Ingjald var konung i Värmland, men efter hans död lade konung Halvdan även Värmland under sig, tog skatt av landet och satte jarlar att styra det, så länge han levde.

Kap. 46. Konung Östens död.

Halvdan vitbens son Östen, som var konung efter honom i Raumarike och på Vestfold, blev gift med Hild, dotter till Erik Agnarsson, som var konung på Vestfold. Eriks fader Agnar var son till konung Sigtrygg på Vendel. Konung Erik hade ingen son; han dog, medan konung Halvdan ännu levde. Halvdan och hans son Östen underlade sig då hela Vestfold; Östen styrde Vestfold till sin död.

Vid denna tid härskade på Varna en konung, som hette Skjold; han var mycket trollkunnig. Konung Östen for med några krigsskepp över till Varna¹, härjade där, tog vad som fanns, kläder och andra dyrbarheter och böndernas redskap, och gjorde strandhugg; därefter drog han åter bort. Konung Skjold kom till stranden med sin här. Konung Östen var då redan borta och hade hunnit över fjorden; Skjold kunde se deras segel. Då tog han sin kappa, svängde den och blåste därvid². När de seglade in förbi Jarlsö, satt konung Östen vid rodret; ett annat skepp seglade nära dem. Det var någon sjögång. Segelbommen på det andra skeppet slog till konungen, så att han föll överbord. Det blev hans bane. Hans män lyckades finna liket; det fördes in till Borro, och en hög uppkastades över honom på åsen nära havet vid Vadla³. Så säger Thjodolv:

Östen sjönk för segelbommen ned till Byleists broderdotter^4 . Nu vilar under stenar

på strandens brädd den givmilde kungen, där den kalla Vadlas ström invid furstens hög faller i havet.

¹ Varna var namnet på det nuv. Rygge herred i Smaalenene öster om Kristianiafjorden, Östens färd gick således från Vestfold över Kristianiafjorden.

² Denna blåsning gjordes i magiskt syfte och utgjorde ett led i den utövade trolldomen.

³ På denna ås (nu kallad Raet) ligger strax öster om Borre kyrka ett stort gravfält från vikingatiden, som sannolikt rymmer även Östens grav. Ån Vadla, som enligt Snorre skulle sökas i närheten av Borre, har däremot icke kunnat identifieras.

⁴ Byleists broder är Loke, dennes dotter dödsgudinnan Hel.

Kap. 47. Konung Halvdans död.

Halvdan hette konung Östens son, som tog konungadömet efter honom. Han kallades Halvdan den givmilde och den matsnåle. Det berättas, att han gav sina män i lön lika många guldpänningar som andra gåvo silverpänningar, men han svälte dem i maten. Han var en stor krigare och låg länge i härnad och förvärvade sig ägodelar. Han äktade Hliv, dotter till konung Dag från Vestmarar. Holtar på Vestfold var hans huvudgård. Där dog han sotdöden och är högsatt på Borro. Så säger Thjodolv:

Och till möte Lokes dotter^\ den tredje fursten^2 från världen bjöd, då för Halvdan, herre på Holtar,

den tid var ute han leva skulle. Och på Borro segrande kämpar hövdingen sedan begrovo.

¹ Dödsgudinnan Hel.

² Halvdan är den tredje konungen i rad, om vilken det här dikten säges, att han kom till Hel.

Kap. 48. Gudröds död.

Gudröd hette Halvdans son, som tog konungadömet efter honom. Han hade tillnamnet den högmodige, men somliga kallade honom jaktkonungen. Han hade till hustru en kvinna vid namn Alvhild, dotter till konung Alvaren från Alvheimar och fick med henne halva Vingulmark; deras son var Olav, som sedan fick tillnamnet Geirstada-alv. Alvheimar kallades på den tiden landet emellan Raumälven och Göta älv. Då Alvhild var död, sände Gudröd sina män västerut till Agder till den konung som härskade där; han hette Harald rödskägg. De skulle bedja om dottern Åsas hand åt sin konung; men Harald vägrade sitt samtycke. Sändebuden kommo tillbaka och framförde detta svar till konungen. Någon tid därefter satte konung Gudröd sina skepp i sjön och for med en stor här ut till Agder. Han kom mycket oväntat, gick i land och kom om natten till konung Haralds gård. Men då denne blev varse, att en här var kommen emot honom, gick han ut med det folk som han hade. Det kom till strid, men det var stor skillnad i antal i de bägge härarna. Där föll konung Harald och hans son Gyrd. Konung Gudröd tog stort krigsbyte. Han förde konung Haralds dotter Åsa med sig hem och firade bröllop med henne. De fingo en son, som blev kallad Halvdan.

Den höst, då Halvdan var ett år gammal, for konung Gudröd på gästning. Han låg med sitt skepp i Stivlusund¹; där hölls ett stort dryckeslag, och konungen var mycket drucken. Om kvällen, sedan det blivit mörkt, gick konungen ned från skeppet, men då han kom till änden av landgången, sprang en man emot honom och genomborrade honom med ett spjut. Det blev hans bane. Mannen blev genast dräpt. På morgonen, då det blev ljust, kände man igen mannen. Det var drottning Åsas skosven, och hon dolde då icke, att det skett på hennes anstiftan. Så säger Thjodolv:

Gudröd blev, den stolte fursten, lockad med svek för länge sedan. Hämdgirig kvinna listigt lade starka försåt för den druckne härskarn

Lönlig seger^2 den sveksinnade Åsas sven vann över fursten; konungen blev på den gamla brädden av Stivlusund med spjut stungen.

¹ Belägenheten av denna ort är icke med bestämdhet känd.

² Lönlig kallas segern, emedan det här är fråga om ett lömskt överfall, ett lönnmord.

Kap. 49. Konung Olavs död.

Olav tog konungadömet efter sin fader. Han var en mäktig man och en stor krigare; han var mycket vacker och stor till växten. Han innehade endast Vestfold, ty konung Alvgeir underlade sig hela Vingulmark och satte till styresman över detta sin son konung Gandalv. Alvgeir och hans son föllo med härsmakt in i Raumarike och bemäktigade sig största delen av detta rike och fylke.

Hogne hette en son till konung Östen den mäktige i Upplanden; han underlade sig hela Hedemarken och Toten och Hadeland. Vid samma tid avföll även Värmland från Gudrödssönerna, och värmländingarna började betala skatt till sveakonungen.

Olav var tjugo år gammal, då Gudröd dog. Men då hans broder Halvdan tillsamman med honom tillträdde styrelsen, delade de riket emellan sig: Olav fick den västra delen och Halvdan den södra¹, Konung Olav hade sitt säte på Geirstader. Han fick fotverk och dog därav, och han är högsatt på Geirstader. Så säger Thjodolv:

En gren av den mäktige gudens^2 ätt hade rotats i Norges jord. Olav rådde med kraftig hand över Vestmarars vida rike,

tills av fotverk på Foldens^3 strand männens vän besegras skulle. Nu den kampdjärve härkonungen ligger på Geirstader, täckt av högen.

¹ Rättare kanske: den östra.

² Med den »mäktige guden» åsyftas här möjligen Frö.

³ Folden är det gamla namnet pä Kristianiafjorden.

Kap. 50.

Ragnvald hette en son till konung Olav, som blev konung på Vestfold efter sin fader. Han hade tillnamnet »heidumhaere»¹. Om honom diktade Thjodolv från Hvine Ynglingatal². Där säger han så:

Det vet jag vara under blåa himmeln det bästa namn, som en konung äger,

när Ragnvald, vagnsstyraren^3, av männen nämns den »hederhöge» ^4.

¹ Jfr Prologus not 2.

² Jfr Prologus not 1.

³ Denna benämning synes antyda, att Ragnvald plägat färdas i vagn, vilket på denna tiden var ovanligt i Norge.

⁴ Jfr Prologus not 2.

HALVDAN SVARTES HISTORIA

Kap. l. Halvdan kämpar med Gandalv och Sigtrygg.

Halvdan var ett år gammal, då hans fader föll¹. Hans moder Åsa for genast med honom västerut till Agder och tog det rike i besittning, som hennes fader hade ägt. Där växte Halvdan upp och blev tidigt stor och stark och svarthårig; han fick namnet Halvdan svarte. Då han var aderton år gammal, tog han emot konungadömet på Agder; han for genast till Vestfold och delade riket med sin broder Olav. Samma höst drog han med en här till Vingulmark emot konung Gandalv. De utkämpade många strider med varandra och hade ömsevis seger, men till slut förliktes de på det villkor, att Halvdan skulle hava halva Vingulmark, såsom hans fader Gudröd förut hade haft.

Därefter drog Halvdan upp till Raumarike och lade detta land under sig. Detta sporde konung Sigtrygg, son till konung Östen; han hade sitt säte på Hedemarken och hade förut lagt Raumarike under sig. Sigtrygg drog då med en här emot konung Halvdan; där blev en hård strid, och Halvdan vann seger Då flykten började, blev konung Sigtrygg träffad av en pil under vänstra armen och föll där. Sedan underlade sig Halvdan hela Raumarike.

Östen hette en annan son till konung Östen, broder till konungs Sigtrygg; han blev nu konung på Hedemarken. Men då Halvdan hade farit tillbaka till Vestfold, drog konung Östen med sin här till Raumarike och lade landet under sig vida omkring.

¹ Se härom kap. 48 i Ynglingaättens historia.

Kap. 2. Strid mellan Halvdan och Östen.

Då Halvdan fick veta, att det rådde ofred i Raumarike, samlade han en här och drog emot konung Östen. Det kom till en strid emellan dem;

Halvdan segrade, och Östen flydde upp till Hede-marken. Konung Halvdan följde efter honom med sin här upp till Hedemarken, och de hade där ännu en strid. Halvdan vann åter seger, och Östen flydde norrut till hersen Gudbrand i Dalarna¹. Han skaffade sig folk därifrån och drog sedan om vintern ned till Hedemarken. Han mötte Halvdan svarte på en stor ö i Mjösen². Där stod en ny strid emellan dem; mycket folk föll på bägge sidor, men Halvdan segrade. Där föll hersen Gudbrands son Guthorm, som ansågs för den mest lovande mannen i Upplanden. Östen flydde ännu en gång norrut till Dalarna. Därefter sände han sin frände Hallvard »skalk»³ till konung Halvdan för att söka förlikning, och för släktskapens skull⁴ avstod Halvdan åt konung Östen halva Hedemarken. Halvdan underlade sig Toten och det område som heter Land; sedan bemäktigade han sig också Hadeland. Han var nu en mäktig konung.

¹ Dalarna, dvs. Gudbrandsdalarna, fordom namn på ett fylke, omfattande den nuvarande Gudbrandsdalen jämte Faaberg och Gausdal.

² Den stora ön i Mjösen är Helgöen.

³ Ordet »skalk», ett ord som i de nordiska språken är lånat från tyska dialekter, har här sin ursprungliga betydelse »tjänare».

⁴ Enligt kap. 44 i Ynglingarnas historia var Halvdans stamfader Halvdan vitben gift med en dotter till en konung Östen pä Hedemarken, från vilken den här omtalade konung Östen härstammade.

Kap. 3. Konung Halvdans giftermål.

Halvdan svarte fick en hustru vid namn Ragnhild, dotter till Harald gullskägg, som var konung i Sogn. De fingo en son, som konung Harald gav sitt namn, och denne gosse uppfostrades i Sogn hos sin morfader konung Harald. Då Harald hade blivit gammal och skröplig, gav han, emedan han var sonlös, riket åt sin dotterson Harald och lät taga honom till konung. Kort därefter dog Harald. Samma vinter dog hans dotter Ragnhild. Våren därpå dog den unge konung Harald i Sogn sot-döden; han var då tio år gammal. Så snart Halvdan svarte sporde sonens död, begav han sig åstad med ett stort följe och for norrut till Sogn. Han blev där väl emottagen. Han krävde riket i arv efter sin son. Ingen gjorde motstånd däremot, och han underlade sig nu detta rike. Sedan kom till honom jarlen Atle den smale från Gaular; han var en vän till konung Halvdan. Konungen satte honom över Sognafylke att där döma enligt landslag och uppbära skatterna. Konung Halvdan for själv därifrån till Upplanden.

Kap. 4. Strid mellan Halvdan och Gandalvssönerna.

Konung Halvdan for om hösten ut till Vingulmark. Det hände en natt, då Halvdan var på gästning, att den man som hade hållit vakt över hästarna, kom till honom vid midnatt och omtalade, att en fientlig här hade. kommit nära gården. Konungen steg genast upp, befallde männen att väpna sig och gick därefter skyndsamt ut och ställde upp sitt folk. Snart kommo Gandalvs söner, Hysing och Helsing, dit med en stor här. Det blev en hård strid, och då konung Halvdan hade övermakten emot sig, flydde han till skogen efter att ha förlorat mycket folk. Där föll konung Halvdans fosterfader, Olve den vise. .Senare samlades folk kring Halvdan, och han for då och sökte upp Gandalvssönerna, De träffades på Eid vid Öjeren¹ och kämpade där. Där föllo Hysing och Helsing, men deras broder Hake räddade sig genom flykten. Därefter underlade konung Halvdan sig hela Vingulmark. Hake flydde till Alvheimar.

¹ Det här omtalade Eid är det nuvarande Askim och en del av Trögstad söder om Öjeren i norra Smålenene.

Kap. 5. Konung Halvdan äktar Ragnhild.

Sigurd hjort hette en konung i Ringerike. Han var större och starkare än andra män; han var också den vackraste bland män. Hans fader var Helge den vasse och hans moder Åslaug, dotter till Sigurd orm-i-öga, Ragnar lodbroks son¹. Det berättas, att då Sigurd hjort var tolv år gammal, dräpte han i envige bärsärken Hildebrand och elva män med honom. Han utförde många storverk, och det finnes en lång saga om honom². Han hade två barn. Dottern hette Ragnhild; hon var en mycket duktig kvinna. Hon var nu i tjugoårs-åldern; hennes broder Guthorm var ännu icke vuxen.

Det förtäljes om Sigurds död, att han red ensam ut i ödemarkerna, såsom hans vana var. Han jagade där stora och farliga djur; däråt hängav han sig ofta med iver. Men då han hade ridit lång väg, kom han fram till en rödjning i närheten av Hadeland, och där mötte honom bärsärken Hake med trettio män. De kämpade där med varandra; Sigurd hjort föll och tolv av Hakes män, och själv miste denne armen och fick tre andra sår. Därefter red Hake till Sigurds gård och tog där hans dotter Ragnhild och hennes broder Guthorm och förde dem jämte mycket gods och många klenoder med sig hem till Hadeland, där han ägde stora gårdar. Han lät tillreda ett gästabud och ämnade fira bröllop med Ragnhild, men det drog ut på tiden därmed, emedan hans sår artade sig illa. Hake Hada-bärsärk³ låg sjuk av sina sår under hösten och början av vintern.

Om julen var konung Halvdan på Hedemarken; han hade sport alla dessa händelser. Tidigt en morgon, när konungen var klädd, kallade han till sig Hårek »trollspö» och befallde honom att fara över till Hadeland och hämta honom Sigurd hjorts dotter Ragnhild. Hårek gjorde sig redo att fara och hade med sig hundra man. Han ställde färden så, att de i ottan kommo över sjön och fram till Hakes gård. De satte vakt vid alla ingångar till skålen⁴, där männen sovo. Därefter gingo de till den sovkammare⁵, där Hake låg, bröto sig in och bortförde Ragnhild och hennes broder Guthorm jämte allt det gods som fanns där. Skålen satte de eld på och innebrände alla som voro därinne. De tältade en praktfull vagn och satte däri Ragnhild och Guthorm och foro sedan ut på isen. Hake steg upp och följde efter dem en stund, men då han kom ned till den isbelagda sjön, vände han fästet på sitt svärd mot marken och kastade sig på spetsen, så att svärdet trängde tvärs igenom honom; han fick sin bane där och är högsatt på sjöstranden.

Konung Halvdan, som var mycket skarpsynt, såg då de foro över isen; han såg en tältad vagn och trodde sig därav förstå, att deras uppdrag hade blivit uträttat, såsom han önskade. Han lät då sätta fram sitt bord och sände bud vida omkring i bygderna och bjöd till sig många män. Där hölls den dagen ett präktigt gästabud, och vid det gästabudet tog Halvdan Ragnhild till hustru, och hon var sedan en mäktig drottning. Ragnhilds moder var Thyrni, dotter till konung Klack-Harald i Jutland och syster till Thyra Danabot, som var gift med den dåvarande härskaren över Danavälde Gorm den gamle ⁶.

¹ De bekanta sagohjältarna, Ragnar lodbrok och hans söner äro ursprungligen historiska personligheter. Ragnar var en dansk jarl, som vid midten av 8oo-talet företog ett berömt härnadståg till Frankrike; hans söner härjade dels i Frankrike, dels i England, av vilket sistnämnda land stora delar erövrades. Deras historia har emellertid senare blivit till oigenkänlighet förvanskad genom en rik sagobildning kring deras namn såväl i Danmark som i Norge och på Island. Redan hos den danske historieskrivaren Saxo grammaticus har den frejdade Ragnar bl. a. gjorts till stamfader för den svenska och den danska konungaätten; den isländska traditionen låter sonen Sigurd orm-i-ögas dotter eller (som hos Snorre) dotterdotter äkta Halvdan svarte och därigenom bliva stammoder för de följande norska konungarna.

² Denna saga har icke bevarats till vår tid. Att en sådan saga funnits under Snorres dagar, bestyrkes emellertid genom citat ur densamma även i en annan medeltida skrift.

³ Dvs. Hadarnas (invånarnas i Hadeland) bärsärk. Hake kallas i en annan källa för konung på Hadeland.

⁴ Skåle är namnet pä det förnämsta huset i en fornnordisk gård. Den var försedd med väggfasta sängplatser längs väggarna och användes bl. a. som sovrum.

⁵ Denna sovkammare var belägen i ett särskilt, från gården fristående litet hus.

⁶ Gorm den gamle, konung i Danmark, död o. 936 efter en enligt sägen ovanligt lång regering.

Kap. 6. Om Ragnhilds drömmar.

Drottning Ragnhild drömde stora drömmar; hon var en mycket klok kvinna. En av hennes drömmar var denna. Hon tyckte, att hon stod i sin trädgård och tog en törntagg ur sin underklädnad. Medan hon höll den i sin hand, växte den så, att den blev till ett stort träd; den ena änden nådde ned till jorden och slog strax rot där, den andra sträckte sig högt upp i luften. Snart syntes henne trädet så stort, att hon knappt kunde se över det; det var också övermåttan tjockt. Den nedersta delen av trädet var röd som blod, men längre upp var stammen fagert grön, och uppe i grenarna var trädet snövitt. Det fanns många stora kvistar på_ trädet, somliga längre upp, andra längre ned. Dess grenar voro så stora, att de tycktes henne utbreda sig över hela Norge och ännu vidare omkring.

Kap. 7. Halvdans dröm.

Drottning Ragnhilds dröm.

Konung Halvdan drömde aldrig.. Detta tycktes honom underligt, och han talade om det för en man vid namn Thorleiv den vise och sökte råd av honom, vad han skulle kunna göra därvid. Thorleiv omtalade då, vad han gjorde, när han önskade att få veta något om kommande händelser: han lade sig att sova i en svinstia, och då slog det aldrig fel, att han drömde. Konungen gjorde så, och då hade han denna dröm: han tyckte, att han hade ett övermåttan rikt hår, och allt håret föll i lockar, några ända ned till jorden, några till midt på benet, några till knäet, några till länderna, några till midjan, några till halsen, några slutligen stucko, nätt och jämt fram ur huvudskålen som korta horn; lockarna hade olika färg, men en lock övergick alla andra i skönhet och glans och storlek. Han omtalade denna dröm för Thorleiv, och denne tydde drömmen så, att Halvdan skulle bliva stamfader för en stor släkt, och denna skulle härska över landet med stor heder, dock icke alla med lika stor; och en skulle komma av hans ätt, som skulle vara större och härligare än alla andra. Man tror med visshet, att denna lock betecknade konung Olav den helige.

Konung Halvdan var en klok, pålitlig och rättrådig man; han stiftade lag och höll den själv och tvang andra att hålla den, så att den icke skulle omintetgöras genom självrådighet. Han fastställde också själv fördelningen av dråpsböterna¹ och skiftade dem åt var och en efter hans börd och värdighet.

Drottning Ragnhild födde en son; han blev vattenöst² och fick namnet Harald. Han blev tidigt stor och mycket vacker. Han växte upp där³ och blev snart mycket skicklig i alla färdigheter och mycket förståndig. Hans moder älskade honom mycket, hans fader däremot mindre.

¹ Det synes här vara fråga om de böter, som enligt fornnordisk lag dråparens släktingar hade att utbetala till den dräptes.

² Begjutning med vatten vid namngivningen förekom redan i heden tid. Sannolikt beror denna ceremoni på ett tidigt inflytande från de kristna folk, med vilka de hedniska nordborna stodo i förbindelse.

³ Dvs. vid Halvdans hov.

Kap. 8. Maten stjäles bort.

Konung Halvdan uppehöll sig en jul på Ha-deland. Där hände på julaftonen något underligt. Då männen hade satt sig till bords - det var många människor där - försvann all maten och allt ölet från borden. Konung Halvdan satt kvar illa till mods, men de andra begåvo sig hem var och en till sitt. For att få veta, vad som vållade denna händelse, lät konungen gripa en finne, som var mångkunnig¹, och ville tvinga honom att säga sanningen; han lät pina honom, men fick ändå icke något ur honom. Finnen vände sig till hans son Harald med bön om hjälp. Denne bad om förskoning för honom, men fick icke sin bön beviljad. Harald hjälpte honom då mot konungens vilja på flykten och följde själv med honom. De kommo till ett ställe, där en hövding höll ett stort gästabud, och där blevo de, såsom de tyckte, väl mottagna. Då de hade varit där till ut på våren, sade hövdingen en dag till Harald: »Din fader tyckte, att det var en mycket stor förlust, att jag tog litet mat från honom i vintras; men jag skall ersätta dig det med en glädjande underrättelse. Din fader är död, och du skall fara hem. Du får hela det rike som han har ägt, och därtill skall du lägga under dig hela Norge».

¹ Mångkunnig betyder här »trollkunnig», »som sitter inne med hemligt vetande».

Kap. 9. Halvdan svartes död.

Halvdan svarte for från gästningen på Hade-land, och hans väg låg så, att han åkte över Rondvattnet. Det var på våren, och det var stark solvärme. De åkte över Rykinsvik. Där hade om vintern varit brunnar för kreaturen, och då spillningen hade fallit på isen, hade denna smält där rundt omkring i solvärmen. Då konungen åkte över, brast isen, och konung Halvdan drunknade där och mycket folk med honom. Han var då fyrtio år gammal. Han hade varit den årsällaste av alla konungar. Så mycket älskade folket honom, att då det spordes att han var död och hans lik fördes till Ringerike för att begravas där, foro stormännen från Raumarike och Vestfold och Hedemarken dit och bado alla att få taga liket med sig och högsätta det i sitt fylke; man väntade sig god äring hos dem som finge det. Men de enades slutligen om att dela liket i fyra delar; huvudet blev hög-lagt vid Stein i Ringerike, men var och en av de andra förde hem sin del och högsatte den. Alla dessa högar kallas Halvdanshögar.

HARALD HÅRFAGRES HISTORIA

Kap. 1. Harald tager emot konungadömet.

Harald tog konungadömet efter sin fader, då han var tio år gammal. Han var mycket stor och stark och vacker, en klok och mycket handlingskraftig man. Hans morbroder Guthorm blev styresman för hirden och för hela regeringen; han var också anförare för hären.

Efter Halvdan svartes död blev det rike som han lämnat efter sig anfallet av många hövdingar. Först var det konung Gandalv och de båda bröderna Hogne och Frode, söner till konung Östen på Hedemarken, samt Hogne Kårasson, som drog vida omkring i Ringerike. Sedan drog Hake Gandalvsson ut på Vestfold med tre hundra man. Han for land-vägen över några dalar och ämnade överrumpla konung Harald, medan konung Gandalv låg i Londer¹ med sin här och tänkte därifrån begiva sig över fjorden till Vestfold. Då härtig Guthorm sporde detta, samlade han en här och for med konung Harald. Han vände sig först mot Hake uppe i landet, och de möttes i en dal; det kom till strid och Harald vann seger. Där föll konung Hake och en stor del av hans här; stället kallas sedan dess Hakedalen. Därefter vände konung Harald och härtig Guthorm tillbaka. Då var konung Gandalv kommen in på Vestfold; de drogo nu emot varandra, och en hård strid uppstod. Gandalv flydde därifrån; han hade förlorat största delen av sin här och kom med så förrättat ärende hem till sitt rike.

Då konung Östens söner på Hedemarken sporde dessa tidender, väntade de, att de snart skulle bli anfallna. De sände bud till Hogne Kårasson och hersen Gudbrand och stämde möte med dem på Hringesaker på Hedemarken.

¹ Londer är möjligen Vesteröen pä östsidan av Kristianiafjorden. Härifrån tänkte då Gandalv anfalla Haralds väster om fjorden belägna rike, Vestfold, medan sonen Hake samtidigt skulle gå rundt omkring fjorden för att anfalla landvägen norrifrån. Den senare hann emellertid icke längre än till södra Romerike, där han i Hakedalen (en socken i Nittedal herred) möttes av Harald och Guthorm.

Kap. 2. Östenssönernas fall.

Efter dessa strider drogo konung Harald och härtig Guthorm ut med allt det folk som de kunde samla och vände sig mot Upplanden; de togo så mycket som möjligt vägen över skogarna¹. De fingo veta, var Upplands-konungarna hade kommit överens att mötas, och kommo dit vid midnatt. Vakterna märkte ingenting, förrän de hade kommit till den stuga, där Hogne Kårasson befann sig, och till den som Gudbrand sov i. De satte eld på båda. Men Östenssönerna lyckades komma ut med sina män och kämpade en stund och föllo där båda, Hogne och Frode.

Efter dessa fyra hövdingars fall underlade sig konung Harald med bistånd och hjälp av sin frände Guthorm Ringerike och Hedeimarken, Gudbrands-dalen och Hadeland, Toten och Raumarike, samt hela den norra delen av Vingulmark. Därefter hade konung Harald och härtig Guthorm flera strider med konung Gandalv. Det slutade därmed, att konung Gandalv föll i den sista drabbningen, och konung Harald bemäktigade sig hela riket ända till Raumälven i söder.

¹ Detta för att deras färd skulle försiggå så obemärkt som möjligt.

Kap. 3. Om Gyda Eriksdotter.

Konung Harald sände sina män efter en mö som hette Gyda, dotter till konung Erik av Horda-land; hon uppfostrades hos en mäktig bonde i Valdres. Henne ville Harald taga till frilla, ty hon var en mycket fager och stolt mö. Då sändebuden kommo dit, framförde de sitt ärende för flickan. Hon svarade, att hon icke ville förspilla sin jungfrudom genom att taga till make en konung, som icke hade. större rike att råda över än några fylken; »och det synes mig underligt», .sade hon, »att det icke finnes någon konung som vill underlägga sig hela Norge och vara ensam härskare över detta land, såsom konung Gorm är i Danmark¹ och Erik i Uppsala»². Sändebuden tyckte, att hon svarade väl övermodigt, och sporde henne, vad detta svar skulle betyda. De sade, att konung Harald var så mäktig, att det vore ett fullgodt gifte för henne; men om hon svarade på deras ärende annorlunda än de ville, så sågo de för den gången ingen utväg att föra henne bort med sig, om hon icke själv samtyckte därtill. De gjorde sig så redo att fara bort. Då de voro resfärdiga, ledsagade man dem ut. Då talade Gyda med sändebuden och bad dem hälsa konung Harald, att hon skulle gå in på att bliva hans hustru endast på det villkor, att han först för hennes skull underlade sig hela Norge och rådde över detta rike lika fritt som konung Erik rådde över Svearike och konung Gorm över Danmark; »ty då», sade hon, »synes han mig ha rätt att kallas folkkonung» ³.

¹ Gorm den gamle, se Halvdan svartes h. kap. 5 not 6.

² Den här åsyftade Erik är Erik Emundsson med tillnamnet Väderhatt, som skall ha regerat i Sverige c. 850—88o. Han omtalas vidare nedan i kap. 13 f. samt kap. 28.

³ Dvs. konung över en hel nation, överkonung, motsatt fylkes-konung eller småkonung.

Kap. 4. Konung Harald avlägger löfte.

Gyda talar med konung Haralds utskickade

Sändebuden foro nu tillbaka till konung Harald och framförde till honom flickans ord. De sade, att hon var mycket djärv och oklok, och menade, att det vore rätt, om konungen bragte vanära över henne genom att sända många män och hämta henne med våld. Men konung Harald svarade, att denna mö hade icke talat illa eller handlat så, att det förtjänade hämnd, och bad henne hava mycken tack för sina ord. »Hon har påmint mig om ting», sade han, »som det synes mig underligt, att jag icke förut har tänkt på». Och än vidare sade han: »Det löftet gör jag - och därpå tager jag Gud, som har skapat mig och som råder för allt, till vittne -, att jag icke skall klippa eller kamma mitt hår, förrän jag har lagt under mig hela Norge med skatter och utskylder och styrelse, eller också skall jag dö». För dessa ord tackade härtig Guthorm honom hjärtligt och sade, att det anstod en konung att hålla sitt löfte.

Kap. 5. Strid i Orkadalen.

Efter detta samlade de båda fränderna en stor här och drogo till Upplanden och vidare norrut över Dalarna och därifrån över Dovrefjället. Då Harald kom ned i bygden, lät han dräpa alla män och bränna bygden; men då folket märkte detta, flydde alla som kunde, somliga ned till Orkadalen, andra till Gaulardalen eller ut i skogarna; somliga bådo om fred, och det fingo alla, som kommo till konungen och blevo hans män. Harald och hans män mötte intet motstånd, förrän de kommo till Orkadalen.; där var en här samlad emot dem. De hade där den första kampen med en konung, som hette Gry-ting. Konung Harald segrade; Gryting blev tagen tillfånga, och många av hans män stupade, men själv trädde han i konung Haralds tjänst och svor honom trohetsed. Därefter underkastade sig allt folket i Orkadalsfylket konung Harald och blevo hans man.

Kap. 6. Landskifte och riksstyrelse.

Konung Harald stiftade överallt där han lade landet under sig den lagen, att han tillägnade sig all odaljord och lät alla bönder, både mäktiga och ringa, betala sig jordskyld¹. Han satte över varje fylke en jarl, som skulle döma efter lag och landsrätt och uppbära sakören och skatter, och jarlen skulle hava en tredjedel av skatter och utskylder till uppehälle och omkostnader. Var jarl skulle hava under sig fyra eller flera hersar, och var och en av dessa skulle hava tjugo marker till underhåll. Var jarl skulle uppställa sextio män i konungens här och var herse tjugo män². Men så mycket hade konung Harald ökat pålagor och skatter, att hans jarlar hade större inkomster än konungarna förut hade haft. Då detta spordes i Tråndheim, begåvo sig många stormän till konung Harald och inträdde i hans tjänst.

¹ Med odaljord menas jord som innehades med full äganderätt. Till denna fulla äganderätt hörde före Haralds tid även frihet från skatt. Då nu Harald för att öka kronans inkomster, vilka voro otillräckliga för att möta de med hans rikes tillväxt ökade behoven, i de erövrade landsdelarna lade skatt pä jorden, tedde detta sig helt naturligt för de dittills skattefria bönderna, som om han berövade dem deras äganderätt till jorden, eller som det här heter »tillägnade sig odaljorden.» Den ifrågavarande åtgärden var emellertid endast ett led i ett större skattesystem, som infördes av Harald och varigenom flera nya skattetitlar skapades.

² Liksom i fråga om finanserna genomförde Harald även stora förändringar i landets styrelse. De viktigaste äro de här omtalade: i stället för den gamle fylkeskonungen ställdes en kunglig ämbetsman, jarlen, i spetsen för varje fylke, och hersarna, som förut varit ärftliga hövdingar över sina områden med en mycket självständig ställning gentemot fylkeskonungen, förvandlades nu till konungens edsvurna tjänstemän (»ländermän») och underordnades jarlarna. I sammanhang härmed reglerades även krigstjänstskyldigheten, varigenom konungens rätt att uppbåda manskap betydligt utvidgades.

Kap. 7. Strid i Gaulardalen.

Det berättas, att jarlen Håkon Grjotgardsson kom till konung Harald ute ifrån Yrjar och hade med sig mycket folk till hjälp åt konungen. Därefter drog konung Harald in i Gaulardalen och hade där en strid, fällde två konungar och bemäktigade sig sedan deras riken, Gaulardalsfylke och Strindafylke. Därefter drog konung Harald in i Stjoradalen och hade där sin tredje strid; han vann seger och underlade sig det fylket. Nu samlade sig intrönderna¹. Fyra konungar hade kommit tillsamman med sina härar: den ene härskade över Veradalen, den andre över Skaun, den tredje över Sparbyggjafylke, den fjärde över Innerön; han innehade Eynafylke. Dessa fyra konungar drogo med sin här emot konung Harald. Han gick till strid mot dem och vann seger, och några av dessa konungar föllo, andra flydde. Konung Harald hade i Tråndheim tillsammans åtta strider eller fler, och sedan åtta konungar fallit, lade han under sig hela Tråndheim.

¹ Intrönderna kallades innevånarna i inre Tröndelagen, under vilket namn sammanfattades Eynafylke, Sparbyggjafylke, Veradalsfylke och Skaun (Skeynafylke).

Kap. 8. Harald vinner Naumudalsfylke.

Norrut i Naumudal voro två bröder, Herlaug och Hrollaug, konungar. De hade i tre somrar varit sysselsatta med att resa en hög; den var byggd av sten, kalk och timmer. När högen var färdig, fingo bröderna underrättelse, att konung Harald drog emot dem med härsmakt. Då lät konung Herlaug föra dit mycken mat och dryck. Därefter gick han in i högen med tolv män och lät sedan kasta igen högen. Konung Hrollaug steg upp på den hög som konungarna plägade sitta på¹, lät där resa konunga-högsätet och satte sig däri. Sedan lät han lägga bolster på fotsteget, där jarlarna hade sin sittplats, och kastade sig därpå ur högsätet och ned i jarlarnas säte och gav sig själv Jarls namn. Därefter for han konung Harald tillmötes och överlämnade åt honom hela sitt rike, erbjöd sig att bliva hans man och omtalade för honom, vad han hade gjort. Då tog konung Harald ett svärd och fäste det vid hans bälte, hängde en sköld om hans hals, gjorde honom till sin jarl och ledde honom till högsätet. Han gav honom Naumudalsfylke och satte honom till jarl över detta.

¹ Det framgår av flera vittnesbörd, att det varit sed bland småkonungarna i Norge under förhistorisk tid att utöva sitt konungakall sittande på en hög i närheten av kungsgården. Seden är icke med säkerhet förklarad. Måhända var den upphöjda platsen endast en symbol på konungens värdighet; sannolikare är det dock, att i denna sed ursprungligen låg ett religiöst moment, i det att högen från början varit en gravhög, där ofter till förfädernas andar ägde rum och som därför var en särskilt helgad plats.

Kap. 9. Konung Harald ordnar sin skeppsbesättning.

Konung Harald for åter tillbaka till Tråndheim och stannade där över vintern; han räknade detta sedan ständigt för sitt hem. Där lät han bygga en mycket stor huvudgård, som heter Hlader. Samma vinter tog han jarlen Håkon Grjotgardssons dotter Åsa till hustru, och Håkon stod nu i det största anseende hos konungen. Våren därpå skaffade konung Harald sig skepp. Han hade under vintern låtit bygga ett stort drakskepp, som han utrustat på det präktigaste. Där anvisade han platser för sin hird och för bärsärkarna. ^»Stamboarna»¹ utvaldes med den största omsorgen, ty de förde konungens härtecken. Rummet mellan förstäven och ösrummet² kallades »rausn»; där fingo bärsärkarna sina platser. Endast sådana män blevo upptagna i konung Haralds hird, som överträffade andra i styrka och mod och alla slags färdigheter; endast de fingo plats på hans skepp. Han hade nu godt tillfälle att välja sig hirdmän från alla fylken. Han hade en stor krigshär och många storskepp, och många stormän följde honom. Hornklove³ omtalar i Glym-dråpa, att konung Harald hade en strid i Uppdalsskogen med Orkadalsboarna, innan han hade denna leding ute:

Nordmännens tappre konung

alltid med kraft och vrede

nedslog han ofredsmännen –

hade en strid på heden⁴,

innan på glansfullt prydda

snabba segelhästar,

lysten på stordåd och bragder,

krigaren for till sjöslag.

Den krigiske furstens skara

hans, som vredgad med döden

straffade tjuvars släkte⁵ –

höjde stridsgny på heden,

förrän den mäktige krigarn,

farlig för fiendeflocken,

mängden av långskepp och drakar

sköldprydda förde till sjöslag.

¹ »Stamboar» kallades de krigare som hade sin plats i skeppets förstäv. Härtill valdes de bästa kämparna, då vid sjöstrider den huvudsakliga och hårdaste kampen i allmänhet kom att stå omkring denna del av skeppet.

² Det rum i fartyget, varifrån det inträngande vattnet östes ut. På större skepp funnos i regel tvä ösrum, ett för om och ett akter om masten.

³ Thorbjörn med tillnamnet »hornklove» (av oviss betydelse), hirdskald hos Harald hårfagre; hans verksamhet tillhör slutet av 800-talet, möjligen har han levat något in på följande århundrade. Thorbjörn har besjungit Haralds bragder i två, delvis bevarade dikter: den här citerade Glymdråpa (»Larmdråpan») samt ett kväde, som går under de i nyare tid givna namnen Hrafnsmal och Haraldskvädc. Av dessa är det sistnämnda, som handlar om det berömda slaget vid Hafsfjord år 872, varigenom Harald fullbordade sin erövring av Norge (se nedan kap. 18), det tidigast författade, det andra kvädet, som upptager händelser både före och efter Hafsfjordslaget, är nägot yngre.

⁴ Dvs. i Uppdalsskogen.

⁵ Liksom skalden i föregående vers framhållit Haralds förhållande till de yttre fienderna, så betonar han här hans vård om inre fred och ordning, hans vakande över lag och rätt.

Kap. 10. Strid vid Solskel.

Konung Harald förde sin här ut ur Tråndheim och vände sig söderut mot Möre. Hunthjov hette den konung som härskade över Mörafylke¹;

hans son hette Solve »klove»². De voro stora krigare. Den konung som rådde över Raumsdal hette Nokkve;

han var morfader till Solve. Dessa konungar samlade en stor här, när de sporde konung Haralds ankomst, och drogo emot honom. De möttes vid Solskel; det kom till strid där, och konung Harald vann seger. Så säger Hornklove:

Nordan drevs skeppet av stormen:

hastigt på vågen fördes

sköldklädde krigarn³ att börja

strid med tvänne kungar.

Utan ord de tränne, e

ndast med dånande larmskott,

hälsade stumt varandra:

klangen av sköldar talte.

Båda konungarna föllo, men Solve räddade sig genom flykten. Konung Harald lade då under sig dessa två fylken och stannade där länge om sommaren och skipade rätt bland männen, men om hösten for han norrut till Tråndheim. Ragnvald Mörejarl, son till Östen »åska», hade då trädt i konung Haralds tjänst; honom satte konung Harald till styresman över dessa två fylken, Nordmöre och Raumsdal, och skaffade honom hjälp av både stormän och bönder och tillika skepp att värja landet mot ofred. Han kallades Ragnvald den mäktige eller den rådkloke, och man säger, att bägge tillnamnen voro sanna. Konung Harald var om vintern därefter i Tråndheim.

¹ Dvs. Nordmöre.

² Tillnamnet betyder sannolikt: »den bredbente».

³ Dvs. Harald hårfagre.

Kap, 11. Konung Arnvids och konung Audbjörns fall.

Våren därefter utrustade konung Harald en stor .här i Tråndheim och sade, att han med den skulle vända sig mot Sunnmöre. Solve »klove» hade under vintern legat ute på härnadståg och härjat i Nordmöre och där dräpt många av konung Haralds män och plundrat andra, men stundom hade han under vintern varit på Sunnmöre hos sin frändc konung Arnvid. Då de sporde konung Haralds ankomst, samlade de en här; de fingo mycket folk, ty många tyckte sig ha fientligheter att hämnas på konung Harald. Solve »klove» for söderut till Fjordarna¹ till konung Audbjörn, som härskade där, och bad att han skulle komma honom och konung Arnvid till hjälp med sin här. »Det är allom lätt att se», sade han, »att vårt enda val nu är att resa oss gemensamt emot konung Harald. Vi skola då få styrka nog, och då skall ödet råda för segern. Men i annat fall ha vi blott att bliva hans trälar, och det är ingen utväg för män, som icke ha lägre värdighet än Harald. Min fader tyckte det vara bättre att falla i strid i sitt konungadöme än att bliva konung Haralds underlydande».

Solve bragte det genom sitt tal därhän, att Audbjörn lovade att komma. Han samlade en här och seglade norrut för att möta konung Arnvid; de hade då en mycket stor här. De sporde, att konung Harald hade kommit norrifrån, och mötte honom innanför Solskel. Det var sed på den tiden, att då man stred till sjöss, skulle man binda skeppen samman och kämpa i förstävarna. Så gjordes nu. Konung Harald lade sitt skepp emot konung Arnvids, och striden dem emellan blev mycket hård. Mycket folk föll på båda sidor, och till slut blev konung Harald så rasande och vred, att han gick fram till »rausnen»² på sitt skepp och kämpade där så käckt, att alla stamboarna på Arnvids skepp veko tillbaka till masten och några föllo. Konung Harald äntrade då själv skeppet, och konung Arnvids män togo till flykten, men han själv föll på sitt skepp. Där föll också konung Audbjörn, men Solve flydde. Så säger Hornklove:

Fast stod krigarkungen

i spjutens storm³ mot männen,

där pilarna sjöngo i dånet.

Rödt lyste blod i såren.

Männen segnade döda

för kraftiga hugg av kungen.

Svärdet klang mot skölden.

Krigarfursten fick seger.

Där föllo bland konung Haralds män hans jarlar Åsgaut och Åsbjörn och hans släktingar Grjotgard och Herlaug, söner till Håkon Hladejarl⁴. Solve var sedan i lång tid en stor viking och tillfogade ofta konung Haralds rike stor skada.

¹ Dvs. landskapet Firdir eller Firdafylke i västra Norge.

² »Rausnen» är rummet mellan förstäven och ösnunmet. Jämför ovan kap. 9.

³ »Spjutens storm» är striden.

⁴ Hakon Griotgardsson; se ovan kap. 7 och 9.

Kap. 12. Konung Vemund brännes inne.

Konung Harald lade under sig Sunnmöre. Konung Audbjörns broder Vemund behöll väldet i Firdafylke. Det var sent om hösten, och man kom överens med konung Harald, att han icke skulle fara söder om Stad¹ under hösten. Konung Harald satte Ragnvald jarl över Nord- och Sunnmöre och Raumsdal; han hade många män omkring sig. Därefter for konung Harald till Tråndheim.

Samma vinter for Ragnvald jarl den inre vägen över Eid² och vidare söderut till Fjordarna. Han hade genom spejare underrättelser om konung Vemund och kom om natten till ett ställe, som heter Naustdal, där konung Vemund var på gästning. Ragnvald jarl omringade deras hus och brände konungen inne med nittio män. Därefter kom Berdlu-Kåre³ till Ragnvald jarl med ett fullrustat långskepp, och de foro båda norrut till Möre. Ragnvald jarl tog de skepp som konung Vemund hade haft och allt lösöre som han kunde komma åt. Berdlu-Kåre for norrut till konung Harald och gick i hans tjänst; han var en väldig bärsärk.

Våren därpå drog konung Harald söderut längs kusten och underlade sig Firdafylke. Sedan seglade han österut längs kusten och kom till Viken, men lämnade kvar jarlen Håkon Grjotgardsson och uppdrog åt honom styrelsen över Firdafylke. Håkon jarl sände bud till Atle den smale, att han skulle lämna Sogn och vara jarl på Gaular, som han förut hade. varit; själv sade han sig ha fått Sognafylke av konung Harald. Atle sände bud tillbaka med det svaret, att han ämnade behålla både Sognafylke och Gaular, tills han träffade konung Harald. De båda jarlarna tvistade, nu om detta, till dess de båda samlade en här. De möttes i Stavanesvåg på Fjaler³ och utkämpade där ett stort slag. Där föll Håkon jarl, och Atle jarl blev dödligt sårad; de förde honom till Atleö, och där dog han. Så säger Eyvind »skaldefördärvaren»:

Håkon blev, den raske kämpen, sårad av vapen i stridens larm. Gudaättlingen^4 ändade livet i spjutens gny borta på Fjaler

Och där blev, då Håkons vänner föllo i striden, Stavanesvågs blåa bölja i kampens gny rikligt blandad med männens blod.

.¹ Udde i norra Firdafylke, på gränsen till Sunnmöre.

² Det här åsyftade Eid är en passage (ett ed) innanför Stad antingen nuvarande Mandseidet eller Birkedalseidet.

³ Dvs. Kåre från Berdla (nuvarande Berie på södra sidan av Bremangeriand).

³ Fjaler var namn pä den sydligaste delen av Firdafylke.

⁴ Håkons släkt ansågs härstamma frän Oden. Jfr Ynglingaättens historia kap. 8.

Kap. 13. Om konung Harald och sveakonungen Erik.

Konung Harald kom med sin här österut till Viken och styrde in till Tunsberg, där då var köpstad; han hade då uppehållit sig fyra år i Tråndheim och under den tiden icke varit i Viken. Där fick han nu höra, att sveakonungen Erik Emundsson hade underlagt sig Värmland och tog skatt av alla skogsbygderna där, och vidare, att han räknade Västergötland ända till Svinesund i norr och ända till havet i väster, varför han gjorde anspråk på allt detta såsom sitt rike och tog skatt därav. Han hade satt till jarl däröver en man vid namn Hrane den götiske. Denne innehade riket mellan Svinesund och Göta älv och var en mäktig jarl. Det berättades också för konung Harald, att sveakonungen hade sagt, att han icke skulle sluta, förrän han hade lika stort rike i Viken som fordom Sigurd eller hans son Ragnar lodbrok; men det var Raumarike och Vestfold ända ut till Grenmar¹ samt Vingulmark och allt landet söder därom. I alla dessa fylken hade många givit sig under sveakonungen. Detta härmade Harald storligen; han sammankallade genast bönderna där på Folden² till ting och anklagade dem för högförräderi mot sig. Några bönder bevisade sin oskuld, andra betalte böter, åter andra blevo straffade. På detta sätt for han om sommaren omkring i det fylket. Om hösten for han upp till Raumarike, och där gick allt på samma sätt. Då sporde han i början av vintern, att sveakonungen Erik red omkring på gästning i Värmland med sin hird.

¹ Grenmar är den nuvarande Skiensfjorden.

² Folden är det gamla namnet pä Kristianiafjorden. Här menas de däromkring liggande landsdelarna.

Kap. 14. Åke blir dräpt.

Konung Harald begav sig österut över Eida-skog¹ och in i Värmland och lät där ställa om gästning åt sig. Åke hette en man; han var den mäktigaste bonden i Värmland, mycket rik och vid denna tiden ålderstigen. Han sände bud till konung Harald och bjöd honom till gästabud; konungen lovade att komma på utsatt dag. Åke bjöd också konung Erik till gästabud och utsatte åt honom samma dag. Åke hade en stor gästabudssal, som då var gammal; han lät nu bygga en ny lika stor och inreda den med den största omsorg. Han lät behänga den nya salen helt och hållet med nya bonader, men den gamla med gamla bonader.

Då konungarna kommo till gästabudet, fick konung Erik med sitt folk plats i den gamla salen, men konung Harald med sitt i den nya. Alla bords-och dryckeskärl voro delade så, att Erik och hans män hade gamla kärl och horn, likväl förgyllda och praktfullt utstyrda, men konung Harald och hans män fingo idel nya kärl och horn, alla prydda med guld. Alla kärlen voro blanka och polerade, och drycken var på båda ställena förträfflig. Åke hade förut varit Halvdan svartes man. När den dagen kom, då gästabudet var slut, gjorde de båda konungarna sig redo till avfärd; hästarna stodo färdiga. Då trädde Åke inför honung Harald och ledde efter sig sin tolv år gamle son, som hette Ubbe. Åke sade: »Herre, om den välvilja som jag har visat eder med mitt gästabud synes eder vara värd någon vänskap, så löna min son därför. Honom giver jag eder till handgången man». Konungen tackade honom med många vackra ord för undfägnaden och lovade honom i gengäld sin fullkomliga vänskap. Därpå lade Åke fram stora skänker åt konungen. Därefter gick Åke till sveakonungen.

Konung Erik var då klädd och resfärdig; han var tämligen dyster. Åke tog fram några värdefulla klenoder och gav honom, men konungen svarade föga och steg till häst. Åke följde honom ett stycke på vägen och talade med honom. Skogen var icke långt därifrån, och genom den gick vägen. Då Åke kom in i skogen, frågade konungen honom: »varför delade du välfägnaden mellan mig och konung Harald så, att han skulle ha det bästa av allting; du vet, att du är min man». »Jag trodde», svarade Åke, »att I, herre konung, och edra män icke saknat någon välfägnad vid detta gästabud. Men vad det beträffar, att där var gammal bonad i den sal där I drucken, då kommer det sig därav, att I nu ären gammal, men konung Harald i blomman av sin ålder; därför gav jag honom den nya bonaden. Men vad angår eder påminnelse om att jag är eder man, så vet jag, att I ären icke mindre min man». Då drog konungen sitt svärd och högg honom bane-sår; sedan red han bort.

Då konung Harald var färdig att stiga till häst, bad han kalla till sig bonden Åke, och då man nu sökte efter honom, sprungo några åt det håll som konung Erik hade ridit; de funno där Åke död och skyndade tillbaka och omtalade det för konungen. Då konungen fick höra detta, ropade han till sina män, att de skulle hämnas bonden Åke. Konung Harald red nu samma väg som konung Erik hade ridit, till dess de å ömse sidor blevo varse varandra. Då redo båda så fort de förmådde, till dess konung Erik kom till den skog som skiljer Västergötland och Värmland från varandra. Då vände konung Harald tillbaka till Värmland, lade landet under sig och dräpte konung Eriks män, var han träffade på dem. Om vintern for konung Harald tillbaka till Raumarike.

¹ Eidaskog var gränsskogen mellan Värmland och Raumarike.

Kap. 15. Konung Haralds färd till Tunsberg.

Konung Harald for om vintern ut till Tunsberg till sina skepp. Han gjorde skeppen i ordning, styrde österut över fjorden och lade under sig hela Vingulmark. Han låg ute i härnad hela vintern och härjade i Ranrike¹ Så säger Thorbjörn »hornklove»:

Ute på havet

vill kungen jula

i kampens vimmel,

om han själv får råda.

Allt ifrån barnsben

leddes han vid härden,

vid varma stugan

och dunklädda vantar.

Götarna hade samlat sig emot honom rundt omkring i landet.

¹ Ranrike är det gamla namnet på Bohuslän.

Kap. 16. Strid i Götaland¹.

Om våren, när isarna lossnade, satte götarna pålar tvärs över Göta älv, så att konung Harald icke skulle kunna föra sina skepp upp i landet. Konung Harald styrde då med sina skepp upp i älven och lade sig vid pålningen, härjade på båda stränderna och brände bygden. Så säger Hornklove:

Segersäll tvang krigarn

sunnanför svallande havet

under sig folket och landet;

den fursten var hård i kampen.

Den skräckhjälmbärande ² kungen,

fruktande ingen fara,

lät binda lindträs-hjorten³

säkert vid stakets pålar.

Sedan redo götarna fram med en stor här och kämpade emot konung Harald; där blev stort manfall, och konung Harald vann seger. Så säger Hornklove:

Folk-kungens⁴ krigiska skara

med svärden mejade männen

-dånet av yxorna växte,

spjuten klungo mot skölden -,

då götarnas skräck⁵ fick seger.

De slungade spjuten sjöngo

högljudt, när hän de flögo

över de tappres huvud.

¹ Det vill här säga Västergötland.

² Att »bära skräckhjälm» betecknar i den fornnordiska poesien att vara en skräck för sina fiender.

³ »Lindträs-hjorten» är det av trä (eg. lind) byggda skeppet.

⁴ Se not 3 s. 96.

⁵ »Götarnas skräck» är Harald.

Kap. 17. Konung Harald drager till Upplanden.

Konung Harald for härjande vida omkring i Götaland; han hade många strider på. båda sidor om älven¹ .och segrade för det mesta. I en av dessa strider föll Hrane den götiske. Därefter lade Harald under sig allt landet norr om älven och väster om Vänern samt hela Värmland. Då han for bort därifrån, lämnade han kvar härtig Guthorm med mycket folk för att vaka över landet, men själv begav han sig till Upplanden och stannade där en tid, for sedan norrut över Dovrefjället till Tråndheim och var åter där en lång tid. Han fick nu sina första barn. Han och Åsa hade dessa söner: Guthorm, som var äldst, därnäst Halvdan svarte och Halvdan vite - de voro tvillingar -, Sigfred var den fjärde. De blevo alla uppfostrade i Tråndheim med stor heder.

¹ Dvs. Göta älv.

Kap. 18. Slaget i Hafsfjorden.

Det kom underrättelse söderifrån, att herdarna och rygerna, egderna och thilerna¹ samlades och uppbådade både skepp och vapen och män. Ledarna voro Erik, konung av Hordaland, Sulke, konung av Rogaland, och dennes broder Sote jarl, vidare Kjotve den rike, konung av Agder, och hans son Thore haklång samt två bröder, Hroald »rygg» och Hadd den hårde från Telemarken. Då konung Harald fick veta detta, samlade han en här, satte sina skepp i sjön, gjorde sig i ordning med sitt folk och for söderut längs kusten; han hade många män från varje fylke.

Då han kom söder om Stad², fick konung Erik spörja det. Han hade då också samlat det folk, som han kunde räkna på, och for söderut för att möta den här, som han visste skulle komma till hans hjälp österifrån. Hela hären möttes då norr om Jadar och styrde med sina skepp in i Hafsfjorden.

Där låg då redan konung Harald med sin här. Där börjades genast ett stort slag; striden var både hård och lång, men till slut fick konung Harald seger. Där föllo konung Erik och konung Sulke och dennes broder Sote jarl. Thore haklång hade lagt sitt skepp emot konung Haralds. Thore var en väldig bärsärk; det blev en hård kamp, innan Thore haklång föll; hela hans skepp blev avröjt³. Konung Kjotve flydde upp på en holme, där det var lätt att försvara sig. Därefter flydde hela deras här, en del på skeppen, men en del upp i land och landvägen söderut över Jadar. Så säger Hornklove:

Hörde du i Hafsfjord,

hur den ättstore kungen

kämpade där borta

med Kjotve den rike?

Kamplystna kommo

skeppen från öster,

med gapande huvud

och snidade stävar.

Fyllda de voro med män

och vita sköldar,

västerländska spjut

och välska svärd.

Bärsärkar tjöto –

kampen började -,

ulvhednar⁴ vrålade

och skakade vapnen.

De ville pröva den djärve,

som lärde dem att fly,

östmannens härskare⁵,

som bor på Utstein⁶.

Sjökungens hästar⁷

drevos fram till strid.

