Beowulf, en fornengelsk hjältedikt.

Översatt av R. Wickberg

F. C. Askerbergs bokförlagsaktiebolag, Uppsala 1914

Inledning.

Beowulfdiktens huvudinnehåll utgöres av hjältens, Beowulfs, strider först med ett sjötroll, omedelbart därefter med dettas moder samt slutligen efter en längre tids förlopp med en eldsprutande drake, som visserligen liksom de föregående besegras och dödas, men först efter att ha givit Beowulf banesår.

Inledningen skildrar i korthet den danska fursteätten Scyldingarnes stamfader och dennes närmaste efterkommande. En av dessa, Hroðgar, bygger en stor mjödsal, Hjort, så kallad därför att dess gavlar voro prydda med hjorthorn. Denna sal hemsökes nattetid av ett sjötroll, Grendel, som mördar och uppslukar alla som våga vila i densamma. I tolv års tid varar denna olycka. Den spörjes av den götiske kämpen Beowulf, som beslutar upptaga striden med vidundret, seglar till danariket och vänligt mottages av undersåtar och konung. Han slår sig ned i Hjort; Grendel kommer som vanligt om natten, men övermannas av Beowulf. Stor glädje råder bland danerna följande dag, och rika skänker föräras åt segraren. Men glädjen bytes snart i sorg, ty redan nästa natt kommer Grendels moder att hämnas sin sons död och mördar Hroðgars förtrogne rådgivare. Då beslutar Beowulf att uppsöka detta nya odjur i dess tillhåll, en av fasor omgiven och uppfylld sjö, dyker till bottnen och överväldigar även modern efter en förtvivlad strid. Ny glädje och nya skänker. Efter väl förrättat värv återvänder hjälten till sin konung Hygelac.

Efter ett långt avbrott finna vi Beowulf sittande på götarnes tron. Då han nått ålderdomen, händer att en tjänare, som flytt för sin herres vrede, finner en drakes håla och däri förvarade skatt. Av denna tager han ett dyrbart kärl för att därmed försona sin herre. Men draken märker snart sin förlust och, upptänd av vild vrede, giver han sig ut om nätterna att utspy eld över landet. Gårdar, även Beowulfs, förbrinna. Då vill denne ännu en, gång pröva sin stridskraft, beger sig med ett följe till drakens håla, men utmanar ensam denne till strid. I denna sviker honom hans goda svärd, och han ansättes hårt av draken. Endast en av hans följeslagare, Wiglaf, vågar komma honom till hjälp. Striden fortsättes, Beowulf såras av drakens bett, men dödar dock denne med sin dolk. Drakens bett giver döden; före denna får dock Beowulf skåda de härliga skatter han vunnit. De sörjande kämparne resa en väldig hög till hans åminnelse.

Strider med havstroll och draker äro, som bekant, en omtyckt folkdiktning och folkläsning i skilda länder och från skilda tider. Det mytologiska underlaget för dessa äventyr är givetvis naturmänniskans kamp mot härjande, ofta övermäktiga naturkrafter, vilka av henne uppfattas som levande väsen, i denna strid söker och vinner hon bistånd av blida gudar och kraftiga hjältar, vilka sedan gärna av folkfantasien anknytas till och namngivas efter berömda historiska personligheter. I vad förhållande den mytiske Beowulf står till en historisk hjälte med detta namn, är ej utrett.

Historiska och sagohistoriska episoder. I nämnda huvudhandling har skalden infogat ett antal delvis rätt utförliga episoder, som skildra tilldragelser bland och särskilt strider mellan olika folkstammar. Av stort intresse för oss svenskar och en viktig källa för vår dunkla historia under 500-talet äro de tämligen omfattande delar, som handla om svear och götar¹, deras furstefamiljer och strider. Med götar menas här västgötar, som vid den ifrågavarande tiden innehade, såsom dialekter och fornborgar intyga, utom Västergötland även norra delen av Halland och åtminstone södra Bohuslän, möjligen flera bygder. De kallas också havsgötar och vädergötar. Sammanställa vi nu vad som meddelas i Ynglingatal, Snorre Sturlassons Ynglingasaga, Beowulf och frankiska krönikor, blir 'Svea och Göta konungars historia' under förra hälften av 500-talet i sammandrag som följer:

Omkring århundradets början rådde över svearne enligt Ynglingatal Egil, kallad Tys ättling, enligt Beowulf Anganty (Ongentheow), över götarne åter en furste, vars engelska namn är Hæðcyn. Till straff för strövtåg, som Angantys söner företagit på götarnes område, inföll Hæðcyn plötsligt i hjärtat av sveaväldet och bortrövade bl. a. dess drottning. Men den åldrige sveafursten samlade snart en mäktig här, överföll och dödade Hæðcyn och inneslöt götarne om natten i en skog, hotande att följande morgon nedgöra dem. Men åter vänder sig stridslyckan. Den fallne götafurstens broder Huglek (Hygelac) kommer med en här till de sinas undsättning, svearne tillbakadrivas, och deras konung nedhugges av Eofor (= vildsvin; enligt Ynglingatal dödas Egil av en vildgalt).

Omkr. år 515 företager Huglek en olycklig härfärd till sjös mot friserna vid Rhens mynningar.²) Huglek efterträddes av sin unge son Hårdråde (Heardred). Över svearne härskade efter Angantys fall hans äldste son Ottar (Ohtere)³). Då denne avlidit någon tid efter Hugleks ovannämnda härfärd, uppstodo tronstridigheter mellan hans broder Åle (Onela) och Ottars söner Adils (Eadgils) och Emund (Eanmund). De senare måste giva vika och sökte .tillflykt hos götakonungen Hårdråde. För att straffa den gästvänlighet, som denne visade dem, gjorde Åle ett krigståg mot götarne, varvid Hårdråde dödades. Då övertalades Beowulf, som på mödernet var besläktad med konungaätten, att bestiga götarnes tron. Efter någon tid understödde denne Adils — Emund hade dessförinnan blivit med Åles goda minne dödad av en göt — med krigare och vapen, och i en strid på Vänerns is lyckades denne besegra och döda farbrodern och blev så konung över svearne. Samtidig med honom (låt oss säga omkr. mitten av 500-talet) var, som bekant, den berömde Rolf Krake (Hroðulf), brorson till den av Grendel hemsökte Roar (Hroðgar).

Det bör emellertid tilläggas, att medan sveakonungarnas namn ha god hemul och otvetydiga motsvarigheter i nordisk språkform, så ha — med undantag av Hygelac — de götiska furstenamnen svagt stöd (blott Beowulf-dikten) och synas sakna säkra motsvarigheter bland fornskandinaviska personnamn. Man känner sig frestad att misstänka, att skalden diktat de götiska eller ur det fornengelska förrådet valt de med Hygelac allittererande namnen Hreðel, Herebeald, Hæðcyn och Heardred (Hårdråde är, som bekant, endast tillnamn).

Götarnes grannar i söder, danerna, innehade Skåne, södra Halland, de danska öarna och åtminstone en del (Vendel) av Jutland. De stå i gott förhållande till götarne; för tillfället fredligt, men osäkert till (longo) barderna, som då bodde väster om nedre Elbe, samt i fientligt till jutarne, en frisisk stam, som deltagit i Englands erövring och då var bosatt vid s. ö. hörnet av Nordsjön. S. v. om dem, kring Rhens mynningar, bodde andra friser, de som anföllos av Huglek, samt slutligen längre bort frankerna, även kallade huger, vilka besegrade honom.

De sagohistoriska episoderna äro få, ja, med undantag av den om Sigmund, som här säges vara ormen Fafnes bane, egentligen blott anspelningar på av allmänheten kända sägner.⁴)

Diktens förhistoria, ålder, handskrift. Som bekant torde vara, har man särskilt i Tyskland, med en viss förkärlek sökt göra gällande den s. k. Liedertheorien för äldre, mera omfattande episka dikter, såsom Iliaden, Odysseen och Nibelungenlied; med andra ord, man har sökt uppvisa, att var och en av dessa dikter i sin nuvarande form härstammar från flere olika författare. Även på Beowulfdikten har man velat tillämpa denna teori; i synnerhet har den berömde tyske språk -och fornforskaren Müllenhoff genom en detaljerad granskning sökt bevisa, att dikten förskriver sig från sex olika personer. Denna åsikt vann på grund av Miillenhoffs stora auktoritet i andra forntidsfrågor till en början rätt stor tillslutning inom Tyskland, men torde numera få anses övergiven. Lika ohållbar är bl. a. av kronologiska skäl den åsikten, att angler och friser skulle hava medfört stoffet till dikten vid sina erövringståg till England. Osökt åter och högst sannolikt är Schucks antagande, att detta stoff utgjorts av danska och götiska sagor eller dikter, som av köpmän eller klerker överförts till England och därstädes, med tillägg av annat sagomaterial, av en kristen skald om- och hopdiktats till ett tämligen enhetligt epos, i vilket dock de olika tonarterna och den hedniska grunden tydligt framskimra genom den kristna omklädnaden. Den förra och större delen av dikten (I—III), som i allmänhet utmärker sig för en ledig och lättflytande diktion samt trots det där skildrade tolvåriga lidandet genomandas av segervisshet och segerjubel, är antingen av danskt ursprung (att döma av skådeplatsen) eller har till underlag en götisk saga, som på sin väg över Danmark därstädes blivit retuscherad samt tillökt med inledning och episoder, vartill slutligen den engelske skalden lagt åtskilligt ur sin egen fatabur. För det senare alternativet talar den omständigheten, att danskarne framställas som ett rätt håglöst släkte och deras konung som en gråtmild hjälpsökare, allt i bjärt motsats till såväl de glänsande epitet de bära (spjutdaner, glänsande daner; ärorika, segerrika Scyldingar) som ock till episoderna, där danerna uppträda som väldiga kämpar. Hjälten är varken dansk eller kommer från fjärran land, utan från ett grannfolk, just götarne. Helt olika är emellertid den andra delen (IV), som handlar om drakstriden och otvivelaktigt är av götiskt ursprung. Diktionen är mera hård och tung; språket böjer sig stundom blott motsträvigt under skaldens grepp, och här och där frambryter en stark underström av dystra aningar om fäderneslandets stundande fall. — Schucks förmodan, att sagornas överflyttning till England förmedlats av friserna, som vid den ifrågavarande tiden stodo i livlig förbindelse såväl med detta land som med Skandinavien, är i och för sig rätt sannolik; däremot talar dock det starka framhävandet i dikten av frisernas trolöshet. Dock få dylika kriterier ej anses för avgörande.

Diktens hemort är sannolikt mellersta delen av det egentliga England (Mercien) men den föreligger oss omklädd i sydengelsk språkdräkt, i vilken dock kvarstå spår av skaldens dialekt.

I fråga om diktens ålder giver oss det historiska innehållet i densamma tvänne hållpunkter, l) På ett par ställen skildras Hygelacs död i en strid mot franker och friser. Enligt frankiska krönikor skall denna ha ägt rum någon gång mellan åren 512 och 520. Då måste naturligtvis dikten vara skriven efter denna tid. 2) Å andra sidan omnämnas Merovingerna såsom fruktansvärda fiender (v. 2921), och sannolikt är då, att skalden levat antingen före eller ej långt efter denna herskareätts utslocknande eller rättare detronisering år 752. Vanligen antages dikten vara författad i början av 700-talet.

Den är bevarad blott i en enda handskrift, som finnes i den Cottonska boksamlingen i British Museum, signerad Vitellius A XV, och innehåller diverse saker. Den dyrbara urkunden skadades vid en eldsvåda år 1731, dock, så vitt jag själv kunnat märka, ej så svårt som vanligen uppgives; men tidens tand och oskicklig inbindning (bladens kanter ha överklistrats med grovt papper) ha samverkat att utplåna eller göra oläsligt åtskilligt, som ännu i slutet av 18:de århundradet kunde läsas. Då tog nämligen den lärde dansk-isländaren Grim Thorkelsson, vanligen kallad Thorkelin, två avskrifter av handskriften, vilka ännu finnas i behåll och på grund av nyssnämnda omständighet äro av stor betydelse för textkritiken. På grundvalen av dessa avskrifter utgav Thorkelin, sedan frukten av hans mödor en gång blivit förstörd genom bombarderingen av . Köpenhamn 1807, äntligen år 1815 den första upplagan av 'Beowulf' under titeln 'De Danorum rebus gestis secul. III et IV poema Danicum dialecto Anglosaxonica'. I de äldre upplagor, som utgåvos av engelsmännen Kemble och Thorpe, av Grundtvig (med ett i hans egendomliga, själfulla stil avfattat företal om diktens mytiska och historiska underlag), av Grein såväl separat som i den monumentala samlingen 'Bibliothek der angelsächsischen Poesie' (ny upplaga utg. av Wülckcr), hade utgivarne naturligtvis gott tillfälle att i första hand rätta uppenbara skrivfel i handskriften och framlägga sannolika emendationer. Under de senaste årtiondena har Beowulf-litteraturen — textupplagor, avhandlingar, översättningar — varit stadd i en väldig tillväxt. Tyvärr förhåller det sig dock så, att det faktiska underlaget för forskningen i ämnet fortfarande är mycket begränsat, de slående och övertygande gissningarna helt få, men antalet av mer eller mindre osäkra antaganden översvallande stort. På den sista tiden har emellertid framträtt en lovvärd tendens att i möjligaste mån söka bevara och försvara handskriftens läsarter. För dem som vilja studera dikten på originalspråket, rekommenderas: Beowulf, herausgegeben von Heyne—Schticking (Bibliothek der ältesten deutschen Literatur-Denkmäler. III), som i huvudsak lagts till grund för denna översättning, och som jämte en konservativt hållen text innehåller ett fullständigt och utförligt glossar, redogörelse för egennamn och viktigare upplagor samt, visserligen i mycket sammanträngd form, handskriftens läsarter, avsevärda emendationer och några försök att förklara dunklare ställen och utreda historiska spörsmål.

I Sverige har den sista (IV) delen av dikten, översatt av Prof. Björkman, med en inledning av Schiick, utgivits i samlingsverket 'Världslitteraturen i urval och översättning' 1903. För övrigt ha här — helt naturligt — forskare företrädesvis bemödat sig om att belysa och utreda diktens innehåll. Uppslaget härtill gavs av P. Fahlbeck i avhandlingen »Beowulfqvädet såsom källa för Nordisk fornhistoria» (1884). Mot huvudsyftet i denna (att visa att 'geatas' är = jutar) riktade sig H. Schück i sin ovan anförda skrift om folknamnet geatas. I sina »Studier i Beowulfsagan» har den senare även framlagt ett försök till rekonstruktion av diktens förhistoria, varjämte han i populär form framställt resultaten av sina forskningar i »Illustrerad Svensk Litteraturhistoria» och »Svenska folkets historia» (i Gleerupska Biblioteket). Den tidigt bortgångne, fyndige och skarpsinnige fornforskaren K. Stjerna har i ämnet författat värdefulla avhandlingar, som blivit samlade och utgivna i en vackert utstyrd engelsk översättning under titeln »Studies on Beowulf».

Språk och stil. Det torde ej vara lämpligt att låta en uppskattning av diktens konstvärde inleda ett översättningsförsök. Här skall jag blott uppvisa några stilistiska egendomligheter, som äro av betydelse även för diktens tolkning. Man behöver ej läsa långt i densamma för att finna huru mycket skalden älskar att upprepa samma sak eller tanke i växlande former. Därigenom uppstår ett slags parallellism, som i viss mån erinrar om den hebreiska poesien. Den förefaller dock ej, åtminstone ej i originalet, enformig och tröttande bland annat på grund av det rika ordförråd, som författaren använder, särskilt i fråga om strider, vapen och hjältar, vilka ju också spela huvudrollen i framställningen. Så har han för 'strid' åtminstone 12 olika ord och för 'hjälte' ej mindre än 37. På ett par ställen åstadkommer skalden en god kontrastverkan genom att, sedan han höljt en person med lov, alldeles oförberett föreställa för oss en annan med motsatta egenskaper. Så uppställes (v. 901 ff.) den tyranniske Heremod som en motsats till den folkvänlige Beowulf; den övermodiga drottning Thryð (v. 1931 ff.) till den blida Hygd. Här och där märker man en viss löslighet i satsbyggnaden, bruk av singular för plural eller tvärtom, ej fullt korrekta uttryck, såsom då Grendel och hans moder kallas 'Grendels fränder', Hygelac kallas Ongentheows bane, ehuru det i verkligheten var en av hans krigare, som dödade denne. Dessa 'brister' ha vållat mycket bryderi och många mer eller mindre fyndiga försök att förbättra texten, men de torde numera allmänt betraktas som poetiska, ej alldeles verkningslösa friheter.

Diktens meter är den forngermanska långversen, genom taktvila avdelad i två halvverser, vardera med två tonhöjningar samt svagtoniga stavelser på växlande plats och av växlande antal. Allitteration finnes å båda de starktoniga stavelserna eller blott den ena i första halvversen, å en i den andra. Stundom förlängas verserna oproportionerligt, så att de närma sig rytmisk prosa. En fast grund för Beowulf-metriken har lagts genom Sievers' undersökningar (i Paul und Braunes Beiträge, Band X), vilka naturligtvis blivit av stor betydelse även för textkritiken. De tre första verserna i den följande översättningen motsvara någorlunda originalets versform; för övrigt har denna återgivits endast då den låtit sig osökt förenas med en trogen och ledig tolkning. Det må också framhållas, att denna versform med sitt växlande antal stavelser och fortlöpande allitteration gjorde ett helt annat intryck på det forngermanska örat än på vårt, som är vant vid ett regelbundet återkommande antal versfötter samt hör allitteration endast i vissa nedärvda, stående uttryck.

Där handskriften är oläslig, har påtagliga skrivfel och uttryck, som i sin föreliggande form trotsa varje försök till en tillfredsställande tolkning, ha i och för den följande översättningen godtagits emendationer, som förefalla självklara eller mycket sannolika. På det att emellertid ej läsaren må få en skev föreställning om vad urskriften verkligen innehåller, ha viktigare ställen, vilkas läsart eller tolkning ej kan anses säker, utmärkts med kursivt tryck. I några fall ha alternativa tolkningar meddelats i noter under texten.

Den följande uppdelningen av dikten är ej handskriftens. — För tydlighetens skull hava halvverser ofta blivit omkastade, men nästan varje fullt avslutad mening och även översättningen i sin helhet innehåller precist samma antal verser som originalet.

Då några av de i texten förekommande egennamnen svårligen låta omsätta sig i svensk språkform, har jag för följdriktighetens skull låtit dem samtliga i översättningen behålla sin fornengelska form. Till ledning för uttalet av dem märkes, att ea uttalas som äa, eo som éå, c och g (åtminstone ursprungligen) hårt även framför mjuka vokaler; cg urspr. som gg; h efter vokal, l och r som tyskt ch; th, ð och w som begynnelseljuden i de engelska orden think, this och win resp.

¹) Namnet 'götar' motsvarar ljudenligt och säkerligen även faktiskt diktens 'geatas'. Visserligen sökte för några årtionden sedan P. Fahlbeck och S. Bugge att med skenbart tungt vägande skäl visa, att med 'geatas' menas 'jutar'. Men dessa skäl hava sedermera på ett övertygande sätt vederlagts av H. Schack i 'Folknamnet geatas i den fornengelska dikten Beowulf 1907'. — Det vore också egendomligt, om den engelske skalden, som eljes återgiver de nordiska folknamnen i korrekt fornengelsk språkform, skulle ha misstagit sig just i fråga om den stam, som hans hjälte tillhör.

²) Då vi för denna tilldragelse ha det första säkra, om ej årtal, dock årtionde i Sveriges historia, meddelar jag i översättning Gregorius' av Tours berättelse därom i Frankernas historia: »Danerna segla med sin konung, som hette Chochilaichus, och en flotta till Gallien. Sedan de landstigit, plundra de ett härad i Theodoriks rike och taga fångar. När de lastat fartygen såväl med fångar som med annat byte, vilja de återvända till fäderneslandet. Men deras konung slog sig ned på stranden, tills fartygen skulle nå det djupa havet, för att sedan själv följa. Men då det berättats för Theodorik, att hans område blivit härjat av främlingar, sände han sin son Theudebert till dessa trakter med en stark och välrustad här. Sedan konungen blivit dödad, besegrar och nedgör han fienderna i en sjöstrid och återför hela bytet i land.» — Daner är ofta ett allmänt namn på nordgermaner. Chochilaicus är ljudenligt = Huglek.