Där var dån av vapen,

innan Haklång föll.

Den halsdigre kungen

ledsnade att hålla

landet mot Luva⁸,

tog en holme till sköld.

Sårade krigare

kröpo under bänkarna,

stucko stjärten upp

och huvudet i kölen.

På ryggen läto de blänka,

de kloka männen,

sina vita sköldar

-man slog dem med stenar.

Rasande de flydde

bort över Jadar

hem från Hafsfjord.

De tänkte på mjödet⁹.

¹ Dvs. innebyggarna i Hordaland, Rogaland, Agder och Telemarken.

² Se Harald hårfagres h. kap. 12 not l.

³ Med detta uttryck betecknas, att hela besättningen blir nedhuggen eller fördriven frän skeppet.

⁴ Ulvhednar (av isl. ulfr, varg, och heðinn, päls) kallades de i vargskinnspälsar klädda bärsärkarna.

⁵ Östmannens (de i öster boendes), härskare kallas Harald, emedan hans ursprungliga rike utgjordes av landskapen omkring Kristianiafjorden i östra Norge.

⁶ Utstein var en gård (nu Utstens kloster) på ön med samma namn i Ryfylke i västra Norge; gården var en av det flertal egendomar, som Harald ägde i dessa trakter och på vilka han på sin ålderdom gärna höll till. Jämför kap. 38 nedan.

⁷ »Sjökungens hästar» är skeppen.

⁸ »Den halsdigre kungen» är Kjotve den rike. Att han ledsnade att hålla landet, är ett ironiskt uttryck för att han blev besegrad och måste avstå sitt rike. »Luva» var Haralds tillnamn under den tid, då han på grund av sitt avlagda löfte icke lät kamma eller klippa sitt hår (jfr kap. 23). Ordet betyder: »långt och tjockt hår».

⁹ Dvs. dryckeslagen där hemma, som lockade dem mer än krigaräran.

Kap. 19. Konung Harald blir ensam härskare i Norge.

Efter denna strid mötte konung Harald icke mer något motstånd i Norge. Alla hans värsta fiender hade fallit, men somliga hade flytt ur landet, och det var ett ganska stort antal, ty vid den tiden bebyggdes stora ödeländer. Då bebyggdes Jämtland och Hälsingland, som dock båda redan förut voro något befolkade av norrmännen. Under de strider, genom vilka Harald lade Norge under sig, upptäcktes och bebyggdes länderna ute i havet, Färöarna och Island. Man for också mycket till Hjalt-land¹, och många stormän i Norge flydde fredlösa för konung Harald och begåvo sig på vikingafärder västerut; om vintern uppehöllo de sig på Orknöarna eller Suderöarna², men om sommaren härjade de i Norge och tillfogade landet där stor skada. Många voro dock också de stormän, som underkastade sig konung Harald, trädde i hans tjänst och hjälpte honom att förkovra landet.

¹ »Hjaltland» är Shetlandsöarna.

² »Suderöarna» var nordbornas namn pä Hebriderna.

Kap. 20. Om konung Haralds barn.

Konung Harald hade nu blivit ensam härskare över hela Norge. Då kom han ihåg, vad den där stolta flickan hade sagt honom¹. Han sände bud till henne och lät föra henne till sig och tog henne till hustru. Dessa voro deras barn: Ålov var äldst, därnäst Hrörek, så Sigtrygg, Frode och Thorgisl.

¹ Jämför kap. 3 ovan.

Kap. 21. Konung Haralds giftermål.

Konung Harald hade många hustrur och många barn. Han äktade en kvinna vid namn Ragnhild, dotter till konung Erik av Jutland. Hon kallades Ragnhild den mäktiga; deras son var Erik blodyxe. Vidare äktade han Svanhild, dotter till Östen jarl;

deras barn voro Olav Geirstada-alv, Björn och Ragnar »ryckaren». Än vidare hade konung Harald till hustru Åshild, dotter till Hring Dagsson uppe i Ringerike; deras barn voro Dag och Hring, Gudröd »ko» och Ingegerd. Det berättas, att då konung Harald gifte sig med Ragnhild den mäktiga, skilde han sig från nio hustrur; därom säger Hornklove:

Holmrygers¹ mör

och Hordars kvinnor,

alla från Hedemarken

och av Holges ätt²

försköt den ättstore

för sin danska drottning.

Konung Haralds barn uppfostrades vart och ett där det hade sin mödernesläkt. Härtig Guthorm hade vattenöst Haralds äldste son och givit honom sitt namn. Han knäsatte gossen och gjorde honom till sin fosterson och tog honom med sig österut till Viken. Där uppfostrades han hos härtig Guthorm. Härtig Guthorm hade hela styrelsemakten i Viken och Upplanden, då konungen var frånvarande.

¹ Holmryger kallades innebyggarna pä öarna i Rogaland.

² De »av Holges ätt» äro innebyggarna i Hålogaland, som troddes vara uppkallat efter sin förste härskare, sagokonungen Holge.

Kap. 22. Konung Haralds färd västerut.

Konung Harald sporde, att midtlandet¹ härja-jades vida omkring av vikingar, som om vintern uppehöllo sig väster om havet². Han hade då leding ute varje sommar och genomsökte öar och utskär, men så snart vikingarna blevo varse hans här, flydde alla, de flesta ut på havet. Då konungen ledsnade på detta, hände det en sommar, att han seglade med sin här västerut över havet. 'Han kom först till Hjaltland och dräpte där alla vikingar, som icke flydde undan. Därefter seglade han söderut till Orknöarna och rensade dem fullständigt för vikingar. Sedan for han ända till Suderöarna och härjade där. Han dräpte där många vikingar, som förut hade rådt över härsmakt; han utkämpade många strider och vann oftast seger Därefter härjade han i Skottland och hade där flera strider. Men då han kom västerut till Man, hade de där i förväg sport, vilket härnadståg han hade gjort där i landet, och allt folket flydde över till Skottland, så att ön blev alldeles tom på folk. De förde också med sig allt gods som de kunde, så att då konung Harald och hans män gingo i land, fingo de icke något byte. Så säger Hornklove:

Den kloke och givmilde fursten

förde mot ön i väster

sköldprydda skepp till härnad -

på fastlandet förut han segrat. ¨

I skräck för den kraftige krigarn

Skottarnas³ hela skara

dragit med husfolk och bohag

bort i förväg ur landet.

I en av dessa strider föll Ragnvald Mörejarls son Ivar, och i bot härför gav konung Harald, då han seglade hem, åt Ragnvald jarl Orknöarna och Hjaltland; men Ragnvald skänkte genast båda länderna åt sin broder Sigurd, och denne stannade kvar därute i väster, då konungen for därifrån. Dessförinnan gav han Sigurd jarlsvärdighet. Till honom slöt sig sedan Thorsten röde, son till Olav vite och Aud den djupsinniga⁴. De härjade i Skottland och lade under sig Katanes⁵ och Suderland ända ned till Ekkjalsbacke⁶. Sigurd jarl dräpte den skotske jarlen Melbrigde tand och band hans huvud vid sin sadelrem, men sårade sig i låret av tanden, som sköt ut ur huvudet. Såret svullnade upp, och han fick sin bane därav; han är högsatt på Ekkjalsbacke. Därefter styrde hans son Guthorm landet ett år och dog barnlös. Sedan satte danska och norska vikingar sig fast i landet.

¹ Med midtlandet menas det norska västlandet, frän Agder till och med Sunnmöre.

² Väster om havet (Nordsjön), dvs. i de nordiska nybygdema pä de skotska öarna.

³ Med skottar betecknas här den gaeliska (iriska) folkstammen, till vilken även invånarna på ön Man hörde.

⁴ Olav vite var en berömd norsk vikingakonung, som grundade ett nordiskt konungadöme i Dublin, där han regerade mellan år 853 och år 870. Hans hustru Aud den djupsinniga, enligt isländsk tradition dotter till en norsk hövding Ketil flatnäsa, utvandrade efter sin makes och sin sons död med sina sonsöner och tjänare till Island och blev stammoder för mäktiga och ansedda isländska släkter. Olavs och Auds son, som i iriska källor kallas Östen, erövrade är 874 ett rike i Skottland, men blev dräpt året därpå.

⁵ Katanes (Caithness) är namnet pä den nordostliga spetsen avSkottland.

⁶ Suderland (Sutherland) är landet söder om Katanes. Dess gräns i söder bildades av floden Ekkjal (Oikill). Ekkjalsbacke är den höga stranden av denna flod.

Kap. 23. Konung Harald låter klippa sitt hår.

Konung Harald var på gästabud hos Ragnvald jarl på Möre; han hade nu underlagt sig hela landet. Då tog konung Harald där ett bad och lät kamma sitt hår, och Ragnvald jarl klippte håret, som varit oklippt och okammat i tio år. De kallade honom under den tiden Harald »luva»¹, men sedan gav Ragnvald honom tillnamn och kallade honom Harald den hårfagre, och alla som sågo honom sade, att det var ett mycket passande namn, ty han hade både stort och vackert hår.

¹ Se Harald hårfagres h. kap. 18 117 not 8.

Kap. 24. Gånge-Rolv blir fredlös.

Ragnvald Mörejarl var konung Haralds käraste vän, och konungen satte stort värde på honom. Ragnvald var gift med Rolv näsas dotter Hild; deras söner voro Rolv och Thore. Ragnvald jarl hade också oäkta söner; den ene hette Hallad, den andre Einar, den tredje Hrollaug; de voro vuxna, då deras äktafödda bröder voro barn.

Rolv var en väldig viking. Han var så stor till växten, att ingen häst kunde bära honom, och därför gick han till fots, vart han än färdades; han kallades därför Gånge-Rolv. Han härjade mycket i östervåg. En sommar, då han kom till Viken från en vikingafärd österut, gjorde han strandhugg där. Konung Harald befann sig just då i Viken. Han blev mycket vred, när han fick höra detta, ty han hade strängeligen förbjudit att plundra inom landet. Konungen kungjorde på tinget, att han gjorde Rolv fredlös i Norge. Då Rolvs moder Hild sporde detta, uppsökte hon konungen och bad om fred för Rolv. Men konungen var så vred, att hennes böner tjänade till intet. Då kvad Hild detta:

Du förskjuter Näsas namne¹;

du jagar flyktig ur landet

stormäns kloke ättling.

Vi far du fram så våldsamt?

Med sådan ulv att retas

det är ej rådligt, furste!

Han skonar ej kungens hjordar,

om så till skogs han drives.

Gånge-Rolv for sedan västerut över havet till Suderöarna och därifrån till Valland². Han härjade där och underlade sig ett stort jarldöme; där lät han många nordmän bosätta sig, och det landet kallas sedan dess för Normandiet. Från Rolv härstamma jarlarna av Normandiet³. Gånge-Rolvs son var Vilhelm, fader till Rikard, fader till Rikard den andre, fader till Robert långsvärd⁴, fader till den engelske konungen Vilhelm bastarden. Från denne senare härstamma alla Englands konungar.

Drottning Ragnhild den mäktiga levde i tre år, sedan hon kommit till Norge; efter hennes död for hennes och konung Haralds son Erik för att fostras hos hersen Thore Hroaldsson i Fjordarna. Han uppfostrades där.

¹ Gånge-Rolv var uppkallad efter sin morfader Rolv näsa.

² Med Valland betecknas här Frankrike.

³ Denna norsk-isländska tradition, enligt vilken det normandiska härtigdömets grundläggare, som i franska källor kallas Rollo, är Ragnvald Jarls son Rolv, har - ehuru försvarad av flera norska historiker - säkerligen med rätta blivit bestridd av den moderna historieforskningen. Efter all sannolikhet var Rollo en dansk hövding.

⁴ Detta tillnamn gives här oriktigt åt Robert i stället för åt Rollos (Rolvs) son Vilhelm.

Kap. 25. Om jätten Svåse.

Konung Harald for en vinter på gästning i Upplanden och lät tillreda åt sig ett gästabud på Thoftin¹. På julaftonen kom jätten Svåse utanför dörren, och sände bud till konungen, att denne skulle komma ut till honom. Konung Harald blev vred över denna budsändning, och samme man som hade burit in budet bar ut konungens vrede; men Svåse bad honom icke desto mindre att framföra ärendet för andra gången och sade sig vara den finne, som konungen hade givit lov att sätta sin hydda på den andra sidan om backen där. Konungen gick då ut och samtyckte till att fara med honom hem och gick över backen; han gjorde detta på tillskyndan av några av sina män, medan andra avrådde. Där reste sig Svåses dotter Snöfrid, en mycket fager kvinna, och iskänkte åt konungen ett kärl fullt med mjöd. Han tog emot det och fattade på samma gång hennes hand, och genast var det, som om eld kom i hans kropp, och han ville genast ha umgänge med henne samma natt. Men Svåse sade, att det skulle icke ske med hans vilja, med mindre konungen trolovade sig med henne och tog henne till hustru efter lagen. Då fäste konungen Snöfrid och tog henne till hustru; han älskade henne med sådant raseri, att han försummade sitt rike och allt vad som ålåg honom. De fingo fyra söner: Sigurd »oäkting»², Halvdan högben, Gudröd stråle och Ragnvald »likben»³.

Därefter dog Snöfrid, men hennes färg förändrades alls icke, hon var lika röd som då hon levde. Konungen satt ständigt över henne och trodde, att hon skulle vakna till liv igen. Så gick det i tre år; han sörjde över hennes död, men allt folket sörjde över hans vanvett. För att stilla detta vansinne kom Thorleiv den vise till hjälp, och han botade hans dårskap med stor klokhet genom att först tala honom till lags på detta sätt: »Icke är det underligt, att du minnes en så fager och storättad kvinna och ärar henne på dun och skarlakan⁴, såsom hon bad dig. Men din och hennes heder är dock mindre än det anstår eder däri, att hon ligger för länge i samma kläder; det är mera passande, att man flyttar henne och skiftar kläderna under henne». Men så snart hon flyttades ur sängen, slog det ut ur kroppen en svår liklukt och allt slags ond stank. Man skyndade sig då att göra ett bål och bränna henne; men dessförinnan blånade hela kroppen, och ormar och ödlor, grodor och paddor och alla slags vidriga krypdjur krälade fram därur. Så sjönk hon till aska; men konungen återfick sitt förstånd och glömde sin dårskap, styrde sitt rike och styrktes och gladdes av sina män och de av honom och riket av bådadera.

¹ En gård (nu Tofte) i Dovre herred i Gudbrandsdalen.

² Detta tillnamn visar, att äktenskapet med finnflickan av Haralds övriga hustrur och barn icke ansågs för likvärdigt med hans andra äktenskap.

³ »Likben»: som har lika ben.

⁴ Dvs. genom att lata henne vila på dunbolster och skarlakans-täcken.

Kap. 26. Om Thjodolv från Hvine.

Sedan konung Harald hade rönt finnkvinnans svek, blev han så vred, att han drev bort ifrån sig alla sina söner med henne och ville icke se dem. Gudröd stråle uppsökte då sin fosterfader Thjodolv från Hvine¹ och bad honom fara med sig till konungen, ty Thjodolv var en kär vän till konungen; denne befann sig då i Upplanden. De begåvo sig åstad, och då de kommo till konungen sent om aftonen, satte de sig längst ned vid dörren och höllo sig dolda. Konungen gick på golvet och såg på bänkarna; han hade gästabud, och mjödet var blandat. Då kvad han detta tyst för sig själv:

Talrikt ha mina kämpar,

gamla och grå i håret,

mjödlystna hit kommit.

Vi ären I så många?

Då svarade Thjodolv:

I stridens lekar fordom

vi med den vise fursten

delade hårda huggen.

Då voro vi ej för många.

Thjodolv tog av hatten, och då kände konungen igen honom och hälsade honom vänligt. Thjodolv bad nu, att han icke skulle förakta sina söner – »ty», sade han, »de skulle gärna velat ha ett bättre möderne, om du hade givit dem det». Konungen biföll hans bön och bad honom taga Gudröd med sig till sitt hem, där han förut hade varit; Sigurd och Halvdan bad han fara till Ringerike och Ragnvald till Hadeland. De gjorde, såsom konungen befallde, och blevo alla raska män och väl övade i alla färdigheter. Konung Harald satt nu i lugn och ro i landet, och det var god fred och goda år.

¹ Se prologus not 1.

Kap. 27. Om jarlen Torv-Einar på Orknöarna.

Ragnvald jarl på Möre fick veta, att hans broder Sigurd fallit, och att vikingar satt sig fast i riket. Då sände han sin son Hallad västerut. Denne antog Jarls namn och hade en stor här med sig dit ut. När han kom till Orknöarna, slog han sig ned i landet; men både om hösten och om vintern svärmade vikingarna omkring på öarna, plundrade på näsen och gjorde strandhugg. Hallad jarl ledsnade då på att sitta på öarna; han avsade sig jarlsvärdigheten, antog åter en fri bondes ställning och for sedan österut till Norge. Då Ragnvald jarl sporde detta, visade han sig missbelåten med Hallads beteende och sade, att hans söner icke torde komma att likna sina föräldrar. Då svarade Einar: »Jag åtnjuter föga heder av dig, och jag har föga kärlek att skiljas ifrån. Jag skall fara västerut till öarna, om du lämnar mig någon hjälp. Jag skall lova dig något som du säkert skall finna stor glädje i, nämligen att aldrig komma tillbaka till Norge». Ragnvald svarade, att det gladde honom, att han icke kommo tillbaka - »ty», sade han, »jag väntar icke, att dina fränder skola få heder av dig, eftersom din mödernesläkt är hel och hållen trälfödd»¹. Ragnvald gav Einar ett långskepp och utrustade det åt honom.

Om hösten seglade Einar västerut över havet. Då han kom till Orknöarna, lågo där vikingarna Thore träskägg och Kalv »skurva»² med två skepp. Einar lade genast till strid emot dem och vann seger, och de föllo båda. Då blev detta kvädet:

Då gav han Träskägg åt trollen,

Torv-Einar dräp Skurva.

Han fick namnet Torv-Einar, emedan han lät skära torv och använde den till bränsle, ty det fanns icke skog på Orknöarna. Sedan blev Einar jarl över öarna och en mäktig man. Han var ful och enögd, men hade likväl mycket skarp syn. .

¹ Einar var en av Ragnvalds oäkta söner; jfr ovan kap. 24.

² »Skurva» betyder skorv.

Kap. 28. Konung Erik Emundssons död.

Härtig Guthorm uppehöll sig vanligen i Tunsberg; han hade styrelsen över hela Viken, då konungen var frånvarande, och hade sig anförtrott att försvara landet där. Landet hemsöktes mycket av vikingar, och det rådde ofred uppe i Götaland¹, så länge konung Erik Emundsson levde. Han dog, då Harald hade varit konung i Norge i tio år.

¹ Med »Götaland» åsyftas här Västergötland.

Kap. 29. Härtig Guthorms död.

Efter Erik var hans son Björn konung i Svithiod i femtio år. Han var fader till Erik segersäll och Olav, Styrbjörns fader. Härtig Guthorm dog sot-döden i Tunsberg. Då lämnade konung Harald styrelsen över hela riket¹ åt sin son Guthorm och satte honom till hövding över detta.

¹ Dvs. Viken; jämför kap. 28.

Kap. 30. Ragnvald Mörejarls död.

Då konung Harald var fyrtio år gammal, voro många av hans söner vuxna; de voro alla tidigt utvecklade. Det kom då därhän, att de voro missnöjda med att konungen icke gav dem riken, utan satte en jarl i varje fylke¹, och menade att jarlarna voro av lägre börd än de själva.

En vår drogo Halvdan högben och Gudröd stråle åstad med ett stort följe, överraskade Ragnvald Mörejarl, omringade hans hus och brände honom inne med sextio män. Därpå tog Halvdan tre långskepp, utrustade dem och seglade västerut över havet, men Gudröd slog sig ned i de områden, som Ragnvald jarl förut hade haft. Då konung Harald sporde detta, for han genast med en stor här emot Gudröd, och denne såg ingen annan utväg än att giva sig i konung Haralds våld; konungen sände honom österut² till Agder. Konung Harald satte sedan Ragnvald Jarls son Thore till styresman över Möre och gav honom sin dotter Ålov »årbot»³ till hustru. Jarlen Thore den tystlåtne innehade sedan samma rike, som hans fader Ragnvald jarl hade haft.

¹ Jfr s. 99 not l.

² Rättare: söderut.

³ »Årbot» betyder: »den som genom sin lycka förbättrar årsväxten». Med avseende pä senare leden av ordet kan jämföras det bekanta tillnamnet »Danabot», som bars av Gom den gamles gemål Thyra.

Kap. 31. Halvdan högbens fall.

Halvdan högben kom mycket oväntat västerut till Orknöarna, och Einar jarl flydde genast från öarna, men vände tillbaka samma höst och kom då oväntat för Halvdan. De möttes, en kort strid uppstod och Halvdan flydde; det var under själva natten. Einar och hans män lågo utan tält om natten. Så snart det började ljusna om morgonen, sökte de efter flyktingarna rundt omkring på öarna, och var och en blev dräpt, där man fann honom. Då sade Einar jarl: »Jag vet icke, om det är en människa eller en fågel jag ser därute på Rinansö^l; än reser det sig upp och än lägger det sig ner». De foro dit och funno där Halvdan högben och togo honom tillfånga. Einar jarl kvad denna vers om aftonen, innan han gick till anfall:

Jag ser ej spjuten flyga

mot fiendernas skara

ur Rolvs hand eller Hrollaugs:

vår fader jag ensam hämnas.

Jag kämpar i stridens vimmel

i kväll, men Thore sitter

tystlåten i ro därhemma

på Möre vid dryckeslaget².

därefter gick Einar jarl fram till Halvdan och ristade blodörn; på han rygg på det sätt, att han stack in svärdet vid ryggen, skar ut alla revbenen ned till länderna och drog ut lungorna. Detta blev Halvdans bane. Då kvad Einar:

Ragnvalds död jag hämnats

så mycket som kom på min lott:

kungasonen är fallen.

Nornorna³ skiftade rättvist.

Nu kasten, raska svenner,

en hög av sten över Högben!

Vi råda här för segern.

Hård är den skatt han uppbär⁴.

Sedan slog Einar jarl sig ned på Orknöarna, som han förut hade innehaft. Men då dessa händelser spordes i Norge, blevo Halvdans bröder mycket illa tillfreds därmed och menade, att det var värt att bliva hämnat, och många andra instämde däri. Då Einar sporde detta, kvad han:

Mången högättad hövding

i Norge och här i västern

står Einar efter livet -

ej utan skäl är striden⁵.

Dock, ingen det kan veta,

förrn fälld jag ligger för vapnen,

vems lott det blir att trampas

av örnens blodiga fötter⁶.

¹ Rinansö var namnet på den nordostligaste av Orknöarna, nuvarande North-Ronaldsey.

² I denna vers klagar Einar över att hans tre bröder icke äro närvarande och deltaga i hämnden pä Halvdan högben för deras faders dråp. Rolv befann sig vid denna tid ute på vikingafärder, Hrollaug hade utvandrat till Island. Bittrast riktas förebråelsen mot den hemmavarande Thore, som av Halvdans fader, Harald hårfagre, hade emottagit jarldömet på Möre och nu satt overksam mot dråparen.

³ Nornorna äro ödets gudinnor, som skifta liv och död St människorna.

⁴ Halvdan hade kommit för att erövra Orknöarna och uppbära skatt där. Nu fick han i stället för guld endast de hårda stenarna, som uppkastades till en hög över hans lik.

⁵ Einar tänker på Harald hårfagre och hans söner, som skola söka hämnd för Halvdans död.

⁶ Dvs. ligga stupad till rov för örnen.

Kap. 32. Förlikning mellan konung Harald och Einar jarl.

Konung Harald uppbådade krigsfolk och drog samman en här och for sedan västerut till Orknöarna; men när Einar fick höra, att konungen hade kommit dit västerut, for han över till Katanes¹. Han kvad då denna vers:

Mång man med fagert anlet

blir fredlös för ett fårdråp².

Vad under då, om hämnden

mig drabbar för kungasonen?

Man säger, att fara mig hotar

av kungens starka vrede.

Visst är, att en skåra jag huggit

i Haralds sköld, den blanka³.

Sedan foro män och budsändningar mellan konungen och jarlen. Det kom därhän, att ett möte avtalades; de träffades själva, och jarlen överlämnade då allt åt konungens dom. Konung Harald dömde Einar jarl och alla Orknöborna att bota 60 mark guld. Bönderna tyckte, att böterna voro för höga. Då erbjöd jarlen dem, att han skulle ensam betala mot det att han skulle bliva ägare av all odaljord⁴ på öarna. Detta gingo de in på, mest därför att de fattiga hade föga jord, men de rika trodde sig kunna lösa igen sin odaljord, så snart de ville. Jarlen erlade alla böterna till konungen, och denne for därefter om hösten åter hem. På Orknöarna innehade jarlarna sedan länge all odaljord, ända till dess Sigurd Hlodvesson återskänkte äganderätten⁵.

¹ Se Harald hårfagres h. kap 22 not 5.

² Sannolikt syftar Einar här pä sin broder Rolv, som enligt kap. 24 ovan blivit fredlös på grund av ett strandhugg som han gjort i Viken. Brodern var vacker och ståtlig, själv var han ful och enögd.

³ Bildlikt uttryck, som betecknar den skada och kränkning som tillfogats konung Harald genom dråpet på hans son Halvdan.

⁴ Jämför Harald hårfagres h. kap. 6 not l.

⁵ Sigurd Hlodvesson är en av Torv-Einars berömdaste avkom-lingar, vilken lade under sig utom Orknöarna även Shetland och stora delar av Skottland. Han föll i det bekanta slaget vid Clontarf år 1014, där han tillsamman med många andra nordiska hövdingar kämpade på Dublinkonungen Sigtryggs sida emot den iriske konung Brian. Anledningen till att han, som det här berättas, återskänkte Orknöborna deras odalrätt, säges vara den, att han därigenom ville försäkra sig om deras hjälp i striden mot en skottsk jarl.

Kap. 33. Konung Eriks giftermål.

Konung Haralds son Guthorm hade sig anförtrott att försvara Viken och for med krigsskepp den yttre vägen¹. Då han låg i mynningarna av Älven², kom Solve »klove»³ dit och lade till strid mot honom; där föll Guthorm. Halvdan svarte och Halvdan vite lågo ute på vikingafärder och härjade i österväg. De hade en stor strid i Estland, och där föll Halvdan vite.

Erik uppfostrades hos hersen Thore Hroaldsson i Fjordarna; honom älskade och hedrade konung Harald mest av sina söner. Då Erik var tolv år gammal, gav konung Harald honom fem långskepp, och han drog då i härnad, först i österväg och sedan söderut till Danmark och Frisland och Saxland⁴; på den färden uppehöll han sig i fyra år. Därefter drog han västerut över havet och härjade i Skottland och Bretland⁵, Irland och Valland⁶ och uppehöll sig där andra fyra år. Sedan for han norrut till Finnmarken och ända till Bjarmaland⁷; där hade han en stor strid och vann seger.

Då han kom tillbaka till Finnmarken, funno hans män i en hydda en kvinna, vars like i skönhet de aldrig hade sett. Hon sade sig heta Gunnhild och tillade, att hennes fader hette Ossur »tote»⁸ och bodde i Hålogaland, »Jag har varit här», sade hon, »för att lära⁹ av två finnar, som äro de kunnigaste här i skogen. Nu ha de farit på jakt, men båda vilja äga mig, och båda äro så kloka, att de följa spår såsom hundar både på barmark och på skare, och de äro så skickliga i att gå på skidor, att intet kan undfly dem, varken människor eller djur, och allt vad de skjuta efter, träffa de. De ha bragt alla människor om livet, som ha kommit här i närheten. Om de bliva vreda, så vänder sig jorden för deras blick, och om något levande råkar ut för deras blick, så faller det dödt till marken. Nu fån I för ingen del komma i vägen för dem, utan jag skall gömma eder här i hyddan; vi skola då försöka, om vi kunna dräpa dem». De gingo in på att hon gömde dem. Hon tog en linnepåse, i vilken de trodde att det fanns aska, stack handen däri och strödde rundt omkring huset både ute och inne.

En stund därefter kommo finnarna in. De frågade, vad det var som hade kommit dit, men hon svarade, att ingenting hade kommit. Finnarna tyckte det vara underligt, att de hade följt spåren ända till hyddan, men sedan icke kunde finna dem. De gjorde nu upp eld och tillredde sin mat, och när de voro mätta, bäddade Gunnhild sin säng. Det hade händt tre nätter förut, att Gunnhild hade sovit, under det de båda männen vakat över varandra av svartsjuka. Då sade hon: »kommen nu hit och liggen på var sin sida om mig!» De blevo glada däröver och gjorde så; hon höll en arm om halsen på vardera av dem. De somnade genast; men hon väckte dem. Åter somnade de strax och så hårdt, att hon knappt kunde väcka dem. Ännu en gång somnade de, och nu kunde hon icke på något sätt få dem vakna. Hon reste dem upp, men de sovo fortfarande. Hon tog då två stora sälhudssäckar, drog dem över deras huvud och band ihop dem fast nedanom händerna. Därefter gav hon en vink åt konungens män; de sprungo fram och buro vapen på finnarna, dräpte dem och släpade dem ut ur hyddan. Om natten därefter var det så stark åska, att de icke kunde fara; men om morgonen begåvo de sig till skeppet. De togo med sig Gunnhild och förde henne till Erik.

Erik och hans män foro sedan söderut till Hålogaland. Han lät kalla till sig Ossur »tote» och sade, att han önskade få hans dotter till hustru. Ossur samtyckte därtill, Erik fick Gunnhild till äkta och förde henne med sig söderut i landet.

¹ Den »yttre vägen» betyder »sjövägen».

² Älven, det vill här säga Göta älv.

³ Om Solve »klove» se ovan kap. 10-11.

⁴ Saxland är sachsarnas land, dvs. Nordtyskland.

⁵ Bretland betecknar Wales och andra delar av västra England, där de keltiska britterna bodde. En annan keltisk stam är gaelerna, som bebodde Irland och Skottland.

⁶ Valland, dvs. Frankrike.

⁷ Bjarmaland är ett i den äldre nordiska litteraturen ofta förekommande namn på trakterna vid Vita havet och omkring mynningen av Dvina. Innebyggarna voro en finsk folkstam, sannolikt kareler (vilka ännu i dag bebo dessa trakter).

⁸ Betydelsen av detta tillnamn är oviss. Möjligen kan det återges ungefär med »långskägg».

⁹ Dvs. inhämta kunskap l trolldomskonsten. Finnarna äro bekanta för sin skicklighet däri.

Kap. 34. Om Haralds söner.

Då konung Harald var femtio år gammal, voro många av hans söner vuxna; några voro döda. Många av dem voro mycket oroliga och fallna för våldsamheter inom landet och voro själva sinsemellan oeniga; de fördrevo konungens jarlar från deras riken och dräpte somliga. Konung Harald sammankallade då ett talrikt ting österut i landet och stämde dit innebyggarna i Upplanden¹. Där gav han sina söner konungsnamn och bestämde genom lag, att hans ättlingar skulle hava konungadöme var och en efter sin fader, men de som på kvinnosidan härstammade från hans ätt skulle ha jarlsvärdighet. Han delade landet mellan dem: Vingulmark, Rauma-rike, Vestfold och Telemarken gav han åt Olav, Björn, Sigtrygg, Frode och Thorgisl; Hedemarken och Gudbrandsdalen gav han åt Dag och Hring och Ragnar; åt Snöfrids söner gav han Ringerike, Hadeland, Toten och det som hör därtill; åt Guth-orm hade han givit styrelsen över Ranrike från Älven² till Svinesund och satt honom att värja landet vid gränsen i öster, såsom förut är omtalat.

Konung Harald själv uppehöll sig oftast i midt-landet³. Hrörek och Gudröd voro ständigt i hirden hos konungen och hade stora intäkter i Hordaland och Sogn. Erik var hos sin fader konung Harald; honom älskade och hedrade han mest av sina söner. Han gav honom Hålogaland och Nord-möre och Raumsdal. I Tråndheim lämnade han styrelsen åt Halvdan svarte, Halvdan vite och Sigröd.

Han gav sina söner hälften av sina inkomster i dessa fylken och förordnade, att de skulle sitta i högsäte, ett steg högre än jarlarna, men ett steg lägre än han själv. Hans eget säte tänkte sig var och en av hans söner efter hans död få ärva; själv ämnade han det åt Erik; trönderna åter ämnade det åt Halvdan svarte, och innevånarna i Viken och Upplanden unnade riket bäst åt dem av Haralds söner, som befunno sig bland dem. Härav uppstod ånyo stor oenighet mellan bröderna. Eftersom de tyckte sig ha små riken, drogo de ut på härnadståg; det är redan omtalat, att Guthorm föll i Älvmynningarna⁴ för Solve »klove». Därefter övertog Olav det rike som han hade haft. Halvdan vite föll i Estland⁵, Halvdan högben på Orknöarna⁴. Thorgisl och Frode fingo av konung Harald krigsskepp, foro på vikingafärd västerut och härjade i Skottland och Bretland och Irland. De voro de första nordmän som underlade sig Dublin. Det berättas, att Frode blev dödad genom en förgiftad dryck, men Thorgisl var länge konung över Dublin, till dess han blev sviken av Irerna och föll där⁶.

¹ Se Ynglingaättens h. kap. 29 not 1.

² Dvs. Göta älv.

³ Se Harald hårfagres h. kap. 22 not l.

⁴ Se ovan kap. 33.

⁵ Se ovan kap. 31.

⁶ Snorres uppgifter äro här oriktiga. Frode återfinnes icke i iriska källor. Vad Thorgisl beträffar har man menat, att Snorre eller den tradition han byggt pä förblandat honom med en annan Thorgisl, de iriska källornas Turges, som o. 832 grundade ett rike pä Irland och som blev dödad genom svek av irerna o. 845. Enligt nyare forskningar motsvarar det iriska Turges icke ett nordiskt Thorgisl, utan ett Thorgest, men under alla förhållanden förväxlar Snorre här Haralds son med någon tidigare nordisk vikingahövding. En annan isländsk källa berättar om Thorgisl Haraldsson endast, att han drog pä vikingafärd västerut.

Kap. 35. Ragnvald »likbens» död.

Erik blodyxe ämnade bliva överkonung över alla sina bröder, och konung Harald ville också, att så skulle vara. Fader och son voro länge tillsamman. Ragnvald »likben» innehade Hadeland; han lärde sig trolldom och blev en stor trollkarl. Konung Harald tyckte icke om trollkarlar. På Hordaland fanns en sejdman som hette Vitgeir; konungen sände bud till honom och bad honom upphöra med trolldomen, men han svarade då och kvad:

Det är föga under,

att vi sejda,

barn av fattiga

gubbar och gummor,

då Ragnvald själv

far med trolldom,

kung Haralds son,

på Hadeland.

Då konung Harald hörde detta, for Erik blodyxe med hans samtycke till Upplanden och kom till Hadeland. Han brände sin broder Ragnvald inne tillsammans med åttio sejdman, och det dådet blev mycket prisat.

Gudröd var om vintern som gäst hos sin fosterfader Thjodolv på Hvine. Han hade en fullrustad skuta och ville fara norrut till Rogaland. Det blev häftiga stormar, men Gudröd var ivrig att resa och knotade över att behöva

vänta. Då kvad Thjodolv:

Far ej, Gudröd, hädan

på sjökungens gungande stigar¹,

förrn skeppens väg¹ blir bättre!^

Vågorna rasa våldsamt.

Vidtfrejdade kungsson, stanna

hos oss, tills vädret bättras!

Bliv här, tills stormen lagt sig!

Bränningar sjuda kring Jadar.

Gudröd for, såsom han tänkt, vad än Thjodolv sade. Men när de kommo utanför Jadar, sjönk skeppet under dem, och de omkommo där alla.

¹ »Sjökonungens stigar» och »skeppens väg» betecknar havet.

Kap. 36. Björn köpmans fall.

Konung Haralds son Björn styrde Vestfold; han uppehöll sig oftast i Tunsberg och var sällan på härnadståg. Till Tunsberg kommo många handelsfartyg både från det kringliggande Viken, från landet norrut och söderifrån från Danmark och Saxland. Konung Björn hade också handelsskepp på färder till andra länder och skaffade sig på det sättet dyrbarheter eller andra varor, som han ansåg sig behöva. Hans bröder kallade honom skepparen eller köpmannen. Björn var en klok och besinningsfull man och syntes väl skickad till styresman. Han ingick ett godt och passande giftermål och fick en son, som blev kallad Gudröd.

Erik blodyxe kom från en färd i östervåg med krigsskepp och mycket folk. Han begärde av sin broder Björn att få uppbära de skatter och utskylder som konung Harald hade rätt till på Vestfold; förut hade det varit sed, att Björn själv hade fört skatten till konungen eller sändt sina män med den, och han ville nu göra på samma sätt och icke lämna skatten ifrån sig. Erik menade sig behöva mat och dryck och tält. Bröderna tvistade häftigt om detta, men Erik fick ändå icke skatten och for bort från staden. Björn for också bort från staden om kvällen och upp till Säheim¹. Erik vände då tillbaka, for om natten efter Björn upp till Säheim och kom dit, just som de sutto vid drycken. Erik omringade deras hus, men Björn och hans män gingo ut och kämpade. Där föll Björn och många män med honom; Erik tog stort byte och for norrut i landet. Vikborna härmades mycket över detta dåd, och Erik blev där mycket hatad. Det ryktet gick, att konung Olav skulle hämnas Björn, om han finge tillfälle därtill. Konung Björn ligger begraven i Skepparehögen på Säheim².

¹ Det här nämnda Säheim är det nuvarande Jarlsberg nordväst om Tönsberg.

² Denna hög (»Farmandshaugen») är ännu bevarad; den ligger några hundra meter söder om Jarlsberg nära Tönsbergsfjorden.

Kap. 37. Konungarna förlikas.

Vintern därefter for konung Erik norrut till Möre¹ och tog gästning i Solve innanför Agdanes. Då Halvdan svarte sporde detta, drog han dit med sin här och omringade deras hus. Erik sov i en fristående stuga och lyckades komma ut i skogen tillika med fyra av sina män, men Halvdan och hans följe satte eld på gården och brände inne alla som funnos där.

Erik kom till konung Harald med dessa tidender. Konungen blev häftigt uppbragt däröver, samlade en här och drog emot trenderna. Då Halvdan svarte fick veta detta, uppbådade han krigsfolk och och skepp; han fick en talrik här och styrde ut till Stad² innanför Thorsberg. Konung Harald låg med sitt folk ute vid Reinsletta. Det gick nu bud emellan dem. Guthorm »sindre»³ hette en framstående man; han var då i Halvdan svartes här, men förut hade han varit hos konung Harald och var god vän till dem båda. Guthorm var en skicklig skald; han diktade ett kväde om Harald och ett om hans son. De hade erbjudit honom lön därför, men han hade avböjt och i stället begärt, att de skulle uppfylla en hans bön, och det hade de lovat. Han uppsökte nu konung Harald och medlade mellan honom och hans son och bad båda att nu uppfylla hans bön, den nämligen, att de skulle förlikas. Konungarna satte så stort värde på honom, att de förliktes på hans bön. Många andra framstående män understödde honom i denna sak. Det överenskoms, att Halvdan skulle behålla hela det rike som han förut hade haft, och att han skulle lämna sin broder Erik i fred. Om denna händelse diktade skaldinnan Jorunn⁴ några versar i ett kväde som kallas »Sändebit»:

Jag vet, att Halvdan fick röna

Haralds raska handling;

ej fager synes för krigarn⁵

sången, som därom jag kväder.

¹ Dvs. Nordmöre.

² Det här omtalade Stad är (liksom de strax efteråt nämnda Thorsberg och Reinsletta) beläget pä nordsidan av Trondhjemsfjorden, i dennas yttre del.

³ Guthorm »sindre» - tillnamnet av oviss betydelse -, norsk skald, vars livstid infaller under förra hälften av 900-talet (han synes ha dött nägot före Hakon den godes fall 961). Av hans här omtalade dikter om Harald hårfagre och Halvdan svarte är intet bevarat; däremot föreligga fragment av en dråpa om konung Håkon den gode, behandlande episoder ur dennes liv emellan åren 950 och 955. Jfr Håkon den godes historia nedan.

⁴ Jorunn »skaldmö» synes ha varit en samtida till den nyssnämnde Guthorm »sindre». Om hennes liv vet man ingenting; av hennes skaldskap kännes endast den här omtalade dikten »Sändebit», varav emellertid utom den här citerade versen blott ännu några få fragment blivit bevarade. Betydelsen av namnet »Sändebit» är okänd

⁵ Dvs. Halvdan. Sången är »ej fager» för honom, eftersom den starkt prisar fadern, som uppträder med sådan handlingskraft i deras mellanhavande.

Kap. 38. Håkon den godes födelse.

Jarlen Håkon Grjotgardsson på Hlader¹ hade hela styrelsemakten i Tråndheim, då konung Harald vistades på något annat ställe i landet, och Håkon var i Tröndelagen den som hade det största anseendet hos konungen. Efter Håkons fall tog hans son Sigurd emot riket och blev jarl i Tråndheim; han bodde på Hlader. Hos honom uppfostrades konung Haralds söner Halvdan svarte och Sigröd, som förut hade stått under hans fader Håkons vård. Haralds söner och Sigurd voro nära jämnåriga. Sigurd jarl blev gift med Bergljot, dotter till jarlen Thore den tystlåtne; hennes moder var Ålov »årbot», Harald hårfagres dotter². Sigurd jarl var en mycket klok man.

När konung Harald började åldras, slog han sig ofta ned på sina storgårdar: på Alreksstader eller Säheim eller Fitjar, som han ägde i Hordaland, eller ock på Utstein eller på Ogvaldsnes på Kormt³. Då han var nära sjuttio år gammal, fick han en son med en kvinna som kallades Thora »Moster-stång»⁴. Hon härstammade från ön Moster och var av förnäm börd; hon räknade släktskap med Horda-Kåre⁵. Hon var en mycket vän och fager kvinna och kallades konungens tjänarinna; på den tiden voro många, både män och kvinnor, skyldiga att tjäna konungen, ehuru de voro av god börd. Det var sed, då det gällde förnäma mäns barn, att man med omsorg valde de män som skulle vattenösa dem och giva dem namn. När den tid kom, då Thora väntade att hon skulle föda, ville hon fara till konung Harald; han befann sig då på Säheim, men hon var på Moster. Hon for då norrut på ett skepp, som tillhörde Sigurd jarl. De lågo om natten invid land, och där födde Thora ett barn uppe på hällen vid ändan av landgången; det var en gosse. Sigurd jarl vattenöste gossen och gav honom namnet Håkon efter sin fader Håkon Hladejarl. Gossen var tidigt vacker och stor till växten och mycket lik sin fader. Konung Harald lät gossen stanna hos sin moder, och de vistades på kungsgårdarna, så länge gossen var liten.

¹ Om denne jämför ovan kap. 7, 8 och 12.

² Se ovan kap. 30.

³ Av de här omtalade gårdarna äro de tre första belägna i det gamla Hordaland: Alreksstader (nu Aarstad) innanför Store Lunge-gaardsvandet vid Bergen, Säheim (nu Seim) i Alversund herred i Nordhordland och Fitjar (nu Fitje) pä Stordaen i Sondhordland. De båda övriga gårdarna ligga i det gamla Rygjafylke: Utstein (nu Ut-stens kloster) på ön av samma namn och Ogvaldsnes (nu Avaldsnes) på ön Kormt (nu Karmöen).

⁴ Dvs. den långa, smala kvinnan (»staken») från Moster (nu Mostera i sydligaste Sendhordland).

⁵ Horda-Kåre, Kåre Åslaksson, var stamfader för flera framstående familjer i Hordaland. Hans släkt ansågs ännu pä Olav Tryggvessons tid (jfr Olav Tryggvessons historia kap. 54) som den förnämsta inom fylket.

Kap. 39. Konung Adalsteins budsändning.

Adalstein hette den dåvarande konungen i England, som nyligen hade tagit emot konungadömet¹; han kallades den segersälle och den trofaste. Han sände några män till Norge till konung Harald med följande uppdrag. Budbäraren trädde inför konungen och överlämnade åt honom ett svärd med förgyllt fäste och handtag; hela skidan var också inlagd med guld och silver och dyrbara ädelstenar. Budbäraren räckte svärdet med fästet emot konungen och sade: »Se här ett svärd, som konung Adalstein bad hälsa, att du skulle taga emot». Konungen fattade om handtaget, och genast sade budbäraren: »Nu fattade du svärdet så, som vår konung ville, och nu skall du vara hans man, eftersom du tog emot hans svärd». Konung Harald förstod nu, att detta var avsett som en skymf mot honom, och han ville icke vara någon annans man. Likväl kom han ihåg, vad som var hans sed, nämligen att var gång häftigt raseri eller vrede kom över honom, lugnade han sig först och lät hettan gå av sig och såg så på saken utan vrede. Han gjorde. på samma sätt nu och framlade saken för sina vänner, och de gåvo honom alla råd i denna sak, först och främst det, att han skulle låta sändebuden fara hem okränkta.

¹ Adalstein (forneng. Aethelstan), född 895, konung 925, död 940. Aethelstan var en framstående regent, som förde en framgångsrik kamp mot nordbor och skottar, hans rikes ständiga fiender. Han åtnjöt ett stort anseende icke blott i England, utan även i utlandet.

Kap. 40. Hauks färd till England.

Hauk högbyxa hos konung Adalstein

Sommaren därefter sände konung Harald ett skepp västerut till England; till befälhavare däröver satte han Hauk högbyxa. Denne var en väldig kämpe och en vän till konungen; honom lämnade han sin son Håkon med på färden. Hauk for västerut till England för att uppsöka konung Adalstein och fann honom i London; där hölls ett präktigt gästabud. Hauk undervisade sina män, huru de skulle ordna sitt inträde, då de kommo till konungens sal; de skulle gå ut sist som gingo in först, och alla skulle stå lika långt framme vid bordet, och var och en skulle ha svärd på vänstra sidan, men fästa kappan så, att man icke såg svärdet. Därefter gingo de in i salen; de voro trettio man. Hauk trädde fram för konungen och hälsade honom. Konungen bad honom vara välkommen. Därpå tog Hauk gossen Håkon och satte honom i knäet på konung Adalstein. Konungen såg på gossen och sporde Hauk, varför han gjorde så. Hauk svarade: »Konung Harald bad, att du skulle uppfostra en trälinnas barn åt honom». Konungen blev mycket vred, grep efter svärdet, som låg bredvid honom, och drog det, som om han ville dräpa gossen. »Du har nu knäsatt honom»¹, sade Hauk, »och nu kan du mörda honom, om du vill, men icke skall du därmed utrota alla konung Haralds söner». Därefter gingo Hauk och alla hans män ut och begåvo sig till skeppet, och när de voro segelfärdiga, styrde de ut på havet och kommo åter till Norge till konung Harald. Han var nu nöjd, ty man brukar säga, att den är ringare som fostrar en annans barn. I dessa mellanhavanden mellan konungarna visade det sig, att vardera ville vara förmer än den andre, men likväl gjordes det icke någon skillnad i värdighet mellan dem för dessa sakers skull. De voro överkonungar var över sitt rike till döddagar.

¹ Knäsättningen var en symbol för att taga någon till fosterbarn.

Kap. 41. Håkon döpes.

Konung Adalstein lät döpa Håkon och lära honom den rätta tron och goda seder och allt slags belevenhet. Konung Adalstein älskade honom mycket, mera än alla sina fränder, och för övrigt var han älskad av var och en som kände honom. Han fick senare tillnamnet »Adalsteinsfostre»¹. Han var väl förfaren i alla färdigheter och större och starkare och vackrare än andra män; han var klok och vältalig och en god kristen. Konung Adalstein gav Håkon ett svärd med fäste och handtag av guld. Dess klinga var dock ännu bättre. Med det svärdet klöv Håkon en kvarnsten ända in till hålet; det kallades sedan »kvarnstensbitaren». Det svärdet är det bästa som någonsin kommit till Norge. Håkon ägde det till sin dödsdag.

¹ Detta tillnamn betyder: »Adalsteins fosterson».

Kap. 42. Erik tager riket i arv.

Konung Harald var nu åttio år gammal; han var så tungför, att han icke längre trodde sig kunna fara omkring i landet eller föra styrelsen. Då ledde han sin son Erik till sitt högsäte¹ och gav honom makten över hela landet. Men då konung Haralds andra söner sporde detta, satte sig Halvdan svarte i konungens högsäte och tog hela Tråndheim under sitt välde; alla trönderna gåvo honom sitt bistånd härtill. Efter Björn köpmans fall tog hans broder Olav herraväldet över Vestfold och uppfostrade hos sig Björns son Gudröd. Tryggve hette en son till Olav, och han och Gudröd voro fosterbröder och nära jämnåriga och båda mycket lovande och dugliga män; Tryggve var större och starkare än andra män. Då Vikborna sporde, att hordarna² hade tagit Erik till överkonung, togo de Olav till överkonung i Viken, och han behöll det riket. Detta misshagade Erik mycket. Två år senare dog Halvdan svarte helt plötsligt vid ett gästabud inne i Tråndheim, och det säges, att konungamodern Gunnhild³ hade köpt en trollkunnig kvinna till att giva honom en dödsdryck. Därefter togo trenderna Sigröd till konung.

¹ Genom denna symboliska handling övergick konungamakten till Erik. Pä samma sätt symboliserades övertagande av arv därigenom, att arvingen intog den avlidnes plats i högsätet.

² Innebyggarna i Hordaland.

³ »Konungamodern» kallas Gunnhild, Erik blodyxes gemål (jfr kap. 33 ovan), emedan hon blev moder till flera söner, som efter Hakon den godes fall (961) blevo konungar över en del av Norge, och särskilt med tanke därpå, att det under deras regeringstid var hon som förde den egentliga styrelsen.

Kap. 43. Konung Haralds död.

Konung Harald levde i tre år, efter det att han hade givit Erik ensamvälde över riket. Han vistades under denna tid i Rogaland eller Hordaland på storgårdar, som han ägde¹. Erik och Gunnhild hade en son, som konung Harald vattenöste och gav sitt namn; han sade, att denne skulle bliva konung efter sin fader Erik. Konung Harald gifte bort de flesta av sina döttrar inom landet med sina Jarlar, och från dem härstamma vidt förgrenade släkter.

Konung Harald dog sotdöden i Rogaland och är högsatt på Haugar vid Kormtsund². Vid Hauga-sund³ står en kyrka, och invid själva kyrkogården ligger i nordväst konung Harald hårfagres grav. Väster om kyrkan ligger hans gravsten, som en gång legat över hans gravplats i högen; denna sten är tretton och en halv fot lång och nära två alnar bred. Midt i högen var konung Haralds gravplats;

en sten var ställd vid hans huvud och en annan vid hans fötter, där ovanpå låg hällen, och under denna var det ifyllt med småsten från båda sidor. De stenar, som funnos inne i högen och om vilka nu är talat, stå nu på kyrkogården där³.

Så säga kunniga män, att Harald den hårfagre var den vackraste och starkaste och störste av alla män, mycket givmild och älskad av sina män; han var en stor krigare under sin första tid. Det stora träd, som visade sig för hans moder i drömmen före hans födelse, vars nedersta del var röd som blod, men vars stam där ovanför fager och grön, tyder man nu så, att. det betecknade hans rikes blomstring; men när trädet ovantill var vitt, då betydde det, att han skulle bliva gammal och vithårig; trädets grenar och kvistar förebådade hans avkomlingar, som utbredde sig över hela landet. Av hans släkt hava sedan ständigt konungarna i Norge varit.

¹ Se ovan kap. 38.

² Gården Haugar låg på fastlandet midt emot ön Korint (nu Karmöen). Sundet mellan Kormt och fastlandet hette Kormtsundet, och dess midtför gården Haugar belägna del kallades Haugasund.

³ Snorre skildrar här tydligen efter självsyn. Kyrkan finnes numera icke. På stället restes år 1872 ett minnesmärke, »Haralds-stötten», i vilket den här omtalade gravstenen, som man återfunnit som trappsten på en närbelägen gård, inbyggts.

Kap. 44. Olavs och Sigröds fall,

Året efter konung Haralds död tog konung Erik alla de inkomster som konungen hade rätt till i midtlandet, Olav gjorde på samma sätt österut i Viken, och deras broder Sigröd tog alla inkomsterna i Tröndelagen. Erik var mycket missnöjd härmed, och det ryktet gick, att han skulle med makt försöka med sina bröder, om han kunde ensam få herraväldet över hela landet, såsom hans fader hade givit honom. Då Olav och Sigröd sporde detta, sände de bud emellan sig; därefter stämde de möte, och Sigröd for om våren österut till Viken. Olav och hans broder träffades i Tunsberg och stannade där en tid.

Samma vår uppbådade Erik mycket folk och många skepp och vände sig österut mot Viken. Han fick så god vind, att han seglade dag och natt, och ingen underrättelse om hans ankomst gick före honom. Då han kom till Tunsberg, gingo Olav och Sigröd med sin här ut ur staden till den öster därom belägna höjden och ställde upp sitt folk där. Erik hade mycket mera folk och vann seger. Olav och Sigröd föllo där båda, och bådas gravhögar finnas på höjden, där de föllo¹. Erik for sedan omkring i Viken och lade landet under sig och stannade där länge under sommaren. Tryggve och Gudröd flydde till Upplanden.

Erik var en stor och vacker man, stark och kraftig, en stor krigare och segersäll, häftig till lynnet, ovänlig och fåmält. Hans hustru Gunnhild var en mycket fager kvinna, klok och mångkunnig², glädtig i sitt tal, mycket listig och grym. Dessa voro Eriks och Gunnhilds barn: Gamle var äldst, därefter Guthorm, Harald, Ragnfred, Ragnhild, Erling, Gudröd, Sigurd »sleva»³. Alla Eriks barn voro vackra och lovande.

¹ Dessa gravhögar visas ännu i dag.

² Dvs. trollkunnig. Jämför kap. 33 ovan.

³ »Sleva» betyder »den dräglande».

HÅKON DEN GODES HISTORIA

Kap. 1. Håkon Adalsteinsfostre tages till konung.

Håkon Adalsteinsfostre var i England, då han fick underrättelse om sin fader konung Haralds död; han gjorde sig genast i ordning till att fara hem. Konung Adalstein gav honom folk och goda skepp och utrustade honom präktigt för färden, och han kom om hösten till Norge. Han fick där höra, att hans bröder hade fallit, och att konung Erik uppehöll sig i Viken¹. Håkon seglade då norrut till Tråndheim och uppsökte Sigurd Hladejarl, som var den klokaste mannen i Norge², och blev där väl mottagen. De ingingo förbund med varandra, och Håkon lovade Sigurd stor makt, om han bleve konung. Därefter läto de sammankalla ett talrikt ting; på detta talade Sigurd å Håkons vägnar och föreslog bönderna att taga honom till konung. Därpå steg Håkon själv upp och talade. Då började de säga två och två sinsemellan, att det var Harald hårfagre, som hade blivit ung på nytt och kommit dit. Håkon började sitt tal med att säga, att han bad bönderna giva honom konungatiteln och tillika lämna honom hjälp och stöd till att behålla konungadömet; i gengäld erbjöd han dem att göra alla bönder odalborna och återskänka dem deras odaljordar³, som de bodde på. Till detta tal ljödo starka bifallsrop; hela bondehopen ropade och sade, att de ville taga honom till konung. Det skedde nu också så, att trönderna togo Håkon till konung över hela landet. Han var då femton år gammal. Han skaffade sig en hird och for omkring i landet.