³) Denne Ottar har blivit illa behandlad av Snorre Sturlasson, som förväxlat Vendel i Uppland med Vendel i Jutland och i sammanhang därmed götar med jutar samt säkerligen också Ottar själv med hans fader Egil-Anganty, som hos en annan historieskrivare, troligen med rätta, har tillnamnet Vendelkråka.

⁴) De episoder, som ej röra vårt folk, skola, såvitt nödigt och möjligt, belysas i korta noter under texten.

I. Striden med Grendel.

Ja, vi ha sport spjutdanernas
Folkkonungars bragder i flydda dagar,
Huru de ädle övade mandom.
Ofta ryckte Scefingen Scyld^1) mjödbänkarna	^1) Enligt sagan blev Scef (= kärve) eller hans son Scyld utsatt i havet, fastbunden på en kärve, och sedan vinddriven till Danmark, där han upptogs och sedermera blev landets furste.
5 Från fiendeskaror, från många stammar,
Skräckslog jarlar. Efter att först ha blivit
Funnen hjälplös, fick han tröst därför,
Växte under molnen, vann allt större ära,
Till dess att alla kringboende
10 Över valarnas väg måste lyda honom,
Gälda gärder: det var en god konung!
Åt honom föddes sedan en son,
Ung i gården, vilken Gud sände
Folket till tröst; han såg den stora nöd,
15 Som de herrelöse länge lidit.
Honom gav därför livets herre,
Härlighetens konung, världsära.
Konung Scylds son Beowulf blev frejdad,
Hans rykte for vida i Scedelanden.^2)	^2) Scede-landen = Sca(n)dinavia; här särskilt om danernas rike.
20 Så skall den unge öva frikostighet
Med rika gåvor åt sin faders vänner,
Att på ålderdomen honom sedan omgiva
Villiga följeslagare, och folket följer, .	SCYLDS LIKFÄRD
Då striden kommer: i lovvärda dåd
25 Skall mannen gå fram bland alla stammar!
Sedan gick Scyld efter många strider.
I dödsstunden i herrens vård.
Hans kära följeslagare — den dyre landsfursten
Hade länge ägt dem — buro honom då
30 Till havets svall, som han själv bett,
Medan Scyldingarnas vän ännu kunde tala.
Där stod i hamnen med ringad stäv
Den ädles isblanka skepp och längtade ut.
De lade sedan på skeppets barm
35 Den dyre kungen, ringarnas utdelare,
Den fräjdade vid masten. Där var en massa smycken,
Klenoder bragta från fjärran vägar.
Ej jag har hört, att man präktigare utrustat
En köl med stridsvapen och med härkläder,
40 Men svärd och brynjor; på hans barm låg
En mängd smycken, som skulle med honom
Fara fjärran i havets våld.
Ej utstyrde de honom med ringare gåvor
Eller mindre folkskatter, än de hade gjort,
45 Som i livets vår, då han ännu var barn,
Sänt honom åstad ensam över vågorna.
Vidare satte de ett gyllene fälttecken
Högt över hans huvud, läto vågorna bära honom,
Övergåvo honom åt havet. Deras håg var dyster,
50 Sorgset sinnet. Ej kunna män,
Hjältar under himlen, boende i salar,
Säga för sant vem som fick denna last.
Sedan var i städerna Beowulf, Scyldingarnes
Dyre folkkonung, under lång tid
55 Frejdad bland folken — hans fader hade bortgått,
Fursten från sin gård —, tills honom sedan föddes
Den höge Healfdene, som styrde, medan han levde,
Gammal och stridsdjärv, huldrikt Scyldingarne.	HRODGAR LÅTER BYGGA SALEN HJORT.
Åt honom fyra barn efter varandra
60 Föddes till världen: härskarornas hövding
Heorogar och Hroðgar och Halga den gode;
Hört har jag, att hans dotter som maka delade
Strids-scylfingen Onelas^1) bädd.	^1) Eller Sävelas; ty enligt Rolf Krakes saga var konung Halfdans dotter Signy gift med Sævil. — Svearnes fursteätt kallas Scylfingar; dit hörde Onela.
Sedan vart stridslycka given Hroðgar,
65 Ära i striden, så att hans stamfränder
Gärna lydde honom, tills ungdomen uppväxt,
En stor ynglingaskara. I hans sinne rann upp
Viljan att bjuda männen uppföra.
En salsbyggnad, ett större mjödhus,
70 Än människors barn någonsin sport,
Samt därinne åt unga och gamla
Utdela allt, som Gud honom givit
Utom folklandet och männens liv.
Jag har sport, att han vida bjöd mången stam
75 På denna jord att sira verket,
Krigarnes bostad. Han lyckades snabbt
Inom utsatt tid få fullständigt färdig
Den största av salar. Han som vida hade
Bud och välde, gav den namnet Hjort.
80 Han svek ej sitt löfte, utdelade ringar,
Smycken vid gästabudet. Salen reste sig,
Hög och vid mellan hornen^2), bidade den leda	^2) Gavlarna voro prydda med hjorthorn.
Lågans vågor. Ej dröjde det länge,
Innan svärdshatet mellan måg och svärfader
85 Väcktes till liv av dödlig fiendskap.^3)	^3) Se längre fram vv. 2020 ff.
En tid fördrog då den starke gasten,
Som bidade i mörker, med stor förargelse
Att varje dygn höra högljutt
Jubel i salen: där var harpans klang,
90 Skaldens ljuva sång. Den som kunde tälja
Människornas ursprung i forna tider,
Kvad, att den allsmäktige skapade jorden,
Den skimrande marken, som vattnet famnar;
Satte segerstolt solens och månens
95 Ljus att lysa dem som bo på jorden,
Samt smyckade markens sköte
Med grenar och löv och skapade liv
I alla de släkter, som levande vandra.
Så levde då hirdmännen
100 I jubel och överflöd, tills en började,
En fiende i helvetet, öva illdåd.
Den vilde gasten hette Grendel,
En beryktad gränsbo, som hade sitt fäste
I kärr och träsk; den osalige mannen
105 Bebodde en tid trollsläktets hem,
Sedan skaparen hade fördömt det.
På Kains ätt hämnades den evige
Herren det mordet, att han dräpte Abel:
Ej hade han glädje av denna strid, ty skaparen
110 Fördrev honom för detta brott fjärran från människorna.
Av honom hava kommit alla onda släkten,
Jättar och alver och havsvidunder
Samt giganterna, som kämpade med Gud
En lång tid; han gav dem lön därför.
115 Då det blev natt, gick Grendel att söka
Det höga huset, se till huru ring-danerna
Hade inrett sig där efter dryckeslaget.
Han fann då därinne en skara ädlingar
Sovande efter gästabudet; de kände ej sorg,
120 Människors elände, något slags olycka.	GRENDEL HEMSÖKER SALEN HJORT
Vild och lysten, var han snart redo,
Hätsk och rasande, tog han från bädden
Trettio män; begav sig sedan därifrån
Att stolt över bytet återvända hem,
125 Söka sin bostad med denna likhög.
Sedan blev arla, vid dagens gryning,
Grendels stridskraft uppenbar för männen.
Då blev klagan höjd efter festen,
Stort morgonlarm. Den frejdade fursten,
130 Ädel och vördad, satt nu oblid;
Den starke led stor sorg över kämparne,
När de fått skåda den onde, eländige
Gastens spår; olyckan var för svår,
Led och långvarig. Ej dröjde det längre,
135 Utan efter en natt begick han åter
Flere mord och bävade icke
För strid och brott: han var för hårdnackad därmed.
Då var lättfunnen den som annanstädes
Sökte en mera avlägsen viloplats,
140 Bädd i rummen, då honom yppat blivit,
Sagt sanningsenligt med tydligt tecken
Salskämpens hat; han höll sig sedan
På säkrare avstånd och undkom fienden.
Sålunda rådde och stred orättfärdigt
145 En mot alla, till dess tomt stod
Det yppersta av hus. I tolv vintrars tid
Fick Scyldingarnes vän tåla nesa,
Allt slags ont och svåra sorger
— Det var en lång tid. — Sålunda vart det
150 För människors barn uppenbart känt
Sorgligt i sånger, att Grendel en tid
Stred emot Hroðgar, bar hätsk fiendskap,
Brott och fejd många halvår,
Oavlåtlig kamp; ville ej ha frid
155 Eller fjärma döden från någon man
Av danernas styrka, taga gods i stället.
Ej kunde därvidlag ens någon av stormännen
Hoppas lysande bot från mördarens händer;
Utan skräckbringaren förföljde ständigt
160 Gamla och unga; det hemska dödstrollet s
Fångade dem försåtligt; höll sig natt efter natt
I töckniga träsk; människor ej veta
Var trollkarlarne vandra omkring.
Så övade ofta människosläktets fiende,
165 Den hemske enstöringen en mängd illdåd
Ett hårt förtryck, bebodde Hjort,
Den guldskimrande salen, om svarta nätter.
Ej fick han för skaparen nalkas skatten,
Konungastolen, och trådde ej därefter.^1)	^1) Eller: och kände ej hans avsikt.
170 Detta var stort trångmål för Scyldingarnes vän
Och stort själskval. Ofta sutto många
Mäktige till råds, överlade om bot,
Vad som väl vore bäst för de djärve
Att vidtaga emot de hemska överfallen.
175 Stundom lovade de på heliga orter
Offer åt gudarne, bådo ivrigt,
Att gastdödaren skulle lämna hjälp
För folkets lidanden. Sådan var deras sed,
Hedningarnes hopp: på helvetet tänkte de
180 I sinneshugen, de kände ej skaparen,
Gärningarnas domare, ej herren Gud.
Ja, de kunde ej prisa himlarnas värn,
Härlighetens konung. Ve den som skall
Genom olycksdiger strävan driva sin själ
185 I eldens famn, ej hoppas hugsvalelse,
Ej någon återvändo! Väl den som får
Efter dödsdagen söka herren
Och bedja om frid i faderns famn.
Så ruvade oavlåtligt Healfdenes son	BEOWULF FAR ATT HJÄLPA DANERNA.
190 över denna sorg; ej kunde den vise
Avvända det onda: olyckan var för svår,
Led och långvarig, som drabbade folket,
Den hätska förföljelsen, det största av nattdåd. —
Dessa Grendels dåd sporde i hemmet
195 Hygelacs hirdman, god bland götar.
Han var bland människor den kraftfullaste
I de dagarne av detta livet,
Ädel och stor. Han lät utrusta åt sig
En god vågvandrare, sade sig vilja
200 Över svanens väg söka stridskonungen,
Den frejdade fursten, då denne behövde män.
Föga avrådde honom vise män
Från denna färd, fastän han var dem kär;
De uppmuntrade den djärve, sökte goda förebud.
205 Den gode hade ur götarnes folk
Utvalt kämpar, de käckaste, som
Han kunde finna. Själv femtonde
Gick han till havsträdet. Den sjökunnige mannen
Ledde kämparne till landets gräns.
210 Tiden förrann, farkosten låg på vågorna
Vid bergets fot. Rustade stego
Kämparne uppå stäven; havets strömmar
Böljade mot sanden. Männen buro
I skeppets sköte glänsande smycken,
215 Ståtliga rustningar, sköto sedan ut
På önskad färd det timrade skeppet.
över havsvågor gick då, drivet av vinden,
Skeppet med skummig bog, snarlikt en fågel,
Tills vid samma tid på nästa dygn
220 Det buktade skeppet hade gått så långt,
Att de sjöfarande sågo land,
Blänkande havsklippor, branta berg
Och breda uddar. Då var havet lagt tillrygga,
Sjöresan slut. Därifrån stego
225 Väder-götarne snabbt uppå landet,
Bundo havsträdet. Pansarskjortorna,
Krigskläderna rasslade. De tackade Gud,
Att färden över vågorna gått lätt för dem.
Då såg från strandhöjden Scyldingarnes utpost,
230 Som skulle hålla vakt över havsklipporna,
Glänsande sköldar och redda rustningar
Bäras över plankan. Han vart nyfiken
I hugen att veta vad det var för män.
Sittande till häst, begav sig då till stranden
235 Hroðgars tjänare, svängde med kraft
Den starka lansen, talade och sporde:
»Vad ären I för rustningbärande,
»Brynjeklädde män, som så kommit styrande
»Den stupande kölen över havets stråt
240 »Hit över vågorna? Jag har varit en tid
»Utpost vid gränsen, hållit vakt vid havet,
»Att ej någon fiende måtte med skeppshär
»Göra danernas land någon skada.
»Ej ha sköldbärande män tagit sig för att komma
245 »Hit mera öppet: I han ej alls vetat av
»Ord och löfte av stridens främjare,
»Fränders bifall. Aldrig såg jag större
»Jarl på jorden än en av eder är,
»En man i rustning; ej är det en huskarl,
250 »Smyckad med vapen, om ej hans yttre ljuger
»Hans makalösa gestalt. Nu vill_Jag veta
»Eder härkomst, innan I fån gå
»Som löse spejare härifrån vidare
»I danernas land. I, fjärran boende
255 »Havsbefarare, hören nu min
»Rättframma tanke: att ju förr dess bättre
»Giva tillkänna varifrån I kommen.»
Honom den ypperste svarade då;
Skarans hövding upplät sin ordskatt:
260 »Vi äro män av götarnes folk	STRANDVAKTEN KOMMER GÖTARNE TILL MÖTES
»Och vår konung Hygelacs hirdmän.
»Min fader var berömd bland krigare,
»Den ädle fursten hette Ecgtheow.
»Många vintrar bidade den gamle, innan han
265 »Lämnade sin gård; honom minnas fullväl
»Alla stormän vida över jorden.
»Med välvillig hug hava vi kommit
»Att söka din herre, Healfdenes son,
»Folkets värn. Giv du oss goda upplysningar!
270 »Viktigt ärende hava vi till danernas
»Frejdade herre; ej skall något därav
»Döljas, som jag hoppas. Du vet om det är
»Så som vi hört sägas sanningsenligt,
»Att bland Scyldingarne en okänd skademan,
275 »En dold förföljare om mörka nätter
»Visar fasaväckande, oerhörd fiendskap
»Med skam och manspillan. För detta kan jag
»Storsinnat giva råd åt Hroðgar,
»Huru den vise och gode skall överväldiga fienden,
280 »Om annars någonsin olyckornas anfäktelse
»Skall få en återvändo, hjälp ännu komma,
»Och sorgens bränningar varda svalare;
»Eller allt framgent han skall lida stor nöd,
»En bekymmersam tid, så länge där reser sig
285 »På härskarens mark det yppersta av hus.»
Sittande på hästen, talade utposten,
Den orädde tjänaren — om båda delarna,
Ord och verk, skall en skarp sköldkämpe,
Som tänker väl, veta noga besked —:
290 i »Jag hör, att detta är en skara huld
»Emot Scyldingarnes herre. Gån åstad bärande
»Vapen och rustningar; jag skall visa vägen.
»Även skall jag bjuda mina hirdmän
»Att väl skydda mot varje fiende
295 »Eder farkost, det nytjärade
»Skeppet vid stranden, tills den svängda plankan
»Skall bära tillbaka över havets strömmar
»Till väder-götarnes kust den dyre man,
»Den stridsfrämjare, som det förunnas
300 »Att oskadd genomgå denna stridsstorm.»
De gåvo sig åstad. Stilla bidade farkosten,
Fast vid ankaret; det rymliga skeppet
Var bundet med linan. Över kindskyddarne
Skeno vildsvinsbilder, glänsande, guldbeslagna,
305 Härdade i eld, vakade över
De stridslystnes liv.^1) I sluten trupp skyndade	^1) Se vignetten i bokens början.
Kämparna mot dalen, tills de kunde se
Den vältimrade salen, ståtlig och guldglänsande.
Bland jordbebyggarne var detta det mest frejdade
310 Hus under himlen, och där bodde den mäktige;
Dess glans lyste över många land.
Då visade dem den stridsdjärve de modiges
Glänsande gård, på det att de måtte
Kunna gå ditåt; sedan vände
315 Krigaren sin häst och talade så:
»Tid är att jag far. Den allsmäktige fadern
»Uti sin nåd hålle eder oskadde
»I edra företag! Jag vill till sjön
»Att hålla vakt mot fienders skara.»
320 över skimrande stenar förde vägen kämparne
Fram i sluten trupp. Stridsbrynjan sken,
Hård och flätad; de blanka järnringarna
Sjöngo i rustningarna, då männen kommo gående
I sina skräckinjagande dräkter fram till salen.
325 De sjötrötte satte sina sida sköldar,
De mycket hårda, mot husets vägg
Och gingo till bänken; männens stridskläder,	GÖTARNE MOTTAGAS AV VENDELHÖVDINGEN WULFGAR.
Brynjorna rasslade; sjömännens vapen,
De ovantill grå lansarna av ask
330 Ställdes tillsammans. Den järnklädda skaran
Var prydd med vapen. Då sporde där
En stolt hjälte efter kämparnes börd:
»Varifrån fören I pansrade sköldar,
»Gråa brynjor och visirhjälmar,
335 »En hop av spjut? Jag är Hroðgars
»Bud och tjänare. Ej har jag sett så många
»Utländske män mera modiga.
»Jag tror, att I av mandom och ej i landsflykt,
»Utan av hugstorhet uppsökt Hroðgar.»
340 Honom svarade då den kraftberömde;
Hård under hjälmen, talade väder-götarnes
Stolte hövding: »Vi äro Hygelacs
»Bordskamrater; Beowulf är mitt namn.
»Jag vill nämna mitt ärende
345 »För Healfdenes son, den frejdade fursten,
»Din konung, om han ville unna oss,
»Att vi få hälsa honom, den gode.»
Wulfgar talade — det var en Vendelhövding;
Hans sinneshug var känd av många,
350 Hans tapperhet och visdom —: »Jag vill spörja,
»Såsom du beder, danernas vän,
»Scyldingarnes herre, ringarnas utdelare,
»Den frejdade fursten, om ditt företag
»Och strax förkunna för dig det svar,
355 »Som den gode tänker giva mig.»
Han gick sedan skyndsamt dit där Hroðgar satt,
Gammal och grånad, bland sina ädlingars skara.
Den kraftberömde gick och ställde sig framför
Danaherrens axlar: han kände kämparnes sed.
360 Wulfgar talade till sin vän och herre:
»Hit ha färdats män av götafolket,
»Komna från fjärran över havets vidd.
»Den ypperste av dem giva krigarne
»Namnet Beowulf. De bedja nu,
365 »Att de måtte få växla ord
»Med dig, min konung. Neka icke,
»Hulde Hroðgar! att ge dem svar.
»I sina rustningar synas de värda
»Jarlars aktning; särskilt utmärkt
370 »Är hövdingen, som hitfört dessa kämpar.»
Scyldingarnes värn Hroðgar talade:
»Jag kände honom, då han var ett barn.
»Hans gamla fader hette Ecgtheow;
»Honom gav göten Hreðel till äkta
375 »Sin enda dotter; hans starke son
»Är nu hitkommen, har uppsökt en huld vän.
»Det sade då sjöfarande,
»Som förde över götarnes gåvor
»Dit efter önskan, att den stridsberömde
380 »Hade trettio männers styrka
»I sitt nävtag. Den helige Gud
»Har i sin nåd sänt honom till väst-danerna,
»Så jag hoppas, att hjälpa oss
»Mot Grendels fasa. Jag vill bjuda
385 »Den gode smycken för hans djärva mod.
»Skynda du dig, bed dem gå in,
»Att jag må se den samlade kretsen av fränder,
»Säg dem också, att de äro välkomna
»Till danamännen.» Då gick Wulfgar
390 Till salsdörren och hälsade inifrån:
»Eder lät säga min segerherre,
»Öst-danernas furste, att han känner eder börd,
»Och att I tappre ären välkomna
»Över havets vågor till honom.
395 »Nu mån I gå i edra rustningar
»Under hjälmarna att se Hroðgar.
»Låten sköldarne och de dödsbringande spjuten	BEOWULF OCH HROÐGAR HÄLSA VARANDRA.
»Bida här på samtalets utgång!»
Upp steg då den mäktige, kring honom mången man,
400 En ståtlig kämpaskara; några stannade där
Att vakta rustningarna, som den starke bjöd dem.
De skyndade samlade efter mannens anvisning
Under Hjorts tak; den hugstarke gick,
Hård under hjälmen, och ställde sig inom hörhåll.
405 Beowulf talade — på honom sken brynjan,
Ett stridsnät flätat av smedens konstflit —:
»Hell dig,Hroðgar! Jag är Hygelacs
»Frände och hirdman; jag har i min ungdom
»Utfört många bragder. På min odalgård
410 »Fick jag noga reda på Grendels sak.
»Sjöfarande säga, att denna sal,
»Det yppersta av hus, står tom och gagnlös
»För alla män, sedan aftonljuset
»Varder dolt under himlens valv.
415 »Då rådde mig mina stamfränder,
»De yppersta män, kloka karlar,
»Att jag skulle söka dig, konung Hroðgar;
»Förty de kände min stora styrka,
»Hade själve sett, då jag kom ur striden,
420 »Blodbestänkt av fiender; fem band jag där,
»Ödde jättarnes släkt och slog om natten
»Havstrollen på vågorna, led stort trångmål,
»Hämnades fiendskapen mot vädergötarne, som råkat illa ut,
»Krossade deras fiender. Och nu skall jag ensam
425 »Avgöra saken med jätten Grendel,
»Skräckbringaren. Nu vill jag då
»Bedja dig, furste över lysande daner,
»Scyldingarnes skydd, en enda bön:
»Att du, krigarnes värn, männens herre och vän,
430 »Ej vägrar mig nu, då jag kommit så fjärran från,
»Att få ensam med mina jarlars skara,
»Denna hårda hop, rensa salen Hjort.
»Jag har också sport, att skräckbringaren
»I sin sorglöshet ej bryr sig om vapen.
435 »Jag försmår då, så sant mig Hygelac,
»Min folkkonung, vare blid i hågen,
»Att bära svärdet eller den sida, gula
»Skölden i striden, utan med näven skall jag
»Fatta tag i fienden och kämpa om livet,
440 »Bröst emot bröst; där får den lita
»Till herrens dom, som döden rycker bort.
»Jag tror nog, att han vill, om han får råda,
»Uppäta götamännen i denna stridssal
»Oförfärat, som han ofta gjort
445 »Med kraftstolte män. Ej behöver du hålla
»Vakt över mitt huvud;^1) han vill nog ha mig,	^1) En hedersgärd åt den döde.
»Bestänkt med blod, om döden bortrycker mig:
»Enslingen bär bort det blodiga liket,
»Tänker kalasa, äter det sorglöst,
450 »Nedblodar kärrets skrymslen. Ej behöver du då längre
»Sörja för vården utav min kropp.
»Sänd till Hygelac, om striden bortrycker mig,
»Den bästa av stridsskrudar, som varnar mitt bröst,
»Den yppersta brynja, ett arv efter Hreðla,
455 »Welands verk. Alltid går ödet som_det skall.»
Scyldingarnes värn Hroðgar talade:
»I och för strider, min vän Beowulf,
»Och till vår hjälp har du uppsökt oss.
»Din fader kämpade den största fejd:
460 »Hans hand vart Heaðolafs bane
»Bland Wylfingarne; då vågade ej
»Väder-götarne behålla honom av fruktan för krig.
»Då uppsökte han de ärorika Scyldingarnes,	UNFRED YTTRAR SIG NEDSÄTTANDE OM BEOWULF.
»Syddanernas folk över vågornas svall.
465 »Just då rådde jag över danernas folk
»Och innehade ung det vida riket,
»Hjältarnes borg; då var Heregar död,
»Min äldre broder, Healfdenes son,
»Ej mer i livet; han var bättre än jag.
470 »Sedan bilade jag denna fejd med skatter;
»Jag sände till Wylfingarne över vattnets rygg
»Gamla smycken; han svor mig eder.
»Sorg i mitt sinne är mig att säga
»Till vem det vara må, vilken våldsam fiendskap
475 »Och nesa Grendel berett mig i Hjort
»Med sina hätska anslag. Min krigarehop,
»Min salsskara har smält samman; ödet har bortsopat dem
»I Grendels fasansfulla våld; men Gud kan lätt
»Hejda den djärve fienden i hans dåd.
480 »Rätt ofta hava, druckna av öl,
»Kämparne lovat vid dryckeskannan
»Att i ölsalen vilja bida
»Striden mot Grendel med svärdseggarnas fasor.
»Då var denna hirdens mjödsal blodfärgad
485 »Vid morgontiden, då dager lyste,
»Varje bänktilja övergjuten med blod.
»Så mycket färre trogna ägde jag,
»Dyra kämpar, som dem döden bortryckt.
»Sitt nu ned till gästabudet och tänk i tid
490 »På segerära åt männen, som din håg bjuder!»
Sedan gavs de samlade götamännen
Plats på en bänk uti ölsalen;
Dit gingo de tappre, de mycket stolte
Att sätta sig ned. En sven passade upp,
495 Bar i handen en sirad ölkanna,
Iskänkte den klara drycken. Skalden sjöng stundom
Klart uti Hjort. Där var kämpajubel,
En talrik skara daner och väder-götar.
Ecglafs son Unferð talade;
500 Vid Scyldingafurstens fötter satt han,
Löste stridsrunan — den modige sjöfaranden
Beowulfs företag förtröt honom mycket,
Förty han unnade ej, att någon annan man
Under himlen skulle någonsin vinna
505 Större ära på jorden än han själv —:
»Är du den Beowulf, som mätte sig med Breca
»I kappsimning Över det vida havet,
»Där I övermodigt prövaden vågorna
»Och för djärft skryt vågaden livet
510 »I det djupa vattnet? Ej kunde någon man,
»Ljuv eller led, förmå eder att avstå
»Från den sorgfulla färden. Sedan summen I i havet,
»Där I med armarna famnaden havsströmmen,
»Mätten havsvågorna, svängden händerna,
515 »Gleden över havsytan; vintersvallet
»Sjöd i vågorna. I strävaden sju nätter
»I havets våld; han övervann dig i simning,
»Hade större styrka. Sedan vid morgontiden
»Bar havet upp honom till strids-rämerna.^1)	^1) Troligen raumarne i Norge. Det sagolika i framställningen gör dock lokaliseringen av här nämnda stammar högst osäker.
520 »Därifrån uppsökte han, dyr för de sina,
»Sitt kära arvgods i brondingarnes land,
»Den fagra skyddsborgen, där han hade folk,
»Borg och ringar. Hela sitt vad med dig
»Fullgjorde noga Beanstans son.
525 »Nu väntar jag för dig, så dugande du än varit
»I alla stridsstormar, en sämre utgång
»Av den vilda kampen, om du vågar bida	BEOFULF BERÄTTAR SIN KAPPSIMNING MED BRECA.
»Grendel på nära håll natten i ända.»
Ecgtheows son Beowulf talade:
530 »Sådan lång rad, min vän Unferð,
»Du, drucken av öl, har talat om Breca,
»Sagt om hans färd! Sant jag säger,
»Att jag hade större styrka på havet,
»Strävan på vågorna än någon annan man.
535 »Vi två sade det såsom ynglingar,
»Och vi lovade — bådas vårt liv
»Var då ännu ungt — att våga livet
»Ute på havet och gjorde det också.
»Då vi summo ut, hade vi det hårda svärdet
540 »Naket i handen: vi ärnade värja oss
»Mot valfiskarna. Han kunde ej alls
»Flyta ifrån mig längre bort på vågorna,
»Snabbare i havet, och ej ville jag ifrån honom.
»Sedan voro vi tillsammans på havet
545 »Fem nätters tid, tills strömmen drev oss åtskils,
»De svallande vågorna, det kallaste väder,
»Den mörka natten och den vilda nordan
»Kastade sig mot oss; vågorna voro upprörda.
»Havsfiskarnas mod vart uppeggat;
550 »Då lämnade mig min hårda, flätade
»Pansarskjorta skydd mot de lede;
»Den virkade stridsdräkten, smyckad med guld,
»Låg på mitt bröst. Mot botten drog mig
»En hätsk fiende; den vilde höll mig
555 »Fast i sitt tag. Dock vart mig unnat
»Att träffa skräckbringaren med svärdets spets.
»Den stormande striden bortryckte då
»Det väldiga havsdjuret genom min hand.
»Sålunda ansatte mig ofta och hårt
560 »De leda skadedjuren. Jag stod dem till tjänst
»Med mitt dyrbara svärd, såsom vederbörligt var.
»Ej fingo de illdådarne njuta glädjen
»Utav den måltiden att få taga mig
»Och sätta sig till gästabud nära havsbottnen;
565 »Utan om morgonen lågo de uppe,
»Sårade av klingan, bland vågornas skum,^1)	^1) Eller på kustens sand.
»Sövda av svärdet, så att de icke
»Sedan hindrade sjöfarande
»På den stupande vägen. Från östan kom ljuset,
570 »Guds lysande vårdtecken — vågorna lade sig —,
»Så att jag kunde se lantuddarna,
»De blåsiga strandhöjderna. Ödet frälser ofta
»Mannen från döden, då hans mandom duger.
»Emellertid lyckades jag med svärdet slå ihjäl
575 »Nio havstroll. Aldrig har jag sport hårdare
»Nattlig strid under himlens valv
»Eller armare människa i havets strömmar.
»Dock undkom jag med livet fiendernas tag,
»Trött av färden. Sedan bar mig
580 »Havet på sin ström, de svallande vågorna
»Till finnarnes land. Om dig har jag icke
»Hört förtäljas sådana strider,
»Svärdens fasor. Ingen av er båda,
»Breca och du, har ännu i stridsleken
585 »Någonsin utfört så dyrköpt bragd
»Med de blanka svärden — ej jag yves däröver —.
»Du däremot har blivit dina närmaste fränders,
»Dina bröders bane; därför skall du i helvetet
»Lida fördömelse, fastän ditt vett duger.
590 »Jag säger dig för sant, du Ecglafs son,
»Att aldrig skulle Grendel, den hemske skräckbringaren,
»Vållat din härskare så mycken fasa
»Och nesa i Hjort, om din hug vore	AFTONEN TILLBRINGAS I FESTGLÄDJE.
»Så stridslysten som du själv säger.
595 »Men han har funnit, att han ej behöver
»Synnerligen frukta för fejden med eder,
»Den hemska svärdsstormen med Seger-scyldingarne;
»Han tager tvångspanter, skonar ingen
»Av danernas folk, utan kämpar med lust,
600 »Dödar och fråssar, väntar ej strid
»Av spjut-danerna. Men nu skall jag snart
»Bjuda honom på götarnes kraft
»Och mandom i striden. Tillbaka går den som kan,
»Modig till mjödet, när morgonljuset,
605 »Den strålande solen följande dygnet
»Skiner från sunnan över människors barn.»
Lycklig var då skatternas utdelare,
De glänsande danernas tappre gråhårsfurste
Hoppades på hjälp, sedan folkets herde
610 Hade hört Beowulfs fasta beslut.
Där var skratt bland hjältarne, sången ljöd,
Orden voro glada. Fram gick Wealhtheow,
Hroðgars gemål, med höviskt skick,
Hälsade guldsmyckad männen i salen;
615 Och då gav den friborna makan en bägare
Först åt öst-danernas odals skyddsherre,
Bad honom vara blid vid detta ölgille,
Vänlig mot männen. Den segerrike konungen
Mottog med glädje den bjudna salsbägaren.
620 Helmingarnes dam gick sedan omkring
Till hela skaran, gamla och unga,
Utdelade skatter; tills så fogade sig,
Att den ringprydda, högsinnade drottningen
Bar en mjödbägare fram till Beowulf;
625 Hälsade götarnes furste och tackade
Gud med visa ord, att nu blivit uppfylld
Hennes önskan och hopp att av någon jarl
Få hjälp emot dåden. Den stridsdjärve kämpen
Mottog bägaren utav Wealhtheow,
630 Och sedan talade Beowulf högtidligt,
Ecgtheows son, lysten efter strid:
»Det var min föresats, då jag gick till sjöss,
»Satte mig i farkosten med min skara,
»Att jag fullständigt skulle uppfylla
635 »Edert folks önskan eller falla på valplatsen,
»Sluten i fiendens tag. Jag skall utföra
»En manlig bragd eller också bida
»Min sista dag i denna mjödsal.»
Dessa stolta ord av göten
640 Likade väl kvinnan; guldsmyckad gick
Den friborna drottningen och satte sig hos sin gemål.
Därefter, liksom förut, talades käcka ord
Inne i salen; det segerrika folket
Var glatt och bullersamt, till dess med ens
645 Healfdenes son ville söka
Sin aftonro. Han visste, att strid
Väntade skräckbringaren i den höga salen,
När de ej kunde se solens ljus,
Och den mörka nattens skugglika skepnader
650 Kommo skridande dystra under molnen
Hän över alla. Hela skaran reste sig.
Då hälsade den ene mannen den andre,
Hroðgar Beowulf, och önskade honom lycka,
Gav i hans våld salen och sade:
565 »Aldrig har jag förut, sedan jag kunnat
»Höja hand och sköld, överlåtit åt någon
»Danernas ståtliga hus förrän nu åt dig.
»Tag nu i din vård det yppersta av hus,
»Minns din hjälteära, visa din mannakraft,
660 »Håll vakt mot fienden! Intet du önskar ska du sakna,
»Om du med livet genomgår detta hjältedåd.»
Sedan gick Hroðgar, Scyldingarnes furste,	GÖTARNE VILAR I SALEN HJORT
Men sin kämpaskara ut ur salen.
Stridsfursten ville söka vilan
665 Hos drottning Wealhtheow. Härlighetens konung^1)	^1) Gud.
Hade mot Grendel, som männen sport,
Utställt en salsvakt, höll särskild vård
Om danernas furste, vakt emot jätten.
Ja, fast förtröstade götarnes hövding
670 På sitt mod och sin kraft, på skaparens huldhet.
Han tog då av sig sin järnbrynja,
Sin hjälm av huvudet, räckte sitt sirade svärd,
Det yppersta stål, åt en tjänare
Och bad honom förvara stridsrustningen.
675 Sedan talade den gode göten Beowulf
Några stolta ord, innan han steg i bädden:
»Ej räknar jag mig ringare i hjältekraft
»Och stridsbedrifter än den där Grendel.
»Därför vill jag icke med svärd döda honom,
680 »Taga hans liv, även om jag kan det.
»Han känner ej sådana fördelar som att ge slag tillbaka,
»Sönderhugga skölden, så stark han än är
»I nidingsdåd; utan vi skola i natt
»Bägge sakna svärd, om han vågar söka
685 »Strid utan vapen; och sedan tilldöme
»Den vise Gud, den helige herren,
»Äran åt den sidan, som honom gott synes!»
Sedan lade sig den tappre, huvudkudden mottog
Jarlens anlete, och kring honom lutade sig
690 Mången rask sjöman till vila i salen.
Ingen av dem trodde, att han någonsin skulle
Återkomma därifrån till sitt kära hem,
Sitt folk och skyddsborgen, där han blivit uppfödd;
Ty de hade sport, att en blodig död
695 Förut hade bortryckt alltför många danamän
I denna vinsal. Men herren gav
Väder-götamännen stridslyckans vävnad,
Tröst och stöd, så att de alla
Genom ens kraft, hans egen styrka
700 Övervunne sin fiende: sant visade sig,
Att den mäktige Gud alltid har rått
Över människors släkte. — I den mörka natten kom
Skuggvandraren skridande. Skyttarne sovo,
Som skulle vakta det hornprydda huset,
705 Alla utom en. Då blev känt för människor,
Att den oförsonlige^1) fienden ej fick sända den	^1) Eller: spöklike.
Till skuggornas rike, då skaparen ej ville det;
Utan den vredgade bidade vaken
På stridsmötet fienden till harm.
710 Då kom Grendel gängande från träskets
Töckniga stränder, bar på Guds vrede.
Illdådaren trodde sig skola ombringa
Någon av männen i den höga salen;
Gick under molnen åt det håll, där han visste
715 Sig säkert skola finna vinhuset och männens
Guldskimrande sal. Ej var detta första gången
Som han uppsökte Hroðgars hem.
Men aldrig i sina livsdagar, varken förr eller senare,
Fann han hårdare hjälte bland männen i salen
720 Glädjeberövad kom då mannen
Vandrande till huset. Dörren, som var fastgjord
Med eldsmidda band, sprang genast upp,
Då han stötte till den med händerna. Illasinnad och vred,
Bröt han upp husets ingång. Och snart därefter
725 Trädde fienden in på det brokiga golvet,	GRENDEL ANFALLER BEOWULF, MEN ÖVERMANNAS.
Gick vildsint fram. Ur Hans ögon stod
En vidrig glans, snarlik en eldslåga.
I huset såg han många kämpar,
En skara av fränder sova tillsammans,
730 Manliga hjältar; då log hans sinne.
Den hemske skräckbringaren tänkte, att han skulle,
Innan dagen komme, skilja vars och ens
Liv från kroppen, nu då han fått hopp
Om en riklig måltid. Men ej längre ville ödet,
735 Att han skulle få taga flera människor
Efter denna natt. Hygelacs starke
Frände såg då huru illdådaren
Ärnade anbringa sina våldsamma tag.
Skräckbringaren ville ej dröja,
740 Utan tog raskt första gången
En sovande man, slet sönder honom ostörd,
Bet i benhöljena^1), drack blodet ur ådrorna,	^1) Musklerna.
Svalde bit efter bit; snart hade han
Helt och hållet förtärt den döde mannen,
745 Hans fötter och händer: Han gick närmare fram
Och fattade sedan med handen den modige
Kämpen i bädden, sträckte sin hand
Fram emot fienden, som strax tog emot
Det lömska anfallet och stödde sig mot armen.
750 Snart kunde illdådens herde märka,
Att han ej träffat uti midgård,
På jordens sköte, hos någon annan
Starkare handtag. Han vart då rädd
I hugen, men kunde ej mera fly därifrån.
755 Han tänkte komma undan, ville fly till sitt gömsle,
Söka djävlarnes sällskap; ej var hans göra här
Sådant som han förut hävt i sina livsdagar.
Då mindes Hygelacs modige frände
Sitt aftontal och reste sig i hela sin längd,
760 Tog fast i honom. Fingrarna knakade;
Jätten strävade utåt, jarlen steg längre fram.
Den beryktade varelsen ville fly vidare,
Vart han än kunde och bort därifrån
Till träskets gömslen: han kände fiendens fasta
765 Grepp om sina fingrar. Det var en usel färd,
Som illdådaren styrt till Hjort.
Hirdsalen dånade; för alla de djärva
Danajarlar, som bodde i borgen,
Vart ölet bittert^1); vreda kämpade	^1) Antingen egentligt: 'det öl de druckit kändes bäskt' eller figurligt: 'de fingo en bitter bägare att tömma'.
770 De två om salen. Huset dånade,
Och stort under var, att denna vinsal
Höll stånd mot kämparne, att den fagra byggnaden
Ej föll till marken; utan så fast var den
Innan- och utantill konstrikt hopsmidd
775 Med band av järn. Från underlaget bröts,
Där fienderna kämpade, så har jag sport,
Mången mjödbänk, smyckad med guld.
Det trodde ej förr Scyldingarnes stormän,
Att det någonsin skulle stå i någon människas makt
780 Att nedriva det härliga, hornprydda huset,
Med svek förstöra det, om ej lågans famn
Skulle svälja det i rök. Ett alldeles oerhört
Dån uppstod; hemsk fasa
Grep var och en av nord-danerna,
785 Som från muren hörde verop,
Hörde Guds vedersakare sjunga sin fasansfulla
Segerlösa sång, den vid helvetet fjättrade
Klaga sin smärta. Honom höll, för fast	GRENDEL FLYR, STYMPAD OCH DÖENDE .
Den som bland människor var den starkaste
790 I de dagarna av detta livet.
På intet villkor ville jarlarnes värn
Låta den mordiske gästen få gå med livet
Och ansåg icke hans levnadsdagar
Nyttiga för någon. Där svängde mången
795 Av Beowulfs män sitt gamla svärd,
Ville värna den frejdade furstens,
Hövdingens liv, om så de kunde.
De visste det ej, de tappre_krigarne,
Då de kämpade denna strid
800 Och ville hugga den skuldbelastade fienden
På alla håll och nå hans själ,
Att intet det bästa stål på jorden,
Ingen klinga ville bita på honom;
Ty han hade genom trolldom gjort sig hård emot alla
805 Segervapens eggar. Ömkligt skulle
Hans levnads slut bliva den dagen
Av detta livet och den främmande gasten
Fara fjärran i fiendernas våld.