Dessa tidender spordes i Upplanden, att trön-derna hade tagit sig en konung, som i allt liknade Harald den hårfagre, endast med den skillnaden, att Harald hade kuvat alla bönderna i landet och gjort dem till trälar, men Håkon ville varje människa väl och erbjöd sig att åter giva bönderna deras odaljord, som konung Harald hade tagit ifrån dem. Över dessa underrättelser blevo alla glada, och den ene berättade det för den andre, och ryktet flög som eld i torrt gräs österut ända till landsgränsen. Många bönder kommo från Upplanden för att träffa konung Håkon, somliga sände budbärare, andra brev eller igenkänningstecken⁴, alla för att giva tillkänna, att de ville bliva hans män. Konung Håkon tog med tacksägelser emot detta.

¹ Se kap. 44 i Harald hårfagres historia.

² Jfr kap. 38 i Harald hårfagres historia.

³ Jfr kap. 6 i Harald hårfagres historia.

⁴ Dvs. något av ägaren märkt eller såsom honom tillhörigt igen-känligt föremål, som sändes med budbäraren for att bevisa dennes trovärdighet.

Kap. 2. Om konung Håkon.

Konung Håkon for i början av vintern till Upplanden och sammankallade ting där; alla män som kunde komma, infunno sig hos honom, och han blev tagen till konung på alla ting. Därefter for han österut till Viken. Där kommo hans brorsöner Tryggve och Gudröd¹ till honom jämte många andra, som uppräknade alla oförrätter de lidit genom hans broder Erik. Hatet till Erik växte ständigt desto mer, ju mer alla fattade kärlek till konung Håkon och fingo mod till att tala, såsom de tänkte. Konung Håkon gav Tryggve och Gudröd konungatitel och det rike som konung Harald hade givit deras fäder; åt Tryggve gav han Ranrike och Vingulmark och åt Gudröd Vestfold, men eftersom de ännu voro unga och barnsliga, satte han framstående och kloka män till att styra landet tillsamman med dem. Han gav dem landet med samma villkor, som förut hade bestått, att de skulle ha hälften mot honom av utskylder och skatter. Då det vårades, for konung Håkon landvägen över Upplanden norrut till Tråndheim.

¹ Dessa, söner av de av Erik blodyxe fällda bröderna Olav och Björn, hade flytt ur Viken för Erik. Jfr kap. 44 i Harald hårfagres historia.

Kap. 3. Konung Erik lämnar landet.

Konung Håkon samlade vid vårens inbrott en Stor här i Tråndheim och skaffade sig skepp. Vik-borna hade också en stor här ute och ämnade förena sig med Håkon. Erik uppbådade också krigsfolk i midtlandet¹, men han fick icke mycket folk, ty många stormän avföllo från honom och slöto sig till Håkon. Då han icke såg sig i stånd till att göra motstånd mot Håkons här, seglade han västerut över havet med de män, som ville följa honom Han for först till Orknöarna och fick därifrån med sig mycket folk; sedan seglade han söderut till England och härjade i Skottland över allt där han kom i land; han härjade också rundt omkring i norra England.

Den engelske konungen Adalstein sände bud till Erik och erbjöd honom att av sig mottaga ett rike i England; han erinrade om att Eriks fader konung Harald hade varit en god vän till honom, och det ville han nu räkna hans son till godo. Därpå foro sändebud emellan de båda konungarna, och de förliktes med den överenskommelsen, att konung Erik skulle mottaga Northumberland av konung Adalstein och värja landet där emot danerna och andra vikingar². Erik skulle låta döpa sig och likaså hans hustru och deras barn och alla hans män, som hade följt honom dit. Erik gick in på detta villkor, blev döpt och antog den rätta tron.

Northumberland anses utgöra en femtedel av England. Erik hade sitt säte i Jorvik³, där Lod-brokssönerna sägas förut hava bott. Northumberland var till största delen bebyggt av nordbor, sedan Lodbrokssönerna erövrade landet⁴. Daner och norrmän härjade där ofta, sedan makten i landet hade gått ifrån dem. Många ortnamn äro där givna på nordiskt språk, såsom Grimsby⁵ och Hauksfljot och många andra.

¹ Dvs. i västlandet. Det var endast där, som Erik kunde påräkna något stöd för sitt konungadöme. Jfr kap. 42 i Harald hår-fagres historia.

² Northumberland hade sedan senare hälften av 800-talet varit utsatt för flera erövringar och erövringsförsök av danska oeh norska vikingahövdingar (jfr Håkon den godes h. kap. 3 not 4), och många nordbor hade bosatt sig i landet. Själv hade Aethelstan återerövrat riket och fördrivit dess dåvarande nordiska herrar, Olav »kvaran» och Gudröd, medlemmar av den norsk-irländska konungaätten i Dublin. Ett par förnyade våldsamma anfall hade han därefter lyckligt avvärjt, det sista (av den nyssnämnde Olav) just samma år (937) som Erik blodyxe kom till England. Sannolikt har denna sista strid delvis uttömt Aethelstans krafter, och detta var anledningen till att han visade sig så tillmötesgående mot Erik, i vilken han eljest kunde frukta en djärv, stark och välrustad fiende.

³ Jorvik är det gamla nordiska namnet på Northumberlands huvudstad, det nuvarande York.

⁴ Ragnar Lodbroks söner Ivar, Ubbe och Halvdan erövrade i spetsen för en stor dansk vikingahär York är 866. En av bröderna, Halvdan, blev år 875 konung i Northumberland, men fördrevs av sina egna män efter några få år. Det danska herraväldet i Northumberland blev endast av kort varaktighet.

⁵ Grimsby ligger i själva verket icke i Northumberland, utan i Lincolnshire. Även där äro de nordiska ortnamnen talrika, liksom i flera andra trakter av England.

Kap. 4. Konung Eriks fall.

Konung Erik hade en stor mängd folk omkring sig; han behöll hos sig en mängd norrmän, som hade farit västerut med honom, och därtill kommo många vänner till honom senare ifrån Norge. Han hade endast ett litet rike; därför for han ständigt i härnad om somrarna, härjade i Skottland och på Suderöarna, i Irland och Bretland och skaffade sig så rikedomar.

Konung Adalstein dog sotdöden, sedan han hade varit konung i fjorton år, åtta veckor och tre dagar. Efter honom blev hans broder Jatmund konung i England¹. Han tyckte icke om nordmännen. Konung Erik stod icke i vänskapsförhållande till honom, och det ryktet gick, att konung Jatmund skulle sätta en annan styresman över Northumberland. När konung Erik sporde detta, for han på vikingatåg västerut och hade från Orknöarna med sig Torv-Einars söner Arnkel och Erlend². Han for till Suderöarna, och där voro många vikingar och krigshövdingar, som slöto sig till honom. Han förde först hela hären till Irland och tog med sig därifrån så mycket folk som han kunde få; sedan for han till Bretland och härjade där. Därefter seglade han söderut längs den engelska kusten och härjade där som på andra ställen; alla människor flydde, där han for fram. Och eftersom Erik var en djärv man och hade en stor här, litade han så mycket på sin styrka, att han strövade långt upp i landet, härjade och sökte efter inbyggarna.

Olav hette en konung, som Jatmund hade satt till att värja landet där. Man samlade en väldig här och drog emot konung Erik, och det kom till en stor strid. Många engelsmän föllo, men där en föll, kommo tre i hans ställe uppe från landet. När det led längre fram på dagen, blev manfallet störst på nordmännens sida, och mycket folk föll där. Mot slutet av dagen föll konung Erik själv och fem konungar med honom; dessa voro Guthorm och hans två söner, Ivar och Hårek, samt Sigurd och Ragnvald; där föllo också Arnkel och Erlend, Torv-Einars söner. Där blev ett mycket stort manfall bland nordmännen; de som kommo undan foro till Northumberland och omtalade dessa händelser för Gunnhild och hennes söner.

¹ Aethelstan dog år 940. Hans broder Eadmund (som nordborna kallade Jatmund) regerade mellan 940 och 946.

² Om Torv-Einar se Harald hårfagres historia kap, 27, 31, 32.

Kap. 5. Gunnhildssönernas färd.

Då Gunnhild och hennes söner fingo veta, att konung Erik var fallen och att han förut hade härjat i den engelske konungens land, trodde de sig förstå, att de icke kunde vänta sig någon fred där. De begåvo sig genast bort från Northumberland och togo med sig alla de skepp som konung Erik hade ägt; de togo också med sig alla de män som ville följa dem och en stor mängd ägodelar, som samlats genom skatter i England eller tagits på härnadståg. De styrde med sitt folk norrut till Orknöarna och slogo sig ned där för en tid. Vid den tiden var Thorfinn skalleklyvaren, Torv-Einars son, jarl där. Eriks söner underlade sig nu Orknöarna och Hjaltland och togo skatt av dem. De uppehöllo sig där om vintrarna, men foro om somrarna på vikingatåg västerut och härjade i Skottland och Irland. Detta omtalar Glum Geiresson¹:

Den kloke sjökrigarn gjorde,

ännu ett barn till åldern,

en segerrik färd från hemmet

på sköldprydt skepp till Skåne².

Den rådkloke svingarn av svärdet

sände i Skottland sedan

en skara av män till Oden:

fällda med svärd de blevo.

Den vänsälle krigarfursten

drev iriska män på flykten

till gamman för kampens fåglar³.

Där flydde en talrik skara.

Krigarn färgade svärdet

rödt i det strömmande blodet:

männen föllo för huggen.

En härlig seger var vunnen.

¹ Glum Geiresson, isländsk diktare, hirdskald hos Harald Gråfäll, med vilken han synes ha deltagit i flera krigståg, död c. 980. Glum åtnjöt stort anseende som skald. Av hans dikter känner man dels ett par små fragment av ett kväde om Erik blodyxe (t 950), dels större delar av ett arvkväde över Harald gråfäll, »Gråfällsdråpa», författat kort efter dennes fall (c. 965 a. 970). Den första av de här anförda verserna hör troligen till den förra dikten; den senare är hämtad ur »Gråfällsdråpa».

² Dessa rader syfta på Eriks i Harald hårfagres historia kap. 33 omtalade krigslag till Danmark, som säges ha ägt rum, dä han var tolv år gammal.

³ »Kampens fåglar» äro örnen och korpen.

Kap. 6. Strid på Jutland.

Konung Håkon Adalsteinsfostre underlade sig hela Norge, sedan hans broder Erik hade flytt ur landet. Konung Håkon for den första vintern västerut i landet, därefter norrut till Tråndheim och satt där en tid. Men eftersom man kunde vänta ofred, om konung Erik komme västerifrån över havet med sin här, uppehöll han sig med sitt folk i midt-landet, i Firdafylke och Sogn, i Hordaland och Ro-galand. Håkon satte Sigurd Hladejarl över hela Tröndelagen med samma makt, som han själv och hans fader Håkon förut hade haft av konung Harald den hårfagre.

Då konung Håkon sporde, att konung Erik hade fallit, och att hans söner icke fingo någon hjälp i England, tyckte han sig ha föga att frukta av dem och for en sommar med sitt folk österut till Viken. Vid den tiden härjade danerna mycket i Viken och gjorde ofta stor skada; men när de fingo höra, att konung Håkon hade kommit dit med en stor här, flydde de alla undan, några söderut till Halland, men de som voro närmare konung Håkon styrde ut på havet och vidare söderut till Jutland.

Då konung Håkon varsnade detta, seglade han efter dem med hela sin här; 'men då han kom till Jutland och folket blev varse detta, drogo de samman en här för att värja sitt land och gingo till strid mot konung Håkon. Det kom till ett stort slag;

konung Håkon kämpade så djärvt, att han gick framför baneret och hade varken hjälm eller brynja. Konung Håkon vann seger och förföljde den flyende fienden långt upp i landet. Så kvad Guth-orm »sindre» i »Håkonsdråpa»¹:

Konungen for över havet

på årdrivna skälvande hästar².

Den segervane krigarn

jutarna fällde i striden.

Mättarn av Odens fåglar³

de flyende hårdt förföljde;

bloddrycksgiriga korpar

sökte den åtrådda födan.

¹ Se Harald hårfagres h.kap. 37 not 3.

² De av äror framdrivna hästarna äro skeppen.

³ »Odens fåglar» äro korparna; jämför den bekanta myten om Odens två korpar, Hugin och Munin.

Kap. 7. Strid i Öresund.

Därefter styrde konung Håkon med sin flotta norrut¹ till Själland och sökte efter vikingar. Han rodde med två snäckor fram i Öresund; där stötte han på elva vikingasnäckor och lade genast till strid med dem, och denna slutade så, att han vann seger och avröjde alla vikingaskeppen. Så säger Guthorm »sindre»:

Med tvänne skepp allenast

for den kampglade kungen

söderifrån till Själlands

gröna näs och kuster.

Den segervane fursten

i kampen vredgad röjde

danernas elva snäckor.

Den bragden prisades vida.

¹ Rättare: österut.

Kap. 8 Konung Håkons häradståg i Danmark.

Därefter härjade konung Håkon vida omkring på Själland och plundrade invånarna; några dräpte han, andra tog han tillfånga, av somliga tog han stora avgifter och mötte icke något motstånd. Så

säger Guthorm »sindre»:

Den tappre krigarn sedan

betvang det gröna Själland

och Skånes vida kuster,

de vilda vendernas tillhåll^l.

Sedan for konung Håkon österut längs kusten av Skåne och härjade överallt, tog avgifter och skatter av landet och dräpte alla vikingar, var han fann dem, både daner och vender. Han for österut ända till Götaland² och härjade där och tog där stora skatter av landet. Så säger Guthorm »sindre»;

Segelbjörnens herre³

av götarna tog skatter.

Den givmilde kungen hade

på färden många strider.

Konung Håkon vände om hösten tillbaka med sitt folk, sedan han tagit ett ofantligt byte. Han uppehöll sig om vintern i Viken för att värja det, om danerna och götarna skulle infalla där.

¹ De söder om Östersjön boende vendema härjade ofta och satte sig fast på kusterna av Skåne.

² Det vill här säga Östergötland. ³ »Segelbjörnen» är skeppet; »skeppets herre» är sjökrigaren.

Kap. 9. Om konung Tryggve.

Samma höst kom konung Tryggve Olavsson¹ hem från vikingafärder västerut; han hade då förut härjat rundt omkring på Irland och i Skottland. Om våren for konung Håkon norrut i landet och satte sin brorson konung Tryggve till styresman över Viken för att värja det mot ofred och för att taga så mycket han kunde av de länder i Danmark, som konung Håkon förra sommaren hade gjort skattskyldiga. Så säger Guthorm »sindre»:

Den kampglade kungen skänkte

åt skogklädda dottern av Onar²

där österut till herre

den tappre, trofaste Tryggve.

Från irernas land han kommit,

den rättsinte krigarfursten,

helt nyss med sin här tillbaka

på havets snabba skidor³.

¹ Jämför kap. 2 ovan.

² Den »skogklädda dottern av Onar» är jorden, landet. Jorden är enligt fornnordisk mytologisk diktning dotter av Natt och Onar.

³ »Havets skidor» är skeppen.

Kap. 10. Om Gunnhildssönerna.

I Danmark regerade vid denna tid konung Harald Gormsson¹. Denne misshagade det mycket, att konung Håkon hade härjat i hans land, och det talades om att den danske konungen skulle vilja hämnas, men detta blev dock icke av så snart. Då Gunnhildssönerna sporde, att det rådde ofred mellan Danmark och Norge, begåvo de sig genast på väg från västern. De gifte bort Eriks dotter Ragnhild med Thorfinn skalleklyvarens son Arnfinn. Thorfinn jarl slog sig åter ned på Orknöarna, och Erikssönerna foro därifrån. Gamle Eriksson var något äldre än de andra, men likväl ännu icke vuxen.

Då Gunnhild kom till Danmark med sina söner, uppsökte hon konung Harald och blev där väl emottagen. Konung Harald gav dem så stora inkomster i sitt rike, att de kunde väl underhålla sig och sina män, och han tog Harald Eriksson till sig och knäsatte honom; han blev uppfostrad i danakonungens hird. Några av Erikssönerna drogo ut på härnadståg och förvärvade rikedomar, så snart de voro gamla nog därtill; de härjade i österväg. De voro tidigt vackra män och tidigare mogna i kraft och duglighet än i ålder. Därom talar Glum Geiresson i »Gråfällsdråpa»:

Den givmilde kungen, som skänkte

åt många skalder sköldar,

i österväg kämpade ofta.

Krigarn vann seger i striden.

Svärdlekens främjare² lustigt

lät skidornas tungor³ sjunga.

Skaror av tappra krigsmän

han förde till landet i öster.

Erikssönerna vände sig sedan också med sin här norrut till Viken och härjade där, men konung Tryggve hade sin här ute och vände sig emot dem, och de hade många strider och fingo ömsevis seger. Stundom härjade Erikssönerna i Viken och stundom Tryggve i Halland och på Själland.

¹ Harald med tillnamnet Blåtand, son av Gorm den gamle och Thyra Danabot, blev konung c. 940 och dog c. 985 efter en lång och i flera avseenden för landet betydelsefull regering.

² »Svärdlekens främjare» är den tappre krigaren, som sätter striden i gång.

³ »Skidornas tungor» kalla» svärdsklingorna.

Kap. 11. Håkon den mäktiges födelse.

Medan Håkon var konung i Norge, rådde god fred bland bönder och köpmän, så att ingen tillfogade andra eller deras egendom skada; det var god äring både av land och hav. Konung Håkon var mycket glädtig, vältalig och tillgänglig; han var en mycket klok man och lade sig mycken vinn om lagstiftningen. Han stiftade Gulatingslagen med Thorleiv den vise som rådgivare och Frostatingslagen med hjälp av Sigurd jarl och de andra klokaste männen bland trönderna; men Heidsäveslagen hade Halvdan svarte givit, såsom förut är skrivet¹.

Konung Håkon gästade om julen i Tråndheim, där Sigurd jarl hade tillredt ett gästabud åt honom på Hlader. Den första julnatten födde jarlens hustru Bergljot ett gossebarn. Dagen därefter vattenöste konung Håkon gossen och gav honom sitt namn, och gossen växte upp och blev sedan en mäktig och framstående man. Sigurd jarl var konung Hå-kons käraste vän.

¹ Norge var i forntiden i rättsligt avseende indelat i fyra distrikt (tingslag) med sin särskilda lagstiftning: Frostatingslaget, som omfattade det nordliga Norge, Gulatingslaget, som innefattade det västliga och sydvästliga Norge, Borgartingslaget, som inbegrep de sydöstliga landskapen och slutligen Heidsävestingslaget (eller Eidsivatingslaget), till vilket hörde de innanför Kristianiafjorden i mellersta och östra Norge liggande fylkena. Vart oeh ett av dessa tingslag hade sin särskilda, för det samma gällande lag. - Den hänvisning Snorre här gör till Halvdan svartes historia (kap. 7) är så tillvida missvisande, som Snorre där icke särskilt nämner Heidsäveslagen som ett verk av Halvdans lagstiftning.

Kap. 12. Om Östen den elake.

Konung Östen i Upplanden, som några kalla den mäktige och andra den elake, härjade i Tråndheim, lade under sig Eynafylke och Sparbyggjafylke och satte till styresman över dem sin son. Men trönderna dräpte honom. Konung Östen företog då för andra gången ett krigståg till Tråndheim, härjade vida omkring och lade landet under sig. Därefter erbjöd han trönderna att välja, vilken de helst ville hava till konung, hans träl, som hette Thore »faxe»¹, eller hans hund, som hette Saur; de valde hunden, ty de trodde att de då snarast skulle få råda sig själva. De gåvo genom trolldom hunden tre mäns förstånd; han skällde två ord och talade det tredje. Man lät göra honom halsband och kedja av silver och guld, och när det var smutsigt, buro hirdmännen honom på sina axlar. Man gjorde ett högsäte åt honom, och han satt på hög² som andra konungar; han bodde på Innerön och hade sitt säte på en gård som hette Saurshaug. Det berättas, att han omkom därigenom att vargar anföllo hans hjord. Hirdmännen äggade honom till att försvara sina kreatur; han steg ned från högen och sprang till det ställe där vargarna voro, men de sleto honom genast i stycken.

Många andra underliga ting gjorde konung Östen mot trönderna. För denna härnads och ofreds skull flydde många hövdingar, och många bönder lämnade, sina odalgårdar.

Ketil jämte, en son till Anund jarl från Sparabu, for österut över Kölen och en stor mängd folk med honom; de förde sin boskap och sitt bohag med sig. De röjde skogarna och odlade upp stora bygder, som sedan fingo namnet Jämtland. Ketils sonson var Thore hälsing; han flydde med anledning av ett dråp från Jämtland över de skogar, som utbreda sig öster därom, och röjde bygd där. Mycket folk följde honom dit. Den bygden kallas nu Hälsingland; den sträcker sig österut ända till havet³. Svearna uppodlade den östra delen av Hälsingland längs havet. Då sedermera konung Harald den hårfagre lade riket under sig, så flydde också för honom många människor ur landet, trönder och naumdöler⁴, och då uppstodo nya bygder öster om Jämtland; några foro ända till Hälsingland. Hälsingarna gjorde sina handelsresor till Svithiod och lydde därunder i allting, men jämtarna voro midt emellan⁵, och ingen tänkte därpå, förrän Håkon gjorde fred med dem och företog handelsresor dit och gjorde sig till vän med stormännen där. De sökte sig sedan västerut till honom och lovade honom lydnad och skatter och blevo hans män, ty de hade sport godt om honom och ville hellre giva sig under hans konungadöme än under sveakonungen, eftersom de voro av norsk härstamning. Håkon stiftade lag och rätt för dem. På samma sätt gjorde också alla de hälsingar som härstammade från andra sidan Kölen.

¹ Tillnamnet »faxe» betyder: »den som har långt och strävt här, som liknar en hästman».

² Se Harald hårfagres h. kap. 8 not l.

³ Dessa kolonisationer, som enligt den här givna traditionen föranleddes av konung Östens tyranni, äro att förlägga till tiden före Harald hårfagre.

⁴ Dvs. innebyggare i Tröndelagen och Naumudalsfylke.

⁵ Dvs. det var oavgjort, om de hörde till Sverige eller Norge.

Kap. 13. Om konung Håkon.

Konung Håkon var en god kristen, när han kom till Norge. Men eftersom landet där var helt och hållet hedniskt och där rådde mycken avgudadyrkan, och eftersom där funnos många mäktiga män och han tyckte sig behöva mycken hjälp och välvilja av folket, så beslöt han sig för att hemlighålla sin kristendom. Han iakttog likväl söndagarna och fredagsfastan och införde i lagen den bestämmelsen, att man skulle börja julfirandet på samma tid som de kristna, och då skulle var och en hålla dryckeslag på en »mäle»¹ malt eller också bota samt hålla heligt, så länge ölet varade. Förut hade man börjat firandet av julen »höknatten», d. v. s. midvintersnatten², och firat den i tre dygn. Han ämnade, sedan han satt sig fast i landet och lagt hela riket fullständigt under sig, förkunna kristendomen. Till en början gjorde han emellertid så, att han lockade de män som voro honom kärast att antaga kristendomen; hans vänsällhet gjorde, att många läto döpa sig och några upphörde att blota. Han uppehöll sig långa tider i Tråndheim, ty där var landets största styrka.

När konung Håkon trodde sig ha fått stöd av några stormän att föra fram kristendomen, sände han bud till England efter en biskop och andra lärare, och då de kommo till Norge, kungjorde han, att han ville påbjuda kristendomen i hela landet. Möreborna och Raumsdalsborna hänsköto sin sak till trönderna. Konung Håkon lät då inviga några kyrkor och tillsatte präster; och då han kom till Tråndheim, stämde han ting med bönderna och bjöd dem att antaga kristendomen. De svarade, att de ville hänskjuta denna sak till Frostatinget³, och önskade att folk skulle komma dit från alla de fylken som tillhörde Tröndelagen; då skulle de svara i denna vanskliga sak.

¹ »Mäle» var ett mått för torra varor, av något olika storlek i olika trakter av Norge.

² Midvintersnatten inföll i midten av januari.

³ Dvs. det ting som hölls pä halvön Frosta i Trondhjemsfjorden.

Kap. 14. Om bloten.

Sigurd Hladejarl var en ivrig blotman, och detsamma hade hans fader Håkon varit. Sigurd jarl uppehöll å konungens vägnar alla offerfester där i Tröndelagen. Det var gammal sed, att då offer skulle anställas, skulle alla bönderna komma till det ställe där templet var beläget och föra dit sina förråd, som de skulle hava medan gästabudet pågick. Vid det gästabudet skulle alla män ha öl;

det slaktades också alla slags småboskap och hästar. Det blod som man fick därav kallades »hlaut», och »hlautbollar» kallades de kärl som blodet förvarades i. Med »hlauttenarna», som liknade kvastar, skulle man rödfärga altarena¹ och templets väggar utan och innan och stänka blodet på folket; men köttet skulle man koka till att undfägna de närvarande med. Eldar skulle brinna midt på golvet i templet och kittlar hängas däröver; man skulle bära bägarna rundt omkring elden, men den som gjorde gästabudet och var hövding², skulle signa bägaren och all offermaten, först Odens bägare -den skulle man dricka för seger och makt åt sin konung -, sedan Njords bägare och Frös bägare för god årsväxt och fred. Många plägade på den tiden att därnäst dricka Brages³ bägare; man drack också skålar för sina högsatta fränder, det kallades minnesskålar.

Sigurd jarl var mycket givmild. Han gjorde något, som blev mycket prisat: han anställde ett stort offergästabud på Hlader och betalade ensam alla kostnaderna. Detta omtalar Kormak Ogmundsson i »Sigurdsdråpa»⁴:

Icke behöver någon

att föra öl eller matask

med till den givmilde jarlen.

Gudarna narrade Thjasse.

Vem kan väl trotsa honom,

helgedomens herre?

Hövdingen glades åt makten.

Gram stridde för guldet⁵.

¹ De förhöjningar eller ställningar på vilka gudabilderna voro uppsatta.

² Dvs. tempelföreståndaren, som tillika var den världslige hövdingen; honom ålåg det att, med bidrag av menigheten, underhålla templet och anställa offerfesterna.

³ Brage är skaldekonstens gud. — Emellertid beror uppgiften, att man drack Brages bägare (isl. Braga full) här säkerligen på något missförstånd. Vad som ursprungligen åsyftats, är säkerligen den s. k. »bragebägaren» (isl. bragarfull), en skål till ära för och under åberopande av Tor, vid vilken löften om stora bedrifter avlades.

⁴ Kormak Ogmundsson, isländsk skald, född c. 935 och död c. 970. Kormak, som är hjälten i en bekant kärlekssaga, besökte två gånger Norge och uppehöll sig därvid dels hos Sigurd jarl, dels hos Harald gråfäll, i vars krigståg han deltog. Av Kormaks skald-skap känner man fragment av en dråpa om Sigurd jarl, »Sigurdsdråpa», samt ett stort antal s. k. lösa vers av erotiskt och satiriskt innehåll. Kormak, som hade iriskt blod i sina ådror, var en Intressant personlighet och en egenartad skaldebegåvning.

⁵ Fjärde och åttonde versraderna utgöra ett slags omkväde och stå icke i organiskt sammanhang med det övriga. I den första delen av detta omkväde syftas på en bekant myt om hur jätten Thjasse tillfångatogs av gudarna genom Lokes list. Den senare delen innehåller möjligen en allusion på Sigurd Fåvnesbanes svärd Gram, med vilket han dödade draken, varefter han bemäktigade sig dennes guld.

Kap. 15. Tinget på Frosta.

Åsbjörn från Medalhus svarar konungen.

Konung Håkon kom till Frostatinget, där en stor mängd bönder hade infunnit sig. När tinget var satt, talade konung Håkon; han började med att säga, att det var hans befallning och bön till bönder och bofasta män, mäktiga och ringa, och därmed till hela folket, unga och gamla, rika och fattiga, kvinnor och män, att alla skulle låta kristna sig och tro på en gud, Kristus, Marias son, och övergiva all avgudadyrkan och hedniska gudar, hålla heligt var sjunde dag från allt arbete och fasta likaledes var sjunde dag. Men när konungen hade framburit detta för allmogen, blev det genast stort gny. Bönderna knorrade över att konungen ville förbjuda dem att arbeta och sade, att på det sättet kunde de icke odla landet; och arbetsfolk och trälar menade, att de kunde icke arbeta, om de icke finge mat, - de sade också, att det var ett lynnesfel hos konung Håkon och hans fader och deras fränder, att de voro snåla med maten, fastän de voro givmilda på guld.

Åsbjörn från Medalhus i Gaulardalen reste sig och svarade på konungens tal och sade: »Det trodde vi bönder, konung Håkon, när du hade hållit det första tinget här i Tråndheim och vi hade tagit dig till konung och återfått vår odaljord av dig, att vi då hade gripit själva himlen med våra händer. Men nu veta vi icke, om vi fått frihet eller du skall ånyo låta trälbinda oss på det underliga sätt, att vi skola övergiva den tro, som våra föräldrar och alla våra förfäder ha haft före oss, först under brännåldern och sedan nu under högåldern¹; de ha varit mycket för mer än vi, och dock har denna tro varit oss nyttig. Vi ha visat dig så stor kärlek, att vi ha låtit dig råda med oss för all lag och landsrätt. Nu är det vår vilja och böndernas enhälliga beslut att hålla den lag, som du gav oss här på Frostatinget och som vi samtyckte till. Vi vilja alla följa dig och behålla dig såsom konung, så länge var och en av oss bönder lever, som nu äro här på tinget, om du, konung, vill hålla någon måtta och begära av oss endast det, som vi kunna giva dig och som icke är omöjligt för oss att göra. Men om du vill taga denna sak med så stor hårdhet, att du vill bruka makt och övervåld mot oss, då ha vi bönder fattat vårt beslut att skilja oss från dig och taga en annan hövding, som kan hjälpa oss att i frihet hava den tro, som vi vilja. Nu skall du, konung, välja mellan dessa två villkor, innan tinget åtskiljes». Till detta tal ropade bönderna högljudt bifall och sade, att de ville låta det bliva så.

¹ Om brännåldern och högåldern jämför Snorres företal (s. 4 ovan).

Kap. 16. Sigurd Jarls svar.

Då det åter blev tyst, svarade Sigurd jarl och sade, att »det är konung Håkons vilja att vara enig med eder, bönder, och att aldrig skilja sig vid eder vänskap». Bönderna sade, att de ville, att konungen skulle offra för god årsväxt och fred åt dem, såsom hans fader hade gjort. Knotet upphörde då, och tinget upplöstes. Sedan talade Sigurd jarl med konungen och sade, att han borde icke alldeles vägra att göra, som bönderna ville, och tillade, att något annat skulle icke duga. »Detta är, konung», sade han, »såsom I själv kunnen höra, hövdingarnas och därmed hela folkets vilja och bestämda fordran. Vi skola nog, konung, finna något godt råd i denna sak». Detta blev nu överenskommet mellan konungen och jarlen.

Kap. 17. Om bloten.

Om hösten vid vinterns början¹ hölls en offerfest på Hlader, och konungen kom dit. Han hade annars ständigt, då han befann sig där det blotades, plägat äta i ett litet hus för sig själv tillsamman med några få män, men bönderna knotade nu över att han icke satt i sitt högsäte, då det var så stor glädje bland folket. Jarlen uppmanade honom då att icke göra på detta sätt, och det blev också så, att konungen satt i sitt högsäte. När den första bägaren iskänktes, talade Sigurd jarl och vigde den åt Oden och drack konungen till ur hornet. Konungen tog emot det och gjorde korstecknet över det. Då sade Kår från Gryting: »Varför gör konungen så? Vill han ännu icke blota?» Sigurd jarl svarade: »Konungen gör nu så som alla de, som tro på sin egen kraft och viga bägaren åt Tor. Han gjorde hammartecknet över den innan han drack». Sedan var det lugnt den kvällen.

Dagen därefter, då man gick till bords, trängdes bönderna omkring konungen och begärde, att han skulle äta hästkött². Konungen ville det icke för någon del. Då bådo de honom dricka spadet, men han ville icke. Då bådo de honom äta flottet, men han ville icke heller detta, och det var nära, att de hade brukat våld mot honom. Sigurd jarl sade sig då vilja förlika dem, bjöd dem upphöra med larmet och bad konungen, att han skulle gapa över kittelgrepen, på vilken ångan från det kokande hästköttet hade lagt sig, så att den var något smord. Konungen gick fram, vecklade en handduk om grepen och gapade över den och gick sedan tillbaka till högsätet. Men ingen av parterna var tillfreds.

¹ Dvs. vid midten av oktober.

² Dvs. köttet av en offrad häst.

Kap. 18. Offergille på Mären.

Senare på vintern tillreddes julgästning för konungen inne på Mären. Då det led mot jul, hölls ett möte mellan de åtta hövdingar, som mest stodo för bloten i hela Tröndelagen. Det var fyra från det yttre Tråndheim¹: Kår från Gryting, Asbjörn från Medalhus, Thorberg från Varnes och Orm från Ljoxa, och av intrönderna² Blotolv från Olves-haug, Narve från Stav i Veradalen, Trånd haka från Eggja och Thore skägg från Husabö på Innerön. Dessa åtta män förbundo sig därtill, att de fyra uttrönderna³ skulle utrota kristendomen och de fyra intrönderna skulle tvinga konungen att blota. Uttrönderna foro med fyra skepp söderut till Möre, dräpte där tre präster och brände tre kyrkor och foro sedan tillbaka.

Då konung Håkon och Sigurd jarl kommo in på Mären med sitt folk, hade bönderna kommit dit i stort antal. Vid gästabudet den första dagen trängde sig bönderna in på konungen och bådo honom blota; de hotade att i annat fall bruka våld mot honom. Sigurd jarl medlade då emellan dem, och det kom därhän, att konung Håkon åt några bitar av en hästlever och drack alla minnesskålarna⁴, som bönderna iskänkte åt honom, utan att göra korstecknet över dem. Då gästabudet var slut, foro konungen och jarlen genast ut till Hlader. Konungen var mycket förstämd och gjorde sig genast i ordning att med allt sitt folk fara bort från Tråndheim, men sade, att han skulle komma manstarkare igen till Tråndheim och vedergälla tröndena den fientlighet, som de hade visat honom. Sigurd jarl bad konungen, att han icke skulle tillräkna trenderna detta, och sade, att det icke skulle vara till gagn för konungen att hota eller bekämpa landsmän och minst där landets största styrka var, såsom i Tråndheim. Men konungen var så vred, att man icke kunde komma till tals med honom. Han for bort från Tråndheim och söderut till Möre och stannade där under vintern och våren. Vid sommarens början samlade han en här omkring sig, och det sades, att han med denna skulle draga emot trönderna.

¹ Dvs. från de fyra fylken (Stjoradalsfylke, Strindafylke, Gaular-dalsfylke och Orkadalsfylke), som tillsammans utgjorde »yttre Trönde-lagen».

² Intrönderna äro inbyggarna i »inre Tröndelagen» (Eynafylke, Sparbyggjafylke, Veradalsfylke och Skaun).

³ Uttrönderna, dvs. inbyggarna i »yttre Tröndelagen» (jfr not 1).

⁴ Se ovan kap. 14.

Kap. 19. Strid på Ogvaldsnes.

Konung Håkon hade gått ombord på sina skepp och hade en stor här. Då kommo underrättelser från södra delen av landet, att konung Eriks söner hade kommit söderifrån från Danmark till Viken, och att de hade fördrivit konung Tryggve Olavsson från hans skepp österut vid Sotenäs¹; de hade därpå härjat vida omkring i Viken, och många män hade givit sig under dem. Då konungen sporde dessa tidender, tyckte han sig behöva hjälp och sände bud till Sigurd jarl och andra hövdingar, av vilka han kunde vänta bistånd, att de skulle komma till honom. Sigurd jarl kom till konung Håkon och hade en mycket stor här. Där voro alla de trönder, som om vintern mest hade ansatt konungen för att tvinga honom till att blota; de blevo nu alla på Sigurd Jarls förböner förlikta med konungen.

Konung Håkon for söderut längs kusten, och när han kom söder om Stad², fick han veta, att Erikssönerna hade kommit till Nordagder. De båda härarna drogo emot varandra och möttes vid Kormt. Man lämnade på ömse sidor skeppen och kämpade på Ogvaldsnes³. Man hade på båda sidor mycket folk, och det blev en hård strid. Konung Håkon gick fram med kraft; emot honom stod konung Guthorm Eriksson med sitt följe, och de skiftade hugg med varandra. Där föll konung Guthorm, hans baner blev nedhugget, och många män föllo omkring honom. Därefter började Erikssönernas män att vika, de flydde till skeppen och rodde bort; de hade förlorat mycket folk. Därom säger Guthorm »sindre»:

Den givmilde ringutdelarn⁴

lät spjuten och svärden braka

med kraft mot blanka sköldar

över fallna krigares huvud.

Den sköldbetäckte fursten,

när bort från striden han vände,

såg ligga sårad av vapen

på marken bland fallna Guthorm.

Konung Håkon begav sig till sina skepp och styrde österut efter Gunnhildssönerna. Båda flottorna seglade så hastigt de kunde, tills de kommo till Östagder. Där styrde Erikssönerna till havs och seglade söderut till Jutland. Därom säger Guthorm »sindre»:

Konungens brodersöner

- väl jag det minnes - ofta

den väldiga kraften rönte

hos fränden, den raske krigarn.

Stridsglad fursten styrde

med snäckorna ut på havet;

bröderna, Eriks söner,

flydde modlösa alla.

Därefter for konung Håkon åter norrut till Norge, men Erikssönerna stannade ånyo en lång tid i Danmark.

¹ Sotenäs, en halvö i Bohuslän, väster om Åbyfjorden.

² Se Harald hårfagres h. kap. 12 not 1.

³ På nordostligaste delen av Kormt.

⁴ Den frikostige konungen, dvs. Håkon.

Kap. 20. Konung Håkons lagstiftning.

Efter denna strid införde konung Håkon den bestämmelsen i lagen, att hela bygden längs havet och så långt upp i landet, som laxen går som längst, delades i skeppslag, som fördelades på de olika fylkena. För varje fylke fastställdes, huru många skepp där skulle finnas och huru stora skepp man skulle utrusta, då allmänt uppbåd gjordes. Allmänt uppbåd skulle göras, då utländsk här kom i landet. Med detta uppbåd skulle också följa, att man skulle göra vårdkasar på höga fjäll, så nära varandra, att man kunde se den ena från den andra. Det säges, att på sju dygn gick uppbådet från den sydligaste vårdkasen till det nordligaste tingslaget i Hålogaland.

Kap. 21. Om Erikssönerna.

Erikssönerna lågo ofta på härnadståg i österväg, men stundom härjade de i Norge, såsom förut är omtalat. Konung Håkon härskade i Norge. Det var under denna tid god äring och god fred i landet, och han själv var mycket älskad.

Kap. 22. Erikssönernas färd till Norge.

Då konung Håkon hade varit konung i Norge i tjugo år, kommo Eriks söner söderifrån från Danmark och hade med sig en mycket stor här. Det var i denna mycket folk som hade följt dem på härnadstågen, men mycket större var dock den danska här som Harald Gormsson¹ hade givit dem. De fingo mycket god vind, seglade ut ifrån Vendel och kommo in till Agder, styrde sedan norrut längs kusten och seglade dag och natt². Vårdkasarna blevo icke tända, därför att det var sed, att de tändes österifrån längs kusten, men där österut hade man icke blivit varse deras färd. Därtill kom, att konungen hade fastställt stora böter för dem, som överbevisades om att utan giltig anledning ha tändt vårdkasarna. Krigsskepp och vikingar foro nämligen ofta omkring på de yttre öarna och härjade, och då trodde landets innebyggare, att det var Eriks söner som färdades där, vårdkasarna tändes och det gick häruppbåd över hela landet; men Erikssönerna seglade tillbaka till Danmark och hade icke haft någon dansk här, utan endast sitt eget folk, och stundom var det andra vikingar. Häröver blev konung Håkon mycket vred, eftersom det vållade arbete och kostnader, men intet gagn; bönderna klagade också för sin del, när det gick så. Detta var anledningen till att ingen underrättelse kom om Erikssönernas färd, förrän de kommo norrut till Ulvasund³. De lågo där i sju dygn, och det gick nu bud därom landvägen över edet⁴ norrut till Möre. Men konung Håkon befann sig då i Sunnmöre på sin gård Birkestrand på ön Fräde⁵ och hade ingen här utom sin hird och de bönder, som hade varit på gästning hos honom.

¹ Se Håkon den godes h. kap. 10 not l.

² I allmänhet seglade man vid färder längs kusten endast under dagen och låg stilla vid land under natten.

³ Ulvasund är sundet mellan Vägö (nuvarande Vaagsa) och fastlandet i norra Firdafylke.

⁴ Jämför Harald hårfagres h. kap 12 not 2.

⁵ Fräde (nu Fredö) ligger i själva verket icke i Sunnmöre, utan Nordmöre.

Kap. 23. Om Egil Ullsärk.

Spejarna kommo till konung Håkon och underrättade honom, att Erikssönerna lågo med en stor här söder om Stad¹. Han lät då kalla till sig de klokaste män som funnos där och frågade dem till råds, om han skulle kämpa med Eriks söner, ehuru hans folk var mycket underlägset i antal, eller fly undan norrut och skaffa sig mera folk. Egil ullsärk hette en bonde, som bodde där; han var nu tämligen gammal, men hade varit större och starkare än alla andra män och en väldig kämpe. Han hade länge burit konung Harald hårfagres baner. Egil svarade på konungens tal: »Jag har varit i flera strider tillsammans med eder fader, konung Harald; han kämpade än med en större här, än med en mindre, och vann alltid seger; men aldrig hörde jag honom söka det rådet, att hans vänner skulle lära honom att fly. Vi skola icke heller giva eder det rådet, konung, ty vi tro oss äga en tapper hövding. Vi skola också troget följa eder». Många andra instämde i detta tal. Konungen sade också, att han var mest benägen att kämpa med det folk han kunde få där. Detta blev då också beslutat. Konungen lät skära upp härpil² och sända åt alla håll och lät samla det folk han kunde få. Då sade Egil ullsärk: »Jag fruktade en tid, då denna långa fred rådde, att jag skulle komma att dö av ålderdomssvaghet på min sänghalm, men jag ville hellre falla i strid och följa min hövding; nu kan det hända, att det kan bliva så».

¹ Se Harald hårfagres h. kap 12 not 1.

² »Härpil» var en budkavle i form av en pil, som användes vid uppbåd till krigstjänst. Att »skära upp härpil» betyder att iordningställa och utsända dylik budkavle.

Kap. 24. Slaget vid Frädarberg.

Eriks söner styrde norrut förbi Stad, så snart de fingo vind. Då de kommo norr om Stad, fingo de veta, var konung Håkon var och styrde emot honom. Konung Håkon hade nio skepp. Han lade sig på norra sidan under Frädarberg¹ i Fäösundet. Erikssönerna lade till söder om berget; de hade mer än tjugo skepp. Konung Håkon sände bud till dem och uppmanade dem att gå i land; han sade, att han hade inhägnat ett stridsfält för dem² på Rastarkalv³ Där är en stor och jämn slätt, och ovanför går en lång, men tämligen låg höjdsträckning. Erikssönerna lämnade då sina skepp och gingo norrut över åsen innanför Frädarberg och så fram till Rastarkalv.

Egil vände sig till konung Håkon och bad, att han skulle giva honom tio män och tio baner; konungen gjorde så. Därpå gick Egil med sina män upp bakom höjden, men konung Håkon drog sig upp på slätten med sin här, satte upp sitt fälttecken, ställde upp hären i slagordning och sade: »Vi skola ha en lång slaglinje, så att de icke kunna kring-ränna oss, oaktat de ha mera folk». De gjorde så. Det blev en stor och hård drabbning. Egil lät nu sätta upp de tio baner som han hade och ordnade de tio män som buro dem så, att de skulle gå så nära under höjden som möjligt och lämna ett mellanrum mellan sig var och en. De gjorde så och gingo fram längs höjden så nära denna som möjligt, så som om de ville komma i ryggen på Erikssönerna. De som stodo överst i Erikssönernas fylking, sågo att många baner kommo farande i hast och höjde sig över backen, och de trodde då, att med dem följde mycket folk, som ville komma bakom dem mellan dem och skeppen. Där blev nu ett starkt ropande, och den ene omtalade för den andre, vad som var å färde. Därefter började deras här att vika, och när konungarna sågo det, flydde de. Konung Håkon anföll då häftigt, förföljde de flyende och fällde många män.

¹ Frädarberg, på en i sydost utskjutande udde av ön Fräde (nu Fredö, se Håkon den godes h. kap. 22 not 5).

² Det var i forntiden sed att genom hasselkäppar utmärka den blivande stridsplatsen.

³ Rastarkalv är slätten norr om Frädarberg.

Kap. 25. Om Erikssönerna.

När Gamle Eriksson kom upp på åsen ovanför berget, vände han sig om och såg då, att de icke förföljdes av mera folk än det som de förut hade kämpat med, och att detta endast var en krigslist. Då lät konung Gamle blåsa till anfall, sätta upp sitt baner och ordna sin här till slag; alla norrmännen vände om, men danerna flydde till skeppen. Då konung Håkon och hans här hunno fram, kom det på nytt till en mycket häftig strid; konung Håkon hade nu mest folk. Det slutade så, att Erikssö-nerna flydde. De drogo sig söderut ned från åsen, men några av deras män veko söderut mot berget, och dem förföljde konung Håkon. En jämn slätt utbreder sig öster om åsen och västerut upp emot berget, men på västsidan äro branta klippor. Gamles män veko undan upp på berget, men konung Håkon anföll dem så häftigt, att han dräpte somliga och somliga sprungo västerut nedför berget, och de blevo alla dödade. Konungen lämnade icke stället, förrän varenda man var död.

Kap. 26. Konung Gamles fall.

Gamle Eriksson flydde också från åsen och ned på slätten söder om berget. Där vände han sig ännu en gång emot sina fiender och fortsatte kampen. Det samlades ånyo folk omkring honom, och dit kommo också alla hans bröder med stora följen. Egil ullsärk gick då i spetsen för Håkons män och trängde hårdt fram, och han och konung Gamle skiftade hugg med varandra. Konung Gamle blev hårdt sårad, men Egil föll och mycket folk med honom. Då kom konung Håkon dit med de skaror som hade följt honom, och det kom till en ny strid. Konung Håkon trängde åter hårdt fram, högg båda sidor och fällde man efter man. Så säger Guthorm »sindre»:

Skräckslagen flydde hären

för den hårdt framträngande krigarn;

framför baneren gick han

orädd mot fiendeskaran.

Den tappre vapensvingarn

skonar sig ej i kampen:

åt honom nornorna skänkte

större mod än åt andra.

Erikssönerna sågo sina män falla på alla sidor om sig. Då vände de sig och flydde till sina skepp. Men de som förut hade flytt till skeppen, hade stött dem ut från land, och en del av skeppen lågo på det torra på grund av ebben. Då sprungo Erikssönerna och alla de män som följde dem i havet. Där föll Gamle Eriksson,, men hans bröder nådde skeppen och styrde bort med det folk som var kvar och foro sedan söderut till Danmark.

Kap. 27. Egil ullsärk högsättes.

Konung Håkon tog där de skepp, som lågo uppe på den torrlagda stranden och som Erikssönerna hade ägt, och lät draga dem upp på land. Där lät konung Håkon lägga Egil ullsärk i ett skepp och med honom alla de män, som hade fallit i hans skara, och lät hölja det med jord och stenar. Konung Håkon lät också sätta upp flera andra skepp och lägga de fallne på dem, och man ser ännu dessa högar söder om Frädarberg. Eyvind »skalde-fördärvaren»¹ diktade denna vers, då Glum Geiresson i sin dikt skröt över konung Håkons fall:

Den orädde kungen fordom

färgade svärdets eggar

i Gamles blod - då svällde

hos krigarna segermodet.

För gladlynte fursten alla

Eriks söner flydde;

ut på havet de drevos.

Nu sörjer hären den fallne.

Höga bautastenar stå vid Egil ullsärks hög.

¹ Se Prologus not 3.

Kap, 28. Konung Håkon får underrättelse om ett fientligt anfall.

Då konung Håkon Adalsteinsfostre hade varit konung i Norge i tjugosex år, efter det att hans broder Erik lämnade landet, hände det, att konung Håkon befann sig på Hordaland och tog gästning på gården Fitjar på Stord; han hade där sin hird och många bönder som gäster. När konungen en dag satt vid frukostbordet, fingo hans vakter som voro ute se, att många skepp kommo seglande söderifrån och icke hade långt kvar till ön. Då sade den ene till den andre, att de skulle underrätta konungen, att de trodde sig se en fientlig här komma seglande emot dem; men ingen tyckte att det var lätt att bringa konungen sådant budskap, ty han hade med strängt straff hotat den som gjorde det. Det tycktes dem dock omöjligt, att konungen icke skulle få veta detta. Då gick en av dem in i stugan och bad Eyvind Finnsson genast följa med sig ut; det gällde något mycket viktigt. Så snart Eyvind kom ut gick han bort till ett ställe varifrån man kunde se skeppen. Han såg genast, att det var en stor här som kom seglande, gick skyndsamt tillbaka in i stugan till konungen och sade: »Kort är stunden för de farande, men lång är måltidstimmen» Konungen såg på honom och sade: »Vad står på?» Eyvind kvad:

Krigarskaran, som nalkas

att hämnas den vasse Blodyx,

larmande svärdsting¹ kräver.

Ej länge få stilla vi sitta.

Farligt det är att båda

för härskarn kommande ofred.

Din ära blott vill jag dock, konung!

Nu gripom de prövade vapnen!

Konungen sade: »Du är en så bra karl, Eyvind, att du icke bringar bud om fiender, om det icke är sant. Konungen lät då taga bort bordet² och gick därefter ut och såg på skeppen. Han såg genast, att det var krigsskepp, och frågade sina män, vilket beslut man borde fatta, om de skulle kämpa med det folk som de hade eller gå ombord och segla undan norrut. »Det är lätt att se», sade konungen, »att vi nu skola komma att kämpa mot större övermakt än vi förut ha haft emot oss, och dock ha vi ofta tyckt, att vi ha varit mycket underlägsna i antal, när vi kämpat mot Gunnhildssönerna». Männen dröjde att giva svar härpå. Då sade Eyvind:

Konung, icke det höves

den raske krigarn att föra

skeppen längre norrut.

Låt oss ej dröja med kampen!

Nu är det som Harald kommer

med väldig flotta från söder

brusande fram över havet.

Nu tagom skölden i handen!

Konungen svarade: »Detta är käckt talat och så tänker jag också själv; men jag vill likväl höra flera mäns omdöme i denna sak». Men då männen tyckte sig förstå, huru konungen ville ha det, svarade många, att de ville hellre falla manligen än fly för danskarna utan att pröva lyckan; de sade, att de hade ofta vunnit seger, då de hade kämpat med mindre styrka. Konungen tackade dem hjärtligt för deras ord och bad dem väpna sig, och så gjorde de. Konungen kastade sin brynja på sig, omgjordade sig med svärdet »Kvarnstens-bitaren»³, satte en guldbeslagen hjälm på huvudet, tog ett spjut i handen och hängde en sköld vid sidan. Därefter uppställde han hirden och bönderna i en fylking och satte upp sina fälttecken.

¹ »Svärdsting», skaldisk omskrivning for »strid».

² Vid slutad måltid ställdes de framsatta borden undan.

³ Jämför Harald hårfagres historia kap. 41.

Kap. 29. Om Erikssönernas här.

Harald Eriksson var hövding över bröderna efter Gamles fall. Bröderna hade fört en stor här med sig från Danmark. Där befunno sig då i deras följe morbröderna Eyvind »skreyja»¹ och Alv askman²; de voro starka och modiga män och stora mandråpare. Erikssönerna styrde med sina skepp mot ön, gingo i land och ordnade sin här. Det berättas, att det var så stor skillnad i antal, att det var sex man mot en; så mycket manstarkare voro Erikssönerna.

¹ »Skreyja» betyder »den skröplige».

² Tillnamnet är bildat av ordet »ask» i betydelsen av ett slags fartyg.

Kap. 30. Om konung Håkons här.

Konung Håkon hade ställt upp sitt folk, och det berättas, att konungen kastade av sig brynjan, innan striden började. Så säger Eyvind »skaldefördärvaren» i »Håkonarmål»:

De funno Björns broder¹

klädd i brynja;

den härlige kungen

stod under baneret.

Svärden voro dragna,

spjuten skakades.

Striden begynte.

Med rop han äggade

hålöger och holmryger²;

jarlarnas bane

ilade till kampen.

Godt följe av norrmän

hade den givmilde

ö-danernas skräck³,

där hjälmklädd han stod.

I vrede han fällde

sin brynja till marken,

hirdmännens herre,

förrn kampen begynte.

Med männen skämtade

den gladlynte kungen,

som skulle värja sitt land.

Klädd i guldhjälm han stod.

Konung Håkon utvalde med omsorg sina hird-män efter styrka och tapperhet, liksom hans fader konung Harald hade gjort. Thoralv Skolmsson den starke var där och gick vid sidan om konungen; han bar hjälm och sköld, spjut och ett svärd, som kallades Fotbred. Det sades, att han och konungen voro jämnstarka. Detta omtalar Thord Sjåreksson⁴ i den dråpa som han diktade om Thoralv:

Med lust gick hären till striden,

där kamphårda krigarskaror

med vrede drabbade samman -

rvid Fitjar på Stord stod kampen.

Den tappre svärdsvingarn Thoralv,

i styrka konungens like,

gick djärv mot fiendeflocken

i spetsen vid konungens sida.

Då fylkingarna gingo emot varandra, blev det en häftig och blodig strid. När männen hade kastat sina spjut, drogo de sina svärd. Konung Håkon och Thoralv gingo framför baneret och höggo åt båda sidor. Så säger Eyvind »skaldefördärvaren»:

Så bet svärdet

i konungens hand

genom brynjans stål,

som om i vatten den stunges.

Spjuten klungo,

sköldarna brusto,

svärden rungade

mot männens huvud.

Sköldar och skallar

krossades skonlöst

av Håkonsmännens

hårda klingor.

Strid blev på ön;

kungarna färgade

de blanka sköldarna

i männens blod.

Konung Håkon var lätt att känna igen framför andra män; det glänste också av hjälmen, när solen sken därpå, och många riktade sina vapen mot honom. Då tog Eyvind Finnsson en hatt och satte över konungens hjälm.

¹ Om Häkons halvbroder Björn se Harald hårfagres historia kap. 21, 34, 36.

² Dvs. män frän Hålogaland och från öarna i Rogaland (vilka här exempelvis nämnas bland dem som befunno sig i Håkons här).

³ Denna beteckning syftar på Håkons i kap. 7-8 ovan omtalade härfärder.

⁴ Thord Sjåreksson, isländsk skald, vars verksamhet synes ha tillhört förra hälften av l000-talet. Av hans dikter äro bevarade bl. a. några små fragment dels av den här omtalade dikten om Thoralv Skolmsson, dels av ett arvkväde över Olav den helige, »Rodudråpa» (»Korsdråpan»), författad kort efter Olavs fall (1030).

Kap. 31. Eyvind »skreyas» fall.

Håkon den gode i slaget vid Fitjar.

Eyvind »skreyja»¹ ropade nu högt: »Gömmer norrmännens konung sig nu, eller har han flytt, eller var är nu guldhjälmen?» Därpå gingo Eyvind och hans broder Alv fram, höggo åt båda sidor och betedde sig, som om de voro rasande eller galna. Konung Håkon sade högt till Eyvind: »Gå fram åt det håll du nu går, om du vill träffa norrmännens konung!» Så säger Eyvind »skaldefördärvaren»:

Kämpen - huld mot männen,

men ej mot det röda guldet² -

bad Skreyja att icke vika

från vägen som han valt sig.

»Vill du», sade han, »träffa

den stridsbeprövade fursten,

så gå din väg rätt framåt

mot norrmännens stolte konung!»

Det dröjde icke heller länge, förrän Eyvind kom dit, lyfte sitt svärd och högg till konungen. Thoralv stötte till honom med skölden; därvid snubblade Eyvind, och konungen fattade svärdet »Kvarnstensbitaren» med båda händerna, högg till Eyvind i hjälmen och klöv hjälmen och huvudet ända ned till axlarna. Därefter dräpte Thoralv Alv askman. Så säger Eyvind »skaldefördärvaren»:

Jag vet, att det vassa svärdet,

lyftat med båda händer

högt av den kraftfulle kungen,

den usle vikingen dräpte.

Danernas skräck och skada³,

orädd alltid i kampen,

klöv med guldprydda svärdet

den hjälmklädde krigarens huvud.

Efter brödernas fall trängde konung Håkon fram så häftigt, att alla veko tillbaka för honom. Erikssönernas här greps då av skräck, och snart började flykten, Konung Håkon var i spetsen för sin fylking, förföljde häftigt de flyende och utdelade täta och hårda hugg. Då kom en pil flygande, en av det slag som kallas »flein»⁴, och träffade konung Håkon i armen, i muskeln nedanför axeln. Många påstå, att Gunnhilds skosven, som hette Kisping, hade sprungit fram i vimlet och ropat: »Giv plats för konungens baneman!» och därefter avskjutit pilen mot konung Håkon. Somliga åter säga, att ingen vet, vem som sköt, och det kan väl också vara så, ty pilar och spjut och alla slags kastvapen flögo så tätt som snö. Många föllo i Erikssönernas här både på slagfältet och på vägen till skeppen och på stranden, och många sprungo i havet; men många nådde skeppen, bland dem alla Erikssönerna, och rodde genast därifrån, förföljda av Håkons män. Så säger Thord Sjåreksson:

Mot fienden hären troget

värjde sin älskade herre -

för honom de stredo, som gärna

de ville se åldras som konung.

För Haralds givmilde ättling

den hårda kampen begynte,

när Gunnhilds son från söder

kom - han föll på flykten⁵.

Hur kraften var tömd, det syntes,

när bönderna sårade sutto

på hemfärd vid tunga åror.

Mång kämpe föll där i striden.

En bragd må det kallas, att krigarn

- varmt blod gav han korpen att dricka -

i kamp så hård och farlig

gick närmast vid konungens sida⁶.

¹ Jämför Håkon den godes h. kap 29 not 2.

² Dvs. frikostig med guld mot sina män.

³ Om anledningen till denna beteckning för Håkon jfr kap. 30 not 3.

⁴ »Flein» var en pil med lång och rak spets.

⁵ De tvä sista versraderna syfta pä Håkons brorson Gamle Eriksson, som föll under flykten i slaget på Rastarkalv (se kap. 26 ovan).

⁶ Krigaren som gick närmast konungen är Thoralv Skolmsson, om vilken kvädet är diktat; jfr ovan kap. 30.

Kap. 32. Konung Håkons död.

Konung Håkon gick ombord på sitt skepp och lät där förbinda sitt sår, men blodflödet var så starkt, att man icke kunde stilla det, och då det led fram på dagen, föll konungen i vanmakt. Han sade då, att han ville fara norrut till sin gård på Alreksstader; men då de hunno till Håkonshällen¹, lade de till där. Konungen var nu nära döden, och han kallade till sig sina vänner och meddelade dem, huru han ville ha det ordnat med riket. Han efterlämnade endast en dotter, som hette Thora, men ingen son; han bad dem därför sända bud till Erikssönerna, att de skulle vara konungar över landet, men bad dem visa godhet mot hans vänner och fränder. »Om det förunnas mig att leva», sade han, »skall jag fara bort ifrån landet och till kristna män och göra bot för vad jag brutit emot Gud;

men om jag dör här i hedendom, så given mig här den grav som synes eder bäst!» Kort därefter dog konung Håkon där, på samma klippa där han var född.

Konung Håkon sörjdes så djupt, att både vänner och fiender begräto hans död och sade, att aldrig skulle en så god konung någonsin mera komma i Norge. Hans vänner förde hans lik norrut till Säheim i Nordhordaland och uppkastade där en stor hög, i vilken de lade konungen fullt väpnad och klädd i sin bästa klädnad, men utan annat gods. De talade vid hans grav så, som det var hedniska mäns sed, och visade honom till Valhall. Eyvind »skaldefördärvaren» diktade ett kväde om konung Håkons fall och om hans mottagande i Valhall. Det kallas »Håkonarmål» och lyder så:

Gondul och Skogul²

sände Gauta-Ty ³

att välja bland konungar,

vilken av Inges ätt⁴

skulle till Oden fara

och vara i Valhall.

De funno Björns broder,

klädd i brynja;

den härlige kungen

stod under baneret.

Svärden voro dragna,

spjuten skakades.

Striden, begynte.

Med rop han äggade

hålöger och holmryger;

jarlarnas bane

ilade till kampen.

Godt följe av norrmän

hade den givmilde

ö-danernas skräck,

där hjälmklädd han stod.

I vrede han fällde

sin brynja till marken,

hirdmännens herre,

förrn kampen begynte.

Med männen skämtade

den gladlynte kungen,

som skulle värja sitt land.

Klädd i guldhjälm han stod.

Så bet svärdet

i konungens hand

genom brynjans stål,

som om i vatten den stunges.

Spjuten klungo,

sköldarna brusto,

svärden rungade

mot männens huvud.

Sköldar och skallar

krossades skonlöst

av Håkonsmännens

hårda klingor.

Strid blev på ön;

kungarna färgade

de blanka sköldarna

i männens blod⁵.

Svärden blixtrade

i blodiga sår;

spjuten sig sträckte

efter männens liv.

Blodet frusade

på blanka sköldar;

ur såren en ström

rann på Stordöns strand.

Härarna blandades

i kampens tummel

under de ringprydda

röda sköldarna⁶.

Blodvågen brusade

i Odens storm⁷;

mång kämpe där sjönk

i sitt blod till marken.

Kungarna sutto

med dragna svärd,

med bräckta sköldar

och rivna brynjor.

Ej glad var hären,

som skulle till Valhall

nu träda färden.

Mot spjutet sig stödde

Gondul och sade:

»Nu växer gudarnas

följe, då Håkon

med en talrik här

till sig de bjudit».

Konungen hörde,

vad valkyriorna talte,

de höga, från hästens rygg.

Klokt de sig tedde,

där hjälmklädda de sutto

med skölden framför sig.

»Vi skiftar du så» - sade Håkon -

»kampen, Spjut-Skogul?

Jag var dock värd seger av gudarna».

»Vi det vålla» - sade Skogul -

»att fältet du höll

och dina fiender flydde».

»Låtom oss rida»,

sade den mäktiga Skogul,

»till gudarnas gröna hem

och säga Oden,

att en härskare kommer

nu för att se honom själv».

»Hermod och Brage»⁸,

sade Hropta-Ty⁹,

»gån kungen till mötes!

En furste nu kommer,

en väldig kämpe,

hit till vår sal».

Konungen sade

- han kom från striden

och blodbestänkt han stod -:

»Mycket ovänlig

synes mig Oden;

hans sinnelag jag rädes».

»Alla enhärjars fred

skall du hava, konung!

Tag del i åsarnas gästbud!

Jarlars fiende,

du har här inne

åtta bröder», sade Brage.

»Stridsrustningen min»,

sade den gode kungen,

»vill jag själv behålla.

Hjälmen och brynjan

skola förvaras väl;

godt är att tillhands dem hava».

Nu det röntes,

huru konungen hade

helgedomarna skonat¹⁰,

då alla gudar

Håkon bjödo

att välkommen vara.

På en lycklig dag

den konung födes,

som får ett sådant sinne.

Hans ålder

i alla tider

skall prisas som god.

Ur fjättrarna löst

skall Fenresulven

mot mänskorna fara,

innan en konung

god som denne

fyller hans tomma plats¹¹.

Fä dör,

fränder dö,

land och folk förgås.

Sedan Håkon for

till de hedna gudarna,

många i träldom förtryckas.

¹ Den klippa, där konung Hakon föddes (vid kusten sydväst om Bergen); jfr Harald hårfagres historia kap. 38.

² Gondul och Skogul äro namn på två valkyrior.

³ Gauta-Ty är ett av Odens namn,

⁴ Håkons förfäder ledde sin härstamning från Inge-Frö. Se Ynglingaättens historia,

⁵ Med avseende pä versarna 2-6 jämför ovan kap. 30.

⁶ Vikingatidens runda sköldar voro ofta försedda med en sammanhållande järnring längs kanten.

⁷ »Odens storm» är en poetisk beteckning för striden.

⁸ Hermod, en personifikation av hjältemodet, är i den fornnordiska mytologiska dikten en son till Oden. Brage är skaldekonstens gud.

⁹ Hropta-Ty är ett namn på Oden.

¹⁰ Genom att säga, att Håkon »skonat (de hedniska) helgedomarna, vill skalden - av politiska skäl - framställa den i själva verket, som det synes, varmt kristne konungen som en rättrogen hedning eller åtminstone som icke fientlig mot hedendomen.

¹¹ Fenresulven, en demon som fjättrats av gudarna, troddes skola slippa lös kort före världens undergång Skalden vill således säga, att en så god konung som Håkon aldrig mer skall komma i Norge.

HARALD GRÅFÄLLS HISTORIA

Kap. 1. Om Erikssönerna.

Erikssönerna togo nu emot konungadömet i Norge, sedan konung Håkon hade fallit. Harald var den mest ansedde av dem, och han var äldst av dem som då levde. Deras moder Gunnhild deltog mycket i landets styrelse med dem; hon kallades konungamodern. Då voro dessa hövdingar i landet: Tryggve Olavsson i den östra delen av landet, Gudröd Björnsson på Vestfold¹, Sigurd Hlade-jarl i Tråndheim, men Gunnhildssönerna innehade midtlandet.

Den första vintern foro bud och sändemän mellan Gunnhildssönerna och Tryggve och Gudröd, och det bestämdes genom vänlig överenskommelse, att de skulle ha samma delar av riket av Gunnhildssönerna som de förut hade haft av konung Håkon. Glum Geiresson hette en man; han var skald hos konung Harald och en mycket rask man². Han diktade denna vers efter Håkons fall:

Väl har Harald hämnats

Gamles död³. Med ära,

tappre konung, du stridde

- männen falla i kampen -,

där Håkons blod de svarta

korparna girigt drucko.

Svärden såg röda jag färgas

där borta på ön i havet⁴.

Denna vers blev mycket spridd, men när Eyvind Finnsson sporde detta, kvad han den vers, som förut är skriven⁵:

Den orädde kungen fordom

färgade svärdets eggar

i Gamles blod - då svällde

hos krigarna segermodet.

För gladlynte fursten alla

Eriks söner flydde;

ut på havet de drevos.

Nu sörjer hären den fallne.

Denna vers blev också mycket spridd. Men då konung Harald fick veta detta, ville han straffa Eyvind med döden; deras vänner lyckades dock slutligen försona dem på det villkoret, att Eyvind skulle bliva hans skald, liksom han förut hade varit konung Håkons. Eyvind och Harald voro nära i släkt, i det att Eyvinds moder Gunnhild, en dotter till Halvdan jarl, hade till moder Ingeborg, en dotter till Harald den hårfagre. Då diktade Eyvind denna vers om konung Harald:

Det sägs, att modet ej sviktat

hos Hordalands tappre herre,

där pilen brast mot brynjan

och bågarna böjdes samman.

Det eggvasst härdade svärdet,

ej dolt i skidans gömsle,

klang högt i din hand, kung Harald!

Den svultna vargen fick mättnad.

Gunnhildssönerna uppehöllo sig mest i midtlan-det, ty det syntes dem icke tryggt att sitta varken bland trönderna eller Vikborna, som hade varit konung Håkons bästa vänner, och bland vilka det fanns många stormän på båda ställena. Då foro män med förlikningsbud emellan Gunnhildssönerna och Sigurd jarl, ty dessförinnan fingo de icke någon skatt från Tråndheim, och det kom tHl sist därhän, att konungarna och jarlen förliktes och bekräftade förlikningen med ed. Sigurd jarl skulle av dem ha samma makt i Tråndheim, som han förut hade haft av konung Håkon, och de räknades nu för förlikta. Alla Gunnhilds söner ansågos som giriga, och det sades, att de gömde skatter i jorden. Därom kvad Eyvind »skaldefördärvaren»:

På armarna vi buro,

så länge Håkon levde,

den säd Rolv krake fordom

på Fyrisslätten sådde⁶.

Nu folkets fiende⁷ gömmer

i jordens mörka sköte

den mäld som Frodes trälinnor

på Grottekvarnen malde ⁸.

Den glänsande huvudbindel

som pryder Fullas panna⁹

sken rikt på skaldens armar,

så länge Håkon levde.

Nu göms det röda guldet

i jordens mörka sköte.

De mäktiga männens¹⁰ rådslag

ej vi ha kraft att motstå.

När konung Harald fick höra sanningen om dessa versar, sände han bud till Eyvind, att han skulle komma till honom, och då Eyvind kom, anklagade konungen honom och kallade honom sin fiende. »Det anstår dig illa», sade han, »att visa mig trolöshet, eftersom du en gång har blivit min man». Då kvad Eyvind denna vers:

En herre, dyre konung,

före dig jag ägde.

En tredje ej jag önskar,

ty åldern snart mig trycker.

Mot dyre drotten trofast,

två sköldar ej jag förde¹¹.

Din flock jag nu fyller, konung,

men åldern snart skall nå mig.

Konung Harald lät i denna sak överlämna domen åt sig. Eyvind ägde en stor och dyrbar guldring, som kallades Molde; den hade långt förut blivit funnen i jorden. Den ringen sade konungen sig vilja ha, och det var då intet annat råd. Då kvad Eyvind:

Nu sannerligen det hövdes,

havsskidornas tappre herre¹²!

med rätta, att vänligt sinne

av dig jag alltid rönte,

då nu jag tvingas att skänka

- klokt väljer du ringar, furste! -

till dig det guld som min fader

med gamman ägde länge.

Därefter for Eyvind hem, och det omtalas icke, att han sedan träffat konung Harald.

¹ Om Tryggves och Gudröds hövdingedömen jämför Håkon den godes historia kap. 2.

² Se Håkan den godes h. kap 5 not l.

³ Haralds broder Gamle hade några år tidigare fallit i slaget på Rastarkalv (se Håkon den godes historia kap. 26).

⁴ Dvs. ön Stord, där Håkon den gode föll (se dennes historia kap. 28 ff.).

⁵ Se Håkan den godes h. kap 27.

⁶ »Den säd som Rolv krake sådde på Fyrisslätten» är guldet. Jfr den i Ynglingaättens h. kap 29 not 3 omtalade sägnen.

⁷ Då skalden här betecknar Harald såsom en folkets fiende, är detta väl väsentligen ett uttryck för hans mot konungen ovänliga sinnelag; någon sanning ligger dock såtillvida däri, som Harald och hans bröder stodo i spänt förhållande till vissa delar av befolkningen.

⁸ De två sista versraderna syfta på den bekanta sägnen om kvarnen Grotte, på vilken två trälinnor malde guld åt konung Frode.

⁹ Gudinnan Fulla bar en gyllene pannbindel. Den poetiska omskrivningen betecknar här en guldring i allmänhet.

¹⁰ Dvs. Haralds och hans bröders.

¹¹ »Att föra två sköldar» betyder att tjäna två herrar, att sluta sig än till den ene och än till den andre.

¹² »Havsskida» är en poetisk beteckning för »skepp»; »skeppens herre» är sjökrigaren (här konung Harald).

Kap. 2. Om Gunnhildssönerna.

Gunnhildssönerna hade i England antagit kristendomen, såsom förut blivit omtalat. När de kommo till makten i Norge, lyckades de icke åvägabringa att kristna folket i landet, men överallt där de fingo tillfälle därtill bröto de ned templen och förstörde bloten och ådrogo sig därigenom stor fiendskap. Det hände i deras dagar, att välståndet minskades i landet, ty konungarna voro många, och alla omgåvo sig med en hird och behövde därför mycket till sitt underhåll; de voro också mycket snikna efter gods. Men icke höllo de mycket de lagar, som konung Håkon hade stiftat, med undantag av det som syntes dem lägligt. De voro alla mycket vackra män, stora och starka, väl förfarna i alla färdigheter. Så säger Glum Geiresson i den dråpa, som han diktade om Harald Gunnhildsson:

Den givmilde kungasonen,

i klokhet och kraft ett mönster

för andra hövdingar alla,

tolv goda idrotter kunde.

Ofta foro bröderna alla tillsamman, men stundom var och en för sig. De voro grymma och tappra män, stora krigare och mycket segersälla.

Kap. 3. Gunnhilds och hennes söners rådslag.

Gunnhild äggar sina söner.

Konungamodern Gunnhild och hennes söner hade ofta samtal och sammankomster och rådslogo om landets styrelse. En gång sporde Gunnhild sina söner: »Huru ämnen I låta det gå med makten i Tråndheim? I bären konunganamn, liksom edra förfäder förut ha gjort, men I han litet folk och land och äro många till att dela. Viken därborta i öster inneha Tryggve och Gudröd, och de ha väl någon rätt därtill för sin härstamnings skull, men Sigurd jarl råder ensam i Tröndelagen, och jag vet icke, vilken skyldighet I han att låta en jarl råda över ett så stort rike till förfång för eder. Det synes mig underligt, att I varje sommar faren på vikingatåg till andra länder, men låten en jarl inom landet taga ifrån eder edert fädernearv. Harald, som du är uppkallad efter, skulle ha tyckt det vara en småsak att beröva en jarl rike och liv, han som underlade sig hela Norge och sedan rådde däröver till sin ålderdom». Harald svarade: »Det är icke detsamma», sade han, »att taga Sigurd jarl av daga som att slakta ett kid eller en kalv. Sigurd jarl är av hög börd och har många vänner, han är vänsäll och klok. Jag tror, att om han spörjer med visshet, att han kan vänta ofred av oss, så äro alla trönderna på hans sida, och vi vinna då ingenting annat än ofärd. Det synes mig, som om det icke skulle bliva tryggt för någon av oss bröder att sitta under tröndernas hägn». Då sade Gunnhild:

»Vi skola då gå tillväga på ett annat sätt med vår plan och göra oss mindre omak. Harald och Erling skola i höst taga uppehåll i Nordmöre; jag skall också fara med eder, och vi skola då alla tillhopa se till, vad som kan göras». De gjorde nu på detta sätt.

Kap. 4. Gunnhildssönernas och Grjotgards rådslag.

En broder till Sigurd jarl hette Grjotgard. Han var mycket yngre och mindre ansedd än brodern; han innehade icke heller någon värdighet¹, men höll sig med ett krigarfölje och låg om somrarna på vikingafärder och förvärvade sig gods och pän-ningar. Konung Harald sände några män in i Trånd-heim till Sigurd jarl med vängåvor och vänliga hälsningar och lät säga, att konung Harald ville visa honom samma vänskap, som Sigurd jarl förut hade åtnjutit hos konung Håkon. Budbärarna hade därjämte i uppdrag att bedja jarlen besöka konung Harald, och han och jarlen skulle då förbinda sig med varandra med full vänskap. Sigurd jarl tog väl emot sändebuden och konungens vänskapsförsäkran. Han beklagade, att han icke kunde fara till konung Harald på grund av sina många maktpåliggande göromål, men sände konungen vängåvor och goda och vänliga ord till tack för hans vänskap. Sändebuden foro bort.

De foro till Grjotgard och framburo till honom samma ärende: konung Haralds vänskap och inbjudning och därjämte goda gåvor. Då sändebuden foro hem, lovade Grjotgard, att han skulle komma. På utsatt dag kom Grjotgard på besök hos konung Harald och Gunnhild. Han blev där mottagen med den största glädje och hölls i stor ynnest, så att han fick taga del i viktiga avtal och många hemliga angelägenheter. Så småningom bragtes talet på Sigurd jarl, på det sätt som konungen och drottningen förut hade avtalat. De förehöllo Grjotgard, huru jarlen hade gjort honom till en ringa man, men om han ville vara med dem i detta företag, skulle, sade konungen, Grjotgard bliva hans jarl och få hela det rike som Sigurd jarl förut hade haft. Det slutade med att de ingingo en hemlig överenskommelse, att Grjotgard skulle efterspana, när det vore lämpligast att överfalla Sigurd jarl, och då sända bud till konung Harald. Sedan detta var gjort, for Grjotgard hem; han fick goda gåvor av konungen.

¹ Dvs. hade icke Jarls namn och rättigheter.

Kap. 5. Sigurd Jarls död.

Sigurd jarl for om hösten in i Stjoradalen och var där på gästning. Därefter for han ut till Oglo för att gästa där. Jarlen hade ständigt haft många män omkring sig, så länge han misstrodde konungarna, men eftersom det sedan hade avtalats vänskap mellan honom och konung Harald, hade han nu endast ett ringa följe. Grjotgard underrättade konung Harald, att det troligen aldrig skulle bliva bättre tillfälle än nu att överfalla jarlen. Genast samma natt foro konungarna Harald och Erling in längs kusten av Tråndheim. De hade fyra skepp och mycket folk och seglade om natten vid ljuset av stjärnorna. Grjotgard kom dem till mötes, och de kommo på förnatten till Oglo, där Sigurd jarl gästade, satte eld på huset, brände gården och brände jarlen inne med allt hans folk. Tidigt om morgonen foro de åter därifrån ut efter fjorden och söderut till Möre¹ och stannade där en lång tid.

¹ Dvs. Nordmöre.

Kap. 6. Om jarlen Håkon Sigurdsson.

Sigurd Jarls son Håkon var inne i Tråndheim, då han sporde dessa tidender. Genast samlade sig en stor här från hela Tråndheim; vartenda skepp som var stridsdugligt sattes i sjön. När denna här var samlad, tog man Sigurd Jarls son Håkon till jarl och anförare för hären och styrde med denna styrka ut längs kusten av Tråndheim. När Gunnhildssönerna sporde detta, foro de söderut till Raumsdal och Sunnmöre. De båda härarna höllo sig genom spejare underrättade om varandra. Sigurd blev dräpt två år efter konung Håkons fall. Så säger Eyvind »skaldefördärvaren» i »Håleygjatal»¹:

Och Sigurd, som ofta gav blodig dryck åt odens fåglar^2 honomsvekligt landets herrar^3 på Oglo rövade livet.

Den givmilde tappre jarlen blev skamligt bragt om livet då landets omilda herrar gudaättlingen^4 trolöst sveko

Håkon jarl höll Tråndheim med hjälp av sina fränder i tre år, så att Gunnhildssönerna icke fingo några inkomster därifrån. Han hade flera strider med Gunnhildssönerna, och de dräpte många män för varandra. Detta omtalar Einar »skålaglam» i »Vellekla», som han diktade om Håkon jarl⁵:

Den edbrottsskygge krigarn

hade en talrik flotta

ute i Gonduls stormar⁶ -

tvekan ej älskade fursten.

Den stridsbeprövade jarlen

lyfte med kraftfulla händer

mot Gunnhildssönerna skölden,

att nedslå med makt deras stridslust.

Ej kunde med skäl man klaga,

att modet svek den tappre

- hungriga korpar han gladde -

i spjutens hårda stormvind⁷.

Från blanka skölden han riste

pilarnas skarpa hagel;

vargarnas mättare⁸ modigt

värjde sitt liv i kampen.

Mången blodig drabbning

det stod, förrn den mäktige krigarn,

gynnad av gudarnas vilja,

vann landet där borta i öster⁹.

Än vidare omtalar Einar, huru Håkon jarl hämnades sin fader:

Den hämnden vill högt jag prisa

som havshästens tappre herre¹⁰

tog för sin svikne fader;

högt klang det dragna svärdet.

Spjutregnet strömmade vida,

som hersarnas liv förgjorde;

enhärjarnas skara i Valhall

den kamplystne jarlen ökte.

Den snabba sjöhästens herre

lät vapenlarmet växa,

för böndernas liv till fara,

i Odens hårda väder¹¹.

Därefter foro vänner till båda parterna emellan dem med förlikningsförslag, ty bönderna voro leda vid härnadstågen och ofreden inom landet. Det kom också genom mäktiga mäns tillskyndan därhän, att en förlikning ingicks emellan dem på det villkor, att Håkon jarl skulle ha samma makt i Tråndheim, som hans fader Sigurd jarl förut hade haft, och konungarna skulle ha samma välde, som konung Håkon hade haft före dem. Detta bekräftades med starka löften. Det uppstod stor vänskap mellan Håkon jarl och drottning Gunnhild, men stundom lade de svekfulla råd mot varandra. På det sättet förledo ånyo tre år, under vilka Håkon satt lugnt i sitt rike.

¹ Om denna dikt, som kvads till Håkon Jarls ära, se Prologus not 3.

² »Odens fåglar» äro korparna; jfr myten om Odens båda korpar, Hugin och Munin.

³ »Landets herrar» äro konungarna, dvs. Gunnhildssönerna.

⁴ Skalden härleder i »Håleygjatal.» Hladejarlarnas härstamning från Odens son Säming.

⁵ Einar Helgesson med tillnamnet »skålaglam», isländsk skald, på mödernet av keltisk härstamning, född c. 945—950, död c. 990. Einar uppehöll sig mycket pä resor och trädde därunder i förbindelse med Håkon jarl, med vilken han bl. a. deltog i det ryktbara slaget mot Jomsvikingarna (år 986). Sitt tillnamn »skålklang» säges Einar ha fått pä grund därav, att jarlen vid detta tillfälle - efter en tillfällig misstämning som snart utjämnades - förärade honom en vågskål med guldvikter som klingade i skålen. Einar är en av de främsta isländska diktarna, särskilt i formellt avseende. Av hans dikter äro bevarade bl. a. ett litet fragment av en dräpa om Håkon jarl, behandlande händelser före Harald gråfälls död (c. 965 à 970) samt stora delar av den här anförda »Vellekla» (»Guldbrist»), som besjunger Håkons bedrifter till och med Jomsvikingaslaget.

⁶ Gondul är en valkyria; »valkyrians storm» är en ofta förekommande poetisk beteckning för »strid».

⁷ »Spjutens stormvind» är striden.

⁸ »Vargarnas mättare» är krigaren, som faller många män i kampen till byte för vargarna.

⁹ »Landet i öster» är Norge. Skalden ser händelserna ur isländsk synpunkt.

¹⁰ »Havshästens (dvs. skeppets) herre» är sjökrigaren (Håkon).

¹¹ »Odens hårda väder» är kampen.

Kap. 7. Om Gråfäll.

Konung Harald uppehöll sig mest i Hordaland och Rogaland och likaledes flera av de andra bröderna; de sutto ofta i Hardanger. Det hände en sommar, att det från Island kom ett fartyg, som ägdes av isländska män. Det var lastat med skinnvaror, och de förde skeppet till Hardanger, emedan de hade hört att där var mycket folk samlat. Men då folk kom för att handla med dem, ville ingen köpa skinnen. Då begav sig skepparen till konung Harald, med vilken han förut var bekant, och klagade för honom dessa svårigheter. Konungen lovade att han skulle komma till dem, och det gjorde han.

Konung Harald var en rättfram och mycket gladlynt man. Han hade kommit dit med en fullt utrustad skuta¹. Han tittade på deras last och sade till skepparen: »Vill du giva mig en av gråfällarna?» »Gärna», svarade denne, »om det så vore flera». Då tog konungen en fäll och kastade om sig som en kappa; därefter steg han ned i sin skuta. Men innan de rodde bort, hade var och en av hans män också köpt en fäll. Få dagar senare kommo dit så många män, som alla ville köpa skinn, att icke hälften fingo av dem som ville ha. Efter denna händelse fick han namnet Harald gråfäll.

¹ »Skuta» kallade de gamla nordborna ett slags lätta och snabbseglande fartyg av olika storlek. De omtalas både som transport- och krigsskepp.

Kap. 8. Erik Jarls födelse.

Håkon jarl for en vinter till Upplanden på gästning och låg då när en kvinna, som var av låg börd. Då tiden led, blev denna kvinna havande, och när barnet föddes, var det en gosse; han vattenöstes och fick namnet Erik. Modern förde gossen till Håkon jarl och sade, att denne var hans fader. Jarlen lät uppfostra gossen hos en man som kallades Thorleiv den vise och som bodde uppe i Medaldal. Han var en mäktig och rik man och en god vän till jarlen. Erik gav snart goda förhoppningar om sig, var tidigt mycket vacker, stor och stark. Jarlen älskade honom föga. Håkon jarl var också vackrare än andra män, icke lång, men mycket stark och väl förfaren i alla färdigheter, klok och en stor krigare.

Kap. 9. Konung Tryggve dräpes.

Det hände en höst, att Håkon jarl for till Upplanden, och då han kom ut till Hedemarken, kommo konung Tryggve Olavsson och konung Gudröd Björnsson honom till mötes; dit kom också Dala-Gudbrand¹. De hade en sammankomst och sutto länge i samtal för sig själva, men så mycket blev känt, att de alla skulle vara varandras vänner. Därefter skildes de, och var och en for hem till sitt rike. Detta sporde Gunnhild och hennes söner, och de misstänkte, att de gjort några förrädiska anslag emot konungarna. De talade ofta om detta sinsemellan.

När det vårades, kungjorde konung Harald och hans broder konung Gudröd, att de skulle om sommaren fara på vikingatåg i österväg eller västerut över havet, såsom de brukade. Därefter samlade de en här, satte skeppen i sjön och rustade sig. Då de drucko sitt avfärdsöl, hade de ett stort dryckeslag, och det talades mycket vid drycken. Det råkade sig då så, att man började jämföra män², och det talades om konungarna själva. En man sade, att konung Harald var den främste av bröderna i alla stycken. Däröver blev Gudröd mycket vred och förklarade, att han ville i intet hänseende stå tillbaka för Harald; han sade sig också vara beredd att pröva det. Båda grepos genast av häftig vrede, så att de utmanade varandra till kamp och grepo till sina vapen. Men de som voro förståndiga och mindre druckna hejdade dem och gingo emellan. De begåvo sig nu båda till sina skepp, men det var icke längre att vänta, att de skulle fara tillsamman. Gudröd seglade österut längs kusten; Harald styrde ut till havs och sade sig skola segla västerut över havet, men när han kom utanför öarna styrde han utomskärs österut utmed landet.

Konung Gudröd seglade den vanliga farleden³ österut till Viken och vidare över Folden. Han sände bud till konung Tryggve, att denne skulle komma honom till mötes, och att de båda skulle fara och härja i österväg under sommaren. Konung Tryggve upptog detta väl och villigt. Han hade hört, att Gudröd icke hade mycket folk, och for därför emot honom med endast en skuta. De träffades vid Vägga öster om Sotenäs⁴. Men då de gingo till en sammankomst, sprungo Gudröds män fram och dräpte konung Tryggve och tolv av hans män. Han ligger begraven på det ställe som nu kallas »Tryggvarör»⁵.

¹ Dala-Gudbrand, d. ä. Gudbrand från Dalarna (nu Gudbrandsdalen).

² En sådan »jämförelse mellan män» (isl. mannajafnaðr) omtalas ofta såsom en förlustelse i synnerhet vid dryckeslag.

³ Dvs. inomskärs.

⁴ Sotenäs är halvön mellan Åbyfjorden och Sotefjorden i Bohuslän. På dess sydspets ligger den här omtalade gården Vägga.

⁵ Detta namn är ännu bevarat såsom namn på ett stort röse (»rör») på Tryggön väster om Sotenäs. Gjorda fynd vid utgrävning visa emellertid, att detta röse förskriver sig från bronsåldern och således är vida äldre än från konung Tryggves tid. Möjligen har Tryggve blivit begraven i samma röse, ehuru spår av denna begravning ej blivit funna.

Kap. 10. Konung Gudröds fall.

Konung Harald seglade den större delen av vägen utomskärs; han styrde in i Viken och kom om natten till Tunsberg. Han fick där höra, att konung Gudröd¹ var på gästning uppe i landet icke långt därifrån. Konung Harald och hans män foro dit upp, kommo fram om natten och omringade deras hus. Konung Gudröd och hans följeslagare gingo ut, och det blev en kort strid, innan konung Gudröd föll jämte många av sina män. Därefter for konung Harald hem och uppsökte sin broder konung Gudröd. De lade nu under sig hela Viken.

¹ Dvs. Gudröd Björnsson, som jämte den nyss fallne Tryggve Olavsson innehade konungamakten i sydöstra Norge.

Kap. 11. Om Harald grenskc.

Konung Gudröd Björnsson hade haft ett godt och passande gifte. De hade en son som hette Harald; han sändes att uppfostras uppe i Grenland hos en länderman¹ vid namn Hroe den vite. Hroes son var Hrane den vidtfarande; han och Harald voro fosterbröder och nära jämnåriga. Efter sin fader Gudröds fall flydde Harald, som hade tillnamnet den grenske ², till Upplanden och med honom hans fosterbroder Hrane och några få män. Han stannade där en tid hos sina fränder. Erikssönerna efterspanade ivrigt de män, som stodo i fientligt förhållande till dem, och allra mest dem av vilka de kunde befara en resning. Haralds fränder och vänner rådde honom därför att fara bort ur landet.

Harald grenske for då österut till Svithiod för att söka sig skeppslägenhet och tillfälle att komma i följe med män, som foro på härnadståg, och så förvärva sig gods. Harald var en mycket duglig man. Toste hette en man i Svithiod, den mäktigaste och mest framstående där i landet bland dem som icke innehade någon värdighet³. Han var en väldig krigare och låg länge på härnadståg; han hade tillnamnet Skoglar-Toste⁴. Harald grenske fick plats i hans följe; han var med Toste om sommaren på vikingafärd och blev högt värderad av alla. Vintern därefter vistades Harald hos Toste. Sigrid hette en dotter till Toste, ung och fager och mycket stolt. | Hon blev sedan gift med sveakonungen Erik segersäll⁵; deras son var Olav den svenske⁶, som sedan blev konung i Svithiod. Erik dog sotdöden i Uppsala tio år efter Styrbjörns fall⁷.

¹ Se Harald hårfagres h. kap. 6 not 2.

² Den »grenske», dvs. den grenlandske. Harald kallades så, emedan han uppfostrades i Grenland.

³ Dvs. icke voro jarlar eller konungar.

⁴ »Skoglar» är genitiv av Skogul, namn på en av valkyrioma.

⁵ Erik segersäll, konung i Sverige i senare hälften av 900-talet död sannolikt c. 994. Sigrid, Tostes dotter, är den bekanta Sigrid storråda, som uppgives ha varit gift först med Erik segersäll och sedan med den danske konungen Sven tveskägg (c. 994-1014).

⁶ Olav skötkonung (c. 994—1022).

⁷ Styrbjörn starke, brorson till Erik segersäll, sökte med härs-makt tilltvinga sig andel i riket efter sin fader Olav, men besegrades och föll i ett slag vid Uppsala i slutet av 98o-talet.

Kap. 12. Om Håkon jarl.

Gunnhildssönerna uppbådade mycket folk i Viken, foro sedan norrut längs kusten och drogo till sig folk och skepp från alla fylkena. De kungjorde, att de ämnade med denna här draga norrut till Tråndheim emot Håkon jarl. När jarlen sporde detta, samlade han en här och skaffade sig skepp. Men då han fick höra, huru stor här Gunnhildssönerna hade, styrde han med sitt folk söderut till Möre, härjade landet överallt där han drog fram och dräpte många människor. Sedan sände han trön-derhären och hela bondeskaran tillbaka, men for själv på härnadståg över både Nord- och Sunn-möre och Raumsdal och hade spejare ute ända till söder om Stad¹ för att lämna underrättelser om Gunnhildssönernas här. När han fick veta, att de voro komna till Fjordarna och väntade på lämplig vind för att segla norrut förbi Stad, for han söderut förbi udden långt ute på havet, så att man icke kunde se hans segel från land, styrde så utomskärs österut² längs landet och kom fram till Danmark, seglade .sedan i österväg och härjade där om sommaren. Gunnhildssönerna styrde med sitt folk norrut till Tråndheim, stannade där mycket länge och indrevo skatter och gärder; men då det led ut på sommaren, stannade endast Sigurd »sleva» och Gud-röd kvar, under det att Harald och de övriga bröderna foro österut i landet och med dem den ledingshär som hade varit ute under sommaren.

¹ Se Harald hårfagres h. kap. 12 not l.

² Rättare: söderut.

Kap. 13. Om Håkon jarl och Gunnhildssönerna.

Håkon jarl for om hösten till Hälsingland och drog där sina skepp på land, for sedan landvägen över Hälsingland och Jämtland och vidare västerut över Kölen och kom ned i Tråndheim. Folk samlade sig genast till honom, och han skaffade sig skepp. Då Gunnhildssönerna sporde detta, stego de ombord på sina skepp och styrde ut längs fjorden. Håkon jarl for ut till Hlader och satt där om vintern, men Gunnhildssönerna sutto i Möre; de angrepo varandra ömsevis och dräpte män för varandra. Håkon jarl vidmakthöll sitt välde i Tråndheim och uppehöll sig vanligen där om vintrarna, men om somrarna for han stundom österut till Hälsingland, tog sina skepp där och drog på härnadståg i österväg, stundom satt han kvar i Tråndheim och hade hären ute; Gunnhildssönerna kunde då icke hålla sig norr om Stad.

Kap. 14. Sigurd »sleva» dräpes.

Harald gråfäll for en sommar med sin här norrut till Bjarmaland¹ härjade där och hade en » stor strid med bjarmerna på stranden av Vina². Där vann konung Harald seger och dräpte mycket folk, härjade sedan vida omkring i landet och tog ett ofantligt byte. Detta omtalar Glum Geiresson:

Den orddjärve furstebetvingarn

blodade svärdets eggar

vid den brinnande byn där norrut;

bjarmerna såg jag flykta.

Männens förlikare³ vann sig

ära och rykte på färden;

den unge konungen stridde

tappert på Vinas stränder.

Konung Sigurd »sleva» kom till hersen Klypps gård. Klypp var son till Thord och sonson till Horda-Kåre⁴; han var en mäktig man och av förnäm börd. Klypp var icke hemma, men hans hustru Ålov tog väl emot konungen, och där hölls ett präktigt gästabud, åtföljt av ett stort dryckeslag. Hersen Klypps hustru Ålov var dotter till Asbjörn och syster till Jarnskegge från Yrjar norrut; Åsbjörns broder var Hreidar, fader till Styrkår, fader till Eindride, fader till Einar »tambarskälve»⁵. Konungen gick om natten till Ålovs säng och låg där mot hennes vilja. Sedan for han därifrån.

Hösten därefter foro konung Harald och hans broder Sigurd upp till Voss och sammankallade bönderna där till ting. På tinget överföllo bönderna dem och ville dräpa dem, men de lyckades komma undan och foro sedan därifrån. Konung Harald begav sig till Hardanger, och konung Sigurd till Alreksstader. Då Klypp sporde detta, samlade sig han och hans fränder och drogo emot konungen;

anförare för färden var Vemund »volvedråparen»⁶. Då de kommo fram till gården, överföllo de konungen. Klypp rände sitt svärd igenom honom, och det blev hans bane. Men Erling gamle dräpte Klypp genast på stället.

¹ Se Harald hårfagres h. kap 33 not 7.

² Vina är det gamla nordiska namnet på floden Dvina.

³ Dvs. den fredsälskande, mellan sina män rättrådigt dömande konungen.

⁴ Om Horda-Kåre se Harald hårfagres h. kap. 38 not 5.

⁵ Einar Eindridesson, en norsk hövding som spelade en stor roll i det politiska livet i Norge under förra hälften av 1000-talet. Han omtalas flerestädes i det följande hos Snorre. Allbekant är en anekdot om Einars deltagande i slaget vid Svolder; se Olav Tryggvessons historia kap. 108. Tillnamnet »tambarskälve» är av oviss betydelse.

⁶ Detta tillnamn synes antyda, att Vemund vid något tillfälle slagit ihjäl en spåkvinna (isl. volva).

Kap. 15. Grjotgards fall.

Konung Harald gråfäll och hans broder konung Gudröd samlade en stor här från den östra delen av landet och drogo med den norrut till Tråndheim. Då Håkon jarl sporde detta, samlade han en här och seglade söderut till Möre och härjade. Där befann sig då hans farbroder Grjotgard, som skulle försvara landet för Gunnhildssönernas räkning. Han uppbådade en här, såsom konungarna hade sändt bud till honom att göra. Håkon jarl drog emot honom och angrep honom. Där föll Grjotgard och två jarlar med honom och många andra män. Detta omtalar Einar »skålaglam»:

Den oförskräckte krigarn

sina fiender slog i striden.

Ett värdigt ämne för dikten

det blev, att på en gång tränne

modiga jarlasöner

föllo i kampens tummel.

Den gode folkförädlarn

vann rykte av denna gärning.

Därefter seglade Håkon jarl ut till havs och vidare utomskärs söderut längs landet. Han kom fram till Danmark, for där och uppsökte den danske konungen Harald Gormsson, blev väl mottagen av honom och stannade länge hos honom under vintern. Hos den danske konungen vistades en man som också hette Harald; han var son till Knut Gormsson och brorson till konung Harald. Han var kommen från en vikingafärd; han hade härjat länge och förvärvat stora rikedomar. Han kallades Guld-Harald. Han tyckte sig ha goda anspråk på att bliva konung i Danmark.

Kap. 16. Konung Erlings fall.

Konung Harald och hans bröder förde sin här norrut till Tråndheim och mötte där intet motstånd; de togo där skatter och utskylder och alla konungens inkomster. De läto bönderna betala stora avgifter, ty konungarna hade då under lång tid uppburit föga skatter från Tråndheim, eftersom Håkon jarl hade suttit där med en stor styrka och fört krig mot konungarna. Om hösten for konung Harald söderut i landet med det mesta av det folk som hade hemma där, men konung Erling stannade kvar med sin skara. Han ställde då ånyo stora krav på bönderna och förfor med hårdhet emot dem, men bönderna knotade och ville icke tåla den oförrätt som tillfogades dem. Om vintern rotade de sig samman och fingo mycket folk och drogo sedan emot konung Erling, där han var på gästning, och kämpade mot honom. Där föll konung Erling och en stor skara män med honom.

Medan Gunnhildssönerna härskade i Norge, rådde svår missväxt, och den blev värre, ju längre de styrde landet. Bönderna skyllde det på konungarna; de klagade över att konungarna voro snikna efter pänningar och behandlade bönderna med hårdhet. Det gick till slut så långt, att folket i landet nästan helt och hållet saknade säd och fisk. På Hålogaland rådde den svåraste svält och nöd; där växte nästan ingen säd, och snön låg över hela landet midt i sommaren, så att all boskapen stod inne. Så kvad Eyvind »skalde-fördärvaren» - han kom ut

då det snöade starkt -:

Midt i sommarn det snöar

på jord, som skälver av kyla.

Likt lapparnas folk vi måste

getterna inne fodra.

Eyvind diktade en dråpa om alla isländingar, och de lönade honom för den på det sättet, att var bonde gav honom en »skattepänning»; den var värd tre vägda pänningar silver och vit i brottet¹. När silvret lades fram på alltinget, kom man överens om att skaffa hantverkare till att skira det. Sedan smiddes därav ett kappspänne, och när arbetslönen var betald av silvret, var spännet värdt femtio mark. Detta sände de till Eyvind, men Eyvind lät hugga i sönder spännet och köpte sig boskap därför. Om våren kom där ett litet sillstim vid några utskär. Eyvind bemannade en liten roddbåt med sina huskarlar och landboar och rodde till det ställe, där sillen hade drivit in. Han kvad då:

Låtom havshästen löpa

mot söder med snabba fötter²

att hämta de långa nätens

fenbevuxna fåglar³.

Härliga kvinna! Låt oss

se, om ej havets rötter,

som bökas av böljesvinen³,

hos vännerna äro till salu.

Så fullständigt var då allt hans lösöre, som han användt till att köpa till sitt hushåll för, åtgånget, att han måste köpa sillen för sina pilar. Han kvad:

Det spänne, som Islands bönder

från ön därute i havet

mig sände till tack för dråpan,

jag tog och betalte för fisken.

Bågsträngens skarpa sillar⁴

därnäst jag nödgades giva

för havets smala pilar⁴.

Oåret tvingar till mycket.

¹ »Pänningen» var den minsta myntenheten i det gamla Norden. I Norge och på Island utgjorde den tiondedelen av en »öre», som i sin ordning var åttondedelen av en »mark». Ursprungligen lika med värdet av motsvarande viktenheter rent silver, fingo »marken», »ören» och »pänningen» sä småningom växlande värden, allt efter som myntens vikt och myntmetallens halt förändrades. Det skiljes därför bland annat mellan »vägda pänningar» och »räknade pänningar» osv., av vilka de förra hade större värde än de senare på grund av sin större vikt. Den »skattepänning», dvs. för skattebetalning gilla pänning, som här omtalas, skulle vara av rent silver (»vit i brottet») och ansågs i värde motsvara tre »vägda» pänningar av vanlig kopparblandad myntmetall.

² »Havshästen» är skeppet; dess snabba fötter äro årorna.

³ »Nätens fenbevuxna fåglar» och »havets rötter, som bökas av böljesvinen» äro skämtsamma omskrivningar för sillen. »Böljesvinen, som böka» äro fångstfartygen.

⁴ Med en skämtsam ordlek betecknar skalden här pilarna såsom »bågsträngens sillar» och omvändt sillen såsom »havets pilar». Jämförelsepunkterna ligga i sillens form och snabba rörelser.

OLAV TRYGGVESSONS HISTORIA

Kap. 1. Olav Tryggvessons födelse.

Astrid hette den kvinna som konung Tryggve Olavsson hade haft till hustru; hon var dotter till Erik »bjodaskalle»¹, en mäktig man, som bodde på Oprostader. Efter Tryggves fall flydde Astrid och for i hemlighet bort med det lösöre som hon kunde taga med sig. Med henne följde hennes fosterfader, en man vid namn Thorolv lusskägg; han lämnade henne aldrig, men hennes övriga förtrogna foro omkring för att efterspana, vad som spordes om hennes fiender eller var de drogo fram.

Astrid gick havande med ett barn till konung Tryggve. Hon lät föra sig ut i en sjö och gömde sig där på en holme jämte några få män. Där födde hon ett barn; det var en gosse. Då han blev vattenöst, fick han namnet Olav efter sin farfader. På detta ställe höll hon sig dold under sommaren, men då nätterna började att bliva mörka, dagarna korta och vädret kallt, begav Astrid sig på färd; Thorolv och några få andra män följde henne. De foro genom bebyggda trakter endast om nätterna, då de kunde hålla sig dolda, och träffade inga människor. En dag kommo de mot kvällen fram till Astrids fader, Erik på Oprostader. De höllo sig dolda, men Astrid sände bud till gården för att underrätta Erik. Denne lät föra dem till ett litet avsides beläget hus och sätta fram bord åt dem med den bästa kost. När Astrid och hennes följeslagare hade varit där en liten tid, foro hennes män därifrån, men hon själv stannade kvar jämte två tjänarinnor, hennes son Olav, Thorolv lusskägg och dennes sex år gamle son Thorgisl; de stannade där över vintern.

¹ Tillnamnet synes betyda »bordskalle», men dess innebörd är oklar.

Kap. 2. Om Gunnhildssönerna.

Harald gråfäll och hans broder Gudröd foro efter dråpet på Tryggve Olavsson¹ till de gårdar som Tryggve hade ägt, men Astrid var då borta, och de kunde icke få någon underrättelse om henne. Det talet kom för deras öron, att hon gick med konung Tryggves barn. Om hösten foro de norrut i landet, såsom förut är omtalat. När de träffade sin moder Gunnhild, förtäljde de henne om alla de händelser som hade timat på deras färd. Hon förfrågade sig noggrant om Astrid, och de omtalade det rykte om henne som de hade hört. Men eftersom Gunnhildssönerna samma höst och vintern därefter lågo i strid med Håkon jarl, såsom förut är omtalat, gjordes inga efterspaningar efter Astrid och hennes son under vintern.

¹ Jfr Harald gråfälls historia kap. 9.

Kap. 3. Astrids färd.

Våren därefter sände Gunnhild kunskapare till Upplanden och ända ned till Viken för att taga reda på, huru det stod till med Astrid. När de utskickade kommo tillbaka, kunde de meddela Gunnhild, att Astrid troligen befann sig hos sin fader Erik; de sade också, att det var mycket sannolikt, att hon där uppfostrade sin och konung Tryggves son. Gunnhild sände då genast ut folk och utrustade dem väl med vapen och hästar; de voro trettio män och hade till anförare en mäktig man vid namn Håkon, en vän till Gunnhild. Hon bad dem fara till Erik på Oprostader och taga konung Tryggves son med sig därifrån och föra honom till Gunnhild.

De utsända foro sin väg. Men då de kommo i närheten av Oprostader, blevo Eriks vänner varse deras färd och underrättade honom om kvällen om deras ankomst. Genast samma natt lät Erik Astrid göra sig i ordning att fara bort, gav henne pålitliga vägvisare och sände henne österut till Svithiod till en vän som han hade där, en mäktig man vid namn Håkon den gamle. Då de begåvo sig av, var det ännu långt kvar av natten. Om aftonen följande dag kommo de till en bygd vid namn Skaun¹; de fingo där se en stor gård och foro dit och bådo om natthärbärge. De gåvo sig icke tillkänna och hade tarvliga kläder. Bonden på stället hette Björn etterblemma, en rik men elak man; han jagade dem bort, och de foro då samma kväll till en annan gård vid namn Vizkar, som låg icke långt därifrån². Thorsten hette bonden där; han gav dem härbärge och sörjde väl för dem om natten; de sovo i goda sängar.

¹ Här åsyftas troligen antingen Skaun på Hedemarken (nu Stange herred) eller Skaun i Raumarike (nu Sarum sogn).

² Var denna gård var belägen, känner man icke.

Kap. 4. Om kunskaparna.

Håkon och Gunnhilds utskickade kommo tidigt om morgonen till Oprostader och sporde efter Astrid och hennes son. Erik svarade, att hon icke fanns där. Håkon och hans män genomsökte gården; de stannade till långt fram på dagen och lyckades till sist uppspana, vilken väg Astrid hade tagit. De redo samma väg, kommo sent om kvällen till Björn etterblemma i Skaun och togo in där. Håkon frågade Björn, om han kunde giva honom något besked om Astrid. Han svarade, att där hade varit några människor på dagen och bedt om härbärge, »men jag jagade bort dem, och de ha väl fått härbärge någonstädes i trakten».

En arbetskarl hos Thorsten kom om kvällen från skogen och till Björns gård, där hans väg just förde honom förbi. Han blev då varse, att där funnos gäster, och fick reda på, vad deras ärende var; han omtalade det för sin husbonde Thorsten. Då två tredjedelar av natten voro gångna, väckte Thorsten sina gäster och befallde dem i barsk ton att draga bort. Men då de hade kommit ett stycke från gården, omtalade Thorsten för dem, att Gunnhilds utskickade voro hos Björn och att de voro ute och sökte efter dem. De bådo honom om hjälp; han gav dem en vägvisare och mat, och vägvisaren följde dem fram genom skogen till ett ställe, där det fanns en sjö och i denna en holme bevuxen med vass. De kunde vada ut till holmen, och där gömde de sig i vassen.

Tidigt på dagen red Håkon från Björns gård ut i bygden, och var han kom sporde han efter Astrid. Då han kom till Thorstens gård, frågade han, om hon hade kommit dit. Thorsten svarade, att där hade varit några människor, som vid daggryningen hade farit österut in i skogen. Håkon bad Thorsten följa med dem, eftersom han kände vägen och de gömställen som kunde finnas. Thorsten följde dem, men när han kom in i skogen, visade han dem åt motsatt håll mot det, där Astrid och hennes följeslagare befunne sig. De foro och letade hela dagen, men funno dem icke; de vände då tillbaka och omtalade för Gunnhild, huru det hade gått. Men Astrid och hennes följeslagare fortsatte sin väg och kommo fram till Håkon den gamle i Svithiod. Astrid och hennes son Olav stannade där en lång tid i god välfägnad.

Kap. 5. Håkons färd.

Konungamodern Gunnhild fick veta, att Astrid och hennes son Olav voro i Svearike; då sände hon åter Håkon med ett utvalt följe till sveakonungen Erik med dyrbara gåvor och vänskapliga hälsningar. Sändebuden blevo väl mottagna och bemöttes med stor aktning. Håkon framförde sitt ärende till konungen och sade, att Gunnhild bad, att konungen måtte giva honom hjälp, så att han kunde föra Olav Tryggvesson med sig till Norge. »Gunnhild vill uppfostra honom», sade han. Konungen gav honom några män, och de redo hem till Håkon den gamle. Håkon inbjöd Olav med många vänskapliga ord att följa med sig. Håkon den gamle svarade vänligt, att hans moder finge bestämma om hans färd; men Astrid ville för ingen del, att gossen skulle fara. Sändebuden foro bort och omtalade för konung Erik, hur saken hade utfallit.

Därefter gjorde sändebuden sig redo till att fara hem, men bådo dock ännu en gång konungen, att han skulle lämna dem hjälp till att föra bort gossen, vare sig Håkon den gamle ville det eller ej. Konungen gav dem åter en skara män till följe. Sändebuden kommo till Håkon den gamle och begärde, att gossen skulle fara med dem; men då man förklarade sig ovillig därtill, började de bruka stora ord, visade en bister min och hotade med våld. Då sprang en träl vid namn Burste fram och ville slå Håkon, och de kommo med knapp nöd undan utan att bliva slagna av trälen. De foro sedan hem till Norge, redogjorde för Gunnhild för sin resa och omtalade, att de hade sett Olav Tryggvesson.

Kap. 6. Om Sigurd Eriksson.

Sigurd hette en broder till Astrid, son till Erik »bjodaskalle». Han hade länge varit borta ur landet och vistats österut i Gårdarike hos konung Valdemar¹, av vilken han åtnjutit stor heder. Astrid fick lust att fara dit till sin broder Sigurd. Håkon den gamle gav henne ett godt följe och god utrustning; hon reste tillsammans med några köpmän. Hon hade varit två år hos Håkon den gamle; Olav var nu tre år gammal.

Då de styrde österut på havet, blevo de över-falllna av några estniska vikingar. De togo både människor och gods som byte; några dräpte de, andra delade de sig emellan som trälar Där blev Olav skild från sin moder, och en estnisk man vid namn Klerkon tog emot honom, Thorolv och Thorgisl. Klerkon tyckte, att Thorolv var för gammal till att vara träl och att han icke dugde till att arbeta, och dräpte honom därför, men gossarna tog han med sig och sålde dem till en man vid namn Klerk; han fick en vacker bock för dem. En tredje man köpte Olav för en god rock eller kappa; han hette Reas, hans hustru hette Rekon och deras son Rekone. Där var Olav länge och blev väl behandlad, och bonden tyckte mycket om honom. Olav var sex år i Estland under denna landsflykt.