Då kunde märka han som förut
810 Med fröjd i hågen övat många illdåd
Mot människosläktet — han var fiende till Gud —,
Att hans kropp icke ville följa honom,
Utan Hygelacs modige frände
Höll honom med sin hand: den enes liv
815 Var den andre okärt. Kroppssmärta led
Den hemske skräckbringaren: på hans axel skönjdes
Ett oläkligt sår; senorna sprungo,
Benhöljena knakade. Stridsära vart
Given Beowulf; dödssjuk måste
820 Grendel fly därifrån till träskets stränder,
Söka sitt glädjelösa hem. Han visste fullväl,
Att hans levnads slut nu hade kommit,
Hans dagars tal. Alla daners önskan
Blev nu uppfylld genom denna stridsstorm.
825 Den vise och tappre, som kommit från fjärran
Hade då rensat Hroðgars sal,
Frälst den från fiendskap. Han gladde sig åt nattarbetet
Och sin hjälteära. Götarnes hövding
Hade hållit sitt ord till öst-danerna
830 Och även avhjälpt allt det lidande,
Den smygande sorg, som de förut lidit
Och i sin stora nöd hade måst tåla,
En stor nesa. Som uppenbart tecken
Framlade kämpen Grendels arm,
835 Hand och axel — allt_vad som hörde
Till Grendels grepp —under det vida taket.
Sedan samlades om morgonen, såsom jag sport
Mången kämpe kring tronsalen.
Hövdingarne kommo från fjärran och nära
840 Vida vägar att skåda undret,
Den ledes spår. Hans levnads slut
Tycktes ej smärtsamt för någon man
Bland dem som skådade den ärelöses steg,
Huru, trött i sinnet, övervunnen i striden,
845 Flyende och livdömd, han burit dödsspår
Bort därifrån till sjötrollens hem.
Där var vattenytan svallande av blod,
En hemsk virvel, helt upprörd,
Sjöd av svärdsblod, av heta blodvågor;
850 Den dödsvigde dök ned och lade glädjelös
Ned sitt liv, sin hedniska själ
I träskets fristad, där helvetet mottog honom.
Därifrån återvände de gamle hirdmännen	SEGERN FIRAS MED SAGA OCH SÅNG.
Och mången ung efter glädjerik färd.
855 Från sjön redo de modige männen
På ljusa hästar. Där blev talat
Om Beowulfs ära: ofta sade mången,
Att i norr och söder vid de tvenne haven,
På den vida jorden ingen annan
860 Sköldbärare under himlens vidd
Vore bättre och mera värd att härska.
Dock nedsatte de ingalunda sin vän och herre,
Den blide Hroögar, utan det var en god konung.
Stundom läto de strid sbcrömde
865 Sina ljusa hästar löpa i kapp,
Där landsvägarna tycktes dem fagra
Och välkända; stundom var det
En konungens hirdman, höljd utav lov,
Som mindes sånger och en hel mängd
870 Av gamla sagor och nu fann nya
Och sanna ord. Han började nämligen
Vist ordna^1) Beowulfs företag	^1) D. v. s. I vers skildra.
Och skickligt tälja konstrikt tal
Med växlande ord. Han kvad också
875 Rätt mycket okänt, som han hört sägas
Om Sigemund och hans bragder,
Välsingens kamp, hans vida färder,
Hans fejd och brott, som människors barn
Ej noga kände, utom Fitela^2) jämte honom,	^2) Sinfjötle i den nordiska sagan. I denna är det, som bekant, Sigmunds son Sigurd, som dödar ormen.
880 Då morbrodern ville omtala något dylikt
För sin systerson, såsom de alltid voro
Fasta vapenbröder i varje strid.
Men svärd hade de fällt en hel mängd
Av jättesläktet. Ej liten ära
885 Upprann för Sigemund efter hans dödsdag,
Sedan den stridshårde dödat ormen,
Skattens vårdare: ensam vågade
Ädlingens son det djärva dådet
Under den grå klippan: ej var Fitela med honom.
890 Dock lyckades det honom med svärdet genomborra
Den underbara ormen, så att det dråpliga stålet
Stod fast i väggen: draken fick banesår.
Skräckbringaren^1) hade genom mandom vunnit,	^1) Sigemund.
Att han fick nyttja efter eget behag
895 Ormens ringskatt: sonen till Väls
Lastade en farkost, bar i skeppets sköte
De glänsande smyckena; ormen smälte i hettan.
Bland vandrande hjältar var denne, kämparnes värn,
Mest frejdad vida bland människosläktet
900 För sina bragder: därför växte hans rykte. —
Sedan Heremods kraft och mandom
I striden sjunkit, vart han inom kort
Svekfullt utlämnad till jutarne,
I fiendernas våld. Honom hade sorgens svall
905 Alltför länge förlamat. Han blev för sina män,
För alla ädlingar en källa till livssorg,
Och ofta beklagades i forna tider
Den tappres färd av mången vis man,
Som av honom hoppats hjälp i olyckorna,
910 Och att detta furstebarn skulle få växa och övertaga
Sin faders värdighet, vård om folket,
Skatt och skyddsborg, hjältarnes rike,
Scyldingarnes arvland. Hygelacs släkting^2}	^2) Beowulf.
Var då kärare för alla vänner,	HROÐGAR TACKAR BEOWULF FÖR BRAGDEN.
915 För människosläktet: över den förre kom sveket^1).	^1)Såsom motsats till Beowulf framställes Heremod, en dansk konung, som, i början lovande och framstående, sedermera blev övermodig och tyrannisk samt av sitt folk förråddes eller måste fly till landets fiender.
Stundom tillryggalade de i kapp på sina hästar
De ljusa vägarna. Då hade morgonljuset
Hastigt skjutit fram. Mången tapper
Tjänare gick till den höga salen
920 Att se stridsundret; även Konungen själv,
Ringskatternas vårdare, trädde, ärorik
Och högt frejdad, med stort följe
Ur frustugan, och med honom gick
Hans gemål mjödstigen, ledsagad av tärnor.
925 Hroðgar talade — han gick till salen,
Ställde sig vid en pelare, såg på det guldsmyckade,
Höga taket och Grendels hand —:
»Den allsmäktige vare genast tackad
»För denna åsyn! Mycket ont och sorgligt
930 »Har jag lidit av Grendel: städse kan Gud verka,
»Härlighetens herde, under efter under.
»Det var ej länge sedan, som jag ej hoppades
»I hela mitt liv få någon bot
»För mina olyckor, när det yppersta
935 »Bland alla hus stod stänkt av stridsblod, —
»En olycka, som vida bortskrämt alla stormän,
»Som icke hoppades någonsin kunna
»Värja männens härskareborg
»Mot leda gastar. Nu har en hirdman
940 »Genom herrens makt utfört en bragd,
»Som vi alla förut ej kunde med vår klokhet
»Sätta i verket. Ja, det kan verkligen
»Den kvinna, som fött denne son i världen,
»Säga, om ännu hon finnes i livet,
945 »Att den evige skaparen varit henne huld
»Vid barnsbörden. Nu vill jag i livet
»Älska dig, Beowulf, såsom en son,
»Du den bäste av män! Bevara hädanefter väl
»Denna nya frändskap! Ej skall du i världen
950 »Behöva sakna något, som ligger i min makt.
»Rätt ofta har jag hedrat som lön för mindre bragd
»Med dyrbara skatter en ringare kämpe,
»Sämre i striden. Du har själv åstadkommit
»Genom dina bragder, att din ära skall leva
955 »Ständigt i livet. Den allsmäktige vcdergälle
»Dig med goda gåvor, såsom han hittills gjort!»
Ecgtheows son Beowulf talade:
»Vi ha utkämpat detta hjältedåd
»Med stor glädje, djärvt prövat på
960 »Den okändes styrka. Helst skulle jag velat,
»Att du hade fått se honom själv,
»Den rustade fienden, trött till döden.
»Jag ville snabbt fjättra honom
»Med hårda nävar på dödsbädden,
965 »Så att han skulle ligga i dödskval
»Under mitt tag, om ej hans kropp glidit undan.
»Jag kunde icke, då ej skaparen ville det,
»Hindra hans gång: så fast höll jag icke
»Dödsfienden; utan denne var alltför
970 »Stark på foten. Dock lämnade han kvar,
»För att rädda livet, såsom spår sin hand,
»Arm och axel; likväl fick icke
»Den eländige mannen någon hjälp därav.
»Ej längre lever missdådaren,
975 »Hemsökt för sina synder, utan honom har smärtan
»Under tvingande grepp hårt omsnärt
»I svåra band. Där skall han bida,	HROÐGAR FÖRÄRAR SKÄNKER ÅT BEOWULF.
»Den skuldbefläckade mannen, på den stora domen,
»Som den härlige skaparen skall fälla över honom.»
980 Då blev Ecglafs son^1) tystare	^1) Unferð, se v. 499 ff.
Med sitt skrytsamma tal om stridsbedrifter,
När ädlingarne, tack vare jarlens kraft,
Fingo skåda fiendens hand och fingrar
Högt uppe i taket. Framtill var var och en
985 Av de fasta naglarna snarlik stål;
Den hedniske kämpens handsporre^2) var	^2) = klo.
Otäck och hemsk. Var och en sade,
Att intet beprövat kämpasvärd
Ville bita på honom samt avhugga
990 Skräckbringarens blodiga stridsnäve.
Sedan lät man snabbt händerna smycka
Hjort innantill: det fanns en mängd
Män och kvinnor, som satte i stånd
Den gästvänliga vinsalen. Guldskimrande skeno
995 Bonader längs väggarna, många underbara syner
För alla män, som skåda på dem.
.Det härliga huset, fullständigt innantill
Hopfäst med järnband, var illa skadat,
Gångjärnen sprängda; taket ensamt
1000 Blev alldeles oskadat, då skräckbringaren,
Skuldbelastad, tog till flykten,
Misströstande om sitt liv. Ej är det lätt
Att fly undan döden — göre det den som vill! —;
Utan drivet av tvång, skall varje människobarn,
1005 Som hyser en själ och bor på jorden,
Nödgas söka den redda bädden,
Där hans kroppshydda, vilande på lägret,
Skall sova efter gästabudet. — Då var rätta tiden
För Healfdenes son att gå till salen:
1010 Konungen själv ville intaga sitt mål.
Ej har jag sport, att en större skara
Uppfört sig bättre kring sin skatt-utdelare.
De ärorika männen gingo till bänken,
Gladde sig åt måltiden, mottogo höviskt
1015 Mången mjödbägare; de tappre fränderna
Hroðgar och Hroðulf voro då där,
I den höga salen. Hjorts inre
Fylldes av vänner: då hade Scyldingarne
Ännu ej övat förrädiska anslag.
1020 Healfdenes son gav sedan Beowulf
Till segerlön ett gyllene fälttecken,
Ett smyckat baner, hjälm och brynja,
Ett frejdat och sirat svärd: många sågo dessa
Bäras fram för hjälten. Beowulf mottog
1025 En bägare i salen; ej behövde han skämmas
Inför skyttarne för dessa gåvor.
Ej har jag sport, att många män
Hjärtligare givit på ölbänken en annan
Fyra smycken, sirade med guld.
1030 Kring hjälmens krön höll en rundad valk,
Omlindad av metallband, skyddsvakt över huvudet,
Att ej filarnas alster^1), hårda i stridsskuren,	^1)=svärd.
Måtte förmätet skada honom, då hjälten,
Väpnad med sköld, skulle gå mot fienderna.
1035 Jarlarnes värn lät vidare föra
In uti huset åtta hästar
Med guldsmidda betsel; på en av dem låg
En guldsmyckad sadel, konstrikt arbetad.
Det var den höge konungens säte i striden,
1040 Då Healfdenes son ville öva svärdslek:	EN SKALD SKILDRAR STRIDEN MED FINN
Aldrig vilade i härens spets
Den vittfrejdades tapperhet, då kämparne föllo.
Och då lämnade Ingvinernas^1) skyddsherre	^1) = öst-danernas.
Båda delarna, hästar och vapen,
1045 I Beowulfs våld, med sin välönskan därtill.
Så värdigt vedergällde den frejdade fursten,
Hjältarnes skattvårdare, stridsstormarna
Med hästar och skatter, att det aldrig kan klandras
Av den man, som rätt vill säga sanning.
1050 Dessutom gav jarlarnes drott
Åt var och en av dem på mjödbänken,
Som med Beowulf tillryggalagt vägen över havet,
Ett dyrbart arvsvärd och bjöd att gälda
Med guld den man, som Grendel nyss
1055 Ondskefullt dödat, som han velat göra med flere,
Om ej den vise Gud och hjältens mod avvärjt
Från dem detta öde: skaparen rådde
över alla människor, såsom han ännu gör.
Därför är förstånd och sinnets förtänksamhet
1060 Överallt det bästa; mycket ljuvt och lett
Måste den röna, som lever länge
Här uti världen strävsamma dagar. —
Där var sång och musik på en gång därinne
Om Healfdenes häranförare;
1065 Harpan anslogs, ofta klingade sången,
Då Hroðgars skald väckte fröjd i salen
Längs mjödbänken, då han talade
Om Finns söner, när olyckan drabbade dem.^2)	^2) Innehållet i den följande episoden synes vara: Finn, hövding över jutarne, en frisisk stam, är gift med Hildeburg, Hocs dotter. Dennas broder Hnäf har med en skara daner anlänt till Finns rike. Danerna överfallas förrädiskt i Finns borg, och Hnäf dödas. Hans efterträdare Hengest håller emellertid stånd mot jutarne, och ett fördrag ingås. Efter någon tid uppflammar dock fiendskapen ånyo, och nu dödas Finn av danerna, som fått förstärkningar hemifrån. — Sammanhanget är dock dunkelt, och flera uttryck svårtydda och omtvistade.
»Healfdenes hjälte, Scyldingen Hnäf
1070 »Föll för ödet på frisernas valplats.
»Ja, ingalunda kunde Hildeburg prisa
»Jutarnes tro: oförskylt miste
»Hon sina kära, barn och bröder^1)	^1) Plur. för sing. = son och broder.
»I denna sköldlek; de föllo för ödet,
1075 »Sårade av spjutet; sorgsen var kvinnan.
»Och ej utan skäl klagade Hocs dotter
»Över skickelsen, då morgonen kom,
»Och hon kunde se under den ljusa himlen
»De sinas olyckliga död, av vilka hon förr haft
1080 »Den största glädje i världen. Striden hade bortryckt
»Alla Finns kämpar utom några få,
»Så att han ej kunde på valplatsen
»På något sätt utkämpa striden med Hengest,^2)	^2) Efter Hnäfs fall blev denne dana-skarans anförare.
»Genom kamp skydda de olyckliga spillrorna
1085 »Mot konungens man;^3) utan de erbjödo dem fördrag:	^3) Danakonungens man = Hengest.
»Att de helt skulle inrymma ett annat hus åt dem
»Med sal och högsäte, så att de skulle äga
»I sitt våld hälften mot jutarnes söner;
»Och vid skattutdelningar skulle varje dygn
1090 »Folcvaldas son^4) hedra danerna,	^4) Finn.
»Skänka ringar och dyrbara skatter
»Av drivet guld åt Hengests skara
»Jämt lika mycket som han ville elda
»Frisernas stam med gåvor i ölsalen.
1095»Så slöto de högtidligt å ömse sidor	DANER OCH FRISER I STRID OCH FRID.
»Fast fredsfördrag. Finn bekräftade
»För Hengest med eder, kraftigt och okränkbart,
»Att han skulle hålla i ära efter stormännens råd
»De olyckliga spillrorna, och ingen man där
1100 »Med ord eller dåd bryta fördraget
»Eller någonsin bakslugt omnämna detta,
»Att de dock följde sin ringutdelares^1) baneman,	^1) Danernas ringutdelare = Hnäf; dennes baneman = Finn.
»Herrelöse, då de så måste.
»Om då någon friser med utmanande tal
1105 »Väckte minnet av dödshatet,
»Skulle svärdets egg straffa detta.
»Eden avlades, och glänsande guld
»Lyftes ur skatten. Här-scyldingarnes
»Bäste kämpe^2) var redo för bålet.	^2) Hnäf.
1110 »Lätt skönjbara voro på detta bål
»Den blodbestänkta brynjan, ett guldbeslaget vildsvin
»Av hårt järn samt mången ädling,
»Död av sina sår: ej få föllo på valplatsen.
»Då lät Hildeburg åt lågan överlämna
1115 »På Hnäfs bål sin egen son,
»Bränna hans kropp, lägga den på bålet.
»Den arma modern sörjde vid hans skuldra
»Med klagande ord. Kämpen besteg bålet.
»Mot molnen virvlade den största bland liklågor,
1120 »Susade framför högen; huvudena smälte,
»Sårens portar brusto, då blodet sprang ut
»Ur leda bett^3) på kroppen. Den glupskaste av andar,	^3) = sår.
»Lågan svalde alla, som striden där bortryckt
»Av båda folken; deras kraft var förbi.
1125 »Sedan gingo kämparne, som mist sina vänner,
»Att uppsöka sina bostäder och se Frisland,
»Hemmen och härskareborgen. Hengest bodde
»Då ännu hos Finn över den blodiga vintern
»Utan någon söndring^1): tänkte på hembygden,	^1) Eller: med vilande tapperhet.
1130 »Fastän han ej kunde skjuta ut i havet
»Den ringade stäven, — havet upprördes av stormen,
»Kämpade med vinden; vintern omslöt vattnet
»Med isfjättrar, — till dess ett nytt år
»Kom till gårdarna, som det ännu gör,
1135 »Det klara väder, som ständigt kommer
»I sinom tid. Då var vintern förbi,
»Jordens barm fager. Den främmande gästen
»Längtade från gårdarna; han tänkte dock mera
»På hämnd för sitt lidande än på sjöresan,
1140 »Om han skulle kunna åstadkomma en sammanstötning
»Och i denna hågkomma jutarnes söner,
»Om blott han ej bröte mot världens ordning.^2)	^2) D. v. s. mot givna eder.
»Då lade Hunlafs son i hans sköte
»Stridens glans, det yppersta av svärd;^3)	^3) En uppfordran till hämnd.
1145 »Dess eggar voro kända bland jutarne.
»Också drabbade sedan bitter svärdsdöd
»Den djärve Finn i hans eget hem,
»Då Guðlaf och Oslaf efter sjöresan^4)	^4) Till Danmark för att hämta nytt manskap.
»Klagade sin sorg, det hätska angreppet,
1150 »Tillvitade honom sina olyckor: ej kunde deras oro
»Styra sig i bröstet. Då rödfärgades salen
»Av fienders lik; Finn dödades,
»Konungen bland sin hird, och drottningen rövades.	DROTTNINEN TALAR TILL HROÐGAR.
»Scyldingarnes skyttar förde till skeppen
1155 »Landskonungens hela bohag,
»De smycken och juveler, som. de kunde finna
»I Finns hem. På havets stråt
»Förde de sedan den ädla kvinnan
»Till danernas folk.» Så slutade kvädet,
1160 Sjunget till harpan. Sedan höjde sig jublet
Högljutt från bänkarna: svenner ihällde
Vin ur konstrika kärl. Då kom Wealhtheow gående fram
Under ett gyllene pannband dit där de båda gode,
Farbror och brorson,^1) suto. Då rådde ännu fred	^1) Konung Hroðgar och Hroðulf (Rolf Krake).
1165 Och tro emellan dem. Där satt ock talaren Unferð
Vid Scyldingafurstens fötter: alla tilltrodde hans sinne
Att äga stort mod, fastän han ej varit ärlig mot sina fränder
I svärdseggarnas lekar. Då sade Scyldingarnes drottning:
»Tag denna bägare, min herre och konung,
1170 »Du skatt-utdelare, hell vare dig,
»Männens guldvän, och tala till götarne
»Hulda ord: så skall mannen göra!
»Var blid mot götarne och tänk på gåvor;
»Nära och fjärran har du nu fred.
1175 »Man har sagt mig, att du ville hålla
»Hjälten som en son. Den strålande ringsalen
»Hjort är rensad: giv, medan du kan,
»Många belöningar och lämna dina söner
»Folk och rike, då du skall bort att skåda
1180 »Skaparens skickelse. Jag känner min
»Blide Hroðulf, att han vill hålla
»Dessa ynglingar i ära, om, Scyldingavän!
»Du förr än han lämnar denna värld.
»Jag hoppas, att han skall med godhet vedergälla
1185 »Bådas våra barn, om han minnes all
»Den huldhet vi förut visat honom som barn
»Efter hans önskan och till hans ära.»
Sedan vände hon sig till den bänk, där hennes söner,