¹ Valdemar är det nordiska namnet på den bekante Waldimir den store, storfuste i Novgorod är 970, konung i Kiev ar 980, död 1015.

Kap. 7. Olav befrias och lämnar Estland.

Sigurd Eriksson kom till Estland såsom sändebud för konung Valdemar i Holmgård¹ för att in-kräva konungens skatter där i landet. Sigurd reste präktigt med mycket folk och packning. En dag fick han på torget se en mycket vacker gosse, märkte att han var utlänning och sporde honom om hans namn och släkt. Gossen svarade, att han hette Olav, hans fader Tryggve Olavsson och hans moder Astrid, dotter till Erik »bjodaskalle». Då förstod Sigurd, att gossen var hans egen systerson, och sporde honom, hur han hade kommit dit. Olav omtalade allt vad som hade händt honom. Sigurd bad honom följa med sig till bonden Reas, och när han kom dit, köpte han båda gossarna, Olav och Thor-gisl, och förde dem med sig till Holmgård; han röjde intet om Olavs härstamning, men sörjde väl för honom.

¹ Holmgård är den gamla nordiska benämningen på staden Novgorod och det Novgorodska riket i Ryssland.

Kap. 8. Dråpet på Klerkon.

Olav Tryggvesson stod en dag på torget, där mycket folk var samlat. Där fick han se Klerkon, som hade dräpt hans fosterfader, Thorolv lusskägg. Olav hade en liten yxa i handen, och den högg han i huvudet på Klerkon med sådan kraft, att den trängde ända in i hjärnan; därefter sprang han genast hem till härbärget och berättade för sin frände Sigurd, vad som händt Sigurd gick genast med Olav till drottningens bostad - hon hette Allogia -, omtalade händelsen för henne och bad henne hjälpa gossen. Hon såg på gossen och svarade, att det vore synd att dräpa en så vacker gosse. Därefter lät hon kalla till sig några fullt beväpnade män.

I Holmgård övervakades freden mycket strängt; det var lag, att var och en som dräpte någon utan laga dom skulle mista livet. Allt folket strömmade nu samman efter landets sed och lag och efterspanade, var gossen hade blivit av. Det sades, att han var i drottningens gård under skydd av en skara väpnade män, och detta omtalades för konungen. Han gick då dit med sitt följe. Konungen ville bilägga saken utan strid och lyckades också åstadkomma fred och förlikning emellan dem. Han dömde Olav till böter, men drottningen betalte dessa. Sedan stannade Olav hos drottningen, och hon hade honom mycket kär.

Det var lag i Gårdarike, att inga män födda av konungasläkt fingo uppehålla sig där utan med konungens samtycke. Sigurd yppade nu för drottningen, av vad ätt Olav var, och varför han hade kommit dit, därför nämligen att han icke kunde vistas i sitt eget land för sina fienders skull, och bad henne tala därom med konungen. Hon gjorde så och bad konungen hjälpa denne konungason, som haft så oblida öden. Genom sina förböner lyckades hon beveka konungen att lova detta; han tog Olav i sitt beskydd och underhöll honom präktigt, såsom det anstod en konungason. Olav var nio år gammal, då han kom till Gårdarike, och stannade där hos konung Valdemar i nya nio år. Olav var mycket stor och vacker och överträffade i kropps-färdigheter alla de nordmän, om vilka vi ha hört talas.

Kap. 9. Om Håkon jarl.

Jarlen Håkon Sigurdsson uppehöll sig hos den danske konungen Harald Gormsson om vintern, efter det han hade flytt från Norge för Gunnhildssönerna^l. Håkon hade så mycket att grubbla över den vintern, att han lade sig till sängs; han låg ofta vaken om nätterna och åt och drack endast så mycket, att han nätt och jämt kunde hålla krafterna uppe. Slutligen sände han i hemlighet bud norrut till Tråndheim till sina vänner och lade råd med dem, att de skulle dräpa konung Erling, om de kunde få tillfälle därtill; han sade, att han skulle återvända till sitt rike vid sommarens början. Samma vinter dräpte trönderna Erling, såsom förut är omtalat ².

Mellan Håkon och Guld-Harald rådde stor vänskap. Harald yppade för Håkon sina planer; han sade, att han ville slå sig ned i landet och icke längre fara på härnadståg, och frågade Håkon, om han trodde, att konung Harald skulle vilja dela riket med honom, om han gjorde anspråk därpå. »Det tror jag», svarade Håkon, »att danakonungen icke skall vägra dig din rätt; men du får bättre besked i denna sak, om du talar med konungen själv. Jag tror icke, att du får riket, om du icke kräver det». Kort efter detta samtal talade Guld-Harald med konung Harald i närvaro av många stormän, vänner till dem båda. Guld-Harald begärde då av konung Harald, att han skulle dela riket lika med honom, efter som hans börd och släkt gav honom rätt till där i Danmark. Över detta krav blev konung Harald mycket vred och svarade, att ingen hade vågat begära av hans fader konung Gorm, att han skulle bliva halvkonung i Danmark, icke heller av dennes fader Harde-Knut eller Sigurd orm-i-öga eller Ragnar lodbrok³; han blev så rasande, att man icke kunde tala vid honom.

¹ Jämför Harald gråfälls historia kap. 15.

² Se Harald gråfälls historia kap. 16.

³ Om Ragnar lodbrok och hans söner jfr Halvdan svartes h. kap 5 not l.

Kap. 10. Om Guld-Harald.

Guld-Harald var nu mycket mindre tillfreds än förut; något rike hade han lika litet som förr, och därtill hade han ådragit sig konungens vrede. Han kom nu till sin vän Håkon, klagade sin nöd för honom och bad honom om goda råd, om han kunde finna sådana, så att han kunde få riket; han sade, att själv hade han mest tänkt på att söka vinna riket med vapenmakt. Håkon rådde honom att icke yppa detta för någon, så att det blev bekant bland folk. »Ditt liv står på spel», sade han, »tänk väl efter med dig själv, vad du förmår! Till slika stordåd kräves det, att man är djärv och fast och sparar varken godt eller ondt för att genomföra det som man har påbörjat. Men det är illa att ge sig i kast med stora företag och sedan låta dem falla med vanära». Guld-Harald svarade: »Så vill jag fullfölja detta krav, att jag icke ens skall skona mina händer från att dräpa konungen själv, om jag kommer i tillfälle därtill, eftersom han vägrar mig det rike, som med rätta tillkommer mig». Därmed slutades deras samtal.

Konung Harald gick därefter till Håkon, och de började ett samtal med varandra. Konungen omtalade för jarlen, vilket krav Guld-Harald hade rest emot honom på riket och vad svar han hade givit, och sade, att han ville för ingen del minska sitt rike. »Om Guld-Harald ämnar fasthålla detta krav», sade han, »då tvekar jag icke att låta dräpa honom, ty jag litar icke på honom, om han icke avstår från detta». Jarlen svarade: »Jag tror, att Harald har tagit upp denna sak med sådan iver, att han icke är sinnad att låta den falla igen. Jag tror också, att om han reser ofred här i landet, skola många sluta sig till honom och detta mest för den kärleks skull som man hyste för hans fader¹; men det skulle vara den största olycka för eder att dräpa eder frände, ty alla människor skulle, såsom sakerna nu stå, anse honom saklös. Likväl vill jag icke heller säga, att mitt råd är, att du gör dig till mindre konung än din fader Gorm var; han ökade också sitt rike mycket och minskade det på intet sätt». Då sade konungen: »Vilket är då ditt råd, Håkon? Skall jag icke dela mitt rike och icke befria mig från detta bekymmer?» »Vi skola träffas om några dagar», svarade Håkon jarl, »jag skall först tänka på denna vanskliga sak och sedan säga min mening». Därefter gingo konungen och alla hans män bort.

¹ Haralds fader Knut (död c. 940) bar på grund av sin folkkärlek tillnamnet danaast, »danemas älskling».

Kap. 11. Konung Haralds och Håkon Jarls rådplägning.

Håkon jarl hade nu ånyo mycket att tänka på och överlägga med sig själv om och lät endast några få män vara hos sig i huset. Några dagar senare kom Harald till jarlen, och de började samtala. Konungen frågade, om jarlen hade tänkt på det samtal som de hade för några dagar sedan. »Fördenskull har jag», sade jarlen, »vakat både dag och natt sedan dess, och det synes mig vara det bästa rådet, att du behåller och styr hela det rike, som din fader hade och du tog i arv efter honom, men giver din frände Harald ett annat konungarike, som han kan få ära av». »Vad är det för ett rike», sade konungen, »som jag kan skänka Harald, om jag behåller Danavälde obeskuret?» Jarlen sade: »Det är Norge. De konungar som sitta där äro förhatliga för allt folket i landet, och alla vilja dem ondt, såsom de också förtjänat». Konungen sade:

»'Norge är ett stort land och där bor ett hårdt folk, som är svårt att angripa med utländsk här. Vi fingo pröva det, då Håkon¹ värjde landet; vi miste mycket folk, men vunno ingen seger. Dessutom är Harald Eriksson min fosterson och knäsatt av mig». Då sade jarlen: »Länge har jag vetat, att I ofta han lämnat Gunnhildssönerna hjälp, men de ha dock icke lönat eder med annat än ondt. Vi skola vinna Norge mycket lättare än genom att tillkämpa oss det med hela danahären. Sänd bud till din fosterson Harald och erbjud honom att mottaga av dig det land och län, som han och hans bröder förut ha haft här i Danmark. Bed honom komma hit till dig, så kan Guld-Harald inom kort vinna riket i Norge från konung Harald gråfäll». Konungen invände, att det skulle anses som en illgärning att svika sin fosterson. »Danerna skola väl säga», svarade jarlen, »att det är bättre att dräpa en norsk viking än sin danske brorson». De talade nu härom en lång stund och blevo slutligen överens om saken.

¹ Dvs. Håkon Adalsteinsfostre. Här syftas på de anfall som Erikssönerna med dansk hjälp företogo mot Hakon. Se Hakon den godes historia kap. 22 ff.

Kap. 12. Harald Gormssons budsändning till Norge.

Guld-Harald kom åter för att tala med Håkon. Jarlen sade honom, att han nu hade drivit hans sak så, att det var godt hopp om att ett konungarike låg redo för honom i Norge. »Vi skola», sade han, »hålla fast vid vårt förbund; jag skall kunna giva dig ett godt stöd i Norge. Tag nu tillsvidare emot det riket! Konung Harald är gammal, och han har blott en son, som han icke älskar, och som dessutom är en frilloson»¹. Jarlen talade nu om detta med Guld-Harald, till dess denne fann sig tilltalad av förslaget. Sedan talade de ofta tillsamman alla tre, konungen och jarlen och Guld-Harald.

Därefter sände konungen sina män norrut till Norge för att uppsöka Harald gråfäll. De blevo präktigt utrustade för denna färd, och de blevo väl emottagna, då de träffade konung Harald. De berättade, att Håkon jarl låg dödssjuk och nästan utan sans i Danmark, och vidare, att den danske konung Harald inbjöd sin fosterson Harald gråfäll att komma till honom och mottaga förläningar av honom, såsom han och hans bröder förut hade haft där i Danmark; han bad Harald komma och besöka sig i Jutland. Harald gråfäll framlade denna sak för Gunnhild och sina vänner. Man yttrade sig olika därom; några ansågo, att det icke var rådligt att företaga denna resa, när man betänkte, hurudana män man där hade att göra med;

dock voro de flera som tillrådde, att man skulle fara, ty vid den tiden var det sådan hungersnöd i Norge, att konungarna knappt kunde föda sitt folk. Då fick den bygd, där konungarna oftast uppehöllo sig, sitt namn Hardanger². I Danmark var årsväxten däremot någorlunda god, och man trodde sig skola få livsmedel därifrån, om konung Harald där finge län och styrelsemakt. Det beslöts sålunda, innan sändebuden foro hem, att konung Harald på sommaren skulle komma till Danmark till den danske konungen och av honom mottaga den ställning, som han erbjöd honom.

¹ Härmed åsyftas väl Harald Gormssons son och senare efterträdare Sven tveskägg, som var född några år före dessa händelser, Det är emellertid ovisst, om denne, såsom den isländska traditionen uppgiver, var oäkta född; enligt den danske historieskrivaren Saxo grammaticus var han av äkta börd.

² Hardanger, namn på bygden kring den inre Hardangerfjorden har här, i anslutning till berättelsen om den rådande nöden, oriktigt tolkats, som om det vore bildat av hard- »hård» och angr »olycka», »sorg», »nöd». I själva verket är dess senare led ett annat ord angr »(trång) fjord» och dess förra led samma ord, som föreligger i folkstamsnamnet Hordar och som ingår i de därav bildade Hordaland och Horda-fylke; Hardanger utgjorde en del av det gamla Hordafylke (nuvarande S. Bergenhus amt):

Kap. 13. Konung Haralds och Håkon Jarls svek mot Guld-Harald.

Harald gråfäll for om sommaren till Danmark och hade med sig tre långskepp; ett av dem styrdes av hersen Arinbjörn från Fjordarna. Konung Harald seglade ut från Viken och till Limfjorden, där han lade till vid Hals¹. Det sades honom, att den danske konungen snart skulle komma dit. Då Guld-Harald sporde detta, styrde han dit med nio skepp, som han förut hade utrustat för att fara på vikingatåg. Håkon jarl hade också utrustat en här och ämnade begiva sig på vikingafärd; han hade tolv skepp, alla stora.

När Guld-Harald hade begivit sig åstad, sade Håkon jarl till konungen: »Jag vet icke, om vi icke nu komma till att både ro ledingen och betala ledingsböter². Nu dräper Guld-Harald Harald gråfäll och sedan tager han konungadömet i Norge. Tror du, att han bliver dig trogen, om du giver honom så stor makt? Han sade mig i vintras, att han skulle dräpa dig, om han komme i tillfälle därtill. Nu skall jag vinna Norge åt dig och dräpa Guld-Harald, om du vill lova mig, att jag kan med lätthet bliva förlikt med dig för dråpet³. Jag skall bliva din jarl och svärja dig trohetsed, och med din hjälp skall jag lägga Norge under dig och sedan hålla landet under ditt herradöme och betala dig skatt. Du blir då en större konung än din fader, om du råder över två riken». Konungen och jarlen blevo ense om detta, och Håkon for med sin här att uppsöka Guld-Harald.

¹ Beläget vid inloppet till Limfjorden.

² Ordstävsaktigt talesätt: ha besvär och möda och till på köpet lida förlust i stället för att få lön. — Ledingsböter utkrävdes av den, som uteblev från ledingen eller lät andra försummelser eller fel komma sig till last vid fullgörandet av ledingsplikten.

³ Såsom närmaste släkting till Guld-Harald ålåg det Harald Gorms-son att taga hämnd för hans död.

Kap. 14. Konung Harald gråfälls fall vid Hals.

När Guld-Harald kom till Hals i Limfjorden, utmanade han genast Harald gråfäll till strid, och fastän Harald hade mindre folk, gick han genast i land, beredde sig för striden och ställde upp sin här. Innan fylkingarna gingo emot varandra, äggade Harald gråfäll ivrigt sina män och bad dem draga sina svärd, sprang därpå genast fram i spetsen för sin fylking och högg åt båda sidor. Så säger Glum Geiresson i »Gråfällsdråpa»¹:

Den tappre svärdssvingarn Harald,

som fruktade aldrig i striden

att färga i blod sin klinga,

talade äggande kraftord.

Den vida härskande kungen

manade ivrigt hirden

att draga de vassa svärden.

Det talet blev frejdat bland männen.

Där föll konung Harald gråfäll; så säger Glum Geiresson:

Den vänsälle krigarkungen

på årornas snabba hästar²

red över gungande havet

till brädden av Limafjorden.

Den givmilde kungen, som lyckligt

sitt ord förstod att lägga,

föll på stranden vid Halsen.

Det dråpet vållade jarlen.

Där föll största delen av konung Haralds| här med honom; där föll också hersen Arinbjörn. Då hade femton år förflutit från Håkon Adalsteins-fostres fall och tretton år från Sigurd Hladejarls³. Så säger prästen Are Thorgilsson, att Håkon jarl rådde tretton år över sitt fädernearv i Tråndheim, innan Harald gråfäll föll; men under de sex sista åren som Harald gråfäll levde, säger Are, lågo Gunnhildssönerna och Håkon i strid med varandra och flydde ömsevis ur landet.

¹ Se Håkon den godes h. kap. 5 not 1.

² »Årornas hästar» är skeppen.

³ Enligt dessa beräkningar skulle Harald gråfäll ha fallit år 976. Snorre har emellertid här gjort Haralds regeringstid för lång. Hans död ägde i själva verket rum omkring år 965 eller 970.

Kap. 15. Guld-Haralds död.

Håkon jarl och Guld-Harald möttes kort efter det Harald gråfäll hade fallit, och Håkon jarl lade genast sina skepp till strid mot Guld-Harald. Håkon vann seger, Harald blev tagen till fånga, och Håkon lät hänga honom. Därefter for Håkon jarl till den danske konungen, med vilken han lätt nog förliktes för hans frände Guld-Haralds dråp. Sedan uppbådade konung Harald krigsfolk i hela sitt rike och drog ut med sex hundra¹ skepp. I hans följe befunno sig då Håkon jarl och Harald grenske, son till konung Gudröd², och många andra stormän, som hade varit tvungna att fly från sina odal-gårdar för Gunnhildssönerna. Den danske konungen förde sin flotta norrut till Viken, och allt folket gav sig där under honom. När han kom till Tunsberg, slöt sig en stor skara män till honom.

Konung Harald överlämnade hela den här, som hade slutit sig till honom i Norge, åt Håkon jarl och uppdrog åt honom styrelsen över Rogaland, Hordaland, Sogn, Firdafylke, Sunnmöre, Raumsdal och Nordmöre. Dessa sju fylken gav konung Harald Håkon jarl att styra på samma villkor, som Harald hårfagre hade givit dem åt sina söner, blott med den skillnaden, att Håkon där liksom i Tråndheim skulle ha alla kungsgårdarna och landsskylderna och därjämte så mycket han behövde av vad som eljest tillkom konungen, om en fientlig här inföll i landet.

Åt Harald grenske gav konung Harald Vingulmark, Vestfold och Agder till Lidandesnes³ jämte konungatitel och överlämnade åt honom all den makt, som hans fränder fordom hade haft och som Harald hårfagre hade givit sina söner. Harald grenske var då aderton år gammal; han blev sedermera en namnkunnig man. Sedan for danakonungen Harald hem med hela den danska hären.

¹ Med »hundra» menas här ett s. k. »storhundrad», dvs. ett antal av etthundratjugo. Sammanlagda antalet skepp var således sju-hundratjugo.

² Se Harald gråfälls historia kap. 11.

³ Lidandesnes (nu Lindesnes) bildade gränsen mellan östra och västra Agder.

Kap. 16. Gunnhildssönerna lämna landet.

Håkon jarl for med sitt folk norrut längs kusten. När Gunnhild och hennes söner sporde detta, samlade de en här; men de hade svårt att få folk, och de grepo då till samma utväg som en gång förut och seglade västerut över havet med de män som ville följa dem. De kommo först till Orknöarna och stannade där en tid. Jarldömet där innehades nu av Thorfinn »skalleklyvarens» söner, Hlodver och Arnvid, Ljot och Skule¹. Håkon jarl lade allt landet under sig; han uppehöll sig den vintern i Tråndheim. Så säger Einar »skålaglam» i »Vellekla»:

Den hedersinnade jarlen,

den silkespannbandprydde,

tvang under sig sju fylken.

Det var en lycka för landet.

Då Håkon jarl for norrut längs kusten om sommaren och folket underkastade sig hans välde, påbjöd han över hela sitt rike, att tempel och offer skulle vidmakthållas, och så skedde det. Så heter det i »Vellekla»:

Den kloke, vänsälle fursten

lät gudarnas härjade tempel

stå upp i förnyad fägring

till helgedomar för folket.

Den sköldklädde krigarn förde

bud om manfall ofta

till berglandet hem över havet.

Gudarnas vilja han följer.

De nådiga gudarna vände

försonta åter till bloten -

den mäktige krigarn vinner

heder av sådan gärning.

Fruktbar som förr är jorden,

se'n den givmilde krigarn låter

männen glada befolka

gudarnas heliga tempel.

Nu ligger hela landet

norr om Vik under jarlen.

Håkon den mäktiges rike

sträcker sig vidt över Norge.

Den första vintern som Håkon styrde riket gick sillen till rundt omkring i landet, och om hösten förut hade det vuxit säd överallt där det hade blivit sått. Om våren skaffade man sig utsäde, så att de flesta bönderna sådde sina åkrar, och det tecknade sig snart till god äring.

¹ Om Thorfinn, son till Torv-Einar, se Håkon den godes historia kap. 5 och 10.

Kap. 17. Strid.

Konung Ragnfred, en son till Gunnhild, och Gudröd, en annan son till Gunnhild, dessa två voro nu de enda av Eriks och Gunnhilds söner som voro i livet. Så säger Glum Geiresson:

i Hoppet om rikedomar

försvann för mig, då Harald¹

livlös föll i striden.

Hans död gör skalden fattig.

Hans båda bröder likväl

ha lovat mig belöning.

Av dem kan männens skara

rika gåvor vänta.

Ragnfred började sin färd om våren, då han hade varit en vinter på Orknöarna. Han styrde österut till Norge och hade en vacker här och stora skepp. När han kom till Norge, fick han veta, att Håkon jarl uppehöll sig i Tråndheim. Han styrde då norrut förbi Stad och härjade i Sunnmöre; en del av folket gav sig under honom, såsom det ofta händer, när fiendehärar draga igenom ett land, att de som bli utsatta för hemsökelsen söka sig hjälp där de bäst tro sig kunna finna den. Då Håkon jarl sporde, att det rådde ofred söderut i Möre, skaffade han sig skepp, uppbådade krigsfolk, rustade sig snabbt och styrde ut längs fjorden. Han fick mycket folk.

Ragnfred och Håkon jarl möttes norrut i Sunnmöre. Håkon började genast angreppet; han hade mera folk och smärre skepp än sina motståndare. Striden blev hård, och det gick olyckligt för Håkon. De kämpade omkring förstävarna, som det då var sed. Det var ström i sundet, och alla skeppen drevo tillsamman in mot land. Jarlen lät också ro baklänges till stranden på det ställe, där det syntes honom bäst att gå i land. Men då skeppen kände botten, stego jarlen och allt hans folk ur och drogo dem upp på land, så att deras fiender icke skulle kunna draga dem ut igen. Sedan ställde jarlen upp sin här på stranden och uppmanade Ragnfred att gå i land. Ragnfreds män lade till längre ute, och de båda härarna sköto en lång stund på varandra; Ragnfred ville emellertid icke gå i land; och de skildes därför utan ytterligare strid.

Ragnfred styrde med sin flotta söderut förbi Stad, ty han fruktade, att en landthär möjligen skulle sluta sig till Håkon jarl. Men jarlen för sin del undvek vidare strid, emedan skillnaden i storlek mellan deras skepp syntes honom för stor. Han for om hösten norrut till Tråndheim och stannade där över vintern. Konung Ragnfred innehade då allt landet söder om Stad²: Firdafylke, Sogn, Hordaland och Rogaland. Han hade en stor styrka samlad hos sig om vintern. När det vårades, uppbådade han till leding och fick mycket folk. Sedan for han omkring i alla de nämnda fylkena för att skaffa sig folk och skepp och andra förnödenheter som han behövde.

¹ Harald gråfäll. Versen är hämtad ur »Gråfällsdråpa*.

² Stad (nu Stadtland) lag på gränsen mellan Firdafylke och Sunnmöre.

Kap. 18. Strid i Sogn.

Då det vårades, uppbådade Håkon jarl krigsfolk från hela norra delen av riket. Han fick mycket folk från Hålogaland och Naumudal, ända från Byrda¹ till Stad hade han män från alla kustlandskapen, och till honom samlades en här från hela Tröndelagen och likaledes från Raumsdal. Det berättas, att han hade folk från fyra folkland; sju jarlar följde honom, och de hade alla tillsamman en ofantlig här. Så heter det i »Vellekla»:

Det hände se'n, att den tappre

försvararn av mörernas fylke

kamplysten männen förde

nordan till Sogn till striden.

Den mäktige svärdssvingarn styrde

skepp från fyra fylken.

Krigarn gjorde den färden

till gagn för hela landet.

Sju mäktiga jarlar följde

korparnas mättare² villigt

på snabba skeppen mot söder

till svärdens och sköldarnas möte.

I hela Norge det spordes,

när hären drog samlad till striden.

De fallna krigarnas kroppar

flöto i hopar kring näsen.

Håkon jarl förde hela denna här söderut förbi Stad. Då han fick höra, att konung Ragnfred med sin här hade farit in i Sogn, vände han sig genast ditåt med sitt folk, och han och Ragnfred möttes där. Jarlen lade sina skepp i land, inhägnade en stridsplats åt konung Ragnfred och bestämde plats för slaget³. Så heter det i Vellekla:

Kungen⁴ för andra gången

vendernas bane⁵ mötte

i strid. Det manfall som gjordes

blev vida bekant i Norden.

Krigarn⁶ bjöd männen att vända

de sköldprydda skeppens stävar

in emot land och binda

havets fålar⁷ vid näset.

Det blev en hård strid. Håkon jarl, som var mycket överlägsen i antal, vann seger. Detta skedde på Thinganes, där Sogn och Hordaland mötas. Konung Ragnfred flydde till sina skepp, men av hans här föllo tre hundra⁸ män. Så heter det i Vellekla:

Häftig var striden, förrn jarlen

lyckades fälla i kampen

tre hundra av fiendeflocken

till byte för likfåglars skara.

När rik på byte han vände

tillbaka till skeppen, gick vägen

över de fallnas huvud.

Segern var lycklig för landet.

Efter denna strid flydde Ragnfred ur Norge. Håkon jarl hade nu skaffat landet fred och lät den stora här, som hade följt honom om sommaren, fara tillbaka norrut. Själv stannade han i Sogn under hösten och vintern.

¹ Byrda, nu Börö, nära gränsen mellan Nordmöre och Naumudal.

² »Korparnas mättare», poetisk omskrivning för krigare (här Håkon jarl).

³ Jämför Håkon godes h. kap 24 not 2.

⁴ Ragnfred.

⁵ »Vendernas bane» betecknar Håkon jarl, som under sina vikingafärder i Östersjön kämpat mot venderna.

⁶ Håkon jarl.

⁷ »Havets fålar», poetisk beteckning for skeppen.

⁸ Dvs. trehundrasextio; jfr kap. 15 not 1.

Kap. 19. Håkon Jarls giftermål.

Håkon jarl äktade en kvinna som hette Thora, dotter till en mäktig man vid namn Skage Skoptesson. Thora var en mycket vacker kvinna. Deras söner voro Sven och Heming; Bergljot hette deras dotter, som sedan blev gift med Einar »tambarskälve». Håkon jarl var mycket kvinnokär och hade många barn. En dotter till honom hette Ragnhild;

henne bortgifte han med Skopte Skagesson, en broder till Thora. Jarlen älskade Thora så högt, att hennes fränder blevo honom mycket kärare än andra män; av alla hennes släktingar satte han dock mest värde på sin svåger Skopte Skagesson. Jarlen gav honom stora inkomster på Möre. När de voro i leding, skulle Skopte lägga sitt skepp närmast jarlens, och ingen hade lov att lägga sitt skepp emellan deras.

Kap. 20. Tidende-Skoptes fall.

En sommar, då Håkon jarl hade leding ute, hade Thorleiv den vise befälet över ett av hans skepp. Erik¹ var också med på färden; han var då tio eller elva år gammal. När de gingo i hamn om aftnarna, ville Erik icke nöja sig med mindre än att de lade sitt skepp närmast jarlens. Men då de kommo söderut till Möre, mötte dem där jarlens svåger Skopte med ett väl bemannat långskepp. Då de rodde fram till flottan, ropade Skopte, att Thor-leiv skulle rymma hamnen för honom och lämna sin ankarplats. Erik svarade genast och bad Skopte söka sig en annan plats. Detta hörde Håkon jarl, att hans son Erik nu ansåg sig så mäktig, att han icke ville vika för Skopte; han ropade genast tillbaka, att de skulle lämna sin plats; eljest skulle det gå dem illa och de skulle få hugg, om de icke lydde. Då Thorleiv hörde detta, ropade han på sina män och bad dem göra fartyget loss från förtöjningarna, och så gjorde de. Skopte lade därefter sitt skepp på den plats som han var van att ha närmast jarlens.

Det var en överenskommelse mellan Skopte och jarlen, att Skopte skulle säga jarlen tidender, när de voro tillsamman, och jarlen omtalade för Skopte de händelser som han först fick att höra; han kallades därför Tidende-Skopte.

Under vintern uppehöll Erik sig hos sin fosterfader Thorleiv, men tidigt på våren samlade han en skara män omkring sig, och Thorleiv gav honom en skuta med femton roddarbänkar² och med allt tillbehör, tält och proviant. Erik styrde ut längs fjorden och sedan söderut till Möre. Tidende-Skopte for med ett bemannat femtonbänkarsfar-tyg mellan sina gårdar. Erik styrde emot honom med sitt fartyg och angrep honom. Där föll Skopte, men Erik gav fred åt de män som sluppit undan med livet. Så säger Eyjolv »dådskald» i »Bandadråpa»³:

Sent på dagen den unge

krigarn for med sitt följe

på sjökungens snabba skida⁴

att möta den käcke hersen.

Den tappre svärdssvingarn fällde

Skopte snart i kampen.

Ulvens mättare⁵ ofta

gav korparna föda i striden.

Den mäktige guldutdelarn⁶

kom mannen att falla i kampen.

Brådt den ringprydde krigarns

liv du rövade, furste!

Den vapenskicklige gossen

lämnade icke striden,

förrn fienden fälld han såg ligga.

Gudarnas ynnest ger seger⁷.

Därefter seglade Erik söderut längs kusten och kom fram till Danmark, där han uppsökte konung Harald Gormsson och stannade hos honom över vintern. Men våren därefter sände den danske konungen Erik norrut till Norge, gav honom jarls-värdighet och därjämte styrelsen över Vingulmark och Raumarike på samma villkor, under vilka de skattskyldiga konungarna förut hade innehaft dem. Så säger Eyjolv »dådskald»:

Ett barn ännu till åldern,

den tappre jarlasonen

for på sitt drakskepp mot söder

att gästa den givmilde kungen⁸.

Danernas mäktige drotten

önskade sätta sedan

den hjälmbetäckte krigarn

till styresman i landet⁹.

Erik jarl blev sedan en mäktig hövding.

¹ Håkon jarls son.

² Dvs. ett så stort fartyg, att det framdrevs med femton par åror.

³ Eyjolv »dådskald», isländsk diktare, känd endast genom den här anförda »Bandadråpa», vari han skildrar Erik Jarls bedrifter, och som synes vara författad mellan åren l000 och 1012. Tillnamnet »dådskalden» syftar troligen på innehållet i denna sång (Eriks dåd). Dråpans namn, Bandadråpa, härleder sig från det i omkvädet förekommande ordet banda, gen. pl., »gudarnas» (jfr nedan not 5).

⁴ »Sjökonungens skida», poetisk beteckning för skeppet.

⁵ »Ulvens mättare» är den tappre krigaren (här Erik jarl).

⁶ »Guldutdelarn», dvs. den frikostige mannen.

⁷ Den sista versraden hör ej o medelbart samman med det foregående, utan utgör en del av dråpans omkväde.

⁸ Harald Gormsson i Danmark.

⁹ Dvs. i Norge.

Kap. 21. Olavs färd från Gårdarike.

Olav Tryggvesson var under hela denna tid i Gårdarike och åtnjöt där den största heder av konung Valdemar och mycken kärlek av drottningen. Konung Valdemar satte honom till anförare för den här som han sände att värja sitt land. Olav hade några strider där och visade sig som en duglig härförare; han höll själv en stor skara krigsfolk och avlönade själv denna här av de medel som konungen gav honom. Olav var frikostig mot sina män och blev därför mycket älskad. Men det gick, såsom det alltid händer, när utländska män upphöjas till makt och ära framför inhemska män, att många avundades den gunst, som han åtnjöt av konungen och icke mindre av drottningen. Man intalade konungen, att han borde akta sig för att göra Olav alltför mäktig. »En sådan man är mycket farlig för eder», sade de, »om han vill låna sig till att göra eder eller edert rike skada, så duglig och vänsäll som han är. Vi veta icke heller, vad han och drottningen ständigt tala om».

Det var en allmän sed bland mäktiga konungar, att drottningen skulle ha halva hirden och underhålla den på sin bekostnad och för detta ändamål uppbära de skatter och inkomster som hon behövde. Så var det också hos konung Valdemar; drottningen hade en lika stor hird som konungen. De tävlade ivrigt om att förvärva utmärkta män; båda ville ha dem för sin räkning.

Det gick nu så, att konungen satte tro till det tal, som kom till hans öron, och han blev fåmält och ovänlig mot Olav. Då Olav märkte detta, omtalade han det för drottningen och lät henne på samma gång veta, att hans håg stod till att fara hem till nordanlanden. Hans fränder, sade han, hade förr haft riken att råda över där, och han trodde säkert, att han där skulle få störst framgång. Drottningen önskade honom lycka på färden och sade, att han nog skulle visa sig som en utmärkt man, var han än var. Därefter rustade Olav sig för färden, steg ombord på sitt skepp och seglade ut i Östersjön. På sin färd västerut kom han till Borgundarholm¹ och gick i land och härjade där Landets innebyggare gingo emot honom och kämpade med honom, men Olav vann seger och ett stort byte.

¹ Borgundarholm är det gamla nordiska namnet på Borgholm.

Kap. 22. Konung Olav Tryggvessons giftermål.

Då Olav och hans män lågo vid Borgundarholm, fingo de hårdt väder och storm från havet och kunde därför icke hålla sig kvar där, utan seglade därifrån söderut till Vendland¹; de funno där en god hamn. De foro fredligt fram och stannade där en tid. Konungen i Vendland hette Burislav²; hans döttrar voro Geira, Gunnhild och Astrid. Konungens dotter Geira härskade över den del av riket, där Olav och hans män hade gått i land. Dixin hette den man, som hade det största inflytandet hos drottning Geira. När de fingo höra, att där till landet hade kommit några okända män, som uppträdde med stor värdighet och foro fredligt fram, for Dixin och uppsökte dem med hälsning från drottning Geira, att hon inbjöd främlingarna att stanna hos henne vintern över; ty det var nu långt lidet på sommaren, och det var hårdt och stormigt väder. När Dixin kom fram, märkte han snart, att deras anförare var en förnäm man både till börd och utseende. Dixin framförde drottningens inbjudan och vänskapsförsäkringar. Olav tog emot inbjudningen och for om vintern till drottning Geira. Olav och Geira fattade kärlek till varandra, och Olav friade till drottningen och äktade henne samma vinter. Han blev då härskare över riket jämte henne. Hallfred »vandrådaskald» omtalar detta i den dråpa som han diktade om konung Olav³:

Den hjälmklädde fursten modigt

- de bragderna ej må förtigas -

blodade vapnens eggar

på Borgundarholm och i Gårdar⁴.

¹ Vendernas land ,är det nuvarande Nordtyskland från östra Holstein till Ostpreussen.

² Dvs. Boleslaw I av Polen (992—1025). De här omtalade händelserna måste emellertid förläggas till hans faders, Mieczyslaws, tid (964—992).

³ Hallfred Ottarsson, med tillnamnet »vandrådaskald», en av de mest framstående äldre isländska diktarna, född c. 967, död c. 1007. Mest bekant är Hallfred på grund av sitt Innerliga förhållande till Olav Tryggvesson, med vilken han på en resa till Norge som ung sammanträffade och till vilken han trots sin karaktärs självständighet och oböjlighet slöt sig med den största beundran och kärlek. Sitt tillnamn »vandrådaskald», »den vansklige skalden», fick han av denne vid ett tillfälle, då konungen hade svårt att komma till rätta med honom (se nedan kap. 83). En särskild saga handlar om Hallfreds kärlek till den sköna Kolfinna och de stridigheter som härav blevo en följd. Av Hallfreds särskilt i formellt avseende beundransvärda dikter äro, förutom en mängd tillfälliga versar (isynnerhet i Hallfreds saga) bevarade större och mindre delar av en dråpa om Håkon jarl (»Håkons-dråpa») och av två dråpor om Olav Tryggvesson, båda med namnet »Olavsdråpa», den sista av dem författad efter konungens fall. Ur den tidigare dråpan, som Hallfred diktade kort efter det han gjort konungens bekantskap och som behandlar Olavs ungdomsbedrifter, är den här anförda versen hämtad.

⁴ »Gårdar» användes i poesien i samma betydelse som »Gårda rike», dvs. Ryssland.

Kap. 23. Håkon jarl får behålla den danske konungens inkomster i Norge.

Håkon jarl härskade nu i Norge. Han betalade icke någon skatt, ty den danske konungen skänkte honom alla inkomster, vartill han hade rätt i Norge, såsom ersättning för den möda och kostnad som jarlen hade med att försvara landet mot Gunnhildssönerna.

Kap. 24. Konung Haralds uppbåd.

På den tiden regerade kejsar Otto i Saxland¹. Han sände bud till den danske konungen Harald, att han och det folk som han rådde över skulle låta döpa sig och antaga den rätta tron, i annat fall skulle han draga emot honom med en här. Danakonungen ställde då landets försvar i ordning, lät sätta Danevirke i stånd och rusta sina krigsskepp. Därefter sände han bud till Håkon jarl i Norge, att denne skulle komma till honom tidigt om våren med så stor här som han kunde uppbringa. Håkon jarl uppbådade nu om våren krigsfolk från hela sitt rike och fick en mycket stor här. Med denna begav han sig till Danmark och for den danske konungen till mötes. Konungen tog emot honom med stora hedersbevisningar. Hos den danske konungen voro då många andra hövdingar, som hade kommit för att lämna honom hjälp; han hade en mycket stor här.

¹ Dvs. Otto II, tysk konung 961, romersk kejsare 967, regent efter faderns död 973—983.

Kap. 25. Konung Olav Tryggvessons strider.

Olav Tryggvesson hade under vintern varit i Vendland, såsom förut är omtalat. Han for om vintern till några bygder där i Vendland, som förut hade lydt under drottning Geira, men som nu hade undandragit sig all lydnad och skatt till henne. Där härjade Olav, dräpte många människor, brände gårdarna för några, tog stort byte och lade landet under sig; därefter for han tillbaka till sin borg.

Tidigt om våren gjorde Olav sina skepp i ordning och seglade ut på havet. Han styrde in under Skåne och gick i land där; landets innebyggare samlade sig och gingo till strid, men Olav segrade och fick stort krigsbyte. Därefter seglade han österut till Gottland; där tog han ett handelsfartyg, som ägdes av några jämtar. De försvarade sig tappert, men slutet blev likväl, att Olav avröjde skeppet, dräpte många män och bemäktigade sig allt godset. En tredje strid utkämpade Olav på Gottland; även där segrade han och fick stort byte. Så säger Hallfred »vandrådaskald»:

Hovens fiende¹ modigt

fällde i hårda strider

jämtars och venders släkte -

tidigt han övats i kampen.

Hersarnas stridsdjärve herre

rövade gutarna livet;

jag sport ock, att guldförödarn²

hade en strid i Skåne.

¹ »Hov» är det gamla nordiska namnet för ett hedniskt tempel. Olav kallas »hovens fiende» på grund av sin ivriga verksamhet för hedendomens utrotande i Norge (jfr nedan kap. 53 ff.).

² .»Guldförödarn», poetisk beteckning för en frikostig man.

Kap. 26. Strid vid Danevirke.

Kejsar Otto samlade en stor har; han hade folk från Saxland, Frankland¹ och Frisland; från Vendland följde honom konung Burislav med en stor här och i följe med honom var hans svärson Olav Tryggvesson². Kejsaren hade ett talrikt rytteri, men ännu mera fotfolk; även från Holtsetaland³ hade han en stor här. Den danske konung Harald sände Håkon jarl med den här av norrmän, som följde honom, söderut till Danevirke för att försvara landet där. Så heter det i »Vellekla»:

Den rådkloke jarlen styrde

på havets snabba hästar

nordanifrån över vågen

mot söder till Danmarks stränder.

Herdarnas raske hövding⁴,

Dovres kampdjärve drotten⁴,

for, klädd i skräckhjälm⁵, med hären

att uppsöka danernas herre.

Jutlands givmilde konung

önskade pröva modet

och kraften hos krigarn, som kommit

nordanifrån om vintern:

danernas furste befallde

den brynjeklädde kämpen

att värja Danevirke

mot fiendens talrika skaror.

Kejsar Otto kom med sin här söderifrån till Danevirke, men Håkon jarl försvarade vallen med sina män. Danevirke är anlagt på det sättet, att två vikar gå in i landet, en från vardera sidan, men emellan de inre ändarna av vikarna hade danerna byggt en vall av sten, torv och timmer och därutanför grävt en bred och djup grav samt uppfört skansar vid öppningarna i vallen. Där kom det nu till ett stort slag; detta omtalas i »Vellekla» sålunda:

Det var ej lätt att möta

så talrik fiendeskara;

en blodig kamp där stridde

den sköldbetäckte jarlen,

då fram med kraft från söder

den mäktige krigarn trängde

med friser, franker och vender,

som äggades hårdt till striden.

Håkon jarl satte smärre häravdelningar vid alla öppningarna, men större delen av sitt folk fördelade han längs vallen för att försvara denna, var helst den bleve angripen. Där föllo många av kejsarens män, och de lyckades icke intaga någon del av vallen. Kejsaren drog då därifrån och uppgav försöket att anfalla där. Så heter det i »Vellekla»:

Väldigt blev vapenlarmet,

där de tappra krigarna förde

sköldarna mot varandra.

Modigt gick Håkon till kampen.

Havshästens käcke herre⁶

drev saxarna snart på flykten.

Jarlen mot fienden värjde

med framgång Danevirke.

Efter denna strid for Håkon jarl tillbaka till sina skepp och ämnade återvända till Norge, men han fick icke gynnsam vind och blev därför liggande i Limfjorden.

¹ Dvs. Franken i Tyskland.

² Denna uppgift är oriktig; varken Boleslaw eller Olav deltogo i detta krigståg. Ottos anfall på Danmark ägde rum åtskilliga år tidigare än Snorre menar; Olav var då endast ett barn.

³ Holtsetaland är Holstein.

⁴ »Hordarnas hövding» och »Dovres drotten» är Hakon jarl.

⁵ Om detta uttryck se Harald hårfagres h. kap. 16 not 2.

⁶ »Havshästens, dvs. skeppets, herre» är sjökrigaren (Håkon jarl).

Kap. 27. Konung Harald Gormsson och Håkon jarl taga dopet.

Håkon jarl driver prästerna i land.

Kejsar Otto vände sig nu med sin här mot Sle¹; där drog han till sig en flotta och förde sitt folk över fjorden till Jutland. När den danske konung Harald sporde detta, drog han emot honom med sin här; det kom till ett stort slag, och till sist vann kejsaren seger. Den danske konungen flydde undan till Limfjorden och drog sig ut på Morsö². Sedan foro sändebud emellan kejsaren och konungen, och man ingick vapenstillestånd och avtalade en sammankomst. Kejsar Otto och den danske konung Harald träffades på Morsö. Vid detta tillfälle förkunnade en helig biskop vid namn Poppo kristendomen för konung Harald; han bar glödande järn i handen och visade konung Harald sin hand oskadd. Då lät konung Harald döpa sig tillika med hela den danska hären.

Konung Harald hade förut, medan han befann sig på Morsö, sändt bud till Håkon jarl, att denne skulle komma honom till undsättning. Jarlen kom till ön, just då konungen hade låtit döpa sig. Konungen sände bud till jarlen, att han skulle komma till honom. Men när de träffades, nödgade konungen jarlen att låta döpa sig, och Håkon jarl tog nu dopet tillika med alla de män som voro i hans följe. Konungen gav Håkon präster och andra lärda män³ och uppmanade honom att låta kristna allt folket i Norge. Därpå skildes de, och Håkon jarl styrde ut till havs för att där vänta på gynnsam vind. Men när vinden kom, som han trodde skulle föra honom ut till sjöss, satte han alla de lärda männen i land och seglade ut på havet; vinden var från sydväst och väster.

Jarlen seglade nu österut genom Öresund och härjade på båda stränderna; därefter styrde han österut längs kusten av Skåne och härjade överallt, där han gick i land. När han kom österut till Götaskären⁴, lade han i land och anställde ett stort blot.» Två korpar kommo flygande och kraxade högljudt, och jarlen tyckte sig då förstå, att Oden hade tagit emot offret, och att jarlen nu skulle ha lycka med sig i kampen. Jarlen brände då alla sina skepp, gick i land med sitt folk och drog härjande fram överallt. Ottar jarl, som rådde över Götaland⁵, drog emot honom, och det kom till ett stort slag emellan dem. Håkon jarl segrade, och Ottar jarl föll tillika med en stor mängd av sitt folk. Håkon jarl drog nu igenom både Öster- och Västergötland, alltjämt härjande, till dess han kom till Norge; därefter for han landvägen norrut till

Tråndheim. Härom heter det i »Vellekla»;

krigaren, han som ofta

de flyende fällde i striden,

rådsporde gudarnas vilja:

lycka fick han i kampen.

Kämpen fick starka varsel

av tvänne svarta korpar.

Den brynjeklädde krigarn

berövade götarna livet.

Den sköldbetäckte jarlen

höll ting med svärdets eggar,

där förut ingen annan

med härsköld trampat stigen.

Ingen bar guldprydda sköldar

längre bort från havet⁶;

kring götarnas vida rike

fursten drog med sin skara.

Hopar av fallna lågo

kring krigaren ständigt på marken.

Gudarnas ättling⁷ vann seger;

Oden fick människooffer.

Ej kan det tvivlas, att jarlen

leddes av gudarnas vilja;

de mäktiga gudarna skänkte

styrka åt Håkon i striden.

¹ Vid inre ändan av denna vik pä Slesvigs östkust började Danevirke och sträckte sig västerut till Träå, en biflod till Eider. Genom att gå över viken kringgick Otto den belastade gränsvallen.

² Morsö, en stor ö i den bredaste delen av Limfjorden.

³ Dvs. till kyrkans tjänst uppfostrade män.

⁴ Skärgården utanför Östergötland och norra Småland.

⁵ Här: Östergötland.

⁶ Dvs. längre in i landet.

⁷ Håkon jarl räknade sin härstamning från Odens son Säming. Jfr Ynglingaättens h. kap.

Kap. 28. Kejsar Ottos hemfärd.

Kejsar Otto for tillbaka till sitt rike i Sax-land; han och den danske konungen skildes med vänskap. Det berättas, att kejsar Otto stod fadder . till konung Haralds son Sven och gav honom sitt namn, och denne döptes sålunda till Otto Sven. Den danske konung Harald förblev en god kristen ända till sin död. Konung Burislav for tillbaka till Vendland och med honom hans svärson Olav. Om dessastrider talar Hallfred »vandrådaskald» i »Olavsdråpa»¹:

De årdrivna fålarnas herre²

söder om Hedeby³ fällde

fordom i hårda strider

de brynjeklädda männen.

¹ Jfr kap. 22 not 3.

² »De årdrivna fålarnas, dvs. skeppens, herre» är sjökonungen (här Olav).

³ Hedeby är det nuvarande Slesvig i Sönderjylland.

Kap. 29. Konung Olav lämnar Vendland.

När Olav Tryggvesson hade varit tre år i Vendland, blev hans hustru Geira sjuk och dog. Detta var för Olav en så stor sorg, att han icke längre trivdes i Vendland. Han skaffade sig krigsskepp och drog åter ut på härnadståg. Han härjade först i Frisland och därefter i Saxland och ända ned till Flämingaland¹. Så säger Hallfred »vandråda-skald»:

Tryggves tappre ättling

fällde ofta i striden

saxarnas talrika skaror,

till rov för den hiskliga ulven.

Den vänsälle kungasonen

vida omkring i landet

gav frisers blod att dricka

åt häxornas gråa hästar².

Den milde och rådkloke jarlen

i Valkeren³ härjade vida;

krigaren gav åt korpen

flämingars lik till föda.

¹ Flämingaland är Flandern.

² »Häxornas häst» betecknar vargen, emedan enligt folktron häxorna begagnade vargen som häst på sina nattliga färder.

³ Valkeren, dvs. Walcheren i Holland.

Kap. 30. Konung Olavs härnadståg.

Därefter vände sig Olav Tryggvesson mot England och härjade vida omkring i landet. Han seglade norrut ända till Northumberland och härjade där, och därifrån styrde han sedan vidare norrut till Skottland och härjade där vida omkring. Därifrån seglade han till Suderöarna och hade några strider där; därefter styrde han söderut till Man och kämpade där. Han företog också härnadståg vida omkring på Irland. Därefter vände han sig till Bretland¹ och härjade vida omkring i detta land och likaledes i det land som heter Cumberland. Därifrån seglade han västerut till Valland² och härjade där. Sedan seglade han åter österut och ämnade sig till England; han kom därvid till de öar, som kallas Syllingarna³, och som äro belägna ute i havet väster om England. Så säger Hallfred

»vandrådaskald»:

Den unge kungen gick modigt

till strid mot englernas skaror.

Den stridsbeprövade krigarn

northumbrerna vida fällde.

Den kampglade mättarn av ulven

skottarna ödde med svärdet.

Den stridsdjärve guldutdelarn

lekte på Man en svärdlek.

Den bågbeväpnade kämpen

dräpte i blodiga strider

suderömän och irer -

svärdsguden⁴ älskade äran.

Den tappre kungen omildt

Bretlandsborna förödde

och nedhögg Cumberlandsmännen.

Vargens hunger blev stillad.

Olav Tryggvesson låg på härnadståg i fyra år, från det han lämnade Vendland och till dess han kom till Syllingarna.

¹ Om betydelsen av namnet Bretland se Harald hårfagres h. kap. 33 not 5.

² Med Valland betecknas här Frankrike.

³ Syllingarna, dvs. Scillyöarna.

⁴ »Svärdsguden», poetisk beteckning för den tappre krigaren

Kap. 31. Konung Olav tager dopet.

Då Olav Tryggvesson låg på Syllingarna, fick han höra, att där på ön fanns en spåman, som förutsade kommande händelser, och att många menade, att hans förutsägelser ofta slogo in. Olav fick då lust att pröva den mannens spådomskonst. Han sände till honom den störste och vackraste av sina män, klädde honom mycket praktfullt och befallde honom att utgiva sig för konungen själv. Olav var bekant i alla länder för att vara större och vackrare och ståtligare än andra män; men sedan han lämnade Gårdarike, använde han icke hela sitt namn, utan kallade sig Ole och sade sig vara från Gårdarike.

När den utskickade kom till spåmannen och sade sig vara konungen, fick han detta svar: »Icke är du konungen, men det är mitt råd, att du förblir konungen trogen». Mera sade han icke till denne man. Budbäraren for tillbaka och omtalade detta för Olav, och denne blev nu så mycket ivrigare att uppsöka mannen, när han hörde detta hans svar. Han tvivlade nu icke längre på att han var en verklig spåman.

Olav for nu till honom, talade med honom och frågade honom, vad han spådde honom, om han skulle få rike att råda över eller annan lycka. Eremiten svarade med en helig spådom: »Du skall bliva en berömd konung och utföra stora gärningar. Du skall föra många män till tro och dop, och du skall därmed hjälpa både dig själv och andra. För att du icke skall tvivla på detta mitt svar, så skall du hava detta till tecken: vid dina skepp skall du möta svek och fiendehopar och råka i strid, och du skall förlora några män och själv bliva sårad och av det såret bringas nära döden och bliva buren på en sköld ut på skeppet; men från detta sår skall du helas inom sju dagar, och strax därefter skall du taga dopet.

När Olav for tillbaka ned till sina skepp, mötte han några ofredsmän, som ville dräpa honom och hans följeslagare, och deras strid slutade så, som eremiten hade sagt honom, att Olav sårad blev buren ut på skeppet; men på sju dagar var han frisk igen. Olav tyckte sig då förstå, att denne man hade sagt honom sanningen, och att han var en pålitlig spåman, var han så än hade sin spådomsgåva ifrån. Olav for nu åter och uppsökte mannen, talade mycket med honom och utfrågade honom noggrannt, varifrån han hade den visdomen, att han kunde förutsäga kommande ting. Eremiten svarade, att de kristnas Gud själv lät honom veta allt det han önskade att veta, och omtalade för Olav många Guds under. Genom dessa övertalningar bevektes Olav till att lova att taga dopet, och så skedde det, att Olav och alla hans följeslagare blevo döpta där. Han stannade där mycket länge för att låta undervisa sig i den rätta tron och förde därifrån med sig präster och andra lärda män¹.

¹ Jämför ovan kap. 27 not 3.

Kap. 32. Olav får Gyda till hustru.

Om hösten seglade Olav från Syllingarna till England; han låg där i en hamn och for fredligt fram, ty England var kristet och han var nu själv också kristen. Det gick bud över landet, att alla män skulle samlas till ting. Då tinget var satt, infann sig där en drottning vid namn Gyda, syster till Olav »kvaran», som var konung i Dublin på Irland¹. Hon hade varit gift i England med en mäktig jarl; han var nu död, men hon innehade riket efter honom. I hennes rike fanns en man som hette Alvine, en stor kämpe och holmgångsman². Han hade friat till henne, men hon hade svarat, att hon själv ville välja, vem hon ville taga till äkta bland de män som voro i hennes rike, och nu var tinget sammankallat för att Gyda skulle utvälja sig en man. Alvine hade kommit dit, klädd i de präktigaste kläder, och många andra hade infunnit sig där väl klädda.

Olav hade också kommit dit; han var klädd i sina regnkläder och bar ytterst en luden kappa; han stod med sitt följe avsides från de andra. Gyda gick omkring och såg på var och en som syntes henne äga någon manlighet. När hon kom till det ställe där Olav stod, såg hon upp i hans ansikte och frågade, vem han var. Han sade sig heta Ole. »Jag är en utlänning här», sade han. Gyda sade: »Vill du ha mig till hustru, så vill jag välja dig». »Icke vill jag säga nej till det», sade han och frågade, vad hon hette och av vad ätt och härkomst hon vore. »Jag är en konungadotter från Irland», svarade hon. »Jag har varit gift här i landet med den jarl som rådde över riket här. Sedan han dog, har jag styrt riket; flera män ha friat till mig, men ingen som jag har velat gifta mig med. Mitt namn är Gyda». Hon var en ung och fager kvinna. De talade sedan vidare om denna sak och blevo överens med varandra; Olav trolovade sig med Gyda.

Alvine var nu mycket illa tillfreds. Det var sed i England, att om två män tävlade om något, skulle saken avgöras genom holmgång. Alvine utmanade nu Olav Tryggvesson till holmgång om denna sak. De avtalade, när denna skulle äga rum, och kommo överens, att de skulle vara tolv på vardera sidan. När de träffades, sade Olav till sina män, att de skulle göra så som han gjorde. Han hade en stor yxa, och när Alvine ville hugga till honom med sitt svärd, slog han svärdet ur handen på honom. Med ett andra hugg träffade han Alvine själv, så att han föll. Därefter band han honom säkert. På samma sätt gick det alla Alvines män; de blevo slagna till marken och bundna och så förda hem till Olavs härbärge. Sedan befallde han Alvine att fara bort ur landet och aldrig komma igen; men själv tog han alla hans ägodelar. Olav fick nu Gyda till hustru och stannade i England, men stundom var han på Irland.

En gång, då Olav var på Irland, var han på ett härnadståg. De färdades på skepp, och då de vid ett tillfälle behövde göra strandhugg, gingo männen i land och drevo en mängd boskap ned till stranden. En bonde kom efter dem och bad Olav giva sig de kor, som voro hans. Olav sade, att han skulle få sina kor, om han kunde känna igen dem, »men fördröj inte färden för oss!» tillade han. Bonden hade med sig en stor vallhund. Denne skickade han in i boskapshjorden. Det var många hundra kreatur som drevos fram där, men hunden sprang omkring i hela hjorden och jagade ut just så många som bonden sade, att han rådde om, och de voro alla märkta på samma sätt. De trodde sig då förstå, att hunden hade känt igen de rätta, och tyckte att han var förunderligt klok. Olav frågade bonden, om han ville skänka honom den hunden. »Gärna», svarade bonden. Olav gav honom i gengäld en guldring och lovade honom sin vänskap. Denna hunden hette Vige och var den bäste av alla hundar. Olav hade honom länge sedan.

¹ Olav »kvaran» (tillnamnet är iriskt och betyder »sko»), en berömd medlem av den nordiska konungaätten i Dublin under 900-talet. Han dog vid hög ålder o. år 980. Den här omtalade Gyda kan icke ha varit syster, men möjligen dotter till Olav »kvaran». Berättelsen om detta giftermål saknar dock troligen historiskt underlag.

² Med holmgång menades i forntiden ett envige, som utkämpades efter vissa noggrant bestämda regler,

Kap. 33. Om Harald Gormsson.

När Harald Gormsson, den danske konungen, fick veta, att Håkon jarl hade övergivit kristendomen och härjat vida omkring i hans land, uppbådade han en stor här och drog till Norge. När han kom till det rike, som Håkon jarl härskade över, härjade han där och förödde allt landet. Därunder kom han med sin här ända till de öar som heta Solunder¹. Allenast fem gårdar stodo obrända kvar i Läradal i Sogn, och allt folket flydde till fjällen och skogarna med allt vad de kunde föra med sig. Den danske konungen ämnade nu att segla med sin här till Island för att hämnas den skymf som alla isländingarna hade tillfogat honom. Det hade nämligen blivit genom lag bestämt, att det skulle diktas en spevisa om danakonungen för varje människa som fanns i landet. Anledningen härtill var den, att ett skepp som ägdes av isländingar, hade förlist i Danmark och danskarna hade bemäktigat sig hela lasten under föregivande, att det var strandvrak. Det var konungens fogde, Birger, som stod i spetsen för detta, och en spevisa diktades om dem båda. Så heter det i denna visa:

När Harald, den kampberömde²,

lopp söderifrån på skeppet

till brunstig hingst förvandlad,

som vax var vendernas bane².

Men Birger, den fege trälen,

som himlens gudar förföljde,

sprang före i stoets skepnad.

Den synen blev sedd av många.

Konung Harald befallde en trollkunnig man att skifta hamn och fara till Island och pröva, vad underrättelser han kunde få att ge honom därifrån. Han for i skepnad av en val. När han kom fram till ön, sam han västerut längs den norra kusten. Han såg, att alla fjäll och backar voro fulla av landvättar, somliga stora, andra små. Då han kom midt för Våpnafjord, sam han in i viken och tänkte stiga i land. Då kom en stor drake. farande ned från dalen, följd av en mängd ormar, paddor och ödlor, som sprutade etter på honom. Han for då därifrån västerut längs kusten ända till Eyjafjord. Där kom emot honom en fågel, som var så stor, att vingarna nådde fjällen på båda, sidor, och därjämte en mängd andra fåglar både stora och små. Åter for han bort därifrån och västerut rundt omkring landet och sedan söderut till Breide-fjord och vände in i fjorden. Där kom en stor ilsken tjur rusande emot honom ut i sjön under förskräckligt böl, och en stor mängd landvättar följde efter honom. Åter sam han då bort därifrån och söderut förbi Reykjanes och ville gå i land på Vi-karskeid. Där kom emot honom en bergrese med en järnstav i handen och så stor, att huvudet räckte över fjällen; och många andra jättar följde honom. Då for han åter därifrån österut längs hela kusten. »Där fanns intet annat», sade han, »än sandslätter och ödemarker och stora bränningar där utanför, men så stort hav emellan landen, att man icke kan segla där med långskepp».

Vid den tiden var Brodd-Helge bosatt i Våpnafjord, Eyjolv Valgerdsson i Eyjafjord, Thord »gelle» i Breidefjord, goden Thorodd i Olvus³.

Den danske konungen vände nu med sitt folk tillbaka söderut längs kusten och for sedan hem till Danmark. Men Håkon jarl lät uppbygga de förödda gårdarna i hela landet och betalade sedan ingen skatt till danakonungen.

¹ Solunder; Sulenöarna utanför Sognefjorden.

² Då Harald kallas »den kampberömde» och »vendernas bane», så är detta här ironiskt.

³ De här nämnda Brodd-Helge (Helge Thorgilsson), Eyjolv Valgerdsson, Thord »gelle» (Thord Olavsson med tillnamnet »gelle», bölaren) och Thorodd Eyvindsson äro alla framstående isländska hövdingar från midten och senare hälften av 900-talet. Särskilt bekant är Thord »gelle» för den andel han hade i utvecklingen av det isländska domstolsväsendet.

Kap. 34. Harald Gormssons fall.

Konung Haralds son Sven - han som sedan fick namnet Sven tveskägg - begärde del i riket av sin fader. Men det var nu som förr, att konung Harald ville, icke dela danaväldet och giva honom något rike. Då skaffade sig Sven krigsskepp under föregivande, att han ämnade fara på vikingafärd. Men när hans här var samlad och sedan jomsvikingen Palna-Toke¹ hade kommit till hans hjälp, återvände Sven till Själland och styrde in i Isefjorden. Där låg hans fader konung Harald med sina skepp och rustade sig just till att fara i leding. Sven lade till strid mot honom. Det kom till ett mycket stort slag, och mycket folk samlades till konung Harald, så att Sven låg under för övermakten och måste fly. Där blev konung Harald sårad till döds. Därefter blev Sven tagen till konung i Danmark.

Vid denna tid rådde jarlen Sigvalde över Jomsborg på Vendland²; han var son till konung Strut-Harald, som hade härskat över Skåne. Sigvaldes bröder voro Heming och Thorkel den höge. Bland hövdingarna över jomsvikingarna voro också Bue den digre från Borgundarholm³ och hans broder Sigurd; där var också Vagn, son till Åke och Thor-gunna och systerson till Bue och Sigurd.

Sigvalde jarl hade tagit konung Sven tillfånga och fört honom till Jomsborg i Vendland. Där tvang han honom att ingå förlikning med vendernas konung Burislav⁴ och att låta Sigvalde jarl - som var gift med konung Burislavs dotter Astrid⁵ -bestämma förlikningsvillkoren; i annat fall skulle jarlen, sade han, utlämna Sven åt venderna. Konungen visste, att dessa skulle pina honom till döds, och samtyckte därför till att låta jarlen döma emellan dem. Jarlen bestämde, att konung Sven skulle taga konung Burislavs dotter Gunnhild⁵ till hustru, och att Burislav skulle äkta Haralds dotter Thyra, konung Svens syster; båda skulle behålla sina länder, och det skulle råda fred mellan deras riken. Konung Sven for hem till Danmark med sin hustru Gunnhild. Deras söner voro Harald och Knut den mäktige⁶. Vid den tiden hotade danskarna ständigt att göra ett härtåg till Norge emot Håkon Jarl.

¹ Palna-Toke, dansk sagohjälte. Enligt den isländska Jomsvikinga-sagan var han fosterfader till Sven tveskägg och den som äggade denne till det här omtalade upproret mot fadern. Först efter Harald Gormssons död begav han sig enligt denna källa till Jomsborg på ön Wollin och blev hövding och lagstiftare för de berömda vikingarna där, de S. k. jomsvikingarna.

² Jfr noten ovan.

³ Borgundarholm, se kap. 21 not 1.

⁴ Boleslaw I av Polen (jfr emellertid kap. 22 not 2).

⁵ Astrid och Gunnhild voro i själva verket döttrar, icke till Boleslaw, utan till dennes fader Mieczyslaw.

⁶ Harald, den äldste sonen, var konung i Danmark 1014—1018. Knut, med tillnamnet den store eller den mäktige, som redan vid faderns död tagits till konung i det danska väldet i England, efterträdde sin broder på Danmarks tron 1018 och regerade till sin död 1035,

Kap. 35. Jomsvikingarnas löftesavläggelse.

Sigvolde jarl avlägger löfte

Konung Sven gjorde ett stort gästabud och bjöd till sig alla de hövdingar, som voro i hans rike; han skulle fira arvöl efter sin fader Harald. Kort förut hade också Strut-Harald i Skåne och Vesete på Borgundarholm, fader till Bue den digre och Sigurd, avlidit. Konungen sände bud till jomsvikingarna, att Sigvaldc jarl och Bue och deras bröder skulle komma till honom och fira arvöl efter sina fäder vid det gästabud, som konungen tänkte göra. Jomsvikingarna foro till gästabudet med alla sina tappraste män; de hade fyrtio skepp från Vendland och tjugo skepp från Skåne. Där samlades en stor mängd människor.

På gästabudets första dag, innan konung Sven steg upp i sin faders högsäte¹, drack han en minnesbägare för honom och avlade det löftet, att han, innan tre år hade förgått, skulle komma med sin här till England och dräpa konung Adalråd² eller fördriva honom ur riket. Den minnesbägaren skulle alla dricka, som voro närvarande vid arvölet. Därvid iskänktes åt Jomsvikingarna i bräddfulla horn av den starkaste dryck där fanns. När den minnesbägaren var drucken, skulle alla dricka Kristi skål; till Jomsvikingarna buros ständigt de fullaste hornen och den starkaste drycken. Den tredje skålen var ägnad åt sankt Mikael, och även den drucko alla.

Därefter drack Sigvalde jarl minnesbägaren för sin fader och avlade därvid det löftet, att han, innan tre år hade förlidit, skulle fara till Norge och dräpa Håkon jarl eller också fördriva honom ur landet. Sedan avlade hans broder Thorkel den höge det löftet, att han skulle följa Sigvalde till Norge och icke fly ur någon strid, så länge Sigvalde stannade kval och kämpade. Därefter avlade Bue den digre det löftet, att han skulle fara till Norge med dem och icke fly för Håkon jarl ur någon strid. Därefter avlade hans broder Sigurd det löftet, att han skulle fara till Norge och icke fly, så länge de flesta jomsvikingarna ännu kämpade. Därefter avlade Vagn Åkesson det löftet, att han skulle fara med dem till Norge och icke komma tillbaka, förrän han hade dräpt Thorkel »lera» och sovit hos hans dotter Ingeborg. Många andra hövdingar avlade löften om olika bedrifter.

Den dagen sutto männen vid arvölet; men om morgonen därefter, när jomsvikingarna hade sovit ruset av sig, insågo de, att de nog hade skrävlat en smula, och höllo sammankomster för att rådslå om huru de skulle gå till väga med färden. De beslöto att göra sig i ordning så fort som möjligt och rustade genast sina skepp och sin här. Ryktet härom spred sig snart vida omkring i landen.

¹ Övertagandet av arvet efter en avliden symboliserades därigenom, att arvingen vid arvölet tog plats i hans högsäte.

² Adalråd, dvs. Aethelred II, konung i England 979—I0l6.

Kap. 36. Erik jarl samlar en här.

Jarlen Erik Håkonsson befann sig i Raumarike, när han fick höra dessa tidender. Han samlade genast en här och drog till Upplanden och vidare norrut över fjällen till Tråndheim för att möta sin fader Håkon jarl. Detta omtalar Thord Kolbeinsson i »Eriksdråpa»¹:

Tidender kommo från söder

om jomsborgsmännens härfärd;

de präktiga bönderna räddes

brand och plundring i landet.

Havshästens unge herre²

sporde, att nu i Danmark

månget bordklädt långskepp

sköts från land i havet.

¹ Thord Kolbeinsson, isländsk skald, född c. 975, död c. 1050, är bekant särskilt från sagan om Björn Hitdölakämpe, vars fästmö, den fagra Oddny »öfackla», han äktade och som han på grund av de härav uppkomna stridigheterna slutligen dräpte. Thord sammanträffade på en resa till Norge 1007 med Erik jarl, blev hans hirdman och vistades en tid hos honom. Av Thords dikter, som i forntiden åtnjöto stort anseende, äro utom ett antal s. k. lösa vers i den nyssnämnda sagan, bevarade fragment av två dikter om Erik jarl: »Belgskakadråpa», som författats under den nyssnämnda vistelsen hos Erik, samt den här anförda »Eriksdråpa», författad efter Eriks död (1016).

² »Havshästens (skeppets) unge herre» är den unge sjökrigaren Erik jarl.

Kap. 37. Erik Jarls uppbåd.

Håkon jarl och Erik jarl uppbådade krigsfolk i hela Tröndelagen och sände även bud till Nord-och Sunnmöre och Raumsdal, likaledes norrut till Naumudal och Hålogaland; de uppbådade hela allmogen både med skepp och manskap, Så heter det i »Eriksdråpa»:

Den sköldklädde krigarn lät fara

brusande ut på havet

snäckor och knarrar och skeidar¹

- skaldens lovdikt växer.

Den mäktige jarlen begynte

att kringgärda riket med sköldar;

rundt Norges klippiga kuster

mångt spjut försvarade landet.

Håkon jarl begav sig genast söderut till Möre för att spana och samla folk, under det att Erik jarl sammandrog hären och förde den söderut.

¹ Snäckor, knarrar och skeidar äro benämningar pä olika slags fartyg.

Kap. 38. Jomsvikingarnas tåg till Norge.

Jomsvikingarna foro med sitt folk till Limfjorden, seglade därifrån ut på havet och kommo med sextio skepp till Agder. Därifrån styrde de genast med sin flotta norrut till Rogaland. De började att härja, så snart de kommo till Håkon Jarls rike, och foro så norrut längs kusten alltjämt härjande.

Geirmund hette en man, som seglade med en snabbseglande skuta och hade några få män med sig. Han kom fram till Möre och träffade Håkon jarl, steg fram till bordet framför jarlen och underrättade honom, att en fientlig här hade kommit från Danmark och nu befann sig söderut i landet. Jarlen frågade honom, om han var fullt säker på detta. Geirmund räckte då upp sin ena arm, på vilken handen var avhuggen, och sade, att det väl vore ett kännetecken, att en fientlig här var i landet. Sedan förfrågade jarlen sig noga om denna här. Geirmund sade, att det var jomsvikingarna som voro där, och att de hade dräpt många människor och plundrat vida omkring. »De fara hastigt och våldsamt fram», sade han, »jag tror icke, att det dröjer länge, förrän de hinna hit».

Jarlen rodde nu genom alla fjordarna, in längs den ena stranden och ut längs den andra, for dag och natt och hade spejare landvägen över Eid¹, både söderut i Firdafylke och norrut, där Erik ryckte fram med hären. Därom heter det i »Eriksdråpa»:

Den stridsbeprövade fursten

drev skeppen ut på havet;

sin drakes högburna huvud

mot Sigvalde jarl han reste.

Mångt årblad häftigt skälvde

vid männens rodd, men krigarn,

som klyvde vattnet med åran,

ej darrade fegt för döden.

Erik jarl drog söderut -med hären det snabbaste han kunde.

¹ Jfr Harald hårfagres h. kap. 12 not 2.

Kap. 39. Om jomsvikingarna.

Sigvalde jarl styrde med sin flotta norrut förbi Stad¹ och lade först till vid Heröarna. När vikingarna träffade på landets innebyggare, så sade dessa aldrig sanningen om vad jarlarna hade för sig. Vikingarna härjade, var de foro fram. De lade till vid ön Hod², gingo i land där och härjade; de drevo ned till skeppen både folk och boskap, men dräpte alla vapenföra män. När de gingo tillbaka till skeppen, kom till dem en gammal bonde;

det var Bue och hans flock som han stötte på. Bonden sade: »I faren icke fram som krigare, I driven till stranden kor och kalvar; det vore bättre byte för eder att taga björnen, som nu är kommen nära björnfällan». »Vad säger karlen?» sade de, »kan du säga oss något om Håkon jarl?» Bonden svarade: »Han for i går in i Hjorundarfjord³; jarlen hade bara ett eller två, allrahögst tre skepp och hade icke hört något om eder». Bue och hans män släppte genast allt sitt byte och började springa till skeppen. Bue sade: »Låt oss nu draga nytta av att det är vi som ha fått underrättelsen, så att vi kunna vara närmast till segern!» När de kommo ombord på sina skepp, rodde de genast ut. Sigvalde jarl ropade på dem och frågade, vad som stod på. De svarade, att Håkon jarl befann sig därinne i fjordarna. Då lät jarlen flottan kasta loss och rodde norr om ön Hod och vidare in förbi ön.

¹ Udden Stad (nu Stadtland) i nordliga Firdafylke, nära gränsen till Sunnmöre.

² Nu Hareidland, vid kusten av Sunnmöre.

³ öster om ön Hod.

Kap. 40. Jomsvikingaslaget börjar.

Håkon jarl och hans son Erik jarl lågo i Hallkelsvik¹. Där hade de samlat hela sin här; de hade halvt annat hundrade² skepp. När jarlarna fått veta, att jomsvikingarna hade lagt till vid Hod, rodde de norrut för att söka upp dem, och när de kommo till ett ställe som heter Hjorungavåg³, stötte de båda flottorna på varandra. Man ordnade sig nu på ömse sidor till strid.

Midt i flottan befann sig Sigvalde Jarls baner; midt emot honom lade sig Håkon jarl till anfall. Sigvalde hade tjugo skepp och Håkon sextio. I Håkon Jarls skara voro hövdingarna Thore hjort från Hålogaland och Styrkår från Gimsar. På den ena flygeln lågo Bue den digre och hans broder Sigurd med tjugo skepp; midt emot honom lade sig jarlen Erik Håkonsson till angrepp med sextio skepp och med honom dessa hövdingar: Gudbrand den vite från Upplanden och en man från Viken vid namn Thorkel »lera». På den andra flygeln lade sig Vagn Åkesson med tjugo skepp och midt emot honom Sven Håkonsson med sextio skepp och med honom Skegge från Upphaug på Yrjar och Ragnvald från Ärvik på Stad. Så heter det i »Eriksdråpa»:

Danernas smäckra snäckor

skredo på svallande havet

till strid mot den tappre fursten -

lång var vägen längs kusten.

Jarlen ödde de flesta

och fällde de guldprydda männen;

redlösa skeppen drevo

omkring med högar av fallna.

Eyvind säger också i »Håleygjatal»:

Mycket litet till glädje var denna morgon för männen mötet, då jarlarna läto sin flotta

storma fram mot danernas skara. Krigaren förde med kraft från söder sina skepp mot deras här.

Sedan läto de flottorna drabba samman, och en mycket blodig kamp begynte. Många föllo på båda sidor, och likväl de flesta på Håkons, ty jomsvikingarna kämpade både tappert och djärvt och skarpt och sköto tvärs igenom sköldarna. Så häftigt regnade spjuten över Håkon jarl, att hans brynja blev alldeles sliten och oduglig, så att han kastade den av sig. Detta omtalar Tind Hallkelsson⁴:

Den klädnad som ringprydda kvinnan

fordom sytt åt sin make

blev sliten i stycken i striden -

larmet av vapen växte.

Den sköldbetäckte krigarn

i kampens heta vimmel

slet av sig den bräckta brynjan -

många skepp han förödde.

Den stålringvävda brynjan

blåste i stycken för jarlen

i vilda vapenstormen.

Krigarn bär märken av striden.

¹ Söder om ön Hod.

² Dvs. etthundraåttio; jfr Harald hårfagres h. kap. 15 not 1.

³ Hjorungavåg, platsen för det namnkunniga Jomsvikingaslaget, är det nuvarande Liavaag innanför nordöstra spetsen av Hareidland (det forna Hod).

⁴ Tind Hallkelsson, isländsk skald, vars levnad infallit i senare hälften av 900-talet. Tind uppgives ha härstammat från Brage den gamle (se Ynglingaättens h. kap. 5 not 11). Av hans dikter äro, utom ett par tillfällighetsversar, bevarade endast några brottstycken av en dråpa om Håkon jarl, författad troligen kort efter Jomsvikingaslaget.

Kap. 41. Sigvalde Jarls flykt.

Erik jarl, Torkel lera och Sven Buesson

Jomsvikingarnas skepp voro störst och hade den högsta bordläggningen, men från båda sidor gick man mycket tappert till anfall. Vagn Åkesson lade så hårdt fram emot Sven Håkonssons skepp, att denne vek tillbaka och var nära att fly. Då styrde Erik jarl dit och fram i stridslinjen emot Vagn. Vagn vek tillbaka, så att skeppen kommo att ligga, såsom de hade legat förut. Erik vände nu tillbaka till sin flock, men då hade hans män börjat vika, och Bue hade kapat tågen som bundo skeppen samman¹ och tänkte att förfölja de flyende. Då lade Erik jarl sig sida om sida med Bues skepp; det kom till ett häftigt handgemäng, och nu lade sig ytterligare två eller tre av Eriks skepp emot Bues ensamt. Då inträffade ett häftigt oväder med en så våldsam hagelskur, att ett hagelkorn vägde en öre². Sigvalde högg av tågen och ville fly. Vagn Åkesson ropade till honom och bad, att han skulle stanna, men Sigvalde jarl aktade icke på vad han sade. Då kastade Vagn ett spjut efter honom och träffade den som satt vid rodret³. Sigvalde rodde bort med trettiofem skepp, men tjugofem lågo kvar.

Håkon jarl lade nu sitt skepp på den andra sidan om Bues, och för Bues män blev det då kort emellan huggen. Vigfus Vigaglumsson tog upp en spetsig ambolt, som låg på däcket och som någon förut hade begagnat för att nita fast parerplåten på sitt svärd. Vigfus var en mycket stark man; han tog ämbolten med båda händerna och slungade den så häftigt i huvudet på Åslak »holmskalle»⁴, att spetsen trängde in i hjärnan. Vapen hade icke förut bitit på Åslak, som hade huggit omkring sig åt båda sidor; han var fosterson till Bue och »stamboe»⁵. En annan av Bues män var Håvard den huggande; han var ofantligt stark och mycket tapper. Under denna kamp äntrade Eriks män Bues skepp och gingo akterut till »lyftingen»⁶ mot Bue. Thorsten »medellång» högg till Bue tvärs över näsan, så att nässkyddet på hans hjälm brast i sönder; det blev ett svårt sår. Men Bue högg Thorsten i sidan, så att han blev skuren tvärs av vid midjan. Därefter tog Bue upp två kistor fulla av guld och ropade högt: »Över bord, alla Bues män!» Bue kastade sig så över bord med kistorna, och många av hans män följde honom, men några föllo ombord på skeppet, ty det tjänade till intet att bedja om nåd. Bues skepp blev avröjt från stäv till stäv och sedan på samma sätt det ena skeppet efter det andra.

Därefter lade Erik jarl emot Vagns skepp; de gjorde ett tappert motstånd, men till slut blev deras skepp avröjt, och Vagn jämte trettio av hans män blevo tagna tillfånga och förda upp i land. Då gick Thorkel »lera» fram och sade: »Du lovade att dräpa mig, Vagn, men nu ser det mera ut till att jag skall dräpa dig». Vagn och hans män sutto alla på en timmerstock. Thorkel hade en stor yxa i handen; han högg till den som satt ytterst på stocken. Vagn och hans män voro bundna på det sättet, att ett rep var lagt om benen på dem alla, men deras händer voro fria. Då sade en av dem: »Jag har här ett spänne i handen, och jag skall sticka nålen i jorden, om jag känner något, sedan huvudet är av mig». Huvudet blev hugget av honom, och spännet föll ur handen på honom.

Där satt en vacker man med stort hår; han strök håret fram över huvudet, sträckte fram halsen och sade: »Bloda inte ner mitt hår!» En man tog håret i sin hand och höll det fast. Thorkel svängde yxan; men vikingen ryckte häftigt till med uvudet, och den som höll i håret släppte efter, yxan träffade honom på båda armarna och högg dem av, så att yxan föll ned och blev stående i marken. Då kom Erik jarl dit och frågade: »Vem är den vackre mannen?» »Sigurd kallar man mig», sade han, »och jag påstås vara Bues son; ännu äro icke alla jomsvikingarna döda». Erik sade:

»Du måtte i sanning vara en son till Bue. Vill du ha nåd?» »Det beror på, vem som erbjuder den», svarade Sigurd. »Den erbjuder den, som har makt därtill, Erik jarl». »Då vill jag», sade han, och han blev nu löst från repet. Då sade Thorkel »lera»; »Om du vill giva alla dessa män fred, då skall likväl aldrig Vagn Åkesson komma härifrån med livet» Han sprang fram med lyftad yxa, men vikingen Skarde kastade sig omkull i repet och föll framför fötterna på Thorkel, och Thorkel föll raklång över honom. Då grep Vagn yxan, svängde den och högg Thorkel banehugg. Jarlen sade: »Vill du ha nåd?» »Det vill jag», svarade han, »om vi få alla». »Lös dem ur repet», sade jarlen, och så skedde det. Aderton voro dräpta, men tolv fingo nåd.

¹ Vid strid lades skeppen tätt intill varandra i linje och bundos samman för att ej förlora ordningen.

² »Öre» är åttondedelen av en mark, som motsvarar ungefär ett halvt gammalt svenskt skålpund.

³ Rodret på vikingatidens fartyg utgjordes av en bred åra, fäst på högra sidan i aktern av fartyget.

⁴ Tillnamnet betyder: »skallen från Holm (dvs. från Bornholm)».

⁵ Se Harald hårfagres h. kap. 9 not 1.

⁶ »Lyftingen» var ett över det övriga däcket höjt halvdäck i aktern av skeppet. Här hade befälhavaren sin plats.

Kap. 42. Gissur från Valdres dräpes.

Håkon jarl satt jämte många andra män på en trädstam. Då klang en bågsträng på Bues skepp, och en pil kom flygande och träffade en länder-man vid namn Gissur; han satt närmast jarlen och ar mycket präktigt klädd.. Männen gingo då ut på skeppet och funno där Håvard den huggande; an låg på knä vid relingen, ty fötterna voro huggna av honom, och hade en båge i handen. När de kommo ut på skeppet, frågade Håvard: »Vem var det som föll från trädstammen?» De svarade, att han hette Gissur. »Då var lyckan mig icke så god, som jag hade önskat», sade han. »Olyckan var tillräckligt stor», sade de, »och icke skall du ställa till flera», och därmed dräpte de honom. Därefter undersöktes de fallna, och bytet bars samman till delning. »Tjugofem av jomsvikingarnas skepp hade blivit avröjda. Så säger Tind:

Korparnas mättare¹ kraftigt

lät vapnens eggar gräva

sin väg i blodiga såren -

skarpa beto svärden.

Den sköldbetäckte krigarn

av vikingarnas långskepp

förödde fem och tjugo;

ej farolöst var det för hären².

Därefter hemförlovade de denna här, och Håkon jarl for till Tråndheim. Han var mycket missnöjd med att Erik hade givit Vagn Åkesson fred. Det berättas, att Håkon jarl i denna strid skall ha offrat sin son Erling för att få seger, och att det var efter detta som ovädret kom och manfallet började bliva störst på jomsvikingarnas sida. Erik jarl for till Upplanden och vidare österut till sitt rike, och Vagn Åkesson följde med honom. Sedan gifte Erik Vagn med Thorkel »leras» dotter Ingeborg, gav honom ett godt långskepp med fullständig utrustning och skaffade honom även manskap; de skildes som de bästa vänner. Vagn for hem söderut till Danmark. Han blev sedan en namnkunnig man, och många stormän härstamma från honom.

¹ »Korparnas mättare» är krigaren, här Håkon jarl.

² Dvs. för Håkons egen här.

Kap. 43. Harald grenskes död.

Harald grenske var konung på Vestfold, såsom förut är omtalat¹. Han blev gift med Asta, dotter till Gudbrand »kula». En sommar, då Harald grenske for på härnadståg i österväg för att förvärva sig rikedomar, kom han till Svithiod. Då var Olav den svenske konung där; han var son till konung Erik segersäll och Sigrid, dotter till Skoglar-Toste².

Sigrid var nu änka och ägde många och stora gårdar i Svithiod. När hon fick veta, att hennes fosterbroder Harald grenske hade stigit i land icke långt därifrån, sände hon bud till honom och bjöd honom till gäst. Han var icke sen att anträda färden och for dit med ett stort följe. Där var god välfägnad; konungen och drottningen sutto i högsätet och drucko med varandra om kvällen, och det skänktes flitigt i åt alla hans män. Om kvällen, då konungen gick till vila, fick han en säng med bonad av pell³ och bäddad med dyrbara sängkläder; i detta sovrum voro endast få män. Men när konungen hade klädt av sig och stigit i sängen, kom drottningen in till honom, skänkte själv i åt honom, uppmanade honom ivrigt att dricka och var mycket vänlig mot honom. Konungen var mycket drucken och hon likaså. Så småningom somnade han, och hon gick också till sängs. Sigrid var en mycket klok kvinna och hade förmågan att förutse många ting.

Om morgonen därefter fortsattes gästabudet, och det skänktes åter flitigt i. Det gick där, såsom det vanligen händer, när folk tagit för mycket till bästa, att de flesta dagen efter äro försiktiga med att dricka. Men drottningen var glad, och hon och Harald talade samman. Hon sade, att hon ansåg sina egendomar och det rike som hon hade i Svithiod icke mindre värda än hans konungadöme och ägor i Norge. Vid detta tal blev konungen förstämd och fann föga nöje i alltsamman; han gjorde sig i ordning och for därifrån vid dåligt lynne, men drottningen var mycket glad och ledsagade honom ut med stora skänker.

Om hösten for Harald tillbaka till Norge; han satt hemma över vintern och var tämligen dyster i hågen. Sommaren därefter drog han åter med sin flotta i österväg; han tog vägen till Svithiod och sände bud till drottning Sigrid, att han ville träffa henne. Hon red ned till honom, och de talades vid. Han väckte genast den saken på tal, om Sigrid ville gifta sig med honom. Hon svarade, att det var dåraktigt tal av honom, och att han var så väl gift, att det var ett fullgodt äktenskap för honom. Harald genmälte, att Asta var en god och duglig kvinna, »men icke är hon jämbördig med mig», sade han. Sigrid sade: »Det kan vara, att du är mera storättad än hon; men det skulle jag tro, att hon bär nu på bådas eder lycka»⁴. Föga flera ord växlade de, innan drottningen red bort.

Konung Harald var mycket sorgsen. Han gjorde sig i ordning att fara upp i landet för att ännu en gång uppsöka drottning Sigrid. Många av hans män avrådde honom därifrån, men han for likväl med ett stort följe och kom till drottningens gård. Samma kväll kom där en annan konung, som hette Vissavald⁵ och var från Gårdarike; han kom för att fria till henne. Det anvisades platser åt konungarna och alla deras män i en stor och gammal stuga; gammal var också hela dess inredning, men öl saknades icke, och det var så starkt, att alla blevo döddruckna och både de inre och de yttre vakterna somnade Om natten lät drottning Sigrid överfalla dem med eld och vapen. Stugan brann ned och de som voro därinne blevo innebrända, men de som lyckades komma ut blevo dräpta. Sigrid sade, att så skulle hon vänja småkonungarna av med att komma från andra länder och fria till henne. Efter denna händelse fick hon namnet Sigrid storråda.

¹ Se ovan kap. 15.

² Jfr Harald gråfälls historia kap. 11.

³ Pell var i forntiden namnet pä ett slags dyrbart tyg.

⁴ Åsta var vid denna tid havande med hennes och Haralds son, den blivande konung Olav den helige. Jfr kap. 44 nedan.

⁵ Ryska Wsewolod.

Kap. 44. Konung Olavs födelse.

Detta hände vintern efter det jomsvikingaslaget i Hjorungavåg hade stått. Då Harald gick i land, hade Hrane stannat kvar vid skeppen som anförare för de män som lämnats kvar. Då de fingo veta, att Harald blivit tagen av daga, foro de därifrån så skyndsamt som möjligt, vände tillbaka till Norge och omtalade dessa händelser. Hrane uppsökte Åsta, underrättade henne om vad som hade händt på deras färd och omtalade också, i vilket ärende Harald hade farit till Sigrid storråda. Så snart Åsta hade fått dessa underrättelser, for hon genast till sin fader på Upplanden. Han tog vänligt emot henne; men båda voro de mycket uppbragta över Haralds förehavanden i Svithiod och över att Harald hade haft i sinnet att övergiva henne. Åsta Gudbrandsdotter födde på sommaren en son; denne gosse fick, då han vattenöstes, namnet Olav. Hrane vattenöste honom. Gossen blev till en början uppfostrad där hos Gudbrand och sin moder Åsta.

Kap. 45. Om Håkon jarl.

Håkon jarl härskade i Norge överallt längs havet och hade styrelsen över sexton fylken. Men sedan Harald den hårfagre hade bestämt, att det skulle vara en jarl i varje fylke¹, blev denna ordning länge bestående. Håkon jarl hade sexton jarlar under sig. Så heter det i »Vellekla»²:

Var hör man väl i världen,

att någon odalbonde³

styr sexton jarlars riken?

Den saken är tänkvärd i sanning.

Den givmilde furstens bragder

i svärdens lek på havet⁴

bäres på ryktets vingar

till alla jordens kanter.

Så länge Håkon jarl härskade i Norge, var det god årsväxt i landet och god fred bland bönderna. Jarlen var älskad av bönderna under längsta tiden av sin levnad. Men då han blev äldre, hände det ofta, att han var osedlig i umgänget med kvinnor;

det gick så långt, att jarlen lät taga mäktiga mäns döttrar och föra dem hem till sig, låg hos dem en vecka eller två och sedan sände dem hem. Härigenom ådrog han sig mycken ovilja bland kvinnornas fränder, och bönderna började knorra, såsom trönderna bruka, när det är något som är dem emot.

¹ Jämför Harald hårfagres historia kap. 6.

² Se kap. 6 not 5.

³ Håkon jarl, som ej var konung, betecknas här för motsättningens skull som blott en odalbonde.

⁴ Detta syftar särskilt på jomsvikingaslaget.

Kap. 46. Thore »klakkas» färd.

Håkon jarl fick höra ett rykte, att det fanns en man västanför havet, som kallade sig Åle¹ och som man där höll för att vara en konung. Jarlen misstänkte på grund av någras berättelser, att det kunde vara någon av den norska konungaätten. Det förtäljdes honom, att Åle sade sig härstamma från Gårdarike, men jarlen hade hört, att Tryggve Olavsson hade haft en son, som hade farit österut till Gårdarike och där blivit uppfostrad hos konung Valdemar, och att denne hette Olav. Jarlen hade också förhört sig mycket om denne man och misstänkte, att han var densamme som nu kommit dit ut till västerlanden.

Det var en man som hette Thore »klakka»², en god vän till Håkon jarl; han låg långa tider på vikingafärder, men stundom var han på handels-resor, och han kände till förhållandena vida omkring. Denne man sände Håkon jarl västerut över havet; han bad honom göra en handelsresa till Dublin, såsom många på den tiden brukade, och efterspana, vad denne Åle var för en man. Men om han med säkerhet finge veta, att det var Olav Tryggvesson eller någon annan av den norska konungaätten, skulle han med svek bringa honom om livet, om han kunde.

¹ Åle är samma namn som det tidigare använda Ole (kap. 31 f.).

² Tillnamnet är av oviss betydelse.

Kap. 47. Olav Tryggvesson kommer till Norge.

Thore for västerut till Dublin på Irland och fick veta, att Åle var där; han uppehöll sig hos sin svåger Olav »kvaran»¹. Thore lyckades ställa det så, att han fick tala med Åle; Thore var en vältalig man. När de hade talat mycket länge, började Å1e att fråga om Norge, först om konungarna i Upplanden, vilka av dem som nu voro i livet och vilka riken de hade; vidare frågade han efter Håkon jarl, hur han var omtyckt i landet. Thore svarade: »Jarlen är en så mäktig man, att ingen vågar säga annat än det han vill, men orsaken därtill är den, att det nu icke finnes någon annan att taga sin tillflykt till. Men för att säga dig sanningen, så känner jag sinnelaget hos många framstående män och likaså hos allmogen och vet, att de skulle ivrigt önska och med största glädje se, att någon konung av Harald den hårfagres ätt komme till Norge. Vi se emellertid nu ingen utsikt därtill och detta mest därför, att det har visat sig, att det icke lönar sig att kämpa emot Håkon jarl.

När de flera gånger hade talat om detta, yppade Olav sitt verkliga namn och sin härstamning f'ör Thore och sporde honom till råds, om han trodde, att bönderna skulle vilja taga honom till konung, om han begåve sig hem till Norge. Thore uppmanade honom ivrigt till att fara och prisade mycket honom och hans duglighet. Olav började då häftigt längta att få fara till sitt arvrike. Han seglade österut med fem skepp och kom först till Suderöarna. Thore följde honom på färden. Därefter seglade han till Orknöarna. Jarlen Sigurd Hlodvesson låg vid detta tillfälle i Åsmundarvåg på Ragnvaldsö² med ett långskepp och ämnade just fara över till Katanes³. O1av kom seglande med sitt folk västerifrån till öarna och lade i hamn där, ty Pettlandsfjorden⁴ var icke farbar. Då konungen fick veta, att jarlen låg där, lät han kalla honom till sig för att tala med honom. Men när jarlen kom för att tala med konungen, hade de icke talat samman länge, förrän konungen befallde jarlen och hela hans folk att låta döpa sig, i annat fall skulle han dö genast på stället; konungen hotade att fara med eld och brand över öarna och ödelägga landet, om folket icke lät kristna sig. I det läge som jarlen nu befann sig valde han att taga dopet; han blev då döpt och allt det folk som var med honom. Sedan svor jarlen konungen trohetsed och blev hans man; han lämnade honom såsom gisslan sin son, som hette Hvelp⁵ eller Hunde, och honom förde Olav med sig till Norge.

Därefter seglade Olav österut ut på havet och kom från havet in till ön Moster. Där satte han först foten i land i Norge och lät där läsa en mässa i ett tält. Senare byggdes på detta ställe en kyrka.

Thore »klakka» sade till konungen, att det enda rådliga var att icke yppa, vem han var, och icke låta minsta underrättelse gå sig i förväg, utan fara så raskt han kunde mot jarlen och överrumpla honom. Konung Olav gjorde så; han for norrut natt och dag, allt efter som det gavs vind, och lät icke folket i landet få reda på, vem som seglade där. När han kom norrut till Agdanes⁶, fick han höra, att Håkon jarl var där inne i fjorden, och att han var oenig med bönderna. Men när Thore hörde detta, var det något helt annat än han hade väntat, ty efter jomsvikingaslaget voro alla män i Norge mycket vänligt stämda mot Håkon jarl för den segers skull, som han hade vunnit och varigenom han hade frälsat hela landet från ofred. Men nu hände det sig så illa, att en stor hövding hade kommit i landet, just då bönderna lågo i delo med jarlen.

¹ Jämför ovan kap. 32.

² Ragnvaldsö är den nuvarande South-Ronaldsey. Åsmundarvåg (nu Osmondwall) är emellertid icke beläget på denna ö, utan pä Håö (nu Hoy).

³ Katanes, nu Caithness, den nordostliga spetsen av Skottland.

⁴ Pettlandsfjorden, nu Pentlandfirth, är sundet mellan Caithness och Orknöarna.

⁵ Hvelp betyder valp.

⁶ Vid inloppet till Trondhjemsfjorden.

Kap. 48. Håkon jarls flykt.

Håkon jarl var på gästning på Medalhus i Gau-lardalen, men hans skepp lågo ute vid Viggja. Orm »lyrgja»¹ hette en man, en mäktig bonde, som bodde på Bynes. Han var gift med en kvinna vid namn Gudrun, dotter till Bergthor från Lundar; hon var en mycket vacker kvinna och kallades Lundasol². Jarlen sände sina trälar till Orm med det uppdraget att föra Orms hustru Gudrun till jarlen. Trälarna framförde sitt ärende. Orm bad dem vänta till aftonvarden, men innan trälarna hade ätit, hade där till Orm från bygden kommit många män, som han hade sändt bud efter. Orm förklarade nu, att Gudrun på inga villkor skulle få fara med trälarna. Gudrun bad trälarna säga jarlen, att hon icke skulle komma till honom, med mindre han sände Thora från Rimul efter henne; denna var en mäktig husfru och en av jarlens frillor. Trälarna svarade, att de nog skulle komma igen, och att bonden och hans hustru inom kort skulle få ångra detta; de utforo i häftiga hotelser och foro sedan därifrån.

Orm sände nu ut budkavle åt alla håll i bygden och lät den uppmaningen följa med budkavlen, att alla skulle fara väpnade emot Håkon jarl och dräpa honom. Han sände också bud till Hall-dor på Skerdingsstedja, och denne lät genast budkavle utgå. Någon tid förut hade jarlen bortfört hustrun till en man, som hette Brynjolv; denna gärning hade väckt mycken ovilja, och det var redan då nära, att en här hade samlat sig emot honom. Vid budkavlens maning bröt nu en stor skara bönder upp och drog emot Medalhus. Jarlen fick nys därom och for med sitt folk från gården till en djup dal, som sedan dess bär namnet Jarlsdalen, och gömde sig där.

Dagen därpå hade jarlen kunskapare ute för att följa bondehärens rörelser. Bönderna besatte alla vägar och trodde snarast, att jarlen hade farit till sina skepp, men befälet över dessa hade då hans son Erlend, en mycket lovande ung man. Då natten kom, sände jarlen sina män ifrån sig och bad dem fara skogsvägarna ut till Orkadalen. »Ingen skall göra eder något ondt», sade han, »om jag icke är i närheten. Sänden bud till Erlend, att han far ut längs fjorden, så träffas vi på Möre. Jag skall nog kunna gömma mig för bönderna.

Därefter bröt jarlen upp tillsamman med en av sina trälar vid namn Kark³. Det låg is på Gaulälven; jarlen sänkte där sin häst och lämnade sin kappa efter sig på platsen. Därefter gömde de sig i en klipphåla, som sedan dess kallas Jarlshålan. Där föllo de båda i sömn. Kark vaknade om en stund och sade, att han hade haft en dröm: en svart man med styggt utseende hade gått förbi hålan, och Kark hade trott, att han skulle gå in, men mannen hade endast sagt honom, att Ulle var död. »Då har Erlend troligen blivit dräpt», sade jarlen. Thormod »kark» somnade igen och jämrade sig i sömnen; och när han vaknade, sade han, att han åter hade haft en dröm: han såg samme man komma tillbaka, och denne bad honom nu säga jarlen, att alla sund voro stängda. Kark omtalade drömmen för jarlen, och denne anade, att detta måtte varsla om att han icke hade långt kvar att leva.

Håkon stod nu upp, och de gingo till gården Rimul. Jarlen sände Kark till Thora och bad henne komma till sig i hemlighet; hon gjorde så och tog vänligt emot jarlen. Jarlen bad, att hon skulle hålla honom dold några dygn, till dess bönderna åter gingo var och en till sitt. »Här kommer man att leta efter dig i min gård», sade hon, »både ute och inne, ty många äro de som veta, att jag gärna vill hjälpa dig så mycket jag förmår. Det finnes bara ett enda ställe i min gård, där jag icke skulle komma på den tanken att söka efter en sådan man: det är en svinstia». De gingo dit och jarlen sade: »Här skola vi nu inrätta oss, nu gäller det först och främst att rädda livet». Trälen grävde en stor grop och bar bort jorden; sedan täckte han över hålan med trästockar. Thora omtalade för jarlen, att Olav Tryggvesson hade kommit in i fjorden och hade dräpt hans son Erlend. Därefter steg jarlen ned i gropen tillsamman med Kark, och Thora täckte den med trästockarna, sopade jord och spillning över det hela och drev svinen däröver. Svinstian var inredd invid en stor sten.

¹ Tillnamn av oviss betydelse; möjligen: »den lurvige».

² Dvs. solen pä Lundar.

³ Kark är, såsom framgår av det följande, egentligen trälens tillnamn; dess betydelse är oviss.

Kap. 49. Erlends död.

Olav Tryggvesson styrde in i fjorden med fem långskepp. Där rodde Håkon Jarls son Erlend emot honom med tre skepp; men då skeppen närmade sig varandra, anade Erlend och hans män, att där var strid att vänta, och vände sig mot land. När Olav såg långskeppen ro emot sig ut efter fjorden, trodde han, att det var Håkon jarl som for där, och befallde sina män att ro efter dem av alla krafter. Erlend och hans män hade kommit nästan ända in till land, då de rodde på grund; de sprungo genast över bord och sökte uppnå stranden. Då kommo Olavs skepp fram. Olav fick se en ovanligt vacker man som simmade där; han grep roderstången och kastade den efter mannen, och slaget träffade jarlens son Erlend i huvudet, så att huvudskålen spräcktes och hjärnan blottades. Där miste då Erlend sitt liv. Olav och hans följeslagare dräpte där många män, men några räddade sig genom flykten, och några togo de tillfånga och gåvo nåd och utfrågade. Olav fick då veta, att bönderna hade fördrivit Håkon jarl, att han befann sig på flykt för dem, och att hela hans här var skingrad.

Därefter kommo bönderna och uppsökte Olav, och där blev stor glädje på ömse sidor, och de slöto genast förbund med varandra. Bönderna togo honom till konung över sig, och de fattade alla gemensamt det beslutet att söka efter Håkon jarl, De drogo upp i Gaulardalen, och det tycktes dem sannolikast, att jarlen uppehöll sig på Rimul, om han var på någon av gårdarna, eftersom Thora var hans käraste vän där i dalen. De foro dit och letade efter jarlen ute och inne, men funno honom icke. Då höll Olav husting¹ ute på gården; han stod på den stora stenen som låg vid svinstian. Olav talade och sade bland annat, att han skulle med både pänningar och hedersbetygelser löna den man, som bleve Håkon jarl till skada. Detta tal hörde jarlen och Kark. De hade ljus hos sig. Jarlen sade: »Varför är du så blek, men stundom svart som jorden? Du vill väl inte svika mig?» »Ingalunda», sade Kark. »Vi blevo födda samma natt», sade jarlen, »kort torde det också bliva mellan min dödsstund och din».

När det kvällades, for konung Olav bort. Då natten kom, höll jarlen sig vaken, men Kark föll i sömn och jämrade sig i sömnen. Jarlen väckte honom och frågade, vad han hade drömt. Han svarade: »Jag var nyss på Hlader, och Olav Tryggvesson lade en guldring om halsen på mig». Jarlen svarade: »Det betyder, att Olav skall låta lägga en blodröd ring om din hals, om du träffar honom. Tag dig till vara därför, men av mig skall du röna endast godt såsom förr, så svik mig icke!» Sedan höllo de sig vakna båda, såsom om den ene vakade över den andre. Vid daggryningen somnade dock jarlen och blev snart orolig i sömnen, och denna oro ökades så, att jarlen drog hälarna och nacken in under sig, som om han ville resa sig upp, och jämrade sig högt och fasansfullt. Kark blev rädd och förfärad, grep en stor kniv ur sitt bälte och genomborrade därmed jarlens strupe. Det blev Håkon Jarls bane. Därefter skar Kark huvudet av jarlen, sprang därifrån och kom dagen därpå till Hlader och överlämnade jarlens huvud åt konung Olav; han omtalade också allt vad som händt under hans och Håkons färder, såsom nu är skrivet, Därpå lät konung Olav leda honom bort och hugga huvudet av honom.

¹ Husting kallades en rådplägning (ett »ting») som en furste höll med sina män (sin hird eller sitt husfolk).

Kap. 50. Håkon Jarls huvud stenas.

Konung Olav och en mängd bönder med honom foro ut till Nidarholm och hade med sig Håkon Jarls och Karks huvud. På denna holme plägade man dräpa tjuvar och illgärningsmän. Där stod en galge, och dit lät Olav bära Håkon Jarls och Karks huvud. Hela skaran gick därpå fram och ropade högt och kastade stenar på dem och sade, att där skulle nidingen ha sällskap med andra nidingar. Sedan sände de folk upp i Gaulardalen, togo där bålen och släpade den bort och brände den.

Den fiendskap, som trönderna hyste mot Håkon jarl, växte nu till sådan styrka, att ingen kallade honom för annat än den onde jarlen, och detta namn behöll han lång tid därefter. Men det kan med sanning sägas om Håkon jarl, att han hade många egenskaper som gjorde honom skickad till hövding: hög börd, klokhet och skicklighet i att bruka sin makt, tapperhet i strid och därtill lycka till att vinna seger och dräpa sina fiender. Så säger Thor-leiv Raudfeldsson¹:

Håkon! Jag vet, att ingen

jarl under himlens fäste

i storhet med dig kan tävla;

ditt rykte har vuxit i striden.

Nio furstar du offrat

åt Oden - korpen sig gladde -,

därför mäktig du härskar

i Norges vida rike.

Håkon jarl var en mycket givmild man. Det var en stor olycka för en slik hövding, att han skulle få en sådan död. Men att detta skedde, därtill var orsaken förnämligast den, att nu var den tid kommen, då avgudadyrkan och avgudadyrkarna skulle fördömas och den heliga tron och rätta seder träda i deras ställe.

¹ Thorleiv Raudfeldsson med tillnamnet »jarisskald» levde i senare hälften av 900-talet. Han besökte flera gånger Norge och slöt sig därunder till en början till Håkon jarl, till vilken han emellertid senare kom i fientligt förhållande, så att han efter hemkomsten till Island blev dräpt av en av denne legd lönnmördare. Av Thorleivs dikter äro bevarade endast obetydliga rester dels av en hyllningsdikt till Håkon (här anförd), dels av en nidvisa om samme man, »Jarlsnid» eller »Håkonsvisor»,

Kap. 51. Olav Tryggvesson tager emot konungadömet i Norge.

Olav Tryggvesson blev på allmänt ting i Trånd-heim tagen till konung över hela landet, såsom Harald den hårfagre förut hade varit. Allmogen kom tillsamman i stort antal och ville icke höra talas om något annat, än att Olav Tryggvesson skulle vara konung. Olav for därefter omkring i hela landet och lade det under sig. Alla män i Norge blevo honom lydskyldiga, och även de hövdingar i Upplanden och Viken, som förut hade innehaft sitt land såsom förläning av den danske konungen¹, blevo nu konung Olavs män och togo landet som län av honom. På detta sätt for han omkring i landet den första vintern och sommaren därefter. Jarlen Erik Håkonsson och hans broder Sven och andra deras fränder flydde ur landet och begåvo sig österut till konung Olav den svenske i Svearike och blevo väl mottagna där. Så säger Thord Kolbeinsson²:

Ulvens mättare³! Länge

det dröjde ej, innan Håkon

blev dräpt av den svekfulle trälen -

ostadig är lyckan i sanning!

Jag vet, att Tryggves ättling⁴

kom seglande från västern

med härsmakt till det rike

som jarlen⁵ i strid hade vunnit.

Större planer välvdes

av Erik mot guldutdelarn⁶,

än då blev sport bland männen;

slikt var av honom att vänta.

Vredgad jarlen sökte

råd hos Svithiods konung.

Tröndernas trotsiga sinne

ej någon kunde tämja.

¹ Jämför ovan kap. 15.

² Citatet är hämtat ur »Belgskakadråpa» (se kap. 36 not 1).

³ »Ulvens mättare» är krigaren (här Erik jarl, till vilken dikten är riktad).

⁴ Tryggves ättling, dvs. Olav Tryggvesson.

⁵ Hakon jarl.

⁶ »Guldutdelarn»: den frikostige fursten, dvs. Olav Tryggvesson.

Kap. 52. Lodens giftermål.

Loden hette en rik och högättad man från Viken. Han var ofta på handelsresor, men stundom på härnadståg. Det hände en sommar, att Loden befann sig på en handelsresa till östersjöländerna;

han ägde ensam hela skeppet och hade många varor ombord. Han seglade till Estland och var på marknad där under sommaren. Medan marknaden pågick, fördes dit många slags varor, och där voro också många trälar till salu. Där fick Loden se en kvinna, som hade blivit såld som trälinna. När han betraktade henne närmare, såg han, att det var Astrid Eriksdotter, som hade varit gift med konung Tryggve. Men hon var nu mycket olik mot vad hon varit, då han förr hade sett henne; hon var nu blek och avtärd och illa klädd. Han gick fram till henne och frågade, huru det stod till med henne. Hon svarade: »Det är tungt att tala därom; jag har blivit såld som trälinna och förd hit för att säljas igen». Därpå gåvo de sig tillkänna för varandra, och Astrid visste godt besked om honom; hon bad, att han skulle köpa henne och föra henne hem till hennes fränder. »Jag skall ställa dig ett villkor för det», svarade han, »jag skall föra dig till Norge, om du vill gifta dig med mig». Och eftersom Astrid var stadd i nöd och hon dessutom visste, att Loden var en högättad, tapper och rik man, samtyckte hon härtill för att bliva friköpt. Därefter köpte Loden Astrid och förde henne med sig till Norge och tog henne med frändernas samtycke till hustru. Deras barn voro Thorkel »näsa», Ingrid och Ingegerd.

Astrids döttrar med konung Tryggve voro Ingeborg och Astrid. Erik »bjodaskalles»¹ söner voro Sigurd »karlshuvud», Jostein och Thorkel den praktälskande; de voro alla framstående och rika män och hade gårdar österut i landet. Två bröder bodde österut i Viken; den ene hette Thorgeir, den andre Hyrning. Dessa fingo Astrids och Lodens döttrar till äkta.

¹ Erik »bjodaskalle» var Astrids fader (jfr kap. l ovan).

Kap. 53. Konung Olav kristnar Viken.

Då den danske konungen Harald Gormsson hade antagit kristendomen, sände han bud över hela sitt rike, att alla skulle låta döpa sig och omvända sig till den rätta tron. Han vakade själv över detta påbud och använde makt och straff, när intet annat hjälpte. Han sände två jarlar till Norge med en stor här för att förkunna kristendomen i Norge. Detta uppdrag utfördes också i Viken, som konung Harald hade makten över, och många av landets innebyggare läto döpa sig. Men efter Haralds död drog hans son Sven tveskägg snart ut på härnadståg både till Saxland och Frisland och till sist till England. Då begynte de, som hade antagit kristendomen i Norge, åter att dyrka sina avgudar, såsom man förut också hade gjort norrut i landet¹.

När Olav Tryggvesson hade blivit konung i Norge, stannade han under sommaren länge i Viken; där kommo till honom många av hans släktingar och många som hade varit goda vänner till hans fader, och han blev där mottagen med den största kärlek. Olav kallade till sig sina morbröder, sin styvfader Loden och sina svågrar Thorgeir och Hyrning för att tala med dem. Han förehöll dem med den största iver, att de skulle tillsamman med honom åtaga sig och sedan med all kraft fullfölja hans plan att förkunna kristendomen i hela riket. Han förklarade, att han skulle genomföra detta, att kristna hela Norge, eller också dö. »Jag skall göra eder alla till stora och mäktiga män», sade han, »ty jag litar mest på eder för släktskapens och andra bands skull, som knyta oss samman». Alla lovade att göra vad han befallde och understödja honom i allt vad han ville, och detsamma lovade de å allas deras vägnar, som ville följa deras råd.