Hreðric och Hroðmund, och kämparnes unga
1190 Söner suto samman; där satt den gode
Göten Beowulf bredvid de två bröderna.
Till honom bars en bägare och framsades
En vänlig inbjudning, huldrikt erbjöds
Virat guld, tvänne armsmycken,
1195 En ringbrynja och den största halsring,
Som jag någonsin sport på jorden.
Ej har jag hört talas om någon bättre skatt
Bland hjältar under himlen, sedan Hama förde
Till den glänsande borgen Brosinga-halsbandet,
1200 Det strålande smycket. Han flydde undan
Eormenrics försåt, valde evigt liv.^1)	^l) Blev omvänd eller gick i kloster. Heimer (Aslögs fosterfader), Brisinga-men (Frejas smycke) och Jörmunrekr (ostgoternas konung) omtalas även i nordiska sagor.
Denna ring hade göten Hygelac,
Svertings sonson, för sista gången,
Då han under fälttecknet skyddade skatterna,
1205 Värnade stridsbytet. Honom bortryckte ödet,
Sedan han av övermod utstått nöd
Och strid med friserna. Den mäktige fursten
Bar smyckena, ädelstenarna
över vågornas bäcken, men stupade under skölden.
1210 i I frankernas våld kom då konungens lik,	EN DYRBAR GÅVA.
Hans bröstbeklädnad och även denna ring:
Sämre kämpar plundrade de döde
Efter slaktningen; götamännen
Lågo på valplatsen. — Salen fylldes av sorl.
1215 Wealhtheow talade och sade inför skaran:
»Bär med lycka denna ring, käre Beowulf,
»Du unge kämpe! och begagna denna brynja
»(De äro stora skatter) och gå framåt!
»Visa din kraft och var vänlig i råd
1220 »Mot dessa ynglingar! Jag skall ej glömma din lön.
»Du har bragt det därhän, att nära och fjärran
»I alla tider män skola ära dig
»Lika vida som havet omsluter
»Blåsiga strandhöjder. Var, så länge du lever,
1225 »Lycklig, o ädling! Jag unnar dig väl
»De rika skatterna. Bliv för min son
»En hjälp i dåd, du som lever i glädje!
»Här äro alla jarlar trofasta mot varandra,
»Vänliga till sinnes, tillgivna sin furste;
1230 »Männen äro villiga, krigsfolket helt redo,
»Hirdmännen dryckesglada. Gören som jag beder!»
Gick så till sin plats. Där var ett utsökt gille,
Männen drucko vin; de kände icke
Det grymma öde, som drabbat mången
1235 Ibland jarlarne. Sedan kom aftonen,
Och den mäktige Hroðgar gick till vila
Uti sin boning. En mängd jarlar
Vaktade huset, som de ofta gjort förut,
Bortflyttade bänkarna, överallt breddes
1240 Bäddar och bolstrar. En av öltjänarne
Lutade sig mot bädden, hemfallen åt döden.
Vid sina huvuden satte krigarne
De glänsande sköldarna. Där var på bänken	GILLET AVSLUTAS.
Lätt skönjbar över ädlingen
1245 Hans hjälm, hög i striden, hans ringbrynja
Och väldiga spjut. Det var deras sed,
Att de voro ständigt rustade till strid
Hemma och i härfärd, båda delarna,
Så ofta som behovet fogade sig så
1250 För deras furste: detta krigsfolk var gott.
II. Striden med Grendels moder.
De lade sig till vila. En fick bittert böta
För sin aftonro, som rätt ofta hänt dem,
Sedan Grendel rådde över guldsalen,
Övade orätt, tills slutet kom,
1255 Döden efter synderna. Det vart skönjbart,
Vida känt bland män, att då ännu levde
En hämnare av den lede en lång tid
Efter stridssorgen. Grendels moder,
Skräckbringerskan tänkte på sin olycka,
1260 Hon som bebodde vattnets fasa,
Kalla strömmar, sedan Kain blivit
Svärdsbane åt sin ende broder,
Son av samme fader; dödskorad gick han sedan
Med mordets märke att fly människors glädje,
1265 Bodde i öknen. Från honom stamma många
Olycksfödda gastar; en av dem var Grendel.
Hemfallen åt svärdet och hatad, fann denne
I Hjort en vakande man bida på strid.
Där angrep skräckbringaren honom;
1270 Han mindes emellertid sin kroppsstyrka,
Den mäktiga gåva, som Gud honom givit,
Och av den allrådandc hoppades han nåd,
Tröst och stöd: därför övervann han fienden,
Fällde helvetesgasten; sedan gick den eländige,
1275_Glädjeberövad, människosläktets fiende,
Att se sin dödsort. — Men glupsk och dyster,	GRENDELS DÖD HAMNAS.
Ville hans moder då ännu vandra
En sorgfull stråt, hämnas sonens död.
Hon kom så till Hjort, där ring-danerna
1280 Sovo längs salen. Då blev där snart
En återgång för jarlarne, när Grendels moder
Smugit sig dit in. Denna fasa var
Jämnt så mycket mindre som kvinnors kraft
Mot väpnade män i stridens fasa,
1285 Då det sirade svärdet, smitt av hammaren,
Färgat av blod, med duktiga eggar
Klyver vildsvinet över fiendens hjälm.
Då drogs i salen ovan sätena
Hård svärdsegg; mången sid sköld lyftes,
1290 Fast i handen. På hjälm ej tänkte
Eller sid brynja den som denna fasa drabbade.
Hon hade bråttom, ville bärga livet
Ut därifrån, då hon blivit upptäckt.
Snabbt hade hon fått ett fast tag
1295 I en av ädlingarna, när hon gick till träsket.
Denne var för Hroðgar den käraste hjälte,
Såsom följesman, vid de tvänne haven,
En mäktig sköldkämpe, som hon dödade på bädden,
En ärorik kämpe. ej var Beowulf där,
1300 Utan annat härbärge hade förut anvisats
Den frejdade göten efter skatt-utdelningen.
Larm vart i Hjort. Hon tog den blodiga,
Välkända handen. Sorgen hade blivit
Förnyad i gården: ej var det ett gott utbyte
1305 Att å tvänne händer nödgas betala
Med vänners liv. Den vise konungen,
Den grå kämpen var sorgsen till mods,
När han fick veta, att hans käraste
Rådgivare var död, skild ifrån livet.
1310 Skyndsamt blev Beowulf, den segersälle mannen,
Hämtad till rummet. Vid dagens gryning	BEOWULF GÅR ATT KÄMPA MOT SJÖTROLLEN.
Gick denne jarl själv, den högättade kämpen,
Men sina följeslagare dit där den vise väntade
Om den allsvåldige skulle någonsin vilja
1315 Efter lidandet åvägabringa en omkastning.
Då gick längs golvet den utmärkte krigaren
Med sitt trogna följe — salstimret dånade —
För att med ord hälsa konungen,
Ingvinernas furste, sporde om väl natten
1320 Varit honom lugn, som han innerligt önskat.
Scyldingarnes värn Hroðgar talade:
»Spörj ej efter lycka! Sorgen ar förnyad
»För danernas folk: död är Äschere^1)	^1) Uttal: Äsc-here
»Yrmenlafs äldre broder,
1325 »Min förtrogne rådgivare,
»Min sidokamrat, då vi i striden
»Värjde våra huvuden, när kämparne stötte samman,
»Sönderhuggo vildsvinen.^2) Sådan bör en jarl vara,	^2) På hjälmarna.
»En beprövad ädling, som Äschere var.
1330 »Hans mördare vart uti Hjort
»En spöklik mordgast. Jag vet icke vart,
»Stolt över rovet, den hemska drog sig tillbaka,
Glad^3) åt sin måltid. Hon hämnades den strid,	^3) Eller: röjd av sin måltid.
»I vilken du i går natt dödade Grendel
1335 »På våldsamt sätt med hårda nävar,
»Därföre att han alltför länge dödat
»Och minskat mina män. Han föll i striden,
»Pliktade med livet; men nu har en annan
»Mäktig illdådare kommit, som ville hämnas sin son,
1340 »Och har vidare fullföljt fejden,
»Så att för mången hirdman, som sörjer i sinnet
»Efter skatt-utdelaren, må det väl synas
»En hård olycka: nu vilar den hand,
»Som var villig att främja alla edra önskningar.
1345 »Jag har hört landets invånare,
»Salsbeboarne, mina män säga,
»Att de sett tvänne sådana
»Väldiga gränsboar, främmande gastar
»Hålla till i träsk: av dem var den ena,
1350 »Så visst som de kunde veta det,
»En kyinnogestalt; den andra uslingen
»Trampade i mansskepnad landsflyktens spår,
»Blott att han var större än någon annan man.
»Honom kallade i forna dagar
1355 »Invånarne Grendel: ej känna de hans fader,
»Om förut någon av mörka gastar
»Blivit född åt denne. De bebo dolda trakter,
»Vargens klippbranter, blåsiga uddar,
»Farliga träskvägar, där bergets ström
1360 »Under uddarnas töcken flyter
»Ned under jorden. Ej är det härifrån
»Många mils väg, som denna sjö ligger;
»Över den hänga rimfrostklädda träd,
»En rotfast skog, och överskugga vattnet.
1365 »Där kan man varje natt se ett hemskt under,
»Eld på vågorna. Ej lever någon så vis
»Bland människors barn, att han känner bottnen.
»Fastän hedens vandrare, den hornprydde hjorten,
»Jagad av hundar, uppsöker skogen,
1370 »Flyende från fjärran, giver han förr
»Sitt liv på stranden, än han vill dit in
»Att skydda sitt huvud. Ej är det en trygg plats.
»Därifrån stiga mörka vågsvall
»Upp till molnen, då vinden drager
1375 »Oväder samman, tills luften mörknar
»Och himlen gråter. Nu finnes råd
»Åter ensamt hos dig. Du känner ej ännu	HAN RUSTAR SIG TILL STRIDEN.
»Den farliga platsen, där du kan finna
»Den skuldbelastade varelsen: sök, om du vågar!
1380 »Jag skall löna dig för denna strid,
»Såsom jag förut gjort, med gamla skatter,
»Med vridet guld, om du kommer därur.»
Ecgtheows son Beowulf talade:
»Sörj ej, du vise! Bättre är för var och en
1385 »Att hämnas sin vän än sörja mycket.
»Var och en av oss skall bida slutet
»Av jordelivet: vinne den som kan
»Rykte före döden! det skall sedan
»Bliva det bästa för den döde kämpen.
1390 »Stig upp, du rikets vårdare! låtom oss genast fara
»Att skåda Grendels frändes gång!
»Jag lovar dig detta: ej skall han fly undan
»I jordens famn eller bergets skog
»Eller havets botten, han må gå vart han vill.
1395 »Hav blott tålamod detta dygn
»Med allt det onda; det hoppas jag av dig».
Upp sprang då den gamle, tackade Gud,
Den mäktige herren, för vad mannen sagt.
Därpå sadlades åt Hroðgar en häst
1400 Med lockig man. Ståtlig red
Den vise fursten; efteråt kom
Sköldbärarnes skara. Spår voro där
Längs skogsvägarna vida synliga
Av gång över marken; hon hade vandrat
1405 Över ett mörkt träsk, bar då en livlös,
Den ypperste av de hirdmän,
Som med Hroðgar rådde i hemmet.
Ädlingars son gick sedan över
Branta bergsluttningar, smala vägar,
1410 Trånga stigar, en okänd väg,
Stupande uddar, många sjötrolls boningar.
Jämte några få vise män
Gick han förut att skärskåda platsen,
Tills han plötsligt fann bergets träd
1415 Luta sig över den grå stenen,
En glädjelös skog; under stod vattnet,
Blodigt och upprört. Alla danerna,
Scyldingarnes vänner blevo dystra till mods;
Mången hirdmän, alla jarlar
1420 Måste lida smärta, då de funno
Äscheres huvud uppå strandklippan.
Strömmen sjöd — krigarne åsågo det —
Av hett blod. Stundom sjöng hornet
En eggande stridssång. Hela skaran satte sig.
1425 De sågo på vattenytan en mängd ormar,
Sällsamma havsdrakar pröva djupet
" Samt på uddarnas sluttningar sjötroll ligga,
Vilka vid middagstiden ofta företaga
En sorgfull färd på segelstråten,
1430 Ormar och vilddjur. De rusade i väg
I bitter vrede, då de hörde den gälla
Klangen av stridshornet. Götarnes furste
Skilde med sin pilbåge en av dessa från livet,
Från kampen med vågorna, så att den hårda härpilen
1435 Stod i hjärtat: han blev mycket långsammare
I simning på vågen, då döden bortryckte honom
Snabbt blev på böljorna den sällsamme simmaren
Hårt ansatt med vasshakade
Vildsvinsspjut, och den i striden kuvade
1440 Dragen upp på udden; männen beskådade
Den hemske främlingen. Beowulf klädde sig
I jarlarustning: han ängslades ej för sitt liv.
Den handflätade stridsbrynjan skulle,
Sid och konstrikt smyckad, pröva djupet,
1445 Hon som kunde skydda hans kropp,
På det att den vredgade fiendens lömska stridsgrepp	HAN MÖTER I DJUPET GRENDELS MODER
Ej måtte skada hans bröst och liv.
Huvudet åter värjdes av den vita hjälmen,
Som skulle uppröra sjöbottnen,
1450 Söka brusande vågor, smyckad med guld,
Omsluten av pannband, såsom vapensmeden
Underbart arbetat den i forna dagar,
Satt på den vildsvinsbilder, så att ej sedan
Svärd eller klinga^1) kunde bita därpå.	^1) Eller: svängda svärdsklingor.
1455 Ej var då ringast ibland kraftstöd
Det som Hroðgars talare^2) lånade honom för striden:	^2) Unferð, Ecglafs son.
Detta häftprydda^3) svärd hette Hrunting	^3) Eller: länkprydda.
Och var ypperst bland gamla skatter.
Eggen var av järn, skimrande av giftstrimmor,
1460 Härdad i stridsblod: aldrig hade det i striden
Svikit någon man, som omslöt det med händerna
Och vågade gå den fasansfulla färden
över fiendernas slagfält; ej var det första gången
Som det skulle utföra hjältedåd.
1465 Ej tänkte då Ecglafs son,
Den kraftige mannen, när han lånade vapnet
Åt en bättre svärdskämpe, på vad han förut sagt,
Drucken av vin: själv tordes han ej
Våga sitt liv under de brusande vågorna,
1470 öva mannamod. Då miste han
Sitt hjälterykte. Ej gick det den andre så,
Sedan han hade rustat sig till striden.
Ecgtheows son Beowulf talade:
»Minns nu, du Healfdenes frejdade son,
1475 »Vise furste, nu då jag är redo till färden,
»Du männens guldvän, vad vi förut sagt:
»Att om i denna din sak jag skulle
»Mista livet, du alltid skulle vara mig
»Efter min bortgång i faders ställe.
1480 »Bliv en beskyddare för mina hirdmän,
»Mina följesvenner, om striden bortrycker mig,
»Och sänd även, käre Hroðgar,
»Till Hygelac de skatter, som du givit mig!
»Då kan Hredels son, götarnes furste,
1485 »När han skådar på detta guld,
»Se, att jag funnit en synnerligt god
»Utdelare av ringar och njutit därav, medan jag kunde.
»Och låt du Unferð, den vittfrejdade mannen,
»Få det gamla, konstrika slagsvärdet,^1)	^1) Eller: vattrade (damaskerade) svärdet.
1490 »Hårt i eggen; jag skall med Hrunting
»Vinna ära, eller ock skall döden taga mig.»
Efter dessa ord skyndade väder-götarnes
Furste käckt åstad, ville för ingen del
Bida på svar. Den brusande bränningen
1495 Mottog kämpen. Sedan dröjde det en stund,
Innan han kunde se sjöns botten.
Nu märkte snart den som, vild och glupsk
Och stridslysten, rått i hundra halvår
över strömmarnas rymd, att en människa från ovan
1500 Hemsökte sällsamma väsens bostad.
Hon grep då emot och fattade kämpen
Med hemska klor, men skadade ej därmed
Hans kropp, som ringbrynjan skyddande omslöt,
Så att hon ej kunde med sina leda fingrar
1505 Genomtränga stridsdräkten, den flätade brynjan.
Då bar havsvarginnan, när hon kommit till bottnen,	STRID PÅ DJUPET.
Ringarnas furste till sin egen gård,
Så att han ej kunde — fastän han strävade därefter —
Sköta sina vapen; tv en mängd vidunder
1510 Ansatte honom simmande. Månget sjöodjur sökte
Med mordiska tänder sönderbryta hans brynja;
Skräckbringarne förföljde honam. Sedan märkte jarlen,
Att han var i någon sal på djupet,^1)	^1) Eller: i en stridssal.
Där intet vatten skadade honom,
1515 Och strömmens svekfulla grepp ej kunde nå honom
För den täckta salen. Han såg ett eldsken,
En skimrande låga lysa klart.
Den käcke blev då varse djupets varginna,
Det starka sjörået; lade hjältekraft
l520 I slagsvärdet. Handen svek ej slaget,
Så att det ringprydda svärdet sjöng på hennes huvud
En lysten stridssång. Då märkte främlingen,
Att stridens glans^2) ej ville bita	^2) Svärdet.
Och skada livet; utan eggen svek
1525 Fursten i nöden. Förut hade det tålt
Många handgemäng, ofta kluvit hjälmen,
Den dödskorades stridsdräkt: då var det första gången,
Som den dyrbara skattens ära sjönk.
Hygelacs frände var åter fast beslutsam,
1530 Ej trög i kraft, betänkt på bragder.
Den vredgade kämpen kastade svärdet,
Det konstrikt smyckade, så att det låg på marken
Med sin hårda stålegg; han litade på sin styrka,	^BEOWULF I LIVSFARA.
Sitt kraftiga handtag. Så skall mannen göra,
När han tänker i striden vinna
1535 Långvarigt lov; han frågar ej efter sitt liv.
Stridsgötarnes furste fattade i axeln^1)	^1) Eller: i håret.
— Ej räddes han för striden — Grendels moder.
Vredgad som han var, slängde den stridshårde
1540 Sin dödsfiende, så att hon sjönk på golvet.
Men strax gav hon honom åter lön i handom
Med vilda nävar och grep tag i honom.
Med tröttat mod föll då omkull
Den starkaste av fotkämpar. Över salsgästen
1545 Satte hon sig sedan, drog sin korta och breda,
Bruneggade dolk, ville hämnas sin son,
Enda barnet. På hans skuldra låg
Det flätade bröstnätet: detta skyddade livet,
Hindrade udd och egg från att intränga.
1550 Då skulle Ecgtheows son, götarnes kämpe,
Ha farit under det gapande djupet,
Om ej stridsbrynjan, det hårda hårnätet,
Skänkt honom skydd, och den helige Gud,
Den vise herren, rått över seger i striden.
1555 Himlarnes herre avgjorde det rättvist;
Med lätthet reste kämpen sig sedan åter.
Han fick då bland rustningar se jättars gamla
Segerrika svärd med vassa eggar,
En prydnad för kämpar: det var det yppersta vapen,
1560 Ett gott och präktigt verk av giganterna; —
Blott att det var för stort för att någon annan man
Skulle kunna bära det till stridsleken.
Vild av striden, förtvivlande om sitt_liv,
Fattade Scyldingarnes kämpe det länkprydda fästet,	SJÖTROLLET DRÄPES.
1565 Svängde ringsvärdet och slog till vilt,
Så att det tog hårt i hennes hals,
Krossade kotorna; svärdet genomskar helt
Den dödskorade kroppen, och hon föll på golvet.
Svärdet var blodigt: mannen gladdes åt sitt verk.
1570 En glans lyste, ett ljus stod därinne,
Just som från himlen klart skiner
Fästets ljus. Hygelacs kämpe
Blickade längs salen, vände sig till väggen,
Lyfte vid fästet det hårda vapnet,
1575 Vred och beslutsam. Ej var denna svärdsegg
Gagnlös för kämpen, utan han ville nu snabbt
Vedergälla Grendel de många stridsstormar,
Som denne anställt mycket oftare
Än en enda gång mot väst-danerna,
1580 Då han slog Hroðgars hirdmän
Ihjäl i sömnen, uppåt femton
I sömn sänkta män av danafolket
Samt bar ut lika många andra
Lidande offer. Den vrede kämpen
1585 Gav honom lön därför, då han såg den stridströtte
Grendel ligga livlös på bädden,
Sådan som förut striden i Hjort.
Tilltygat honom. Liket flög vida,
Då det efter döden måste lida
1590 Ett hårt svärdshugg, när han avskar huvudet. —