Konung Olav kungjorde då genast för allmogen, att han ville påbjuda kristendomen för alla innebyggare i sitt rike. De som redan förut hade samtyckt därtill, efterkommo nu genast detta påbud; de voro också de mäktigaste av de män som voro närvarande, och alla de andra följde deras exempel. Sålunda blevo då alla döpta österut i Viken. Därefter for konungen norrut i Viken och bjöd alla där att antaga kristendomen. Dem som talade emot straffade han hårdt; somliga dräpte han, några lät han lemlästa, andra åter fördrev han från landet. Det gick då också så, att i hela det rike som hans fader Tryggve förut hade styrt, och likaledes i det som hans frände Harald grenske hade haft, alla gingo in på att antaga kristendomen, såsom Olav påbjöd; och under den sommaren och den nästföljande vintern blev Viken fullständigt kristnat.

¹ Se ovan kap. 16,

Kap. 54. Om hordarna¹.

Tidigt om våren for konung Olav ut i Viken och hade med sig ett stort följe. Han vände sig norrut² till Agder, och överallt där han höll ting med bönderna, påbjöd han, att alla skulle låta döpa sig. De antogo också kristendomen, ty ingen av bönderna vågade att sätta sig upp emot konungen, och folket blev sålunda döpt överallt där han drog fram. På Hordaland funnos emellertid många framstående män, som härstammade från Horda-Kåre³. Denne hade fyra söner: den ene var Thorleiv den vise; den andre var Ogmund, fader till Thorolv den skelögde och farfader till Erling på Sole⁴; den tredje var Thord, fader till hersen Klypp, som dräpte Sigurd Gunnhildsson »sleva»⁵ den fjärde var Olmod, fader till Åskel och farfader till Åslak »Fitja-skalle»⁶. Denna släkt var på den tiden den största och mest framstående i Hordaland. När dessa fränder fingo den oroande underrättelsen, att konungen kom österifrån längs kusten med en stor här och kullkastade de gamla lagarna, och att alla som talade emot blevo straffade och misshandlade, avtalade de ett möte mellan sig, där de skulle rådslå om saken; ty de förstodo, att konungen skulle snart komma till dem. De kommo överens om att de skulle alla träffas manstarka på Gulatinget⁷ och där stämma möte med konung Olav Tryggvesson.

¹ Innevånarna i Hordaland i västra Norge.

² Rättare: västerut.

³ Om Horda-Kåre jämför Harald hårfagres h. kap. 38.

⁴ Erling Skjalgsson, son till Thorolv »skjalg» (dvs. den skelögde), var en av de rikaste och mäktigaste bondhövdingarna i Norge under slutet av 900-talet och början av l000-talet. Till Olav Tryggvesson stod han i vänskapsförhållande (jfr kap. 56 ff.); däremot stod han på fientlig fot med Olav den helige, slöt sig till dennes motståndare och blev år 1028 tillfångatagen av Olav och dräpt av en bland Olavs män, den med Erling besläktade Åslak »Fitjaskalle».

⁵ Se Harald gråfälls h. kap. 14.

⁶ Om denne jämför kap. 54 not 4. Tillnamnet betyder »skallen frän Fitjar» (en gärd på Stordön i södra Hordaland).

⁷ Dvs. det ting som hölls på det söder om Sognefjorden belägna Gule (nu Gulen), sannolikt vid nuvarande Evenvik vid Gulenfjorden. Galen, som nu räknas till Sogn, hörde i gammal tid till Hordaland.

Kap. 55. Rogaland kristnas.

Olav sammankallade ting, så snart han kom till Rogaland. Då tingskallelsen kom till bönderna, samlade de sig manstarka och fullt beväpnade; och när de kommo tillsamman, talades de vid och rådslogo och utsågo tre män, som voro de vältaligaste i deras skara, till att svara konung Olav på tinget och tala emot honom och säga, att de icke ville underkasta sig något som stred mot lagen, även om konungen befallde dem att göra det. När bönderna hade samlats till tinget och tinget var satt, steg konung Olav upp och talade först vänligt till bönderna. Innebörden i hans tal var dock den, att han ville, att de skulle antaga kristendomen; han bad först därom med fagra ord, men till slut lät han dem veta, som talade emot honom och icke ville underkasta sig hans påbud, att de skulle få röna hans vrede och få lida straff och hård behandling, varhelst han kunde komma åt.

Då konungen hade slutat sitt tal, reste sig den av bönderna, som var vältaligast och som i första rummet var utsedd till att svara konung Olav. Men just som han skulle taga till orda, överfölls han av en så våldsam hosta och andnöd, att han icke kunde få fram ett ord, utan måste sätta sig ned igen. Då reste sig den andre bonden och ville icke försumma att svara, fastän det hade gått illa för den förste; men när han började sitt tal, stammade han så, att han icke kunde få fram ett ord. Alla som hörde på började då att skratta, och han satte sig ned. Då reste sig den tredje och ville tala emot konung Olav, men när han började tala, var han så hes och tjock i målet, att ingen kunde höra vad han sade, och han måste sätta sig ned igen. Sålunda var det ingen av bönderna som kunde tala emot konung Olav, och då de icke kunde få någon till att svara konungen, blev det ingen resning av för att motsätta sig hans vilja. Slutet blev således, att alla samtyckte till vad konungen bjöd. Hela tingsmenigheten blev döpt, innan konungen lämnade platsen.

Kap. 56. Erling Skjalgssons frieri.

Konung Olav begav sig med sina män till Gula-tinget, eftersom bönderna hade sändt honom bud, att de där ville svara i hans sak. Då båda parterna hade kommit till tinget, ville konungen först tala med landets hövdingar, och när de alla voro samlade till möte, lade konungen fram sitt ärende och befallde dem att taga dopet efter hans påbud. Då sade Olmod den gamle: »Vi fränder ha talat om denna sak oss emellan och skola alla fatta samma beslut. Om du, konung, tänker att tvinga oss fränder till detta, bryta vår lag och underkuva oss med våld, då skola vi göra motstånd med all kraft, och då må ödet råda för vem som skall få seger. Men om du, konung, vill göra oss fränder något godt, då kan du ställa det så väl, att vi alla sluta oss till dig med fullkomlig lydnad». Konungen svarade: »Vad begären I av mig för att vi må förlikas på bästa sätt?» Då sade Olmod: »För det första det, att du giver din syster Astrid till hustru åt Erling Skjalgsson, vår frände, som vi nu anse för den mest lovande bland alla unga män i Norge». Konung Olav svarade, att han nog tyckte, att det var ett godt gifte, att Erling var av god ätt, och att hans utseende ingav de bästa förhoppningar;

likväl skulle Astrid själv svara i denna sak. Därefter talade konungen om detta med sin syster. »Föga glädje har jag nu», sade hon, »av att vara en konungs dotter och en konungs syster, om jag skall giftas bort med en man som icke innehar någon värdighet¹; jag vill då hellre vänta några år på ett annat giftermål». Därmed slutade de sitt samtal för den gången.

¹ Dvs. som icke är jarl eller konung.

Kap. 57. Hordaland kristnas.

Konung Olav lät taga en hök¹, som tillhörde Astrid, lät plocka alla fjädrarna av den och sände den sedan till henne. Då sade Astrid: »Vred är min broder nu». Därpå steg hon upp och gick till konungen; han mottog henne vänligt. Astrid tog till orda och sade, att hon önskade, att konungen skulle sörja för hennes giftermål så, som han själv ville. »Jag trodde», svarade konungen, »att jag skulle få makt att skänka jarlsvärdighet åt vilken man jag ville här i landet». Därefter lät konungen kalla till sig Olmod och Erling och alla deras fränder. Där överlades då om detta giftermål, och saken slutade så, att Astrid blev trolovad med Erling. Sedan lät konungen tinget sammanträda och befallde bönderna att antaga kristendomen. Olmod och Erling och alla deras fränder talade då ivrigt för konungens sak. Ingen hade mod till att tala emot, och sålunda blev allt folket där döpt och kristnat.

¹ Hökar användes i forntiden, liksom falkar, vid jakten.

Kap. 58. Erling Skjalgssons bröllop.

Erling Skjalgsson firade sitt bröllop under sommaren, och där var en mängd folk närvarande; även konung Olav var där. Konungen erbjöd sig då att giva Erling jarlsvärdighet. Erling svarade: »Mina fränder ha varit hersar¹, jag vill icke ha högre värdighet än de. Men det vill jag taga emot av eder, konung, att I låten mig bliva den störste med den titeln här i landet». Konungen lovade honom detta. Då de skildes, gav konung Olav sin svåger Erling landet från Sognsjö i norr till Lidandesnes i söder² på samma villkor, under vilka Harald hår-fagre hade givit det åt sina söner, såsom förut är skrivet³.

¹ Jämför Harald hårfagres h. kap. 6 not 2.

² Sognsjö, inloppet till Sognefjorden, bildade gränsen mellan Sogn och Hordaland. Lidandesnes (nu Lindesnes) låg ungefär midt på det gamla Agders kust i sydliga Norge.

³ Se Harald hårfagres h. kap. 34.

Kap. 59. Kristendomen påbjudes i Norge.

Samma höst sammankallade konung Olav fyra fylken till ting norrut på Dragseid på Stad¹; dit skulle komma innebyggarna i Sogn, Fjordarna, Sunn-möre och Raumsdal. Konung Olav for dit med ett stort följe, som han hade haft med sig österifrån, tillika med de män som hade slutit sig till honom i Rogaland och Hordaland. När konung Olav kom till tinget, påbjöd han kristendomens antagande där såsom på andra ställen. Eftersom konungen hade en stor styrka med sig, voro bönderna rädda, och till sist förelade konungen dem två ting att välja emellan, antingen att antaga kristendomen och låta döpa sig eller också att kämpa med honom. Men då bönderna icke sågo någon utsikt till att kämpa emot konungen, fattade de det beslutet, att allt folket skulle kristnas.

Konung Olav drog nu med sin här till Nordmöre och kristnade det fylket. Därpå seglade han in till Hlader, lät bryta ned templet och bortföra allt gods och all skrud som tillhörde templet och guden; han tog ur tempeldörren en stor guldring, som Håkon jarl hade låtit göra. Sedan lät konung Olav bränna templet. När bönderna sågo detta, sände de ut budkavle över alla fylkena, uppbådade en här och ämnade draga emot konungen. Konung Olav for då med sitt folk ut längs fjorden och styrde sedan norrut längs kusten; det var hans avsikt att fara norrut till Hålogaland och kristna folket där. Men när han kom norrut till Bjarnaurar², fick han underrättelse från Hålogaland, att bönderna hade en här ute där och ämnade försvara landet emot konungen. Anförare för hären voro Hårek från Thjotta, Thore hjort från Vågar och Eyvind »kindreva». Då konung Olav sporde detta, vände han om och seglade åter söderut längs kusten. När han kom söder om Stad, for han allt långsammare, men kom likväl i början av vintern ända österut till Viken.

¹ Udden Stad (nu Stadtland) i norra Firdafylke på gränsen till Sunnmöre.

² Nordligast i Nordmöre.

Kap. 60. Konung Olavs frieri.

Drottning Sigrid i Svithiod, som kallades storråda, satt på sina gårdar. Den vintern foro bud emellan konung Olav och drottning Sigrid; konung Olav friade till henne, hon upptog hans frieri vänligt, och saken avtalades högtidligt emellan dem. Våren därpå skulle de mötas i Älven^l vid riksgränsen för att ytterligare överlägga om detta ärende.

Konung Olav sände drottning Sigrid den stora guldringen, som han hade tagit ur tempeldörren på Hlader; det var en mycket dyrbar klenod. När ringen, som konung Olav hade sändt drottning Sigrid, prisades så mycket av alla människor, befunne sig just hos drottningen två bröder, som voro hennes hantverkare. De togo ringen och vägde den i händerna och talade något i hemlighet med varandra. Då drottningen såg detta, lät hon kalla dem till sig och frågade dem, varför de gjorde spe av ringen. De ville icke säga det; men hon bad dem enträget att låta henne veta, vad fel de hade funnit vid den. De sade då, att ringen icke var äkta. Hon lät nu bryta i sönder ringen, och det visade sig, att det fanns koppar inuti den. Då blev drottningen vred och menade, att Olav skulle komma att svika henne i andra ting än detta.

Samma vinter drog konung Olav upp till Ringerike och kristnade folket där. Åsta Gudbrandsdotter gifte sig kort efter Harald grenskes fall med en man som kallades Sigurd »so»; han var konung i Ringerike. Sigurd var son till Halvdan, som var son till Harald hårfagres son Sigurd »oäkting»². Hos Asta vistades hennes och Harald grenskes son Olav³; han uppfostrades i sin ungdom hos sin styvfader Sigurd »so». Då konung Olav Tryggvesson kom till Ringerike för att påbjuda kristendomen, läto Sigurd »so» och hans hustru Åsta och hennes son Olav döpa sig, och Olav Tryggvesson stod fadder till Olav Haraldsson; denne var då tre år gammal. Därefter for konung Olav åter ut till Viken och stannade där över vintern. Detta var den tredje vintern som han var konung över Norge.

¹ Dvs Göta älv.

² Jämför Harald hårfagres historia kap. 25.

³ Jämför ovan kap. 44.

Kap. 61. Konung Olavs och Sigrid storrådas samtal.

Tidigt om våren for konung Olav österut till Kungahälla¹ för att möta drottning Sigrid. De träffades och talades vid om den sak som hade varit på tal dem emellan om vintern, att de skulle taga varandra till äkta. Saken såg ut att få en god utgång. Emellertid fordrade konung Olav, att Sigrid skulle låta döpa sig och antaga den rätta tron. Hon svarade: »Icke skall jag övergiva den tro som jag har haft förut och mina fränder före mig. Men Jag skall icke heller klandra, att du tror på den gud som du vill». Då blev konung Olav mycket vred och sade häftigt: »Hur skulle jag vilja gifta mig med en sådan hundhedning som dig?» och slog henne i ansiktet med sin handske, som han höll i handen. Därpå reste han sig upp, och hon gjorde på samma sätt. Sigrid sade: »Detta skulle väl kunna bliva din bane». Därefter skildes de; konungen for norrut till Viken och drottningen österut till Svearike.

¹ Kungahälla är det nuvarande Kungälv. Den gamla staden, som redan under 900-talet omtalas som en viktig handelsplats, låg emellertid ett par km. längre ned vid Nordre älv än den nuvarande.

Kap. 62. Sejdmännen brännas inne.

Olav Tryggvesson och Sigrid Storråda.

Konung Olav for därefter till Tunsberg, höll åter ting där, talade på tinget och sade, att alla som blevo beträdda med eller överbevisades om att befatta sig med trollsånger och häxerier eller voro sejdmän, skulle fara bort ur landet. Därefter lät han efterspana sådana män i de närliggande bygderna och lät kalla dem alla till sig. När de kommo dit, fanns bland dem en man som hette Eyvind »källa»; han var sonson till Harald hårfagres son Ragnvald »likben»¹. Eyvind var sejdman och mycket trollkunnig.

Konung Olav lät alla dessa män bänka sig i en stor stuga, sörjde väl för dem, gjorde ett gästabud för dem och gav dem starkt öl att dricka; men när de voro druckna, lät Olav sätta eld på stugan. Stugan brann ned, och alla som voro där brändes inne; endast Eyvind »källa» lyckades komma ut genom rököppningen i taket² och bort därifrån. När han hade hunnit ett godt stycke från stället, mötte han på sin väg några män, som ämnade sig till konungen. Han bad dessa säga konungen, att Eyvind »källa» hade kommit undan ur elden, och att han aldrig mer skulle komma i konung Olavs händer; men han skulle fortfara som förut med alla sina häxerier. När dessa män kommo till konung Olav, omtalade de vad Eyvind hade ålagt dem att säga. Olav var illa tillfreds med att Eyvind hade sluppit undan med livet.

¹ Ragnvald »likben» hade också varit en stor trollkarl; se Harald hårfagres historia kap. 35.

² Genom en öppning i taket bortleddes röken från den öppna härden på golvet. Denna öppning släppte på samma gäng in det behövliga ljuset, då den tidens stugor saknade fönster.

Kap. 63. Eyvind »källa» dräpes.

Då det vårades, for konung Olav ut längs Viken och tog gästning på sina storgårdar. Han sände bud över hela Viken, att han ville ha leding ute under sommaren och fara norrut i landet. Därefter for han västerut till Agder, och när det led mot slutet av den långa fastan¹, seglade han norrut till Rogaland och kom på påskaftonen till Ogvaldsnes på Kormt. Där var ett påskgästabud tillredt åt honom; han hade med sig nära tre hundra² man.

Samma natt kom Eyvind »källa» till ön. Han hade ett fullt bemannat långskepp, och manskapet bestod helt och hållet av sejdmän och annat troll-kunnigt folk. Eyvind och hans följeslagare gingo i land och övade sina trolldomskonster. Eyvind gjorde dem osynliga och framtrollade en tät dimma, så att konungen och hans folk icke skulle kunna se dem. Men när de kommo i närheten av Ogvalds-nes, blev det ljus dag. Det gick nu på helt annat sätt, än Eyvind hade ämnat. Mörkret, som han hade framkallat genom sin trolldom, kom över honom och hans följeslagare, så att de icke sågo bättre med ögonen än med nacken, utan ständigt gingo i en krets. Konungens vakter fingo se dem, där de gingo, och visste icke vad det var för folk. Man underrättade konungen, och denne och alla hans män stego upp och klädde sig. När konungen fick se Eyvind och hans följeslagare vanka omkring där, bad han sina män väpna sig och gå dit och taga reda på, vad det var för folk. Men då konungens män kände igen Eyvind, grepo de honom och alla hans följeslagare och förde dem till konungen. Eyvind omtalade då, vad som hade händt honom på hans färd. Därefter lät konungen taga dem alla och föra dem ut på ett skär, som vid flodtiden stod under vatten, och binda dem där. På det sättet miste Eyvind och alla hans följeslagare livet. Skäret kallas efter denna händelse för Skratteskäret³.

¹ Den sju veckor långa fasta, som föregick påsken.

² Trehundra, dvs. trehundrasextio; jfr kap. 15 not 1.

³ »Skratte» betyder troll.

Kap. 64. Om konung Olav och Odens konster.

Det berättas, att medan konung Olav var på gästning på Ogvaldsnes, kom där en kväll en gammal och mycket ordkunnig man. Han var enögd och klädd i en sid hatt; han kunde förtälja tidender från alla land. Han gav sig i samtal med konungen, och denne fann mycket nöje i hans berättelser och sporde honom om många ting. Gästen svarade på alla frågor, och konungen satt länge med honom om kvällen. Konungen frågade, om han visste, vem den Ogvald var, efter vilken näset och gården hade fått sitt namn. Gästen svarade, att Ogvald var konung och en stor krigare. Mest blotade han till en ko; denna hade han med sig, vart han for, och han trodde sig få god hälsa av att alltid dricka hennes mjölk. »Konung Ogvald», fortsatte gästen, »kämpade mot en konung vid namn Varen. I den striden föll konung Ogvald. Han blev högsatt här icke långt från gården, och de bautastenar restes efter honom, som stå här ännu i dag. Men kon blev högsatt på ett annat ställe icke långt härifrån». Detta berättade han och mycket annat om konungar och forntida händelser.

När man hade suttit till långt ut på natten, påminde biskopen konungen om att det var tid att gå till vila, och konungen gjorde så. Men när han hade klädt av sig och lagt sig i sängen, satte gästen sig på fotbrädet¹ och talade ännu länge med honom. Hur mycket han än berättade, längtade konungen alltjämt att få höra mera. Biskopen påminde konungen, att det var tid att lägga sig ned och sova; konungen gjorde så, och gästen gick ut.

Om en stund vaknade konungen, frågade efter gästen och bad kalla honom till sig; men gästen stod ingenstädes att finna. Om morgonen därefter lät konungen kalla till sig sin köksmästare och den som förestod drycken och frågade, om någon okänd man hade kommit till dem. De svarade, att då de skulle tillreda maten, kom där en man till dem och sade, att det var något uselt kött som de kokte för konungens bord. Därpå gav han dem två stora och feta sidostycken av ett nötkreatur, och dem kokte de tillsammans med det andra köttet. Då sade konungen, att man skulle kasta bort all maten, och att detta icke hade varit någon människa, utan Oden själv, som hedna män länge hade trott på; men Oden skulle icke lyckas att överlista dem.

¹ Ett fotsteg framför sängen att trampa på, då man skalle stiga upp i denna.

Kap. 65. Ting i Tråndheim.

Konung Olav samlade om sommaren en stor här från de östra delarna av landet; han seglade med detta folk norrut till Tråndheim och lade först till vid mynningen av Nidälven. Därefter lät han kallelse till ting utgå omkring hela fjorden och kallade åtta fylken till ting på Frosta¹. Men bönderna ändrade tingsbudkavlen till en »härpil»² och uppbådade både fria män och trälar över hela Tråndheim. Då konungen kom till tinget, var allmogen samlad där med full beväpning. När tinget var satt, talade konungen inför folket och bjöd allmogen att antaga kristendomen. Men när han hade talat en kort stund, ropade bönderna och bådo honom tiga, de hotade att i motsatt fall gå emot honom och med våld driva honom bort. »Så gjorde vi», sade de, »med Håkon Adalsteinsfostre, då han kom med samma bud till oss³, och vi akta icke dig för mera än honom».

När konung Olav såg böndernas vrede och betänkte, att de hade en så stor här, att han icke hade några utsikter att bjuda dem motstånd, ändrade han sitt tal och låtsade, att han ville söka enighet med bönderna. »Jag vill», sade han, »att vi skola bliva vänner igen, såsom vi förut ha avtalat oss emellan. Jag skall fara dit, där I han edert största blot, och där se edra seder. Därefter skola vi alla rådslå om vilken tro vi skola hava och alla fatta ett gemensamt beslut». När konungen talade mildt till bönderna, blevo de blidare stämda, och samtalet fördes sedan vänligt och fredligt; slutligen blev det avtalat, att midsommarblot skulle hållas inne på Mären, och dit skulle alla hövdingar och mäktiga bönder komma, såsom sed var; där skulle också konung Olav infinna sig.

¹ Halvön Frosten i Trondhjemsfjorden.

² »Härpilen» hade ett utseende, som skilde den från den vanliga tingsbudkavlen, och kallade männen väpnade till tinget.

³ Jfr Håkon den godes historia kap. 15 ff.

Kap. 66. Om Järnskegge.

Skegge hette en mäktig bonde; han kallades Järnskegge¹. Han bodde på Upphaug på Yrjar. Skegge var den som först talade emot konung Olav, och han var böndernas ledare i motståndet mot kristendomen.

På detta sätt upplöstes tinget. Bönderna foro hem, och konungen begav sig till Hlader.

¹ Möjligen kallades han så, därför att han var »järnhård», dvs. osårbar för vapen.

Kap. 67. Gästabudet på Hlader.

Konung Olav låg med sina skepp i Nidälven; han hade trettio skepp och mycket och präktigt folk. Konungen själv var ofta på Hlader med sin hird.

När den tiden nalkades, då blotet skulle äga rum på Mären, gjorde konung Olav ett stort gästabud på Hlader. Han sände bud in i Strind och upp i Gaulardalen och bjöd till sig hövdingarna och andra storbönder. Då gästabudet var tillredt och gästerna voro komna, hölls den första kvällen ett präktigt gille, och det skänktes flitigt i, så att männen voro mycket druckna. Om natten därefter sovo alla män där i ro.

Om morgonen, så snart konungen var klädd, lät han läsa mässan för sig, och då mässan var slut, lät han blåsa till husting¹. Alla hans män lämnade då skeppen och gingo till tinget. När tinget var satt, reste sig konungen och talade. »Vi höllo nyligen ting inne på Frosta», sade han; »jag bjöd då bönderna, att de skulle låta döpa sig, men de bjödo mig däremot, att jag skulle blota med dem, såsom konung Håkon Adalsteinsfostre hade gjort. Vi kommo överens om att vi skulle träffas på Mären och där hålla en stor offerfest. Men om jag skall blota med eder, då vill jag låta anställa det största blot, som brukas, och offra människor². Därtill vill jag icke välja trälar eller illgärningsmän, utan till gåva åt gudarna skola väljas de förnämsta män;

jag nämner därtill Orm »lyrgja»³ från Medalhus, Styrkår från Gimsar, Kår från Gryting, Åsbjörn Thorbergsson från Varnes, Orm från Lyxa, Halldor från Skerdingstedja». Utom dessa uppräknade han fem andra av de förnämsta männen. Han sade, att han ville offra dessa för god årsväxt och fred, och lät genast sina män gå emot dem. Men när bönderna sågo, att de icke hade styrka nog att stå emot konungen, bådo de om fred och lade sin sak helt och hållet i hans händer. Det blev överenskommet, att alla de bönder, som hade kommit dit, skulle låta döpa sig och med ed lova konungen att hålla den rätta tron och övergiva all avgudadyrkan. Konungen kvarhöll alla dessa män på sitt gästabud, till dess de hade lämnat sina söner eller bröder eller andra nära släktingar såsom gisslan.

¹ Jfr kap. 49 not l.

² Förekomsten av människooffer är sedan gammal tid bestyrkt hos de hedniska germanerna. I Norden omtalas exempel därpå ännu från hedendomens sista tid. Människooffret var det högsta, högtidligaste och verksammaste av alla offer.

³ Om detta tillnamn se kap. 48 not 1.

Kap. 68. Om tinget.

Konung Olav for med hela sin här in i Tråndheim. När han kom in till Mären, voro alla de tröndska hövdingar, som voro de ivrigaste motståndarna till kristendomen, samlade där och hade med sig alla de storbönder, som förut hade uppehållit offren på detta ställe. Det var en talrik skara som var samlad här, liksom förut på Frostatinget. Konungen befallde, att tinget skulle börja, och båda partierna gingo fullt beväpnade till tinget. Då tinget var satt, talade konungen och bjöd männen att antaga kristendomen. Järnskegge svarade å böndernas vägnar på konungens tal och sade, att bönderna nu som förut icke ville tillåta, att konungen kullkastade lagen för dem. »Vi vilja», sade han, »att du blotar såsom andra konungar ha gjort här före dig». Bönderna ledsagade hans tal med starka bifallsrop och sade, att de ville i allt låta det bliva så, som Skegge sade. Konungen svarade då, att han ville gå till templet och betrakta deras seder, när de blotade. Detta behagade bönderna väl, och båda partierna gingo bort till templet.

Kap. 69. Tråndheim kristnas.

Konung Olav gick nu in i templet tillsamman med några av sina män och några av bönderna. När konungen kom till den plats, där gudabilderna voro uppställda, så satt där Thor, den mest hedrade av alla gudarna, prydd med guld och silver. Konung Olav lyfte en stavyxa¹, som han hade i handen, och slog till Thor, så att han föll ned från altaret. Därpå sprungo konungens män fram och vräkte alla gudabilderna ned från deras fotställningar.

Medan konungen var inne i templet, blev Järnskegge dräpt utanför tempeldörren av konungens män. När konungen kom ut igen till sina män, förelade han bönderna två villkor: antingen skulle de alla antaga kristendomen eller också skulle de kämpa emot honom. Men efter Skegges död fanns icke längre någon ledare bland bönderna, som kunde höja baneret mot konung Olav, och därför valde man att foga sig efter konungen och åtlyda det som han befallde. Konung Olav lät då döpa alla, som voro närvarande, och tog gisslan av bönderna, att de skulle hålla sin kristna tro. Därefter lät konung Olav sina män fara omkring i alla fylkena i Tråndheim. Ingen vågade att tala emot kristendomen, och sålunda blev allt folket där i Tröndelagen döpt.

¹ En yxa med sådant skaft, att den på samma gång kunde brukas som stav vid färder utomhus.

Kap. 70. En stad grundlägges.

Konung Olav for med sina män ut till Nidälvens mynning. Där lät han bygga hus på stranden av älven och bestämde, att där skulle vara en köpstad. Han gav männen tomter till att bygga sig hus på och lät uppföra en kungsgård ovanför Skipakrok¹. Dit lät han om hösten föra alla förråd, som behövdes för vinteruppehållet, och slog sig ned där med ett talrikt följe.

¹ Skipakrok, »Skeppskroken», en liten vik på västsidan av Nidälven.

Kap. 71. Konung Olavs giftermål.

Konung Olav höll en sammankomst med Järnskegges släktingar och erbjöd dem böter; där voro många framstående män till att svara konungen denna sak. Järnskegge hade en dotter, som hette Gudrun. Till slut förliktes de på det villkoret, att konung Olav skulle taga Gudrun till äkta. När bröllopstiden kom, gingo de i säng tillsammans, konung Olav och Gudrun. Den första natten de lågo tillsammans, drog hon, så snart konungen hade somnat fram en kniv, och ville stöta den i honom. När konungen märkte det, tog han kniven ifrån henne, steg upp ur sängen och gick till sina män för att omtala, vad som hade händt. Gudrun och alla de män, som hade följt henne dit, klädde då också på sig och foro sin väg därifrån, och Gudrun kom sedan aldrig mer i samma säng som konung Olav.

Kap. 72. Tranan bygges.

Samma höst lät konung Olav bygga ett stort långskepp ute på grusbankarna vid Nidälven; det var en snäcka¹. Han använde därtill många hantverkare. Då skeppet i början av vintern var färdigt, hade det trettio rum²; det hade höga stävar, men var icke stort i förhållande därtill. Detta skepp gav konungen namnet Tranan. Efter Järnskegges dråp fördes hans lik ut på Yrjar, och han ligger begraven i Skegge-högen på Austrått³.

¹ Snäckan var ett längt och smalt krigsskepp med högt uppstående stävar.

² Med »rum» menas avståndet mellan varje par av de skeppet sammanhållande »tvärbanden» eller tvärbjälkarna. Då i varje rum två roddbänkar - en vid varje sida av fartyget - voro placerade, hade varje skepp lika stort antal årpar som rum. Tranan med sina trettio rum framdrevs sålunda av trettio par åror.

³ Vid denna gård, nu Östraat, på Örlandet vid inloppet till Trondhjemsfjordcn, trodde man sig ännu för ett århundrade sedan kunna utpeka Skegges hög.

Kap. 73. Thangbrand far till Island.

Då konung Olav Tryggvesson hade varit konung i Norge i två år, uppehöll sig hos honom en saxisk präst, som hette Thangbrand. Han var en våldsam man och en stor slagskämpe, men tillika en god klerk och en rask man. På grund av hans våldsamma lynne ville konungen icke ha honom hos sig, utan gav honom det uppdraget, att han skulle fara till Island och kristna landet där. Han fick ett handelsskepp, och om hans färd är att förtälja, att han kom i land på Island i Östfjordarna, i den södra Alptafjorden, och stannade där över vintern hos Hall på Sida. Thangbrand förkunnade kristendomen på Island, och genom hans tal bevektes Hall och alla hans tjänare och många andra hövdingar till att låta döpa sig, men de voro dock långt flera, som talade emot. Thorvald den sjuklige och skalden Vetrlide diktade en spevisa om Thangbrand, men han dräpte dem båda. Thangbrand stannade två år på Island och blev tre mäns baneman, innan han lämnade landet.

Kap. 74. Om Hauk och Sigurd.

Sigurd hette en man, en annan Hauk; de voro från Hålogaland och vistades mycket på handelsfärder. De hade en sommar farit västerut till England. Då de kommo tillbaka till Norge, seglade de norrut längs kusten, men på Nordmöre stötte de på konung Olavs män. Då man underrättade konungen, att där hade kommit några män från Hålogaland och att de voro hedningar, lät konungen kalla skeppsförarna till sig. Han sporde dem, om de ville låta döpa sig, men de svarade nej därtill. Konungen talade för dem på många sätt, men det hjälpte icke; han hotade dem med död eller lemlästning, men de ville ändå icke giva efter. Då lät han sätta dem i järn och förde dem med sig någon tid fängslade. Konungen talade ofta med dem, men det hjälpte icke, och en natt rymde de, utan att någon hörde något av dem eller visste, på vad sätt de kommo undan. På hösten kommo de fram till Hårek på Thjotta längre norrut; han tog väl emot dem, och de stannade hos honom vintern över i god välfägnad.

Kap. 75. Om Hårek på Thjotta.

En dag på våren, då det var vackert väder, hände det sig, att Hårek var hemma på gården tillsammans med några få män, och tiden syntes honom lång. Sigurd frågade honom, om han ville, att de skulle ro ut en stund för att fördriva tiden. Hårek tyckte, att det var ett godt förslag. De gingo ned till stranden och drogo fram en sexåring¹, och Sigurd hämtade från sjöboden segel och annan utrustning som tillhörde skeppet, eftersom de ofta brukade ha segel med, när de foro ut till tidsfördriv. Hårek gick ut på skeppet och lade rodret till rätta. Sigurd och hans broder voro fullt beväpnade, såsom de ständigt plägade vara hemma hos bonden. De voro båda mycket starka män. Innan de gingo ombord på skeppet, kastade de några smöraskar och en kasse med bröd ned i båten och buro emellan sig en stor bytta med öl ombord. Därefter rodde de från land, och när de hade kommit ett litet stycke från ön, hissade bröderna seglet; Hårek styrde. Det gick med god fart bort från ön.

Bröderna gingo akterut till den plats där Hårek satt, och Sigurd sade till bonden Hårek: »Nu skall du här välja emellan dessa villkor: det första är att låta oss bröder råda för varthän färden skall ställas, det andra är att låta oss binda dig, det tredje är att vi dräpa dig». Hårek förstod nu, i vilken belägenhet han var kommen. Han kunde icke med utsikt till framgång upptaga kampen med mer än den ene av bröderna, om de voro lika rustade, och han valde därför det som syntes honom någorlunda bäst, nämligen att låta dem råda för färden. Han lovade dem detta med ed och gav sitt ord därpå. Därefter satte Sigurd sig vid rodret och styrde söderut längs kusten; bröderna togo sig noga i akt för att möta någon, och de fingo mycket god vind. De fortsatte färden, till dess de kommo söderut till Tråndheim och in till Nidaros, där de träffade konung Olav.

Konung Olav lät kalla Hårek till ett samtal med sig och bjöd honom att låta döpa sig, men Hårek vägrade. Om detta talade konungen och Hårek många dagar, stundom i många mäns närvaro, stundom i enrum, men kunde icke bliva eniga. Till sist sade konungen till Hårek: »Nu skall du fara hem, och jag skall icke göra dig något ondt nu tills vidare. Detta dels för den nära släktskaps skull som råder mellan oss, dels därför, att du eljest skulle kunna säga, att jag med svek har fått dig i min makt. Men det må du veta med sanning, att jag i sommar tänker komma dit norrut och besöka eder Hålogalandsbor. Då skolen I få se, om jag förstår att straffa dem, som vägra att bliva kristna». Hårek sade sig vara mycket nöjd med att komma bort därifrån så fort som möjligt. Konung Olav gav Hårek en god skuta, som roddes av tio eller tolv män på var sida², och lät utrusta skeppet på bästa sätt med alla förnödenheter. Han gav honom därjämte trettio män med på färden, alla raska och väl rustade karlar.

¹ En båt med sex åror.

² Dvs. så stor, att den var försedd med tio eller tolv roddar-bänkar på varje sida och således roddes med tio eller tolv par äror.

Kap. 76. Eyvind »kindrevas» död.

Hårek från Thjotta for genast bort från staden, så snart han kunde, men Hauk och Sigurd stannade hos konungen och läto båda döpa sig. Hårek fortsatte sin resa, till dess han kom hem till Thjotta. Han sände bud till sin vän Eyvind »kindreva» och lät säga honom, att Hårek från Thjotta hade träffat konung Olav och hade icke låtit tvinga sig till att antaga kristendomen. Han lät också säga honom, att konung Olav ämnade på sommaren draga emot dem med en här, och att de då måste vara mycket försiktiga. Slutligen bad han, att Eyvind skulle komma till honom så snart som möjligt.

När detta budskap kom till Eyvind, förstod han, att det var nödvändigt att finna på något råd, så att konungen icke skulle få dem i sitt våld. Han for så skyndsamt han kunde med en lätt skuta och få mäns besättning. När han kom till Thjotta, tog Hårek väl emot honom, och de gingo genast i samtal bort på den andra sidan av gården. Men då de hade talat med varandra en kort stund, kommo konung Olavs män, som hade följt efter Hårek norrut, dit, grepo Eyvind och förde honom med sig till sitt skepp och foro sedan bort med honom. De stannade icke på sin färd, förrän de kommo till Tråndheim och träffade konung Olav i Nidaros.

Eyvind fördes inför konung Olav för att tala med honom. Konungen befallde honom att taga dopet såsom andra män. Eyvind vägrade. Konungen bad honom med vänliga ord att antaga kristendomen, och både han och biskopen gåvo honom många goda skäl därför, men Eyvind vägrade ihärdigt. Konungen bjöd honom gåvor och stora intäkter, men Eyvind avböjde allt detta. Till sist hotade konungen honom med lemlästning eller död, men Eyvind lät ändock icke rubba sig. Då lät konungen bära in ett bäcken fyllt med glöder och sätta det på magen på Eyvind, och snart brast buken sönder. Då sade Eyvind: »Tag bort bäckenet, jag vill säga några ord, innan jag dör». Man gjorde så. Konungen frågade: »Vill du nu tro på Kristus, Eyvind?» »Nej», svarade han, »jag kan icke taga dopet; jag är en ande, som finnarna genom sin trolldom tvungit in i en människohamn, ty min fader och moder kunde icke på annat sätt få barn». Därpå dog Eyvind; han hade varit den trollkunnigaste man.

Kap. 77. Hålogaland kristnas.

Våren därefter lät konung Olav utrusta skepp och folk. Han hade ett talrikt och präktigt manskap; själv styrde han Tranan. När han var färdig, seglade han med sin här ut längs fjorden och därefter norrut förbi Byrda¹ och vidare norrut till Hålogaland. Överallt där han lade i land, höll han ting och bjöd allt folket att låta döpa sig och antaga den rätta tron. Ingen vågade tala emot, och allt landet blev kristnat, där han drog fram. Konung Olav tog gästning hos Hårek på Thjotta, och denne och alla hans män blevo nu döpta. Vid avskedet gav Hårek konungen stora gåvor, blev hans man och fick av honom ländermans värdighet och inkomster².

¹ Se kap. 18 not 1.

² Jfr Harald hårfagres h. kap. 6 not 2. Ländermännen hade vissa inkomster av de kungliga jordagodsen, men skulle i gengäld i krigstid utrusta ett visst antal män för hären.

Kap. 78. Thore hjorts fall.

Raud den starke hette en bonde, som bodde på Godöarna i den fjord som kallas Salpte¹. Raud var en mycket rik man och hade många huskarlar; han var en mäktig man, och honom följde en stor mängd finnar, så snart han behövde deras hjälp. Raud var en ivrig blotman och mycket trollkunnig. Han var en god vän till den förut omtalade Thore hjort²; båda voro stora hövdingar.

Då de sporde, att konung Olav kom seglande med en flotta söderifrån över Hålogaland, samlade de en här och uppbådade skepp; de fingo mycket folk. Raud hade en stor drake med förgyllda huvud; detta skepp hade trettio rum³ och var stort i förhållande därtill. Thore hjort hade också ett stort skepp. De styrde med sin här söderut emot konung Olav, och då de träffades, lade de till strid mot honom. Det blev ett stort slag; manfallet blev snart stort i hålögernas här, deras skepp blevo avröjda, och därpå grepos de av fruktan och förskräckelse. Raud rodde med sin drake ut på havet och lät hissa seglet. Raud hade alltid god vind, vart han än ville segla; ödet kom sig av hans trollkunnighet.

Om Rauds färd är i korthet att berätta, att han seglade hem till Godöarna. Thore hjort flydde in till land, och han och hans män gingo där av skeppen, men konung Olav och hans folk följde dem, sprungo också ur sina skepp, förföljde och dräpte dem. Konungen var den främste såsom alltid, då något sådant skulle uträttas. Han fick se, var Thore hjort sprang; denne var mycket snabb. Konungen sprang efter honom, och hans hund Vige följde honom. Då sade konungen: »Vige, tag hjorten!» Vige sprang efter Thore och rusade genast på honom. Thore stannade. Då kastade konungen ett spjut mot Thore; denne högg med sitt svärd efter hunden och gav honom ett stort sår, men i samma ögonblick trängde konungens spjut in under armen på honom, så att det stod ut på den andra sidan. Där miste Thore sitt liv, men Vige bars sårad till skeppen. Konung Olav gav nåd åt alla de män, som bådo därom och som ville antaga kristendomen.

¹ Nuvarande Saltenfjorden.

² Jfr ovan kap. 40 och 59.

³ Jfr kap. 72 not 2.

Kap. 79. Konung Olavs färd till Godöarna.

Konung Olav for med sin här norrut längs kusten och kristnade allt folket, där han drog fram. När han kom norrut till Salptefjorden, ämnade han fara in i fjorden och uppsöka Raud, men oväder och stark storm låg på inifrån längs fjorden. Konungen låg där nära en vecka, och samma stormväder rådde fortfarande inne i fjorden, men utanför var det frisk medvind till att segla norrut längs kusten. Konungen seglade då norrut ända till Omd¹, och allt folket där underkastade sig kristendomen. Därefter vände konungen tillbaka söderut. När han kom till Salpte, låg storm och rykande sjö på inifrån längs fjorden. Konungen låg där några dygn, men vädret var alltjämt detsamma. Då talade konungen med biskop Sigurd och frågade honom, om han kunde giva något råd i denna sak. Biskopen svarade, att han ville pröva, om Gud ville skänka honom sin hjälp till att segra över denna djävulskap.

¹ Nu Hindön, på gränsen mellan Tromsö och Nordlandenes amt.

Kap. 80. Om biskop Sigurd.

Biskop Sigurd klädde sig nu i full mässkrud och gick fram i stäven på konungens skepp, lät tända vaxljus och bära fram rökelse, satte upp ett krucifix i stäven, läste evangeliet och många andra böner och stänkte vigvatten överallt på skeppet. Därefter bad han, att man skulle taga ned tälten¹ och ro in i fjorden. Konungen lät ropa till de andra skeppen, att de skulle alla ro efter honom. Då man började ro på Tranan, gick hon in i fjorden; de som rodde kände icke någon vind emot sig, och i kölvattnet var det vindstilla, men havsskummet stod så tätt på båda sidor, att man icke kunde se fjällen däröver. Så rodde det ena skeppet bakefter det andra fram där i vindstillan; de färdades på det sättet hela dagen och natten därefter och kommo en stund före dagningen till Godöarna.

När de kommo fram till Rauds gård, låg hans stora drake där och flöt invid land. Konung Olav gick genast upp till gården med sina män och angrep det loft där Raud sov²; de bröto upp dörren och trängde dit in. Raud blev gripen och bunden, och av de andra män som voro där inne blevo några dräpta, andra tagna till fånga. Därefter gingo konungens män till den skåle³, där Rauds huskarlar sovo; några av dem blevo dräpta, några bundna, andra slagna. Konungen lät föra Raud inför sig och befallde honom att låta döpa sig. »Jag skall då icke taga ifrån dig din egendom», sade konungen, »utan i stället vara din vän, om du gör dig det värdig». Raud ropade högt emot detta, sade att han aldrig skulle tro på Kristus, och utfor i svåra hädelser. Konungen blev mycket vred och förklarade, att Raud skulle lida den svåraste död. Därefter lät konungen gripa honom, binda honom med ryggen mot en stång och sätta en kavle mellan hans tänder för att på det sättet spärra upp munnen på honom. Därpå lät han taga en orm och hålla den framför munnen på honom, men ormen ville icke krypa in i munnen, utan slingrade sig undan, ty Raud blåste emot honom⁴. Då lät konungen taga den ihåliga stjälken av en kvanne⁵ och sticka i munnen på Raud, men somliga säga, att han lät taga sin lur och sätta i munnen på honom, släppte in ormen däri och stack in en glödande järnstång efter den; ormen slingrade sig då in i munnen på Raud och sedan ned i halsen och åt sig ut genom sidan. Där miste Raud sitt liv.

Konung Olav tog där en mängd gods i guld och silver och annat lösöre, vapen och många slags dyrbarheter. Men alla de män som hade följt Raud lät konungen döpa; de som vägrade blevo dräpta eller pinade. Konung Olav tog den drake, som Raud hade ägt, och styrde den själv. Det var ett mycket större och vackrare skepp än Tranan; framtill hade det ett drakhuvud och baktill en krok som stod ut som en stjärt, och båda »nackarna»⁶ och hela stäven voro förgyllda. Det skeppet gav konungen namnet Ormen, ty då seglet var hissat, föreställde det en drakes vingar. Detta skepp var det vackraste i hela Norge.

De öar som Raud bebodde heta Gylling och Häring, men båda tillsamman .kallas de Godöarna och Godöströmmen är sundet norr därom, mellan dem och fastlandet.

Konung Olav kristnade hela fjorden och for sedan sin väg söderut längs kusten, och på den färden hände mycket, som finnes omtalat, i det att troll och onda vättar gåvo sig i kast med hans män och stundom med honom själv. Men vi vilja hellre skriva om, huru det gick till, då konung Olav kristnade Norge eller andra länder, där han införde kristendomen.

Konung Olav kom samma höst med sin här till Tråndheim, styrde in till Nidaros och gjorde sig i ordning till att sitta där över vintern.

Här vill jag nu närmast berätta om islän-dingarna.

¹ När fartygen lägo i hamn eller för ankar, tältades de till skydd för besättningen. Tälten nedtogos åter, då resan begynte eller fortsattes.

² I Norge plägade endast tjänarna sova i det gemensamma sov-huset, »skälen», under det familjen hade sina sovplatser i övre våningen, »loftet», av en särskild mindre byggnad.

³ Jfr not 2. Med avseende på »skålen» se f. ö. Halvdan svartes h. kap. 5 not 4.

⁴ Denna blåsning var ett medel att utöva trolldom.

⁵ Umbellaten Archangelica officinalis Hoffm.

⁶ »Nacke» kallades drakbildens hals i förstäven av skeppet och motsvarande del av stjärten i aktern.

Kap. 81. Om isländingarna.

Samma höst kom från Island till Nidaros Kjartan Olavsson, sonson till Hoskuld och dotterson till Egil Skallagrimsson¹; han ansågs som den mest lovande man som någonsin har blivit född på Island. Där voro också Halldor, son till Gudmund på Modruveller, Kolbein, son till Thord Frösgode² och broder till Brand-Flose³, samt Sverting, son till Runolv gode. Dessa voro alla hedningar, liksom många andra isländingar som vistades där, somliga mäktiga, andra icke. Men vid samma tid kommo också från Island framstående män, som hade blivit omvända till kristendomen genom Thangbrand. Bland dem var Gissur vite, som var son till Teit Ketilbjörnsson och vars moder var Ålov, dotter till hersen Bodvar Vikinga-Kåresson. Bod vars broder var Sigurd, fader till Erik »bjodaskalle», som var fader till konung Olavs moder Astrid⁴. Hjalte Skeg-gesson hette en annan isländsk man; han var gift med Vilborg, dotter till Gissur vite. Hjalte var också kristen, och konung Olav tog med glädje emot honom och hans svärfader Gissur, och de voro hos honom.

De isländska män, som rådde om skeppen och som voro hedningar, försökte att segla bort, så snart konungen kom till staden, ty de hade hört, att konungen tvingade alla till att antaga kristendomen;

men vinden var dem emot och drev dem tillbaka in under Nidarholm. De som rådde om skeppen voro Thoraren Nevjolvsson, skalden Hallfred Ottarsson⁵, Brand den givmilde och Thorleik Brandsson. Man omtalade för konung Olav, att några isländingar voro där med sina skepp, alla hedningar, och att de ville undvika att träffa konungen. Då sände konungen bud till dem, förbjöd dem att fara därifrån och befallde dem att lägga till vid staden. De gjorde så, men lossade icke lasten på sina skepp.

¹ Egil Skallagrimsson, en av den isländska sagotidens berömdaste personligheter, född o. år 900, död på 990-talet, huvudpersonen i den förträffliga släktsaga, som bär hans namn. Egil är särskilt bekant som skald. De tre större dikter av honom, som bevarats, höra till den isländska litteraturens allra förnämsta alster. Beundransvärd särskilt i formellt hänseende är den lovdikt till Erik blodyxe, »Huvudlösen.», varmed han friköpte sig, då han i England pä en resa råkat i denne sin fiendes våld. De båda övriga, en dråpa över förlusten av en son, och en sång, som diktades vid ungdomsvännen Arinbjörns död, ge gripande uttryck för skaldens kärlek till dessa båda och för hans sorg över att mista dem. Sånger, som på detta sätt äro uttryck för skaldens personliga känslor, äro i den isländska diktningen sällsynta, och Egils dikter äro av enastående värde för kännedomen om de vekare sidorna i de gamla nordbornas själsliv.

² Goden, ursprungligen tempel- och offerföreståndare inom sitt område, förenade under Islands hednatid i sin hand den prästerliga, administrativa, juridiska och politiska makten i sin bygd. Tillnamnet Frösgode antyder, att det var åt guden Frö, som denne man ägnade sin dyrkan; det kan översättas med »Frös präst».

³ Brand-Flose är bekant från Njåls saga såsom anföraren för den flock, som brände Njål och hans söner inne. Hans tillnamn härleder sig från denna händelse, som emellertid ägde rum efter här skildrade tilldragelser.

⁴ Se ovan kap. 1.

⁵ Om denne se kap. 22 not 3.

Kap. 82. Isländingarna bliva döpta.

Nu kom Mikaelsmässan¹; vid dess firande lade konungen stor vikt och lät läsa en högtidlig mässa. Isländingarna gingo dit och lyssnade till den vackra sången och klockringningen, och när de kommo tillbaka till skeppen, omtalade var och en, vad han hade tyckt om de kristnas ceremonier. Kjartan berömde dem, men de flesta andra lastade dem. Men det var, som det säges, att »många äro konungens öron»; detta omtalades också för konungen, och konungen sände genast samma dag en man till Kjartan och bad honom komma till sig. Kjartan gick till konungen med några få män, och konungen tog väl emot honom. Kjartan var den störste och vackraste av män och mycket vältalig. Konungen och han hade icke växlat många ord, förrän konungen bjöd honom att antaga kristendomen. Kjartan svarade, att han icke skulle säga nej därtill, om han därmed förvärvade konungens vänskap. Konungen lovade honom sin fulla vänskap, och han och konungen avtalade nu detta emellan sig. Dagen därpå blev Kjartan döpt och samtidigt hans frände Bolle Thorlaksson och hela deras följe. Kjartan och Bolle voro konungens gäster, så länge de voro klädda i de vita kläderna², och konungen var mycket vänlig emot dem.

¹ Högtid till ärkeängeln Mikaels ära; firades i den katolska kyrkan d. 29 september.

² Dvs. dopdräkten; denna bars en vecka efter dopet.

Kap. 83. Hallfred »vandrådaskald» blir döpt.

Då konung Olav en dag gick ute på gatan, mötte han några män, och den som gick först hälsade konungen. Konungen frågade mannen om hans namn. Han sade sig heta Hallfred. Då sade konungen: »Är du skalden?» Han svarade: »Jag kan dikta». Då sade konungen: »Vill du antaga kristendomen och bliva min man?» Han svarade: »Ett villkor ställer jag för att jag skall låta döpa mig, det nämligen, att du själv, konung, står fadder till mig. Av ingen annan vill jag mottaga den tjänsten». Konungen svarade: »Det vill jag göra». Så blev Hallfred döpt, och konungen höll honom till dopet. Sedan frågade konungen Hallfred: »Vill du nu bliva min man?» Hallfred svarade: »Jag var fordom Håkon Jarls hirdman. Nu vill jag icke träda i din eller någon annan hövdings tjänst, med mindre du lovar mig, att du icke driver mig bort ifrån dig, vad som än skulle hända mig». »Så är det mig sagt om dig, Hallfred, att du icke är så vis eller klok, att jag icke kan vänta, att du gör saker och ting som jag för ingen del kan tåla». »Dräp mig då», sade Hallfred. Konungen - sade: »Du är en »vandrådaskald»¹, men min man skall du nu bliva». Hallfred svarade: »Vad giver du mig i namnfästning², om jag skall heta »vandrådaskald»?» Konungen gav honom ett svärd, men ingen skida följde med. Konungen sade: »Gör nu en visa om svärdet och låt ordet svärd förekomma i varje versrad!» Hallfred kvad:

Ett är det svärd bland svärden

som gjorde skalden svärdrik;

nu blir det godt om svärden

för svärdens svingare³, konung!

Svärdet skall nog bli brukat,

som svärdet anstår, i kampen,

även om skidan mig skänkes.

Tränne svärd jag förtjänat⁴.

Konungen gav honom nu skidan till svärdet.

Ur Hallfreds dikter ha vi hämtat kunskap och vittnesbörd om det som däri berättas om Olav Tryggvesson.

¹ Ordet betyder: »en skald som det är vanskligt att komma till rätta med».

² Det var sed att låta ett barns namngivning åtföljas av en gåva. Härpå anspelar Hallfred nu, då konungen giver honom tillnamnet.

³ »Svärdens svingare» äro krigarna.

⁴ Som synes, saknas ordet svärd i den näst sista versraden. En handskrift av sagan tillägger med anslutning härtill, sedan det omtalats, att konungen gav honom skidan till svärdet: »Men det står icke svärd i varje rad», sade konungen. »Nej», sade Hallfred, »men det står tre svärd i den ena.» »Ja, det är sant», sade konungen.

Kap. 84. Isländingarna bliva döpta.

Samma höst kom prästen Thangbrand från Island till konung Olav och omtalade för honom, att han icke hade haft stor lycka med sig på sin färd. Isländingarna hade diktat en spevisa om honom, sade han, somliga ville dräpa honom, och det såg icke ut till att det landet skulle bliva kristet. Konung Olav blev häröver så uppbragt och vred, att han lät kalla samman alla de isländingar som voro i staden och sade, att han skulle låta dräpa dem alla. Men Kjartan och Gissur och Hjalte och de andra, som hade antagit kristendomen, gingo till honom och sade: »Icke skall du väl, konung, vilja svika ditt ord! Du plägar ju säga, att ingen kan begå en gärning, som gör dig så vred, att du icke skall förlåta honom, om han låter döpa sig och övergiver hedendomen. Nu vilja alla dessa isländingar som äro här låta döpa sig, och vi skola väl finna på råd till att få kristendomen antagen på Island. Här äro många söner till mäktiga män på Island, och deras fäder skola kunna vara dig till stor hjälp i denna sak. Men Thangbrand for där, liksom här hemma hos dig, fram med övermod och mandråp, och det tålde man icke av honom där». Konungen började då lyssna till sådant tal, och nu blevo alla de isländingar som voro där döpta.

Kap. 85. Om konung Olavs färdigheter.