Snart sågo då de vise männen,
Som med Hroðgar blickade på sjön,
Att vågsvallet blev helt upprört,
Bränningen blodfärgad. De gråhåriga gubbarne
1595 Talade med varandra om den käcke,
Att de ej väntade ädlingen åter,
Ej att han segerstolt skulle komma och uppsöka
Den frejdade fursten; många anade,	BEOWULF SIMMAR UPP.
Att havsvarginnan hade dödat honom.
1600 Så kom nionde timmen;^1) de käcka Scyldingarne	^1) Kl. 3 e. m.
Övergåvo udden; männens guldvän^2)	^2) Hroðgar.
Gav sig hem därifrån. Hugsjuka sutto
Främlingarne där och stirrade på vattnet.
De önskade, men hoppades ej, att de skulle få se
1605 Sin vän och furste. — Då började det i striden
Utgjutna blodet, som stelnat i tappar,
Upplösa slagsvärdet: det var ett under,
Att det helt och hållet smälte likt is,
Då frostens band och vågens bojor
1610 Lösas av fadern, som har makt över
Tider och tillfällen: han är sann Gud.
Ej tog i den bostaden väder-götarnes furste
Flere skatter, fastän han såg där många,
Än Grendels huvud och tillika fästet,
1615 Det guldskimrande: svärdet hade förut smält,
Den sirade klingan förbrunnit; så hett var blodet,
Så giftig den främmande gasten, som dött därinne.
Snart kom simmande han som förut i striden
Upplevat fiendernas fall, och dök upp genom vattnet.
1620 Då hade vågsvallet, den vida boplatsen
Fullkomligt renats, när den främmande gasten
Slöt sina livsdagar och denna förgängliga tillvaro.
Sjömännens värn kom sedan i land,
Simmande med stadigt mod, gladde sig åt sjöbytet,
1625 Den väldiga börda, som han hade med sig.
Då gick honom till mötes den präktiga kämpaskaran,
Tackade Gud och gladde sig åt fursten,
Att de fått se honom åter oskadd.	BEOWULF OMTALAR SIN SEGER FÖR HROÐGAR.
Strax löstes sedan hjälm och brynja
1630 Av den raske kämpen. Sjöns vatten flöt
Trögt under molnen, färgat av livsblod.
Glada i sinnet, gingo de därifrån
I sina fotspår,^1) lade tillrygga	^1) Samma väg tillbaka.
Den kända landsvägen. De ädelt djärva männen^2)	^2) Eller; de sin konung hulde.
1635 Buro från strandklippan Grendels huvud
Med stort besvär för var och en
Av de mycket modige. Fyra kunde
Men nöd forsla fiendens huvud
På stridsspjutet till guldsalen; —
1640 Tills plötsligen de fjorton käcka
Och krigiska götarne kommo gående
Fram till salen; bland skaran trädde
Mannafursten modig in på mjödplatsen.
Så kom ingående hirdmännens hövding,
1645 Den dåddjärve mannen, höljd av ära,
Den tappre hjälten, att hälsa Hroðgar.
Sedan bars Grendels fasansfulla huvud
Vid håret in i salen, där männen drucko,
Inför jarlarne och för drottningen också.
1650 Männen beskådade den sällsamma synen.
Ecgtheows son Beowulf talade:
»Ja, du Healfdenes son, Scyldingarnes furste,
»Vi ha fört med fröjd till dig detta sjöbyte,
»Som du här skådar, såsom ett äretecken.
1655 »Men knapp nöd kom jag undan med livet
»I striden under vattnet; med stor möda
»Utförde jag värvet; hade så när blivit
»Skild från kampen, om ej Gud skyddat mig.
»Ej kunde jag i striden med svärdet Hrunting
1660 »Uträtta något, fastän det vapnet är gott.
»Men människornas herre unnade mig
»Att få se hängande på väggen ett glänsande,
»Gammalt och väldigt svärd — oftast har han lett
»Den vänlöses blick —, och detta vapen svängde jag.
1665 »I den striden dräpte jag, då tillfälle tedde sig,
»Husets invånare. Sedan brann det sirade
»Slagsvärdet upp, just som det glödheta
»Stridsblodet framsprutade. Fästet har jag fört
»Med mig från fienderna, hämnades illdåden,
1670 »Morden på danerna, såsom vederbörligt var.
»Jag lovar dig nu, att du kan sova
»Sorglöst i Hjort med din kämpaskara
»Och varje hirdman bland ditt folk,
»Gammal och ung, så att du ej behöver,
1675 »Scyldinga-konung! från det hållet frukta
»Livsskada för jarlarne, såsom du förut gjort.»
I den gamle kämpens, den grånade härförarens
Hand gavs sedan det gyllene fästet,
Jättars forna verk; i danakungens ägo
1680 Kom detta smedernas underbara verk
Efter djävlarncs fall, då Guds fiende
Med hat i hjärtat, hemfallen åt döden,
Lämnade denna världen, och hans moder också.
Så kom detta fäste att tillfalla den bäste
1685 Av de världskonungar vid de tvänne haven,
Som i Scedenig utdelade skatter.
Hroðgar talade, betraktade fästet,
Det gamla arvet. På det var ristad början
Av den forna striden; sedan dödade floden,^1)	^1) Syndafloden.
1690 Det strömmande havet, giganternas släkt.
De hade levat vilt, det var ett folk fientligt
Mot den evige herren; dem gav därföre	HROÐGAR TACKAR BEOWULF
Härskaren slutlön genom vattnets svall.
Även var på beslagen av rent guld
1695 Med runstavar riktigt ristat,
Satt och sagt åt vem detta svärd,
Det yppersta af stål, ormprytt och med vridet fäste,
Först blivit arbetat. — Då sade Healfdenes
Vise son — alla tego —:
1700 »Det kan väl säga den som främjar rätt
»Och sanning bland folket — den gamle landsherren
»Minnes allt förflutet —, att denne jarl blivit
»Född i en lycklig stund. Din ära är utbredd
»över vida vägar, min vän Beowulf,
1705 »Bland alla folk: du bevarar stadigt
»Styrka och vishet. Jag skall visa dig min
vänskap,
»Såsom vi förut avtalat. Du skall i långa tider
»Varda ditt folk till tröst och dina _männer,
»Hjältarne till hjälp. Ej vart Heremod^1) sådan	^l) Jf. vv. 901 ff.
1710 »Mot Ecgwelas barn, de ärorika Scyldingarne.
»Ej uppväxte han dem till glädje, utan till manfall
»Och till dödskval för danamännen;
»Dödade i vredesmod sina bordskamrater,
»Sina umgängesvänner, tills den frejdade konungen
1715 »Ensam försvann från männens glada jubel.
»Fastän den mäktige Gud upphöjde honom,
»Ställde honom vida över alla män
»Genom härlig hjältekraft, växte dock i hans sinne
»Blodtörstig bröstskatt:^2) ej gav han danerna ringar	^a) Bröstskatt = tankar.
1720 »Efter övlig sed. Glädjelös fick han	VARNAR FÖR FRESTELSER
»För denna fientlighet röna ett svårt
»Och långvarigt lidande. Lär du dig därav
»Mannadygder! Vis av vintrar,
»Har jag sagt om dig dessa ord. Underbart är att säga
1725 »Huru den mäktige Gud åt människors släkte
»Storsinnat utdelar visdom och gods
»Och herravälde: han råder över allt.
»Understundom låter han den högättade
»Mannens tankar vända sig till njutning;
1730 »Ger honom på hans arvgods jordisk lycka:
»Att innehava männens skyddsborg;
»Låter honom så råda över delar av världen,
»Ett vidsträckt rike, så att han i sitt oförstånd
»Ej kan tänka sig slutet på detta.
1735 »Han lever i överflöd, intet trycker honom,
»Varken sjukdom eller ålderdom, ej smygande sorg
»Fördystrar hans sinne: ej framkallar strid
»Någon hatfull fiendskap, utan hela världen vänder sig
»Honom till behag. Han känner ej det värsta
1740 »Till dess övermodet växer och skjuter
»Uti hans inre, då väktaren sover,
»Själens herde. Denna sömn är för djup,
»Hemsökt av anfäktelser, banemannen mycket nära,
»Han som från pilbågen skjuter bakslugt.
1745 »Då träffas han i bröstet under skyddande pansar
»Av den bittra pilen, — han kan ej värja sig —
»Av den fredlöse andens förvända, gåtfulla bud
»Vad han så länge ägt, synes honom för litet
»Illvillig snålar han och ger ej med stolta ord
1750 »Sirade ringar, förgäter och föraktar
»Det kommande ödet, därför att härlighetens herre,	EFTER NATTENS VILA VILJA GÖTARNE FARA HEM.
»Gud förut givit honom hans andel av ära.
»Sedan händer det så till slut,
»Att den bräckliga kroppen sjunker samman,
1755 »Hemfaller åt döden. En annan tillägnar sig
»Och utdelar sorglöst smyckena,
»Jarlens gamla skatter, utan att skrämmas^1).	^1) Av den förre ägarens öde.
»Akta dig, käre Beowulf, bäst bland män,
»För denna onda ävlan och välj dig det bättre,
1760 »Evigt väl! Undvik övermod,
»Du frejdade kämpe! Nu varar en tid
»Din styrkas blomma: snart blir det så,
»Att sjukdom eller svärdsegg skiljer dig från din kraft,
»Eller eldens grepp eller flodens svall
1765 »Eller svärdets bett eller spjutets flykt
»Eller hemsk ålderdom; eller ögonens glans
»Försvinner och mörknar; plötsligt händer,
»Att döden överväldigar dig, o kämpe!
»Så har jag härskat i hundra halvår
1770 »Öyer ring-danerna under molnen och i strid skyddat dem
»Mot många stammar på denna jord
»Med spjut och svärdseggar, så att jag ej räknade
»Någon motståndare under himlens vidd.
»Dock fick jag i mitt arvland en ändring däruti,
1775 »Sorg efter gamman, då en gammal fiende
»Grendel började uppsöka mitt hem.
»För denna hemsökelse bar jag ständigt
»Stort bekymmer. Tack vare skaparen,
»Den evige herren, för att jag i livet fått
1780 »Efter långvarig nöd med mina ögon skåda
»Detta av svärdet blodade huvud!
»Gå nu till din plats, njut av gästabudsglädjen,
»Ärad genom striden! Många skatter
»Skall jag dela med dig, då morgonen kommer.»
1785 Göten blev glad till mods och gick strax fram
Att söka sin plats, som den vise bjöd.
Sedan blevo åter de kraftberömde,
I salen sittande, höviskt undfägnade
Likasom förut. Nattens hölje
1790 Mörknade över kämparne; hela skaran reste sig.
. Den gamle grånade Scyldingen ville
Söka bädden. Även lyste det göten,
Den frejdade sköldkämpen, högligen att sova.
Genast fördes den av färden trötte
1795 Främlingen bort av en salstjänare,
Vilken höviskt sörjde för alla
Kämpens behov, som detta dygn
De krigiska sjömännen skulle hava.
Så vilade den hugstore; vitt och guldprytt,
1800 Höjde sig taket: därinne sov gästen,
Tills den svarta korpen, blid i hjärtat,
Bådade himlens fröjd; då kom det strålande ljuset
Glidande efter mörkret. Krigarne skyndade sig,
Ädlingarne voro hågade att fara
1805 Åter till sitt folk; den högsinnade gästen
Ville pröva kölen fjärran därifrån.
Då lät den starke bära fram Hrunting,
Bjöd Ecglafs son taga sitt svärd,
Det kära stålet; tackade honom för lånet,
1810 Sade, att han skattade det som en god stridsvän,
Kraftig i krig, klandrade ej
Svärdets egg: det var en ädel man.
Och när kämparne voro rustade
Och resfärdiga, gick den av danerna ärade
1815 Äntligen till högsätet, där den andre satt,
Den tappre hjälten, och hälsade Hroðgar.
Ecgtheows son Beowulf talade:	ÖMSESIDIGA LÖFTEN VID AVSKEDET.
»Nu vilja vi sjöfarande,
»Komna från fjärran, säga, att vi längta
1820 Att söka Hygelac. Här ha vi undfägnats
»Väl efter önskan: du har varit god emot oss.
»Om jag någonsin kan på jorden med något
»Vinna av dig, mannafurste,
»Genom stridsbragder större kärlek,
1825 »Än jag hittills gjort, är jag strax färdig.
»Om jag får spörja över vågornas ban,
»Att dina grannar hota dig med stridens fara,
»Som hätska fiender stundom gjort med dig,
»Så skall jag bringa dig tusen kämpar,
1830 »Hjältar till din lijälp. Jag vet, att Hygelac,
»Götarnes furste, fastän folkets herde
»Ännu är ung, vill hjälpa mig
»Med råd och dåd att ära dig väl
»Och dig till hjälp bära spjutet,
1835 »Kraftens stöd, om du behöver män.
»Om nu furstebarnet Hreðric ärnar sig
»Till götarnes gårdar, kan han där finna
»Många vänner: bäst är att söka
»främmande länder för den som litar på sig själv.»
1840 Hroðgar talade och svarade honom:
»Dessa ord har den vise Gud
»Lagt i ditt sinne; ej har jag hört någon man
»Vid så unga år tala visare;
»Du är stark till kroppen och klok till sinnes,
1845 »Vis i orden. Jag hyser förhoppning,
»Om det går så, att sjukdom eller stål
»Eller spjutet bortrycker i den vilda svärdskampen
»Hreðels son, din egen konung,
»Folkets herde, och du är vid liv,
1850 »Att sjö-götarne ej hava någon
»Bättre att välja till sin konung,
»Hjältarnes skattvårdare, om du vill råda
»Över frändernas rike. Ju längre dess bättre
»Likar mig ditt sinne, käre Beowulf!
1855 »Du har uträttat det, att för dessa folk,
»Götamännen och spjut-danerna,
»Skall fred vara gemensam, och vila skall den fejd,
»Den lömska fiendskap de förut hyst,
»och så länge jag råder över mitt vida rike,
1860 »Skatter vara gemensamma, mången man uppsöka
»En annan med gåvor över dykandens bad.
»Den ringade farkosten skall föra över haven
»Skänker och kärlekstecken: jag vet, att männen
»Stå fast slutna mot fiende och vän
1865 »I allo otadligt efter gammal sed.»
Ytterligare gav honom Healfdenes son,
Jarlarncs värn, därinne tolv smycken,
Bad honom med dessa skänker välbehållen uppsöka
Sina kära landsmän och snart komma åter.
1870 Därpå kysste Scyldingarnes furste,
Den högättade konungen, den bäste av hjältar
Och föll honom om halsen. Den gråhåriges
Tårar strömmade; den åldrige väntade
Båda delarna, dock mera det ena,
1875 Att de modige skulle åter få se
Varandra i samtal. Så kär var honom den mannen,
Att han ej kunde hämma sin själsrörelse,
Utan fäst i hjärtat med hugens bojor,
Längtar hjälten hemligen efter den käre mannen
1880 I strid mot blodet.^1) — Därifrån skred då	^1) D. v. s. 'ehuru han ej var hans blodsfrände'. Stället kan ock tolkas så: Brann hemligen i blodet längtan Efter den käre mannen.
Den guldstolte kämpen Beowulf över ängen;	GÖTARNE LÄMNA DANALANDET.
Han yvdes över skatterna. Havsvandraren
Låg för ankar, bidade sin ägare.
Då vart under gången Hroðgars gåva
1885 Ofta prisad: det var en konung,
I allo otadlig, tills ålderdomen berövade honom,
Den som skadat många, hjältekraftens härlighet.
III. Återkomsten.
Kom så till havet hirdmännens
Modiga hop, bar de flätade
1890 Ringnäten^1). Kustvakten märkte	^1) = ringbrynjorna.
Jarlarnes återfärd, såsom han förut gjort.
Ej ohöviskt hälsade han gästerna
Från klippudden, utan red dem till mötes,
Sade, att välkomna till väder-götarne foro
1895 I glänsande rustningar kämparne till skeppet.
Sedan blev på sanden den ring-stävade,
Rymliga farkosten lastad med rustningar,
Hästar och smycken; masten reste sig
Över Hroðgars dyrbara skatter.
1900 Åt skeppsvakten gav Beowulf ett svärd,
Inlagt med guld, så att han sedan blev
Dess mera aktad på mjödbänken
För den ärvda skatten. Sedan gick han ombord
Att uppröra djupet, övergav Danalandet.
1905 Vid masten fästes havsduken,
Seglet med en lina. Skeppet knakade;
Ej hindrade vinden seglarens färd
Hän över vågorna. Havs vandraren for
Bort över böljorna, den fast timrade stäven
1910 Flöt med skummig hals över havsströmmarna,	BEOWULF LANDSTIGER, VANDRAR TILL KUNGABORGEN.
Tills de kunde se götarnes klippor,
De kända uddarna. Driven av vinden,
Trängde kölen upp, så att han stod på land.
Snabbt var vid havet redo en hamnvakt,
1915 Som förut en lång tid, längtande på stranden
Efter de kära männen, skådat ut i fjärran.
Han band vid stranden det vitt buktade skeppet
Fast med ankartåg, på det ej vågornas kraft
Skulle driva bort från dem den kära farkosten.
1920 Sedan lät han bära upp ädlingarnes skatter,
Smycken och drivet guld: ej hade han långt
Därifrån att söka skatternas utdelare,
Hreðlingen Hygelac, där han bor i hemmet
Med sina följeslagare nära sjövallen.
1925 Huset var ståtligt, konungen kraftig
I den höga salen; Hygd^1) var mycket ung,	^1) Hygd, Häreðs dotter, var Hygelacs maka.
Vis och värdig, fastän Häreðs dotter
Hade bidat blott få vintrar
Under borgens lås: hon var dock ej för småaktig
1930 Eller för karg med gåvor av kostbara smycken
Till götamännen. Den härliga folkdrottningen
Hade ej Thryðs^2) fruktansvärda sinnelag.	^2) Denna motställes Hygd.
Ingen hjälte bland dennas tillgivna följeslagare
Utom hennes gemål djärvdes med sina
1935 Ögon skåda henne rakt i ögat;
Ty då höll han handvridna dödsbojor
Beredda åt sig; snabbt blev sedan
Efter fängslandet svärdet påkallat,
Så att den sirade klingan måste avgöra,
1940 Buda till döds. Ej höves det en hög kvinna,
Hur härlig hon ock är, att öva sådant,
Att en fridväverska för diktad kränkning
Straffar till livet en tillgiven tjänare.
Dock detta hämmade Hemmings frände.^1)	^1) Offa, Thryðs gemål.
1945 Vid ölbägaren sade männen vidare,
Att hon övat färre lömska fientligheter,
Illdåd mot folket, sedan väl en gång
Den högättade kvinnan guldsmyckad givits
Åt den unge kämpen, när hon hade uppsökt
1950 Enligt faderns bud Offas sal på sin färd
Över det askgrå havet. Där tillryggalade
Hon sedan väl sitt levnadslopp
På furstestolen, frejdad för frikostighet,
Hyste hög kärlek till hjältarnes furste,
1955 Den ypperste, efter vad jag sport,
Bland alla människors vitt utbredda ätt
Vid de tvänne haven. Förty Offa var,
Den spjutdjärve mannen, vida berömd
Genom gåvor och strider, styrde med vishet
1960 Sitt ärvda land. Av honom föddes Eomær,
Garmunds sonson och Hemmings frände,
Kraftig i striden, hjältarne till hjälp. —.
Sedan gick den starke med sin skara
Att längs efter sanden vandra över sjövången,
1965 Den vida stranden. Sunnan sken solen,
Världens ljus. De lade tillrygga
Vägen med fart dit där de sporde,
Att jarlarnes värn, Ongentheows bane,
Den unge stridskonungen inne i borgen
1970 Utdelade ringar. För Hygelac vart
Beowulfs färd snabbt förkunnad:
Att vapenbrodern, kämparnes värn,
Kommit med livet dit till godset,
Gående till borgen oskadd från stridsleken.
1975 Snabbt reddes rum, som den mäktige bjöd,
Inne i salen åt de ankomna gästerna.	han omtalar sin färd FÖR HYGELAC. DANAHOVET.
Sedan satte sig fränden, som överstått striden,
Mitt emot fränden, då mannafursten
Med högtidligt tal hälsat den hulde,
1980 Med valda ord. Med mjödkannor gick
Hän genom salen Häreðs dotter,
Vänlig mot folket, satte dryckeskärlet
I hjältarnes hand. Hygelac började
Höviskt spörja sin bordskamrat
1985 I den höga salen — han plågades av nyfikenhet —
Vilka äventyr sjö-götarne haft:
»Hur gick det er på vägen, käre Beowulf,
»Då du plötsligt beslöt att söka
»Strid i fjärran över det salta vattnet,
1990 »Kamp uti Hjort? Har du väl i någon mån
»Avhjälpt för Hroðgar, den frejdade konungen,
»Det vitt kända lidandet? Svallande sjöd
»Min sorg däröver, jag hade ej hopp
»Om den käres företag. Jag bad dig länge,
1995 »Att du ej skulle uppsöka den mordiske gasten,
»Utan låta syd-danerna själva utkämpa
»Striden mot Grendel. Gud tackar jag
»För att jag fått se dig oskadd.»
Ecgtheows son Beowulf talade:
2000 »Välkänt är, o konung Hygelac,
»För många män det frejdade mötet,
»Vilken kamp mellan mig och Grendel
»Vart på den plats, där han berett
»Seger-scyldingarne mycken sorg,
2005 »Elände för livet: jag hämnades allt detta,
»Så att ingen av Grendels fränder på jorden,
»Som lever längst av det leda släktet
»I träskets famn^1) kan skryta över	^1) Eller: Snärd i brott.
»Det gryningslarmet. — Jag kom då först
2010 »Till ringsalen att hälsa Hroðgar.
»Strax anvisade mig Healfdenes frejdade son,
»Då han hade lärt känna min hug,
»Plats vid sin sidan av sin egen son.
»Skaran var glad: ej har jag i mitt liv
2015 »Under himlens valv sett större dryckesglädje
»Bland salsgäster. Än skred folkens fridkulla,
»Den frejdade drottningen genom hela salen,
»Uppmuntrade de unge; ofta gav hon en kämpe
»En vriden ring, innan hon gick till sin plats;
2020 »Än bar Hroðgars dotter ölkannan
»Fram till krigarne med jarlarne i spetsen.
»Henne hörde jag salsgästerna
»Kalla Freawaru, där hon gav hjältarne
»Sirade smycken. Hon är trolovad,
2025 »Den unga guldsmyckade, med Frodas blide son
»Så har det synts Scyldingarnes vän,
»Rikets herde, och han anser det gagneligt
»Att med denna kvinna i någon mån bilägga
»Dödlig fiendskap. Mycket sällan vilar
2030 »Någonstädes dödsspjutet en liten tid
»Efter furstens fall, så utmärkt än bruden är.
»Sedan kan det såra strids-bardernas konung^1)	^1) Ingeld, vars fader stupat i strid mot danerna, och som sedan äktade Hroðgars dotter Freawaru
»Och var och en av kämparne i folket,
»När danernas hirdsven går med gemålen
2035 »In uti salen och undfägnar kämparne.
»På honom glänser arv från förfäder,
»Hårt och ringsmyckat, strids-bardernas skatte
»Så länge de fingo råda över dessa vapen,
»Tills i en olycklig stund de förde till sköldleken
2040 »Sina kära vapenbröder och sitt eget liv.
»Då säger vid ölet en gammal spjutkämpe,
»Som ser ringsmycket och fullständigt minnes
»Männens spjutdöd — vilt blir hans sinne —,	DANER OCH STRIDS-BARDER
»Börjar med dyster håg och hjärtats traktan
2045 »Fresta den unge kämpens sinne,
»Väcka stridsve och talar så:
»'Kan du, min vän, igenkänna det svärd,
»'Det dyrbara stål, som din fader
»'Bar till drabbningen under stridsmasken^1)	^1) = hjälmen.
1050 »'För sista gången, då danerna fällde honom,
»'Och de käcka Scyldingarne fingo råda över valplatsen
»'Efter hjältarnes fall? Sedan har vedergällningen vilat^2).	^2) Eller: Efter hjältarnes fall, sedan Wiðergyld stupat?
»'Nu går här i salen en son till någon
»'Av dessa banemän, stolt över sina prydnader,
2055 »'Skryter över mordet och bär den skatt,
»'Som du med rätta skulle råda över'.
»Så manar och erinrar han oavlåtligt
»Med bittra ord, tills den tid kommer,
»Då gemålens hovsven för sin faders gärningar
2060 »Sover blodbestänkt av svärdets bett,
»Hemfallen åt döden, den andre svennen
»Flyr levande därifrån, känner väl till landet.
»Då varda brutna å båda sidor
»Jarlarnes eder; sedan sjuder i Ingeld
2065 »Dödlig fiendskap, och hans kärlek till makan
»Varder svalare av sorgens vågor.
»Därför anser jag ej strids-bardernas tillgivenhet
»Och freden mellan folken ofarlig för danerna,
»Ej vänskapen fast. — Men nu skall jag tala
2070 »Vidare om Grendel, att du, skatt-utdelare,
»Må noga lära känna huru sedan hjältarnes
»Handgemäng utföll. Sedan himlens smycke
»Glidit hän över jorden, kom den vrede gasten,
»Hemsk och aftonvild, att uppsöka oss,	GRENDELS DÖD.
2075 »Där vi vaktade salen, friska och sunda.
»Där blev striden ödesdiger för Hondscio,
»Den dödskorade. Den bältprydde kämpen
»Föll allra först: Grendel vart
»Munsbane för den frejdade hirdmannen,
2080 »Svalde den käre mannens hela kropp.
»Med blodad tand, betänkt på illdåd,
»Ville dock banemannen ännu ej gå tillbaka
»Med tomma händer ut ur guldsalen,
»Utan frestade på mig sin vilda styrka,
2085 »Grep mig med lysten hand. En vante hängde,
»Sid och sällsam, fäst med konstrika band;
»Den var till alla delar skickligt förfärdigad
»Med djävulskonster utav drakhudar.
»Dit in ville den hemske missdådaren
2090 »Stoppa mig oskyldige
»Tillika med andra. Det kunde han dock ej,
»Då jag i vredesmod reste mig upprätt. '
»För långt är att omtala hur jag med min hand
»Gav detta folkgissel lön för alla illdåd.
2095 »Då, min konung, hedrade jag ditt folk
»Genom mina bragder. Han flydde sin väg;
»Njöt blott liten tid av livets glädje.
»Dock lämnade han som spår sin högra
»Hand i Hjort, då med sorg i sinnet
2100 ,»Den eländige sjönk därifrån till sjöbottnen.
»Mig lönade rikligt Scyldingarnes vän
»För denna dödsstorm med drivet guld,
»Med många skatter, då morgonen kom,
»Och vi hade satt oss ned till gästabud.
2105 »Där var sång och glädje: den gamle Scyldingen,
»Som sport mycket, berättade gamla minnen.
»Stundom grep den stridsdjärve i glädjeträdet,
»Den tjusande harpan, kvad stundom en sång,
Sann och sorgsen; stundom omtalade	MODERNS HÄMND OCH DÖD.
2110 »Den hugstore konungen en sällsam saga sant.
»Stundom åter började den gamle kämpen,
»Tyngd av åldern, klaga över sin flydda
»Ungdoms stridskraft: hans inre sjöd,
»Då han, vis av vintrar, mindes mycket.
2115 »Så hade vi dagen i ända
»Vår fröjd därinne, tills en ny natt
»Kom över människorna. Snart blev då Grendels
»Moder redo till hämnd för lidandet.
»Sorgfull färdades den hemska kvinnan
2120 »— Vädcr-götarnes stridshat hade bortryckt hennes son —,
»Hämnades sitt barn och dödade
»Med kraft en kämpe: då flydde livet
»Ur den vise Äschere, den gamle rådgivaren.
»Och icke fingo danamännen,
2125 »Då morgonen kom, i eld förbränna
»Eller lägga på bål den käre mannen,
»Vars kraft döden tagit. Hon bar bort liket
»I fiendefamn under fjällströmmen.
»Det var för Hroðgar den bittraste sorg,
2130 »Som sedan länge drabbat folkfursten.
»Då anropade mig den sorgsne konungen,
»Att jag med din tillåtelse skulle öva jarlabragd
»Bland vågornas svall, våga mitt liv
»Och utföra hjältedåd, han lovade mig lön.
2135 »Jag fann då den vitt kända bränningens
»Fasansfulla, vilda väkterska i djupet.
»Där voro vi båda en stund i handgemäng
»— Vattnet sjöd av blod —, och i djupets sal
»Avskar jag huvudet av Grendels moder
2140 »Med väldig svärdsegg, kom med nöd
»Levande därifrån: ej ännu var jag dödskorad,
»Och Healfdenes son, jarlarnes värn,
»Gav mig sedan många skatter. —
»Så levde denne folkkonung efter gammal sed;	GAVOR ÅT GOTISKA FURSTEPARET.
2145 »Och ej gick jag miste om lönen
»För min styrka, ty Healfdenes son
»Gav mig skatter efter eget val.
»Dessa vill jag med glädje överlämna åt dig,
»O hjältekonung! ännu beror all
2150 »Min ynnest av dig: jag har blott få
»Blodsfränder utom dig, Hygelac.»
Sedan lät han bära in fälttecknet med vildsvinshuvud,
Hjälmen, hög i striden, den grå brynjan,
Det dråpliga slagsvärdet och talade högtidligt:
2155 »Mig gav Hroðgar denna krigsklädnad;
»Den vise fursten bad mig med månget ord,
»Att jag skulle för dig omtala hans gåva.
»Han sade, att Heorogar, Scyldingarnes furste,
»Haft densamma en lång tid.
2160 »Dock ville han ej giva bröstklädnaden
»Åt sin egen son, den käcke Heoroweard,
»Fastän han var honom huld. Bär den med lycka!»
Jag har hört, att i spåren på dessa dyrbarheter följde
Fyra hästar, appelkastade,
2165 Fullkomligt lika: han förärade honom
Dessa hästar och skatter. Så skall en frände göra
Och ej utlägga illistigt nät för en annan,
Ej bereda med hemliga konster
Vapenbroderns död. Mot den stridshårde
2170 Hygelac var hans frände mycket huld
Och vardera betänkt på den andres glädje.
Jag har hört, att han gav Hygd halsringen,
Det underbara smycket, som han fått av Wealhtheow,
Furstedottern, jämte trenne sirliga,
2175 Sadelbjärta hästar: sedan var hennes
Bröst smyckat efter ringens mottagande. —	HYGELACS GENGÅVOR.
Så utmärkte sig Ecgtheows son,
Den stridsberömde mannen, genom käcka bragder,
Levde i ära och dräpte ej vid dryckesgillet
2180 Sina hirdkamrater: hans sinne var ej vilt,
Utan den stridsdjärve bevarade med den största kraft
Bland människors släkte den mäktiga gåva,
Som Gud honom givit. Föraktad var han länge,
Så att götarnes barn ej räknade honom för god,
2185 Och krigsskarornas furste ej ville
Anse honom mycket värd på mjödbänken.^1)	^1) D. ä. bland hirdmännen.
Man trodde fast, att han var en trög
Och håglös ädling; men upprättelse fick
För all nesa den ärorike mannen. —
2190 Sedan lät jarlarnes värn, den tappre konungen
Hämta in Hreðels efterlämnade,
Guldbeslagna svärd: ej fanns då bland götarne
En bättre skatt i fråga om svärd.
Detta lade han i Beowulfs sköte
2195 Och gav honom sedan sju tusen,^2)	^2) Troligen underförstås ett landmått.
Hus och furstestol. Genom börd hade de
Båda tillika bland folket land,
Gods och odalrätt, det vida riket,
Den ene^3) dock mer, han som var den bättre.	^3) Hygelac. Stället kan ock fattas så: Gods och odalrätt, men han som var bättre, Hade dock mer: det vida riket.
IV. Striden med draken.
2200 Detta åter hände i senare dagar
Stridshjältarne: när Hygelac stupat,
Och slagsvärden blivit hans son
Heardreds bane under sköldens skydd,
Då Strids-scilfingarne, de hårda kämparne,
2205 Bland det segerrika folket angrepo
Och i striden kuvade Hererics frände;
Då övergick det vida riket
I Beowulfs hand; han styrde det väl
I femtio vintrar — gammal var då konungen,
2210 Landets herre — till dess en drake,
Som bevakade en skatt i den stupande högens
Omstridda håla, började härska
Om mörka nätter. Vid högens fot gick en stig,
Okänd för människor. Dit in gick en gång
2215 En man, jag vet ej vem, grep med iver
Den hedniska skatten — — —
— — — — — — — — —^1)	^1) Av de elva följande halvverserna kunna blott fragment läsas i handskriften. De innehålla troligen ungefär detsamma som de närmast följande.
2222 Ej av egen drift och frivilligt plundrade
Denne man drakskatten till sin^2) stora skada,	^2) Eller möjligen: till hans (furstens) stora skada.
Utan av nödtvång flydde någon
2225 Hjältesons tjänare för hätska slag,	EN MAN PLUNDRAR
Och, saknande hem, dolde sig därinne
Den skuldbelastade mannen. Snart skådade han in,
Och främlingen greps av skräck och fasa.
Dock såg den olycklige, — — —
2230 — — —^1) då skräcken föll över honom,	^1) Av två halvverser finnas blott fragment.
Ett dyrbart kärl.^2) Där fanns en mängd sådana	^2) Sammanhanget i det följande är: En hjälte, som överlevat de sina, instänger sig i en till gravplats redd grotta med sina skatter. Efter hans död finnas dessa av en eldsprutande drake, som sedan ruvar över dem. Emellertid lyckas en tjänare,som råkat i onåd hos sin herre, att ur skatten stjäla ett kostbart kärl. Då draken upptäcker detta, förhärjar han bygden.
Gamla skatter i denna jordhåla,
Ett ofantligt arv från en ädel släkt
Av dyrbara klenoder, som i forna dagar
2235 En okänd man hade gömt därinne
Med omtänksamhet. Alla hade döden bortryckt
I flydda tider, och den ende kvarblivne
Av hjälteskaran, han som levde längst,
Sörjde sina vänner, väntade detsamma:
2240 Att blott en liten tid längre få njuta
Av de samlade skatterna. Där stod alldeles redo
En gravhög på fältet nära vågorna,
Nyuppförd vid näset, sinnrikt skyddad.
Dit in bar då ringarnas herde
2245 De många härliga jarlaskatterna
Av drivet guld, kvad de få orden:
»Behåll du nu, jord, då hjältarne ej få det,
»Jarlarnes ägodelar! Dugande män ha förut
»Vunnit dem av dig. En våldsam död
2250 »I striden har bortryckt varenda man
»Utav de mina, som lämnade detta liv;
»De hade sett salsglädje. Jag har ingen, som kan bära
»Svärdet eller feja den guldbeslagna skålen,	EN DRAKSKATT.
»Det dyrbara dryckeskärlet: hjältarne ha gått bort.
2255 »Nu skall den hårda, guldsmyckade hjälmen
»Mista sina beslag, vårdarne sova,
»De som skulle feja stridsmasken,
»Och likaså skall härklädnaden, som i striden fick pröva
»Svärdens bett över sköldarnes brak,
2260 »Falla sönder efter hjälten: ej kan ringbrynjan
»Efter härförarens död fara vida
»Vid hjältarnes sida. Ej finns harpans tjusning,
»Glädjeträdets gamman, ej svingar sig den gode
»Falken genom salen, ej stampar den snabbe
2265 »Springaren på borggården. En våldsam död
»Har bortsänt många levande släkter.»
Så klagade han sin sorg, dyster i hågen,
Ensam efter alla, jämrade sig oblid
Dag och natt, tills dödens svallvåg
2270 Slog honom i hjärtat. Den härliga skatten
Fanns stående öppen av ett gammalt skadedjur,
En naken stridsdrake, som brinnande
Hemsöker högarna och, omvärvd av eld,
Flyger om natten. Honom frukta högligen
2275 Jordens invånare. Han brukar söka
Skatten i jorden, där han, tyngd av vintrar,
Vaktar hedniskt guld: ej får han det bättre för det.
Så bevakade folkfienden i jorden
I tre hundra vintrar den ofantligt stora
2280 Skattkammaren, tills en man förtörnade
Honom i hans sinne. Han bar till sin herre
En guldbeslagen bägare samt bad honom
Om frid och skydd. Så fanns skatten,
Och minskades dyrbarheterna. Bönen villfors
2285 Den arme mannen; hans herre skådade
För första gången mäns forna verk.
Då draken vaknade, började striden.	DRAKEN HÄMNAS MED ATT HÄRJA BYGDEN.
Den modige vädrade längs högen och fann
Fiendens fotspår. Denne hade gått för långt
2290 Med hemlig konst nära drakens huvud.
Så lätt kan den man, som äger
Herrens huldhet, med livet bestå
Lidande och landsflykt. — Skattevårdaren sökte
Ivrigt längs marken, ville finna den man,
2295 Som hade vållat honom skada under sömnen.
Het och vildsint, omkretsade han ofta
Hela högen utantill: ej fanns där någon man
På den öde platsen. Dock gladde han sig åt striden,
Åt kamparbetet. Stundom återvände han till högen
2300 Och sökte det dyrbara kärlet. Snart fann han dock,
Att någon människa hade uppletat guldet,
De härliga skatterna. Skattevårdaren
Bidade med nöd, tills aftonen kom.
Förbittrad var då högens herde;
2305 Den lede ville med låga vedergälla
Det dyrbara dryckeskärlet. Så slutade dagen
Draken till fröjd, ej ville han bida
Längre vid muren, utan for med eld,
Omvärvd av lågor. Denna början var hemsk
2310 För männen i landet, liksom det snart
Blev ett olyckligt slut för deras skatt-utdelare.
Då började gasten utspy glöder,
Uppbränna härliga gårdar: lågan reste sig
Till människornas fasa. Ej ville då den lede
2315 Luftflygaren lämna något levande.
Drakens anfall, den ilskna fejden
Nära och fjärran var vida synlig,
Hur skadegöraren hatade och färföljde
Götamännen; sedan for han till skatten
2320 I den hemliga salen före dagens inbrott.
Med eld och brand hade han omsnärt
Landets invånare, litade på högen,
På striden och muren: detta hopp svek honom. —
Snart blev för Beowulf sanningsenligt
2325 Fasan förkunnad: att hans eget hem,
Det yppersta hus, götarncs konungasäte,
Gått upp i lågor. Detta var för den gode
Bittert i hugen, den största hjärtesorg.
Den vise trodde, att han mot gammal rätt
2330 Bittert förtörnat den allrådande,
Evige herren. I hans inre sjöd bröstet
Av dystra tankar, som eljest ej var hans vana.
Elddraken hade med lågor förstört
Folkets fäste, ön^1) utanför,	^1) Eller: kuststräckan.
2335 Landets ägor; härför ärnade stridskonungen,
Väder-götarnes herre, hämnas på honom.
Kämparnes värn, jarlarnes herre
Lät då göra åt sig en konstrik sköld
Helt och hållet av järn: väl han visste,
2340 Att en sköld av lind ej kunde hjälpa
Honom mot lågan. Den vördnadsvärde fursten
Skulle nå slutet på jordclivets
Förgängliga dagar, och draken även,
Fastän han länge förvarat den rika skatten.
2345 Då försmådde ringarnas herre
Att uppsöka den vittflygande
Med stor härskara: ej fruktade han för denna strid
Eller räknade för något drakens kraft
Och styrka i striden; ty hjälten hade förut
2350 Vågat sig i faror och hade överstått
Många strider, sedan den segerrike
Mannen rensade Hroðgars_sal	BEOWULF BESLUTAR KÄMPA MOT DRAKEN
Och i striden angrep Grendels fränder,
Det leda släktet. Ej var det det minsta
2355 Av handgemäng, där man dödade Hygelac,
När götarnes konung, männens herre och vän,
Hreðels son i stridens stormar
I Frisland dog av svärdsdrycken,^1)	^1) = blod; således: av blodförlust.
Träffad av klingan. Beowulf kom undan
2360 Genom sin egen kraft och skicklighet i simning.
På sin arm bar han ensam trettio
Stridsrustningar, då han steg i havet.
Ej hade hetvarerna, som burit fram
Sköldar emot honom, skäl att yvas
2365 Över fotkampen: från denne kämpe
Kommo blott få åter till hemmet.
Arm och ensam sam då Ecgtheows son
över havets vidd åter till sitt folk,
Där Hygd tillbjöd honom skatt och rike,
2370 Ringar och furstestol: hon tilltrodde ej sitt barn
Att kunna försvara den ärvda tronen
Mot främmande folk, då Hygelac var död.
Det oaktat kunde ej de hjälplöse