Konung Olav var den mest förfarne i alla kroppsfärdigheter bland de män i Norge som man har underrättelser om. Han var starkare och vigare än andra, och därom äro skrivna många berättelser. En av dem är den, huru han klättrade upp på Smalsarhorn¹ och fäste sin sköld överst på berget, och en annan den, huru han hjälpte en av sina. hirdmän, som hade klättrat uppför berget, så att han icke kunde komma varken upp eller ned, men konungen gick upp till honom och bar honom under armen ned på jämn mark. Konung Olav kunde gå på årorna utombords, när hans män rodde på Ormen, och han kunde leka med tre kortsvärd, så att ett ständigt var uppe i luften, och han fick alltid fatt i handtaget. Han högg lika bra med båda händerna och kastade två spjut på samma gång.

Konung Olav var mycket gladlynt och skämtsam, vänlig och rättfram, mycket ivrig, vad det än gällde, mycket givmild, mycket mån att i sin klädedräkt följa de nyaste moderna, tapper framför alla sina män i striden, men ofantligt grym, när han var vred, och sina fiender pinade han mycket: somliga brände han i eld, andra lät han sönderslitas av ilskna hundar, andra åter lät han lemlästa eller störta ned för höga klippor. Därför älskade hans vänner honom, men hans fiender fruktade honom. Han hade därför stor framgång, emedan somliga gjorde hans vilja av kärlek och vänskap och andra av fruktan.

¹ Smalsarhorn är toppen av fjället Hornelen pä Bremangerland utanför Nordfjord pä Norges västkust.

Kap. 86. Leiv Eriksson blir döpt.

Leiv, son till Erik den röde, som först bosatte sig på Grönland¹, hade denna sommar kommit från Grönland till Norge. Han for och uppsökte konung Olav, antog kristendomen och var om vintern hos konung Olav.

¹ Erik den rödes utvandring från Island till Grönlands västkust, varigenom en isländsk koloni här grundlades, som hade bestånd till slutet av 1400-talet, ägde rum o. år 985. Utvandringen och koloniens öden under den äldsta tiden skildras utförligt i en isländsk saga, »Erik den rödes saga».

Kap. 87. Konung Gudröds fall.

Erik blodyxes och Gunnhilds son Gudröd hade varit på härnadståg i västerländerna, sedan han flydde ur landet för Håkon jarl¹. Den sommar som nu har omtalats, då konung Olav Tryggvesson hade härskat i Norge i fyra år, kom Gudröd till Norge och hade många krigsskepp. Han hade seglat ut från England, och då han kom nära land i Norge, styrde han söderut längs kusten för att komma dit, där det var minst fara för att han skulle träffa konung Olav.

Han seglade söderut² till Viken, men så snart han kom i land, började han att härja och att tvinga folket under sig och begärde, att de skulle taga honom till konung. När innebyggarna sågo, att en stor här hade kommit emot dem, sökte de fred och förlikning och erbjödo konungen att utsända kallelse till ting i hela landet och att hellre taga honom till konung än lida under hans här. Det avtalades en frist, medan tingsbudkavlen gick omkring i landet. Konungen krävde skatt till sitt uppehälle, så länge denna väntetid pågick; men bönderna ville hellre ha konungen hos sig på gästning, så länge han behövde det, och konungen valde detta och for omkring i landet på gästning med en del av sitt folk, under det att en del höll vakt vid hans skepp.

När bröderna Hyrning och Thorgeir, konung Olavs svågrar, sporde detta, samlade de en här och skaffade sig skepp. Därefter foro de norrut i Viken, kommo en natt med sitt folk till det ställe, där konung Gudröd var på gästning, och över-föllo honom med eld och vapen. Där föll konung Gudröd och största delen av hans här, men av dem som hade stannat kvar på skeppen blevo några dräpta, andra kommo undan och flydde lång väg därifrån. Nu voro alla Eriks och Gunnhilds söner döda.

¹ Jfr ovan kap. 16.

² Rättare: söderut och österut.

Kap. 88. Ormen långe bygges.

Vintern efter det att konung Olav hade kommit från Hålogaland, lät han inne under Hladehamrarna¹ bygga ett stort skepp, som var mycket större än andra skepp som då funnos i landet; underlagsbjälkarna² ligga där ännu, så att man kan se dem. Thorberg »skavhugg»³ hette den hantverkare, som sträckte kölen och stävarna på fartyget, men många andra deltogo i arbetet därpå, somliga för att fälla träd, andra för att yxa till stockarna, andra åter för att slå spikarna i eller för att föra fram timret. Allt vad som användes till det skeppet utvaldes med den största omsorg; skeppet var både långt och bredt och högt och var byggt av stort timmer.

När den yttre bordläggningen gjordes, fick Thorberg ett nödvändigt ärende hem till sin gård och stannade där mycket länge. Då han kom tillbaka, var skeppet färdigtimrat. Konungen och Thorberg foro genast om kvällen ut för att se, hurudant skeppet hade blivit, och då förklarade alla med en mun, att de aldrig hade sett ett så stort eller så vackert långskepp. Konungen for därpå tillbaka till staden. Tidigt om morgonen därefter foro konungen och Thorberg åter ut till skeppet. Hantverkarna voro redan komna, men de stodo där alla utan att göra någonting. Konungen frågade, varför de gjorde så. De sade, att skeppet var fördärvat; någon måtte ha gått från framstäven till lyftingen⁴ med en yxa och drivit det ena hugget efter det andra på sned in i kanten. Konungen gick fram och såg, att det var sant, och förklarade genast med en ed, att om han finge veta, vem som av avund hade fördärvat skeppet, så skulle den mannen mista livet. »Men den», sade han, »som kan säga mig det, skall få röna mycket godt av mig». Då sade Thorberg: »Jag kan säga eder, konung, vem som gjort detta». »Jag väntar också av dig mer än av någon annan man», svarade konungen, »att du skulle lyckas få veta det och kunna säga mig det». »Nu skall jag säga dig, vem som har gjort det», sade Thorberg, — »Jag har gjort det». Konungen svarade: »Då skall du bota skadan, så att skeppet blir lika godt, som det var förut; ditt liv står i pant för att du gör det. Thorberg gick fram och yxade till kanten, så att alla märkena efter yxhuggen försvunno. Konungen och alla de andra menade då, att skeppet var mycket vackrare på den sidan, som Thorberg hade yxat till, och konungen bad honom att göra så på båda sidorna och tackade honom hjärtligt därför.

Thorberg blev nu huvudbyggmästare för skeppet, tills det var fullbordat. Det var en stor drake och byggd efter mönstret av Ormen, som konungen hade haft med sig från Hålogaland, men detta skepp var mycket större och i alla stycken mera omsorgsfullt utfört. Han kallade detta skepp Ormen långe och det andra Ormen korte. På Ormen långe voro trettiofyra rum⁵. Huvudena och stjärten voro helt och hållet förgyllda; borden voro så höga som på havsskepp⁶. Detta är det skepp i Norge, som. blivit bäst byggt och med den största kostnaden.

¹ Några klippor i närheten av gården Hlader.

² Dvs. den ställning varpa skeppet byggdes.

³ Tillnamnet betyder; »glättande eller utjämnande hugg». Troligen fick Thorberg detta tillnamn pä grund av den händelse, som strax i det följande omtalas.

⁴ Jfr kap. 41 not 6.

⁵ Jämför ovan kap. 72 not 2.

⁶ De för färder på öppna havet avsedda fartygen hade högre bordläggning än de som blott voro ämnade till kustfart. Till den senare kategorien hörde i regel krigsskeppen.

Kap. 89. Om jarlen Erik Håkonsson.

Jarlen Erik Håkonsson och hans bröder och många av deras förnämsta fränder foro bort ur landet efter Håkon Jarls fall. Erik jarl for österut till Svithiod för att träffa sveakonungen Olav och blev där väl mottagen. Konung Olav gav jarlen ett område, där han kunde vistas i fred, och stora inkomster, så att han kunde väl underhålla sig och sitt folk där i landet. Detta omtalar Thord Kol-beinsson¹:

Ulvens mättare! Länge

det dröjde ej, innan Håkon

blev dräpt av den svekfulle trälen -

ostadig är lyckan i sanning!

Jag vet, att Tryggves ättling

kom seglande från västern

med härsmakt till det rike

som jarlen i strid hade vunnit.

Större planer välvdes

av Erik mot guldutdelarn,

än då blev sport bland männen;

slikt var av honom att vänta.

Vredgad jarlen sökte

råd hos Svithiods konung.

Trendernas trotsiga sinne

ej någon kunde tämja.

Många män, som blevo landsflyktiga för konung Olav Tryggvesson, begåvo sig från Norge till Erik jarl. Erik jarl beslöt då att skaffa sig skepp och fara på härnadståg för att förvärva gods åt sig och sitt folk. Han seglade först till Gottland, låg där länge om sommaren och passade på handelsskepp, som seglade till landet, eller vikingar;

men stundom gick han i land och härjade vida omkring längs kusten. Så heter det i »Bandadråpa»²:

Den frejdade fursten sedan

än flera strider hade,

det ha vi sport i sanning.

Erik tvang under sig landet.

Den sköldbetäckte krigarn

på Gottlands gröna kuster

härjade länge vida.

Stridsdjärv fursten kämpar³.

Därefter seglade Erik jarl söderut till Vend-land; där mötte han utanför Stauren⁴ några vikingaskepp och angrep dem. Erik jarl segrade och dräpte vikingarna. Så heter det i »Bandadråpa»:

Folkets styresman lade

- fursten så ville ha det -

med drakarna in till Stauren.

Kampglad är unge jarlen.

Glupska korparna sleto

i fallna vikingars huvud

i kampen utanför stranden.

Jarlen råder för landet⁵.

¹ Om denne skald se kap. 36 not l. De här citerade versarna anföras även ovan kap. 51. Se anmärkningarna där.

² Se ovan kap. 20 not 3.

³ Den fjärde och åttonde versraden ha intet sammanhang med det övriga innehållet i versen, utan utgöra en del av dråpans omkväde.

⁴ Stauren är möjligen sydspetsen av Femern, som nu heter Staver.

⁵ Med avseende pä fjärde och åttonde versraderna jämför kap. 89 not 3.

Kap. 90. Eriks härnadståg i österväg.

Erik jarl seglade om hösten tillbaka till Svithiod och stannade där ännu en vinter. Men på våren rustade han sin här och seglade sedan i österväg, och när han kom till konung Valdemars rike¹, började han härja, dräpa folk och bränna överallt där han for fram och förödde så landet. Han kom till Aldeigjuborg² och belägrade denna stad, till dess han vann den. Han dräpte där många människor och bröt ned och brände hela borgen, och sedan for han härjande vida omkring i Gårdarike. Så heter det i »Bandadråpa»;

Den tappre krigarn for sedan

åt öst över havet att härja

Valdemars rike med svärdet -

vapenlarmet växte.

Männens skräck! - jag vet det -

Ladogas borg du brände.

Kampen blev hård mellan männen,

när hären till Gårdar du förde.

Erik jarl var på dessa härnadståg sammanlagt fem somrar, men när han kom från Gårdarike for han härjande över hela Adalsysla och Ösysla³. Där tog han fyra vikingaskepp från danskar och dräpte hela besättningen. Så heter det i »Bandadråpa»

Jag sport, att krigarn fordom

hade en strid på havet

i sundet mellan två öar.

Erik tvang under sig landet.

Den givmilde furstesonen

förödde - så har det sagts mig -

fyra av danernas fartyg.

Stridsdjärv fursten kämpar.

Böljehästens herre!⁴

Med götarna du stridde

och drev dem på flykt kring bygden.

Kampglad är unge jarlen.

På Estlands och Ösels stränder

härjade stridsdjärv fursten;

ringa blev freden för männen.

Jarlen råder för landet⁵.

Då Erik jarl hade varit en vinter i Svearike, for han till Danmark. Han uppsökte där den danske konungen, Sven tveskägg, och anhöll om hans dotter Gydas hand, och giftermål blev avtalat. Erik jarl fick sålunda Gyda till hustru; ett år därefter fingo de en son, som fick namnet Håkon. Erik jarl var om vintrarna vanligen i Danmark, men stundom i Svearike; om somrarna låg han ute på härnadståg.

¹ »Gårdarike», Ryssland; Valdemar är Wladimir den store († 1015).

² Aldeigjuborg är det gamla nordiska namnet på staden Ladoga söder om sjön med samma namn.

³ Adalsysla är det estniska fastlandet, Ösysla ön Ösel därutanför.

⁴ »Böljehästens (dvs. skeppets) herre» är sjökrigaren Erik jarl.

⁵ Med avseende på fjärde och åttonde versraderna i dessa båda versar jfr kap. 89 not 3.

Kap. 91. Konung Svens giftermål.

Den danske konungen Sven tveskägg var gift med venderkonungen Burislavs dotter Gunnhild¹. Men vid den tid som nyss omtalats hände det, att drottning Gunnhild blev sjuk och dog, och kort därefter gifte konung Sven sig med Sigrid stor-råda, dotter till Skoglar-Toste och moder till sveakonungen Olav den svenske². Med svågerskapet uppstod vänskap emellan de båda konungarna och mellan dessa och jarlen Erik Håkonsson.

¹ Se ovan kap. 34.

² Jfr Harald gråfälls historia kap. 11.

Kap. 92. Konung Burislavs giftermål.

Venderkonungen Burislav klagade för Sigvalde jarl över att den förlikning hade blivit bruten, som Sigvalde jarl hade gjort mellan konung Sven och konung Burislav¹. Konung Burislav skulle få konung Svens syster Thyra Haraldsdotter till äkta, men detta giftermål blev icke av, ty Thyra sade tvärt nej till att gifta sig med en gammal och hednisk man. Nu meddelade konung Burislav jarlen, att han ämnade kräva fullgörandet av överenskommelsen, och bad jarlen fara till Danmark och föra drottning Thyra till honom. Sigvalde jarl var icke sen att företaga den resan. Han begav sig till den danske konungen Sven och framförde detta ärende till honom, och genom sina övertalningar bragte han det slutligen därhän, att konung Sven lämnade sin syster Thyra i hans händer. Några kvinnor följde henne och därjämte hennes fosterfader, en mäktig man vid namn Assur Agesson, och några andra män. Det avtalades mellan konungen och jarlen, att Thyra skulle ha de egendomar i Vendland, som drottning Gunnhild hade ägt, och dessutom andra stora egendomar som gåva av brudgummen.

Då jarlen och Thyra kommo till Vendland, firade konung Burislav sitt bröllop och äktade drottning Thyra. Men så länge hon befann sig bland hedniska män, ville hon varken mottaga mat eller dryck av dem, och så fortsatte det i sju dagar.

Då hände det en natt, att drottning Thyra och Assur i skydd av mörkret rymde därifrån och till skogs. Om deras färd är i korthet att berätta, att de kommo fram till Danmark. Men där vågade Thyra för ingen del stanna, ty hon visste, att om hennes broder konung Sven finge höra, att hon var där, skulle han genast sända henne tillbaka till Vendland. De foro därför utan att ge sig tillkänna, ända till dess de kommo till Norge.

Thyra stannade icke på sin färd, förr än de kommo till konung Olav; han tog väl emot dem, och de voro där i god välfägnad. Drottning Thyra omtalade för konungen, i vilken bekymmersam ställning hon befann sig, och bad honom om hjälp och beskydd i hans rike. Thyra var en kvinna, som förstod att skickligt lägga sina ord, och hennes tal behagade konungen väl. Han såg, att hon var en vacker kvinna, och det föll honom in, att detta kunde vara ett godt giftermål. Han förde nu talet på detta och frågade henne, om hon ville gifta sig med honom. I den belägenhet hon var syntes det henne mycket svårt att fatta ett beslut, men å andra sidan insåg hon, vilket fördelaktigt äktenskap detta var, att bliva gift med en så namnkunnig konung, och bad honom därför råda för henne och hennes gifte. Slutet på samtalet blev, att konung Olav fick drottning Thyra till hustru. Bröllopet firades på hösten, då konungen hade kommit tillbaka från Hålogaland.

Konung Olav och drottning Thyra voro i Nidaros över vintern. Men om våren därefter klagade drottning Thyra för konungen och grät bittert över att hon hade så stora egendomar i Vendland, men i Norge icke ägde det minsta gods, såsom det dock anstod en drottning. Stundom bad hon konungen med vackra ord, att han skulle skaffa henne hennes egendom, och sade, att konung Burislav var en så god vän till konung Olav, att han skulle lämna konung Olav allt vad han begärde, så snart de träffades. När konung Olavs vänner hörde detta tal, avrådde de alla konungen från denna färd.

Det berättas, att konungen en dag tidigt på våren gick framåt gatan; vid torget kom en man emot honom med ett stort knippe kvannstjälkar, som voro förunderligt stora för att vara vid den tiden på våren. Konungen tog en stor stjälk i handen och gick hem till drottning Thyras härbärge» Thyra satt inne i stugan och grät, när konungen kom in. Konungen sade: »Se här en stor kvannstjälk; den vill jag ge dig». Hon slog till den med handen och sade: »Större gåvor gav Harald Gormsson, men mindre räddes han att fara ur landet och kräva sin egendom, än du nu gör. Det såg man, då han for hit till Norge, förödde den största delen av landet och underlade sig allt riket med skatter och utskylder. Men du vågar icke fara igenom Danmark för min broder, konung Sven». Konung Olav sprang upp vid dessa ord och ropade högt med en ed: »Aldrig skall jag rädas för din broder, konung Sven, och om vi mötas, skall han vika».

¹ Se härom kap. 34 ovan.

Kap. 93. Konung Olavs uppbåd.

Konung Olav sammankallade kort därefter ett ting i staden. Han kungjorde där för allmogen, att han ämnade ha leding ute om sommaren, och att han ville ha ett bestämt antal både av skepp och manskap från varje fylke; han meddelade tilllika, huru många skepp han ville ha där ifrån fjorden¹. Sedan sände han bud både norrut och söderut, längs kusten och inne i landet, och lät uppbåda folk. Konung Olav lät sätta i sjön Ormen långe och alla sina andra skepp, både stora och små; själv styrde han Ormen långe. Då man uttog besättningen till skeppen, valde man folket med sådan omsorg, att på Ormen långe skulle där icke vara någon man äldre än sextio år eller yngre än tjugo, och alla skulle vara särskilt utvalda med hänsyn till styrka och mod. Först uttogos därtill konung Olavs hirdmän, ty till hirden valdes bland landsmän och utländingar allenast de som voro starkast och tapprast.

¹ Dvs. från landskapen kring Trondhjemsfjorden.

Kap. 94. Ormens besättning.

Ulv den röde hette den man som bar konung Olavs baner och var i förstäven på Ormen; dessutom voro där Kolbjörn stallare¹, Thorsten oxfot, Vikar från Tiundaland ², broder till Arnljot »gelline»³. I »rausnen» i »saxen»⁴ voro: Vak Raumesson från Älven⁵, Berse den starke. Ån bågskytt från Jämtland, Thrånd den starke från Telemarken och hans broder Othyrme, hålögerna Thrånd den skelögde, Ogmund »sande»⁶, Hlodver den långe från Saltvik, Hårek den vasse, intrönderna⁷ Ketil den höge, Thorfinn »eisle»⁸, Håvard och hans bröder från Orka-dalen. I »förrummet»⁹ voro dessa: Björn från Studla, Thorgrim Thjodolvsson från Hvine, Asbjörn och Orm, Thord från Njardarlog, Thorsten den vite från Oprostader, Arnor från Möre, Hallstein och Bork från Fjordarna, Eyvind snok, Bergthor »bast-rep», Hallkel från Fjaler, Olav »dräng»¹⁰, Arnfinn från Sogn, Sigurd »bill»¹¹, Einar från Hordaland, Finn, Ketil från Rogaland och Grjotgard den raske. I »krapparummet»¹² voro: Einar »tambarskälve» -han tycktes dem icke jämngod, ty han var endast aderton år gammal -, Hallstein Hlivsson, Thorolv, Ivar »smetta»¹³, Orm »skogsnäsa». Många andra berömda män voro ombord på Ormen, ehuru vi ej kunna namngiva dem. I varje halvrum¹⁴ på Ormen funnes åtta krigare, utvalda man för man; i »förrummet» voro trettio man. Man sade, att den utvalda besättningen på Ormen övergick alla andra män i skönhet och styrka och tapperhet lika mycket, som Ormen överträffade alla andra skepp.

Konungens broder Thorkel »näsa» styrde Ormen korte; konungens morbröder Thorkel den praktälskande och Jostein förde Tranan. Bägge dessa skepp voro väl bemannade. Konung Olav hade elva storskepp från Tråndheim och dessutom »tjugobänkare»¹⁵ och smärre fartyg.

¹ Stallaren (eg. »hovstallmästare») var en av de förnämsta ämbetsmännen i hirden. Till hans viktigaste uppdrag hörde att å konungens vägnar tala vid tingsförsamlingar o. d. samt att föredraga hirdens angelägenheter inför konungen.

² Ett av de tre ursprungligen självständiga folklanden i Uppland i Sverige.

³ Arnljot »gelline» - tillnamnet är oförklarat - är en genom saga och dikt bekant stigman frän Jämtland, som kom till Olav den helige kort före slaget vid Stiklastad (är 1030), döptes och deltog i slaget, där han föll tillsammans med sin herre.

⁴ »Rausn» kallades på krigsskepp den främre delen av fartyget mellan »förstävsrummet» och (det främre) ösrummet. Samma del av fartyget hade också namnet »saxen». Här ser det ut, som om med »rausn» avsåges endast någon viss del av »saxen».

⁵ »Från Älven» vill sannolikt säga från trakten av Göta älv.

⁶ Tillnamnet är bildat av ordet »sand», men betydelsen är oviss.

⁷ Intrönderna, dvs. innebyggarna i «inre Tröndelagen»; jfr kap. 7 not 1.

⁸ »Eisle» betyder möjligen: »den som far våldsamt fram», »gåpåare».

⁹ »Förrummet» synes ha kunnat beteckna dels ett rum. för om masten, dels rummet närmast framför »lyftingen», det upphöjda däcket i aktern av fartyget.

¹⁰ »Dräng» är i fornspråket ett berömmande ord: »tapper och duktig karl».

¹¹ »Bill» betecknar ett spetsigt skärande verktyg (jfr sv. plogbill). Här syftas möjligen på ett slags pil med ett kilformigt blad till spets.

¹² »Krapparummet» anses av somliga ha varit namn på ett rum i fartygets bakre del, motsvarande »saxen» i den främre (jfr kap. 94 not 4); enligt en annan och kanske troligare åsikt betecknas därmed det stora rummet på båda sidor om masten.

¹³ Tillnamn av oviss betydelse, möjligen bildat av ordet smette, »ansikte».

¹⁴ »Rummen» voro genom en gång längs fartygets midtlinie delade i tvänne »halvrum».

¹⁵ Dvs. fartyg så stort, att det hade tjugo roddarbänkar på var sida.

Kap. 95. Island kristnas.

Då konung Olav var nästan färdig med utrustningen av sin här i Nidaros, satte han sysslomän och fogdar¹ över hela Tröndelagen. Därefter sände han Gissur vite och Hjalte Skeggesson till Island för att förkunna kristendomen där och gav dem med på färden en präst vid namn Thormod och flera andra klerker, men han behöll hos sig såsom gisslan de fyra isländska män som tycktes honom vara de förnämsta: Kjartan Olavsson, Halldor Gudmundsson, Kolbein Thordsson, Sverting Runolvsson. Det berättas om Gissurs och Hjaltes färd, att de kommo till Island före alltinget och foro till tings, och på det tinget blev kristendomen genom lag införd på Island, och samma sommar döptes allt folket².

¹ Sysslomannen och fogdarna voro konungens ombudsmän, »om hade att förvalta hans egendom, uppbära hans skatter m. m.

² Detta skedde år 1000.

Kap. 96. Grönland kristnas.

Samma vår sände konung Olav också Leiv Eriksson till Grönland för att förkunna kristendomen, och han for om sommaren till Grönland. Han räddade ute på havet en skeppsbesättning, som låg hjälplös på ett vrak, och därefter fann han Vinland det goda¹ och kom om sommaren till Grönland. Han hade med sig dit en präst och några lärare och tog sitt uppehåll på Brattahlid hos sin fader Erik². Man gav honom sedan tillnamnet Leiv den lycklige. Men hans fader Erik sade, att det uppvägde vartannat, att Leiv hade bärgat skeppsbesättningen och att han hade fört »hycklaren» - det var prästen - till Grönland.

¹ Vinland (det goda) kallade nordborna en del av det nordamerikanska fastlandet, som år l000 upptäcktes av Leiv Eriksson, och som kort därefter besöktes av en från Grönland utgående expedition under ledning av en viss Thorfinn Karlsefne. Vilken del av den nordamerikanska östkusten som åsyftas, är mycket omtvistat. De bästa skälen synas hittills ha givits för den åsikten, att Vinland är att söka i det nuvarande Nova Scotia i Kanada.

² Erik den röde, Grönlands förste kolonist (jfr kap. 86 not l) slog sig ned i sydvästra Grönland vid inre ändan av en fjord, som efter honom fick namnet Eriksfjord (nu Tungudliarfik), och byggde där en gård med namnet Brattahlid (»den branta liden»).

Kap. 97. Konung Olavs färd.

Konung Olav for med sin här söderut längs kusten. Under vägen slöto sig till honom många stormän, som voro hans vänner och som voro beredda att deltaga i färden. Den förste av dem var hans svåger Erling Skjalgsson; han hade sitt stora långskepp, som hade trettio rum och var mycket väl bemannat. Där kommo också till konungen hans svågrar Hyrning och Thorgeir; vardera av dem styrde ett stort skepp. Många andra stormän följde honom;

han hade sextio långskepp, då han lämnade landet och seglade söderut förbi Danmark genom Öresund. På denna färd kom konung Olav till Vendland och stämde möte med Burislav, och de båda konungarna träffades och talades då vid om de egendomar som konung Olav gjorde anspråk på. Alla dessa samtal mellan konungarna förlupo fredligt, och de blevo fullständigt ense rörande de krav som konung Olav ansåg sig ha rätt att göra där. Konung Olav stannade där länge om sommaren och träffade många av sina vänner.

Kap. 98. Om sveakonungen.

Konung Sven tveskägg var vid denna tid gift med Sigrid storråda, såsom förut är skrivet¹. Sigrid var en bitter fiende till konung Olav Tryggvesson; anledningen därtill var den, att konung Olav hade brutit sitt avtal med henne och slagit henne i ansiktet, såsom förut är omtalat². Hon äggade ivrigt konung Sven till att anfalla konung Olav Tryggvesson och sade, att det var tillräcklig sak mot konung Olav, att han hade äktat Svens syster Thyra - »utan edert samtycke, och icke skulle edra förfäder ha tålt slikt». Drottning Sigrid förde ständigt sådant tal på tungan, och till slut bragte hon det genom sina övertalningar därhän, att konung Sven gick in på att göra som hon ville.

Tidigt om våren sände konung Sven bud österut till Svithiod till sin styvson, den svenske konung Olav, och till Erik jarl och lät säga dem, att den norske konung Olav hade leding ute och ämnade på sommaren fara till Vendland. Han tillfogade den uppmaningen, att sveakonungen och jarlen skulle uppbåda en här och fara konung Sven till mötes, så skulle de alla tillhopa föra sina flottor till strid emot konung Olav. Sveakonungen och Erik jarl voro genast villiga till denna färd och drogo samman en stor här i Svearike. Med denna foro de söderut till Danmark, men kommo dit, först då konung Olav Tryggvesson hade seglat österut. Detta omtalade Halldor »okristne», då han diktade om Erik jarl³:

Den tappre furstebetvingarn

samlade, lysten att strida,

en väldig här i Svithiod;

mot söder till kamp han styrde.

Varenda man då ville

följa Erik i striden.

Korparnas mättare! Rikligt

fick sårfågeln⁴ blod att dricka.

Sveakonungen och Erik jarl seglade den danske konungen till mötes, och de hade då alla tillsamman en ofantlig härstyrka.

¹ Se ovan kap. 91.

² Se ovan kap. 61.

³ Halldor »okristne», isländsk skald, om vars liv man icke vet något annat än det, att han någon gång mellan åren 1010 och 1012 uppehållit sig hos Erik jarl. Av hans dikter äro bevarade endast några brottstycken ur ett kväde om Erik jarl, som alla handla om Eriks deltagande i slaget vid Svolder.

⁴ »Sårfågeln», poetisk beteckning för korpen eller örnen.

Kap. 99. Sigvalde Jarls förräderi.

Då konung Sven hade uppbådat sitt manskap, sände han Sigvalde jarl till Vendland för att utspeja konung Olav Trygvessons färd och för att ställa så till, att konung Sven och konung Olav skulle mötas. Sigvalde jarl begav sig åstad och kom fram till Vendland, for till Jomsborg och vidare till konung Olav Tryggvesson. De blevo goda vänner, och jarlen kom i den största ynnest hos konungen. Jarlens hustru Astrid, dotter till konung Burislav, stod på mycket vänskaplig fot med konung Olav; detta berodde mycket på de forna släktförbindelserna, då konung Olav hade varit gift med hennes syster Geira¹.

Sigvalde jarl var en klok och rådslug man, och då han deltog i konung Olavs rådslag, gjorde han allt vad han kunde för att fördröja hans färd västerut och hittade ständigt på nya förevändningar för uppskov. Men konung Olavs män voro mycket missnöjda därmed och längtade ivrigt att få fara hem, då de lågo segelfärdiga och vinden var gynnsam. Slutligen fick Sigvalde jarl i hemlighet underrättelse från Danmark, att den danske konungens här hade kommit österifrån, att Erik jarl också hade sin här redo, och att alla hövdingarna nu skulle segla österut till Vendland; de hade avtalat, att de skulle vänta på konung Olav vid en ö, som heter Svold, samt att jarlen skulle ställa det så, att de där kunde möta konung Olav.

¹ Se ovan kap. 22.

Kap. 100. Konung Olavs färd från Vendland.

Det kom ett rykte till Vendland, att den danske konungen Sven hade en flotta ute, och snart talades det om att det troligen var konung Olav som han ville träffa; men Sigvalde jarl sade till konungen:

»Icke kan det vara konung Svens avsikt att inlåta sig i strid mot eder med den danska hären ensam, så stor styrka som I haven. Men om I hysen någon misstanke om att någon ofred är för handen, då skall jag följa eder med mitt folk; det har alltid räknats för en god hjälp, när jomsvikingarna ha följt en hövding. Jag skall giva eder elva väl bemannade skepp». Konungen samtyckte härtill. Det var svag men gynnsam vind.

Konungen lät nu flottan kasta loss och blåsa till avfärd. Man hissade segel; småskeppen gingo fortast, och de seglade ut på öppna havet. Men jarlen höll sig i närheten av konungens skepp och ropade över till detta och bad konungen följa efter sig. »Jag känner bäst till», sade han, »var det är djupast i sunden mellan öarna, och det torden I behöva med de stora skeppen». Jarlen seglade sålunda före med sina skepp - han hade elva fartyg -, och konungen följde efter honom med sina storskepp - även han hade elva skepp. Hela den övriga flottan var redan ute på öppna havet. Då Sigvalde jarl seglade in till Svold, kom en skuta roende emot dem med underrättelse till jarlen, att den danske konungens flotta låg där i hamnen och väntade på dem. Jarlen lät då taga ned seglen, och de rodde in under ön. Så säger Halldor »okristne»:

Norrmännens härlige konung^l

kom seglande norrut från Vendland

med ett och sjuttio fartyg -

krigaren blodade svärdet.

Honom till oväntat möte

sände den mäktige jarlen²

en väldig här av danskar.

Striden blev hård mellan männen.

Här säges, att konung Olav och Sigvalde jarl hade sjuttio skepp och ett därtill, då de seglade norrut.

¹ Olav Tryggvesson.

² Sigvalde jarl, som genom sitt anslag förde Olav i famnen på den fientliga flottan.

Kap. 101. Om konungarnas samtal.

Hövdingarna se från holmen Olavs skepp segla förbi.

Den danske konungen Sven och sveakonungen Olav och Erik jarl lågo där med hela sin här. Det var vackert väder och klart solsken. Alla hövdingarna gingo nu med sina följen upp på holmen och sågo, att en mängd skepp seglade tillsammans ute på havet. De fingo se ett stort och praktfullt skepp komma seglande. Då sade båda konungarna: »Detta är ett stort och övermåttan vackert fartyg; det måtte vara Ormen långe». Erik jarl svarade: »Icke är detta Ormen långe»; och det var så, som han sade; detta skepp tillhörde Eindride från Gimsar. En liten stund därefter sågo de ett annat skepp komma seglande, mycket större än det förra. Då sade konung Sven: »Nu är Olav Tryggvesson rädd; han vågar icke att segla med huvudena på sitt skepp»¹. Då sade Erik jarl; »Icke är detta konungens skepp. Jag känner detta skeppet och seglet, ty seglet är randigt; detta är Erling Skjalgsson. Låt dem segla; det är bättre för oss, att detta skepp fattas i konung Olavs flotta, än att det är där, så väl rustat som det är». En stund senare sågo de och igenkände Sigvalde Jarls skepp, som styrde in till holmen. Därpå fingo de se tre skepp komma seglande, och ett av dem var mycket stort. Då bad konung Sven dem gå till sina skepp; han sade, att där kom Ormen långe. Erik jarl svarade: »De ha många andra stora och präktiga skepp än Ormen långe; låtom oss vänta ännu en stund!» Då sade många av de andra männen: »Icke vill Erik jarl nu strida och hämnas sin fader. Det är en stor nesa, som skall spörjas i alla länder, om vi ligga här med en så stor styrka och konung. Olav seglar ut på havet rakt förbi oss».

Då de hade talat om detta en stund, fingo de se fyra skepp komma seglande, och ett av dem var en mycket stor och präktigt förgylld drake. Då reste sig konung Sven och sade: »Högt skall Ormen bära mig i kväll; honom skall jag styra», Många sade, att Ormen var ett övermåttan stort och vackert skepp, och att det vittnade om stor praktlystnad att låta bygga ett sådant fartyg. Då sade Erik jarl, så att blott några få hörde det: »Även om konung Olav icke hade något större skepp än detta, skulle konung Sven dock aldrig kunna taga det ifrån honom med danahären allena». Männen ilade nu till skeppen och togo ned tälten².

Medan hövdingarna samtalade om detta, som nu är berättat, fingo de se tre mycket stora skepp komma seglande och bakefter dem ett fjärde; det var Ormen långe. Men av de stora fartyg, som förut hade kommit förbi och som de trott vara Ormen långe, var det första Tranan och det andra Ormen korte. När de sågo Ormen långe, då förstodo alla, och ingen sade däremot, att där kom helt visst Olav Tryggvesson. De gingo nu till skeppen och gjorde sig färdiga till angrepp. Det var avtalat mellan hövdingarna, konung Sven och konung Olav och Erik jarl, att de skulle ha en tredjedel av Norge vardera, om de kunde fälla konung Olav Tryggvesson; men den av dem, som först äntrade Ormen, skulle få allt det byte som vanns där, och var och en av dem skulle ha de skepp som han själv avröjde. Erik jarl hade en mycket stor »barde»³, som han brukade ha på vikingafärder;

den var försedd med en ramm överst på båda stävarna och där nedanför en tjock järnplåt, som var lika bred som stäven och som gick ända ned till vattenytan.

¹ De bilder av djurhuvud o. d., som prydde skeppens förstäv, voro löst påsatta och kunde vid behov avtagas.

² Jfr kap. 80 not 1.

³ »Barde» eller »järnbarde» kallades ett krigsskepp, vars stäv (bard) för att göras motståndskraftigare beslagits med järn.

Kap. 102. Om konung Olavs här.

Då Sigvalde jarl och hans män rodde in under ön, sågo Thorkel den praktälskande på Tranan och styrmännen på de skepp som följde honom, att jarlen styrde sina skepp in under holmen. De togo då också ned sina segel och rodde efter honom, under det de ropade till honom och hans män och frågade, varför de gjorde så. Jarlen svarade, att han ville invänta konung Olav. »Det ser ut till att här är ofred för handen», sade han. De läto nu skeppen driva, till dess Thorkel »näsa» kom med Ormen korte och de tre skepp, som följde honom. Det blev sagt dem detsamma, och de togo då också ned sina segel och läto skeppen driva och väntade på konung Olav. Då konungen seglade fram emot holmen, rodde hela fiendehären ut i sundet framför honom. Men då konungens män sågo detta, bådo de honom segla sin väg och icke inlåta sig i strid med en så stor styrka. Konungen svarade högt, där han stod uppe i lyftingen: »Tagen ned seglet! Icke skola mina män tänka på flykt! Aldrig har jag flytt i strid. Gud råde för mitt liv, men aldrig skall jag taga till flykten». Det gjordes, såsom konungen befallde. Så säger Hallfred:

Ej må skalden glömma

att nämna de härliga orden

som stridsdjärv fursten talte

till männen i vapenstormen.

Den dådstore fursten bad dem

att icke fly i kampen;

den folkkäre kungens maning

skall icke gå oss ur minnet.

Kap. 103. Konung Olavs skepp ordnas till strid.

Konung Olav lät blåsa till samling för alla sina skepp. Konungens skepp låg i midten och på vardera sidan därom Ormen korte och Tranan. Då de började att binda samman skeppen¹, bundo de samman stävarna på Ormen långe och Ormen korte. När konungen såg detta, ropade han högt och befallde dem att lägga det stora skeppet längre fram och icke låta det vara efterst bland alla skeppen i flottan. Då svarade Ulv den röde: »Om Ormen skall läggas lika mycket längre fram, som han är längre än andra skepp, då blir det hårdt arbete i »saxen»² i dag». Konungen svarade: »Icke visste jag, att jag hade en »stamboe»³ som är både röd och rädd». Ulv svarade: »Vänd du bara inte ryggen till, när du försvarar lyftingen, mera än jag, när jag försvarar stäven!» Konungen hade en båge i handen; han lade en pil på strängen och siktade på Ulv. Ulv sade: »Skjut åt ett annat håll, konung, där det mera behöves! Vad jag gör, gör jag för dig».

¹ Jfr ovan kap. 41 not 1.

² Se ovan kap 94 not 4.

³ Se Harald hårfagres h. kap. 9 not 1.

Kap. 104. Om konung Olav.

Konung Olav stod i lyftingen på Ormen, där han syntes högt över mängden. "Han bar en förgylld sköld och en guldinlagd hjälm och var lätt att skilja från de andra männen; utanpå brynjan hade han en kort röd kjortel. Då konung Olav såg, att flottan delade sig i små avdelningar och baneren sattes upp för anförarna, frågade han: »Vem är hövding för den flock som ligger midt emot oss?» Man sade honom, att det var konung Sven tveskägg med den danska hären. Konungen svarade: »Icke rädas vi de stymparna; det finns intet mod i da-nerna. Men vilken hövding följer de baner som äro där ute på högra sidan?» Man sade honom, att det var konung Olav med sveahären. Konung Olav svarade: »Bättre vore det för svearna att sitta hemma och slicka sina blotskålar än att gå mot Ormen långe under edra vapen. Men vem äger de stora skeppen som ligga där ute babord om danerna?» »Det är jarlen Erik Håkonsson», sade de. Då svarade konung Olav: »Han menar nog, att han har goda skäl att möta oss, och av den hären kunna vi vänta en skarp strid; de äro norrmän liksom vi själva».

Kap. 105. Striden börjar.

Därefter rodde konungarna fram till anfall. Konung Sven lade sitt skepp midt emot Ormen långe, men konung Olav den svenske lade sig längre ute och riktade sina stävar emot konung Olav Trygvessons yttersta skepp; på den andra sidan lade sig Erik jarl. Nu började en hård strid. Sigvalde jarl lät sina skepp ro baklänges och deltog icke i striden. Så säger Skule Thorstensson¹ - han var då hos Erik jarl -:

Erik och Sigvalde fordom

jag följde, där spjuten sjöngo -

ung vann jag krigarrykte;

nu märks det, att åldern trycker.

Blodiga svärd vi buro

i dånande vapenstormen

mot svärdstingets ledare² modigt

i söder vid Svolders mynning.

Och än vidare säger Hallfred om dessa händelser:

Jag vet, att den kampglade kungen

saknade allt för mycket

de tappra trendernas följe -

dock drev han många på flykten.

Den raske fursten ensam

mötte i vapenlarmet

en jarl och tvänne kungar.

Om slikt är berömligt att tälja.

¹ Skule Thorstensson, isländsk skald, sonson till den berömde Egil Skallagrimsson, född c. 970, död c. 1040. Som ung reste han till Norge, där han slöt sig till Erik jarl, som han sedan följde till Sverige och tillsamman med vilken han deltog i Svolderslaget. Av hans dikter äro, utom en vers av lyriskt innehåll, bevarade endast några fragment av det här anförda kvädet om Erik jarl, som han synes ha författat först på sin ålderdom.

² Svärdstingets (dvs. stridens) ledare» är den tappre krigaren, här Olav Tryggvesson.

Kap. 106. Konung Svens och konung Olavs flykt

Striden blev mycket hård och blodig. Krigarna i förstäven på Ormen långe, Ormen korte och Tranan kastade ankaren och änterhakar över på konung, Svens skepp; de hade på grund av skeppens höjd den fördelen att kunna anfalla uppifrån och nedåt De avröjde alla skepp som de kunde hålla fast, men konung Sven och de män som kommo undan flydde upp på andra skepp och drogo sig undan utom skotthåll; det gick med denna här, såsom konung Olav Tryggvesson hade gissat. Då styrde den svenske konung Olav i stället dit med sina skepp, men så snart de kommo i närheten av storskeppen, gick det dem, såsom det hade gått de andra; de förlorade mycket folk och några av sina skepp och drogo sig därefter tillbaka från striden.

Erik jarl lade nu »barden» jämsides med konung Olavs yttersta skepp, avröjde det och kapade tåget, som höll det fast vid de övriga skeppen; därpå angrep han det som låg där närmast och kämpade, till dess det var avröjt. Manskapet började då att springa från de mindre skeppen och upp på storskeppen, och jarlen kapade tågen på det ena skeppet efter det andra, allt efter som de blevo avröjda. Danerna och svearna lade sig nu åter inom skotthåll och anföllo från alla sidor konung Olavs skepp. Erik jarl låg fortfarande jämsides med skeppen och kämpade med huggvapen, och allt efter som männen föllo på hans skepp, gingo andra, daner och svear, ombord i deras ställe. Så säger Halldor:

De skarpa svärden begynte

sin gång på Ormen långe;

männen kämpade våldsamt

vid klang av de guldprydda spjuten.

Svenska och danska skaror

följde den tappre jarlen

där söderut på havet

i svärdens hårda stormvind¹.

Nu blev striden mycket skarp, mycket folk föll, och till sist gick det så, att alla konung Olavs skepp blevo avröjda utom Ormen långe. Alla de av hans män som ännu voro stridsdugliga hade nu kommit upp på den. Då lade Erik jarl »barden» jämsides med Ormen, och där kämpades nu med huggvapen. Så säger Halldor:

Hårdt blev Ormen långe

ansatt av fiendeflocken

- pilarna veno täta;

de blanka sköldarna brusto -,

då krigaren² lade den höge

»barden» vid sidan av Ormen.

En blodig kamp i sanning

jarlen hade vid holmen.

¹ »Svärdens stormvind» är striden,

² Dvs. Erik jarl.

Kap. 107. Om Erik jarl.

Erik jarl befann sig i »förrummet»¹ på sitt skepp, där det var fylkat med sköldborg. Där kämpades nu med huggvapen och stacks med spjut och kastades med alla slags vapen; somliga sköto med båge eller kastade spjut med handen. Det föll en så tät skur av vapen över Ormen, att man knappt kunde värja sig med sköldarna; så tätt flögo spjut och pilar, ty från alla sidor blev Ormen anfallen av fientliga fartyg. Konung Olavs män voro så rasande, att de sprungo upp på relingarna för att komma till att fälla sina motståndare med svärdshugg, ehuru många icke hade lagt sig så nära under Ormen, att de ville vara med i handgemänget. Men de flesta av Olavs män tänkte icke på annat än att de kämpade på släta marken, stego. ut över relingarna och gingo till botten med sina vapen. Så säger Hallfred:

Sårade krigarna sjönko

i kampen ned på Ormen;

ingen av männen väjde

för faran i vapengnyet.

Ormen - var än den skrider

med krigarnas skara - skall länge

sakna sådana kämpar,

hur härlig konung än styr den.

¹ Se kap. 94 not 9.

Kap. 108. Om Einar »tambarskälve».

Einar »tambarskälve» stod akterut i »krapparummet»¹ på Ormen. Han var bågskytt och sköt kraftigare än alla andra. Einar avsköt en pil mot Erik jarl och träffade roderknappen över jarlens huvud, så att pilen trängde in ända till rörbanden². Jarlen såg dit och frågade, om de visste, vem som hade lossat det skottet I samma ögonblick kom en annan pil flygande så nära jarlen, att den gick emellan bålen och armen; den trängde in i huvudbrädan³, så att spetsen stod långt ut på andra sidan. Då sade jarlen till en man, som några kalla Finn, under det andra mena, att han var en finne -han var en mycket duktig bågskytt -: »Skjut den långe mannen där borta i krapparummet!» Finn sköt, och pilen träffade midt på Einars båge i samma ögonblick som Einar spände den för tredje gången. Bågen brast i två delar. Då sade konung Olav: »Vad var det som brast där med sådant brak?» Einar svarade: »Norge ur dina händer, konung!» »Så mycket var det väl ändå inte, som brast», sade konungen, »tag min båge och skjut med den!» Han kastade bågen till honom. Einar tog bågen, spände den genast ut över pilens spets och sade: »För mjuk, för mjuk är drottens båge!» och kastade den tillbaka. Därpå tog han sin sköld och sitt svärd och kämpade med dem.

¹ Se ovan kap. 94 not 11.

² Rörbanden äro de band, varmed pilspetsen var fastsurrad vid skaftet.

³ Bakom rormannens plats fanns en en så benämnd bräda, som denne kunde stödja sitt huvud emot.

Kap. 109. Om konung Olav.

Konung Olav stod i lyftingen på Ormen och sköt nästan ständigt hela dagen, än med båge, än med spjut, och då alltid med två åt gången. Han blickade fram över skeppet och såg, att hans män lyfte svärden och höggo tätt, men att svärden beto dåligt. Han ropade då högt: »Svingen I svärden utan kraft, eftersom jag ser, att de icke bita för eder?» En man svarade: »Våra svärd äro mycket slöa och brustna». Då gick konungen ned i »förr rummet», öppnade en kista och tog därur många vassa svärd och gav männen. När han sträckte ned den högra armen, såg man, att det rann, blod ned under brynjeärmen; ingen vet, var han var sårad.

Kap. 110. Ormen äntras.

Det hårdaste och blodigaste motståndet på Ormen gjorde männen i »förrummet» och stäven; där befann sig det utvaldaste manskapet, och där voro skeppsborden högst. Men då manfallet i början var störst midt på skeppet och endast få män stodo upprätt kring masten, beslöt Erik jarl sig för att äntra och kom upp på Ormen själv femtonde. Konung Olavs svåger Hyrning gick emot honom med en skara män; det blev en mycket hård strid, som slutade så, att jarlen vek tillbaka ned på sitt skepp igen. Av de män som hade följt honom föllo några, och andra voro sårade. Detta omtalar Thord Kolbeinsson:

De hjälmklädda krigarna svängde

svärden mot blodiga sköldar.

Hyrning vann ära i striden,

där kungen med svärdet han värjde.

Förr sviktar den höga himmeln,

än detta av männen glömmes.

Nu blev det åter den hårdaste kamp, och många män föllo på Ormen. När manskapet, som skulle försvara Ormen, tunnades av, beslöt Erik jarl åter att äntra, och åter mötte han ett kraftigt motstånd. Då förstävskämparna på Ormen sågo detta, gingo de längre akterut på skeppet, satte sig till motvärn mot jarlen och bjödo honom ett hårdt motstånd. Men så många hade nu fallit på Ormen, att det var tomt på många ställen vid relingarna, och jarlens män började därför att äntra från flera håll. Allt det manskap, som ännu stod upprätt till försvar på Ormen, drog sig då akterut på skeppet till den plats, där konungen befann sig. Så säger Halldor »okristne», att jarlen äggade sina män:

Den gladlynte fursten mante

med äggande ord sina kämpar

- krigarna veko tillbaka

från bänk till bänk med Olav -;

med skeppen en ring de slutit

omkring den tappre kungen.

Hård och blodig var striden

för vendernas käcke bane¹.

¹ Med vendernas baneman menas här troligen Erik jarl, ehuru benämningen kunde passa även för konung Olav Tryggvesson.

Kap. 111. Ormen långe avröjes.

Kolbjörn stallare gick upp i lyftingen till konungen. De buro mycket lika kläder och vapen; Kolbjörn var också en mycket högrest och vacker man. Det blev åter den skarpaste strid i »förrummet». Då så många av jarlens män, som kunde rymmas på skeppet, nu hade kommit upp på Ormen och hans skepp anföllo från alla håll, men endast få män voro kvar på Ormen till försvar mot en så stor styrka, så föllo nu de flesta på en kort stund, fastän de voro både starka och tappra.

Konung Olav själv och Kolbjörn hoppade över bord på var sin sida av skeppet. Jarlens män hade rott fram med smärre fartyg och dräpte dem som hoppade i sjön, och då konungen själv hade sprungit över bord, ville de gripa honom och föra honom till Erik jarl. Konung Olav höll skölden över sig och kastade sig på det sättet i djupet. Kolbjörn stallare däremot sköt skölden under sig och skyddade sig så mot de spjut som kastades mot honom från de underliggande skeppen. Han föll i havet på sådant sätt, att skölden kom under honom, och därför kunde han icke dyka ned under vattnet snabbt nog, utan blev gripen och dragen upp på en skuta. De trodde, att det var konungen. Han fördes inför jarlen, men när jarlen såg, att det var Kolbjörn och icke konung Olav, gav han Kolbjörn nåd. I detta ögonblick sprungo alla de av konung Olavs män, som ännu voro vid liv, överbord från Ormen. Hallfred säger, att Thorkel »näsa», konungens broder, var den siste av alla som hoppade över bord:

Den givmilde mannen såg flyta

tomma Tranan och Ormen

- den raske fursten glädtigt

blodade svärdet i striden -,

innan Thorkel, den käcke,

kampdjärve, kloke kämpen,

sprang överbord från skeppet

i den vilda, blodiga kampen.

Kap. 112. Rykten om Olav Tryggvesson.

Det har förut omtalats, att Sigvalde jarl slöt sig till konung Olav i Vendland¹; jarlen hade tio skepp och dessutom ett elfte, på vilket konungadottern Astrid, jarlens hustru, hade sitt följe. När konung Olav hade sprungit överbord, utbröt hela hären i segerrop, och Sigvalde jarl och hans män stucko då årorna i sjön och rodde till strider. Detta omtalar Halldor »okristne»:

Vendernas långskepp kommo

fjärran ifrån till striden;

de tunna yxorna beto

männen med vassa eggar.

Vapengny blev på havet.

Jarlen kämpade härligt.

Örnen slet i liken.

Där flydde en talrik skara.

Men den vendiska snäcka, varpå Astrids följe befann sig, rodde därifrån och tillbaka till Vendland, och det sades genast av många, att konung Olav hade kastat av sig brynjan under vattnet och summit under vattnet bort från långskeppen; därpå hade han summit bort till den vendiska snäckan, och Astrids män hade fört honom i land. Några veta att berätta på många olika sätt om konung Olavs senare färder, men så säger Hallfred:

Ej vet jag nu i sanning,

om i min dikt jag skall prisa

den brynjeklädde krigarn

som död eller ännu i livet;

bäggedera förtäljes

som sant av männens skara.

Sårad var han förvisso.

Nu spörjes om honom intet.

Huru det nu än förhåller sig därmed, så kom konung Olav Tryggvesson aldrig mer till att härska i Norge, men likväl säger Hallfred »vandrådaskald» på detta sätt:

Somliga män förtäljde

om Tryggveättlingens öde,

att norrmännens härlige konung,

den svekfrie, ännu levde.

Man säger, att Olav sluppit

med livet ur vapenstormen.

Värre dock är det - ej alltid

männens gissning besannas.

Och vidare detta:

Jag vet det: ej ödet ville,

där tallösa fiendeskaror

gingo till skonlöst anfall

emot den kraftige krigarn,

att drotten, den härlige, skulle

rädda sitt liv i kampen.

Jag kan ej tro, vad männen

med falsk förhoppning gissa.

Än vidare man säger,

att kungen blott var sårad,

att undan med livet han kommit

ur svärdens storm i öster.

Nu har det sports med sanning,

att fursten fallit i kampen.

Vad lösa rykten mäla,

jag skänker ingen tilltro.

¹ Se ovan kap. 99 och 100.

Kap. 113. Om jarlen Erik Håkonsson.

Jarlen Erik Håkonsson fick med segern Ormen långe och ett stort byte; han styrde Ormen från striden. Så säger Halldor:

Ormen långe förde

den hjälmbetäckte kungen

till kamp på havet i söder -

ej stoltare skepp man skådat!

Segerglad mottog jarlen

Ormen, när striden var slutad.

Men hård innan dess var kampen

för Hemings ättstore broder¹.

Håkon Jarls son Sven² hade vid denna tid trolovat sig med sveakonungen Olavs dotter Holmfrid. Då Danmarks konung, Sven, den svenske konung Olav och Erik jarl delade det norska riket emellan sig, fick konung Olav fyra fylken i Tråndheim, Nordmöre, Sunnmöre och Raumsdal samt österut Ranrike från Göta älv till Svinesund; detta rike överlämnade konung Olav åt Sven jarl på samma villkor, på vilka skattskyldiga konungar eller jarlar fordom hade innehaft län av överkonungarna. Erik jarl fick fyra fylken i Tråndheim, Hålogaland, Naumudal, Fjordarna och Fjaler, Sogn, Hordaland, Rogaland och Agder norrifrån ända till Lidandesnes ³, Så säger Thord Kolbeinsson⁴:

Jag vet, att de flesta hersar,

med undantag dock av Erling⁵,

snart blevo jarlens vänner -

jag prisar den givmilde krigarn.

Efter segern lades

Norges land under fursten

från Veiga⁶ ända till Agder;

man vet, att jag icke ljuger.

När Eriks vänskap vi njöto,

då var det godt att leva;

sin plikt han trodde att hålla

sin hand över Norges bönder.

Nu mäler ett bud från söder,

att konung Sven gått hädan;

tomheten griper hans städer.

Sitt öde undgår ingen.

Den danske konung Sven fick åter Viken, som han hade haft förut en gång, men han förlänade Erik jarl Raumarike och Hedemarken. Sven Hå-konsson fick jarlsvärdighet av Olav den svenske. Sven jarl var den vackraste man någon har sett. Erik jarl och Sven jarl läto båda döpa sig och antogo den rätta tron. Så länge de härskade i Norge, läto de var och en göra som han ville i fråga om att iakttaga kristendomens bud; men gammal lag och alla landets seder höllo de väl vid makt, och de voro omtyckta och dugliga styresmän. Erik jarl hade mest att säga av de båda bröderna i allt vad sam gällde landets styrelse.

¹ Heming var en av Hakon jarls söner, halvbroder till Erik; se Harald gråfälls historia kap. 8 samt ovan kap. 19. En annan halvbroder till Erik, helbroder till Heming, var Sven.

² Jfr not l.

³ Jfr kap. 58 not 2.

⁴ Versarna äro hämtade ur den efter Erik Jarls död (1016) författade »Eriksdråpa»; jfr kap. 36 not l.

⁵ Erling Skjalgsson, Olav Tryggvessons svåger.

⁶ Veiga, en ö i sydliga Hålogaland,