På något sätt förmå ädlingen
2375 Att bliva herre över Heardred
Eller mottaga kungadömet.
Dock hjälpte han honom bland folket med vänliga råd,
Höll honom hult i ära, tills han blev äldre
Och styrde väder-götarne. Honom uppsökte
2380 Över havet Ohteres landsflyktiga söner.^2)	^2) Eadgils (Aðils) och Eanmund (Eymundr).
De hade gjort uppror mot Scilfingarnes värn,^3)	^3) Sannolikt deras farbroder Onela.
Den frejdade fursten och den ypperste
Av de sjökonungar, som i Svearike
Utdelade skatter. Detta blev hans^1) slut:	^1) Heardreds.
2385 Hygelacs son fick dödssår
Utav svärdshugg för sin gästvänskap;
Och Ongentheows son^2) begav sig	^2) Onela, efter att ha dödat Heardred.
Åter till sitt hem, sedan Heardred fallit,
Lät Beowulf intaga konungastolen,
2390 Råda över götarne: det var en god konung,
I senare dagar tänkte han på lön
För furstefallet, blev en vän
Till den arme Eadgils, understödde med folk,
Med krigare och vapen Ohteres son
2395 Över det vida havet: han hämnades sedan
Med kalla sorgetåg, bragte konungen om livet^3).-	^3) D. ä. dödade Onela under ett vinterfälttåg.
Så hade Ecgtheows son överstått
Alla strider, farliga fältslag
Och hjältedåd intill denna dag,
2400 Då han skulle kämpa med ormen.
Då gick själv tolvte götarnes herre,
Svällande av harm, att skada draken.
Han hade sport vadan denna fejd och dödliga fiendskap
Mot kämparne uppstått: i hans ägo hade kommit
2405 Det härliga kärlet genom tjuvens hand.
Trettonde mannen i skaran var
Denne, som vållat stridens början.
Fängslad och sorgsen, skulle den arme föra dem
Därifrån till fältet. Mot sin vilja gick han
2410 Till en viss jordsal, som han kände,
En håla under marken nära vågsvallet,
Havets brus. Den var inuti full
Av smycken och spiralringar: den gamle, fasansfulle	BEOWULF GENOMGÅR SINA LEVNADSMINNEN.
Väktaren förvarade, redo till strid,
2415 Sina guldsmycken under jorden. Ej var det lätt köp
För någon människa att förvärva dem.
Sedan satte sig på udden den stridshårde konungen,
Götarnes guldvän, sade farväl
Åt sina hirdmän: hans sinne var sorgset,
2420 Och förutsåg döden, som var helt nära,
Och som snart skulle nalkas den gamle,
Söka själens skatt och skilja isär
Livet från kroppen: ej länge var hädanefter
Den ädles själ omhöljd av kött.
2425 Ecgtheows son Beowulf talade:
»Många stridsstormar har jag överstått
»I min ungdom: jag minnes det allt.
»Jag var sju vintrar, då skatternas herre,
»Männens furste och vän tog mig till sig från min fader.
2430 »Konung Hreðel behöll mig sedan,
»Gav mig guld och gästabud, mindes vår släktskap;
»Och jag var i livet en kämpe i borgen,
»Honom fullt ut lika kär som någon av hans söner,
»Herebeald och Hæðcyn eller min Hygelac.
2435»Åt den äldste breddes dödsbädd
»Mot all rätt och sed genom broderns dåd,
»Då Hæðcyn med pilen från hornbågen
»Träffade honom, sin herre och vän,
»Förfelade målet och ihjälsköt sin frände,
2440 »En broder den andre med det blodiga vapnet.
»Det var urbota dåd, och det syndiga brottet
»Tyngde på bröstet; det oaktat skulle
»Ädlingen ohämnad mista livet.
»Så smärtsamt är det för den gamle mannen
2445 »Att uthärda, att hans unge son
»Skulle rida på galgen: då skulle han sjunga
»En sorgesång, när hans son hänger
»Korpen till fröjd, och den grånade gubben
»Icke kan giva honom någon hjälp.
2450 »Ständigt erinras han varje morgon
»Om sitt barns bortgång; tänker ej på
»Att vänta någon annan arvtagare
»Uti sin borg, då den ene har
»Genom dödens tvång fått bota för dåden.
2455 »Sorgsen ser han i sin sons boning
»Vinsalen öde och glädjeberövad,
»Ett tillhåll för vindar. I graven sova
»De tappra ryttarne; ej finns där harpans klang,
»Gamman i gården, som där förut varit.
2460 »Då går han i sovrummet, sjunger en sorgesång,
»Fadern över sonen; allt tycktes honom för rymligt,
»Fält och bostad. Så bar väder-götarnes
»Värn sin sjudande hjärtesorg
»Efter Herebeald, kunde ej alls förmå sig
2465 »Att hämnas dådet på banemannen:
»Han kunde dock ej förfölja kämpen
»Med onda dåd, fastän han ej var honom kär.
»Med detta sorgesår, som givits honom,
»Övergav han männens fröjd, valde Guds ljus;
2470 »Lämnade sina barn, som den rike gör,
»Land och fursteborg, då han gick ur livet. —
»Sedan blev det brott och tvist mellan svear och götar,
»ömsesidig fiendskap och hård härkamp
»Över det vida vattnet, då Hreðel dött,
2475 »Och Ongentheows söner voro
»Tappra och krigiska, ville ej hålla
»Fred över haven, utan anställde ofta	HAN VILL ENSAM UPPTAGA STRIDEN MED DRAKEN.
»Bakslugt blodbad kring Hreosna-berget.
»Denna lömska fejd hämnades mina
2480 »Fränder och vänner, såsom det sports,
»Fastän den ene betalade med sitt liv,
»Ett hårt köp: striden medförde
»Götafursten Haæðcyns fall. —
»Jag har sport, att på morgonen broder hämnades broder
2485 »Med svärdets eggar på banemannen,
»Då Ongentheow angrep Eofor.
»Stridshjälmen klövs i tu, den gamle Scilfingen
»Nedsjönk blek; handen^1) var betänkt	^1) Eofors. Denne händelse berättas utförligare vv. 2961 ff.
»På fullständig hämnd, svek ej vid dödshugget.
2490 »De skatter, som min konung hade givit mig,
»Har jag gäldat honom i striden, såvitt mig förunnats,
»Med det blanka svärdet: han skänkte mig land
»Och härligt odalgods. Och ej behövde han
»Hos gepider eller spjut-daner
2495 »Eller i Svearike söka efter
»Och köpa med skatter sämre kämpar.
»Ständigt ville jag i hären vara framför honom,
»Ensam i spetsen och skall så till min död
»Utkämpa strider, så länge detta svärd håller,
2500 »Som ofta förr och senare hjälpt mig,
»Sedan tack vare min kraft jag med min hand
»Dödade Däghrefn, hugernas^2) kämpe.	^2) = frankernas.
»Ej fick han bära det dyrbara
»Bröstsmycket till frisernas konung,
2505 »Utan standar-bäraren, den starke ädlingen
»Föll i kampen. Ej gav svärdet banesår,
»Utan krigarens famntag krossade benhuset,
»Hjärtats svallvågor. Nu skall handen
»Och den hårda svärdseggen strida om skatten.»
2510 Beowulf talade löftes-ord
För sista gången: »Jag har vågat många
»Strider i min ungdom; ännu en gång vill jag,
»Folkets gamle vårdare, söka fejd
»Och kämpa med ära,^1) om skadedjuret	^1) Eller: utföra en bragd
2515 »Gör anfall mot mig ut ur jordsalen.»
Sedan hälsade han för sista gången
Alla männen, sina kära följeslagare,
De käcka hjälmbärarne: »Ej ville jag bära
»Vapen mot draken, om jag visste huru
2520 »Jag annars skulle kunna fullgöra mitt löfte
»Mot skräckbringaren, som jag förut gjort mot Grendel.
»Men jag väntar där het fiendeeld,
»Giftig andedräkt; därför har jag på mig
»Brynja och sköld. Ej vill jag fly
2525 »För högens vaktare det minsta fotsteg;
»Utan vår strid blir vid muren, som ödet för oss fogar,
»Alla människors herre. Jag är så käck till sinnes,
»Att jag kan undvara skryt gentemot den flygande fienden.
»Biden på berget, I rustade män,
2530 »Värnade av brynjor, vem av oss båda
»Bäst skall kunna uthärda sår
»Efter stridsstormen. Det är ej ett värv för er
»Och anstår ej någon utom mig ensam
»Att med skräckbringaren mäta sig i styrka
2535 »Och öva mandom. Jag skall med min kraft
»Tillkämpa mig guld, eller ock skall i striden
»En våldsam död bortrycka er herre.»
Sedan reste sig vid skölden den starke kämpen,	BEOWULF KÄMPAR MED DRAKEN
Hård under hjälmen, bar stridsskjortan
2540 Hän under klipporna, litade blott
På sin egen styrka: sådan är ej den feges färd!
Vid muren såg då den utmärkte hjälten,
Som hade utstått stridernas larm
Så många gånger, då kämpar stötte samman,
2545 Ett stenvalv stå och en ström därifrån
Bryta fram ur högen. Den källans svall
Var hett av stridslågor: ej kunde han obränd
Vid någon tid nå fram till djupet
I skattens närhet för drakens låga.
2550 Då lät ur bröstet, vredgad som han var,
Väder-götarnes herre orden fara ut;
Den modige ropade: manande till strid,
Kom rösten ljudande in under den grå stenen.
Hat väcktes, skattevårdaren hörde
2555 En människoröst; ej var det mera tid
Att söka vänskap. Först kom då
Skräckbringarens andedräkt, het stridssvett
Ut ur klippan. Marken dånade.
Vid högens fot svängde götarnes
2560 Herre sin sköld mot den hemske gästen.
Då kände den ringlade ormens hjärta
Lust att söka strid. Dessförinnan drog
Den gode stridskonungen det gamla arvsvärdet
Med vassa eggar. Båda de hätska
2565 Fienderna grepos av skräck för varandra.
Med fast mod stod vännernas furste
Vid den stupande skölden, då ormen krökte
Snabbt sig samman; rustad bidade kämpen.
I lågor kom ormen skridande i bukter,
2570 Skyndande till sitt öde. Skölden skyddade väl
Den frejdade furstens liv och lemmar
Mindre tid än han själv önskade.
Där skulle han för första gången
Då få erfara, att ödet ej gav hononi
2575 Ära i striden. Götarnes herre
Lyfte upp handen, slog med svärdet
Den hemskt glänsande, så att den bruna eggen
Vek mot benet, bet mindre hårt
Än folkkonungen väl behövde,
2580 Nödställd i striden. Efter svärdsslaget
Blev högens vaktare vild till sinnes,
Utspydde dödseld; vida sprungo
Stridslågorna. över segerära jublade ej
Götarnes guldvän, då det nakna slagsvärdet
2585 Svek i striden, som det beprövade stålet
Ej hade bort. Ej var det en lätt
Färd för Ecgtheows frejdade son
Att övergiva denna mark
Och annanstädes mot sin vilja
2590 Taga sin bostad, så som varje människa måste
Lämna dessa förgängliga dagar. — Ej dröjde det sedan länge,
Innan skräckbringarne åter möttes.
Skattevårdaren fattade mod på nytt
— Bröstet hävdes av andedräkten —; nöd led då,
2595 Omvärvd av eld, folkets gamle herde.
Ej stodo i en hop hans vapenbröder,
Ädlingars söner runtom honom
Med mod i striden; utan flydde till skogen
Att bärga livet. I en av dem sjöd dock
2600 Sinnet av sorger: för den vältänkande
Kan intet någonsin fjärma frändskapen.
Wiglaf hette en avhållen sköldkämpe,
Scilfingafurste, Weohstans son,
Älfheres frände. Han såg sin konung	WIGLAF KOMMER TILL HANS HJÄLP
2605 Lida av hettan under härmasken.^1)	^1) == hjälmen.
Han mindes då den ynnest, denne förut visat honom,
Givit honom Wägmundingarnes rika hemvist
Och alla rättigheter bland folket, som hans fader ägt.
Ej kunde han då hejda sig, handen fattade skölden,
2610 Den gula linden, och drog det gamla svärdet.
Detta var bland männen ett arv efter Eanmund,
Ohteres son: dennes, den vänlöse
Flyktingens baneman vart Weohstan i striden
Med svärdets eggar och bar till sina fränder
2615 Den brunglänsande hjälmen och ringbrynjan,
Det gamla jättesvärdet, som Onela gav honom:
Sin egen frändes stridsklädnad,
Färdig för kamp. Ej talade han om denna fejd,
Fastän Weohstan fällt hans egen brorson^2)	^2) D. ä. Onela brydde sig ej om att hämnas sin brorson Eanmunds död, sannolikt därför att denne, såsom ovan v. 2381 ff. nämnts, gjort uppror mot honom.
2620 Många halvår behöll han skatterna,
Svärd och brynja, tills hans son kunde
Öva mandom, liksom hans gamle fader.
Då gav han honom bland götarne en ofantlig mängd
Av alla slags stridsklädnader, när den gamle gick
2625 Sin väg ur livet. Det var nu första gången,
Som den unge kämpen skulle pröva på
Stridens storm med sin herre och furste.
Ej veknade hans sinne, och ej svek hans faders
Arv i striden: det rönte draken,
2630 Sedan de hade drabbat samman.
Viglaf talade många sanna ord
Till sina följeslagare — hans sinne var sorgset —:
»Jag minnes den tid, då vi fingo mjöd,
»Och vi lovade i ölsalen
2635 »Vår herre, som gav oss de ringar vi bära,
»Att vi ville gälda, om han finge
»Behov av sådant, dessa stridsrustningar,
»Hjälmar och hårda svärd. Därför har han valt oss
»Självmant ur hären till denna färd,
2640 »Manat oss till bragder och givit mig dessa skatter,
»Att han höll oss för goda spjutkämpar,
»Käcka hjälmbärare, om också vår herre,
»Folkets herde tänkte ensam
»Utföra åt oss detta hjältedåd,
2645 »Därför att bland människor han utfört de flesta
»Djärva bragder. Nu är den dag kommen,
»Då vår konung behöver goda
»Kämpars styrka. Låtom oss gå fram
»Och hjälpa stridshövdingen, medan ännu varar
2650 »Den hemska glöden. Gud vet med mig,
»Att mig är mycket kärare, att glöden famnar
»Min kropp tillika med min guldgivare.^1)	^1) Näml. »än att jag skulle låta honom ensam omkomma».
»Ej synes mig tillbörligt, att vi bära våra sköldar
»Tillbaka till hemmet, om vi ej dessförinnan
2655 »Kunna fälla fienden, skydda väder-götarnes
»Furstes liv. Jag vet väl, att han ej
»Av gammalt förtjänat att nödgas ensam
»Bland götarnes skara lida trångmål
»Och falla i striden. För oss båda skola svärd och hjälm,
2660 »Brynja och stridsskrud vara gemensamma.»
Sedan gick han genom dödsröken, bärande hjälmen
Sin herre till stöd, sade få ord:	DE BÅDA HJÄLTARNE DÖDA GEMENSAMT DRAKEN.
Käre Beowulf, fullgör väl allt,
»Som du fordom sagt i din ungdom:
2665 »Att aldrig i livet du skulle låta
»Din ära sjunka! Nu skall du beslutsamme,
»Dådstarke ädling av alla krafter
»Värna ditt liv; jag skall hjälpa dig.»
Efter dessa ord kom draken vred,
2670 Det hemska odjuret, för andra gången
Att glänsande i lågors svall anfalla fienderna,
De hatade männen. Av eldvågor förbrändes
Skölden intill bucklan; brynjan kunde då
Ej giva skydd åt den unge spjutkämpen,
2675 Utan den unge mannen ilade skyndsamt
Under sin släktings sköld, då hans egen blivit
Förtärd av glöden. Då tänkte stridskonungen
Än en gång på sin ära, och med hjältekraft
Slog han till med svärdet, så att det, drivet av hatets makt,
2680 Stod i huvudet. Då brast Nägling,
I striden svek Beowulf s gamla
Stålgrå svärd. Honom unnades det ej,
Att stålens eggar skulle kunna hjälpa
Uti striden den man, — för stark var hans hand—
2685 Som, efter vad jag sport, i hugg övergick
Varje svärd,^1) då till striden han bar	^1) Han var så stark, att svärdet krossades vid hans hugg.
Det i blod härdade vapnet; ej gick det honom bättre för det.
Då blev folkfienden, den vilde elddraken
För tredje gången betänkt på fejd:
2690 Het och stridslysten, rusade han på kämpen,
Då tillfälle erbjöd sig, omfattade hela
Hans hals med tänderna. Han vart då färgad
Av livsblodet, som svallade i vågor.
Jag har sport, att då vid folkkonungens nöd
2695 Jarlen högrest visade mandom,
Kraft och djärvhet, som voro honom medfödda.
Ej frågade han efter sitt liv^1), utan den modige mannens	^1) Eller: drakens huvud.
Hand brann upp, då han hjälpte sin frände,
Och den rustade mannen slog den fientlige främlingen
2700 Litet längre ned^2), så att det glänsande	^2) Där draken ej var så väl skyddad.
Guldbelagda svärdet inträngde; då började
Elden lägga sig. Än en gång blev då konungen
Mäktig sig själv, drog sin skarpa,
Bitande stridsdolk, som han bar på brynjan,
2705 Och väder-götarnes värn skar draken mitt itu.
De fällde fienden — deras kraft utdrev livet —,
Och då hade de båda befryndade ädlingarne
Dödat honom: sådan bör en hjälte
Vara i nöden. Detta var för konungen
2710 Hans sista seger genom egna bragder
Och verk i världen. Då började det sår,
Som jorddraken förut hade givit honom,
Bränna och svälla. Snart märkte han,
Att dödsbringande etter sjöd
2715 Inne i hans bröst. Då gick ädlingen,
Den vist tänkande, och satte sig ned
På en plats vid muren, såg på jättarnes verk:
Huru stenbågarne, stödda på pelare,
Uppburo den eviga jordsalen innantill,
2720 Med vatten ur sin hand vederkvickte då
Den utmärkte mannen den svärdsblodige
Frejdade konungen, sin stridsmätte
Vän och herre, samt uppspände hans hjälm.
Beowulf talade och sade i trots av
2725 Sitt dödliga sår — han visste väl,	WIGLAF HAMTAR SKATTERNA. UR HÖGEN
Att han genomlevat alla sina dagar,
Sin jordiska glädje: hans dagars tal
Hade fullständigt utlupit, och döden var helt nära —:
»Nu skulle jag vilja giva min son
2730 »Mina stridsdräkter, om mig förunnats
»Efter min död någon arvinge,
»Avlad av mig. Jag har styrt detta folk
»I femtio vintrar. Ej har funnits någon
»Sådan folkkonung bland de kringboende,
2735 »Att han med stridsvänner^1) vågat angripa mig	^1) == svärd.
»Och hota med strid. På min gård har jag bidat
»Mitt öde här i tiden, har väl skött mitt,
»Ej sökt lömska strider, ej svurit orättfärdigt
»En mängd eder. Sjuk av dödssår,
2740 »Kan jag ha glädje av allt detta;
»Ty människornas konung kan ej tillvita mig
»Mord på fränder, nu då mitt liv
»Lämnar min kropp. Gå du nu genast,
»Käre Wiglaf, och skåda skatten
2745 »Under den grå klippan, nu då draken ligger
»Och slumrar sårad, berövad sina skatter.
»Skynda dig nu, att jag ännu må få
»Noga beskåda den gamla guldrikedomen,
»De glänsande smyckena, att jag så mycket lugnare,
2750 »Sedan jag vunnit skatten, må lämna
»Mitt liv och mitt folk, som jag länge rått över.»
Jag har sport, att efter dessa ord
Wihstans son skyndsamt åtlydde sin stridssjuke
Och sårade furste, bar ringnätet,^2)	^2) Brynjan.
2755 Den flätade stridsskjortan under högens tak.
Då såg den segerstolte, modige kämpen,
När han gick till platsen, en mängd dyrbara smycken
Och guld glittra, liggande på marken,
Underbara verk å muren, den i gryningen flygande
2760 Gamle drakens håla, samt kärl stå där,
Forna mäns krus, som mist sina prydnader
Och aldrig rengjorts. Där fanns mången hjälm,
Gammal och rostig, en mängd armringar,
Flätade med konst. Lätt kunna guldets
2765 Skatter på marken göra vilken som helst
Människa övermodig: akte sig den som vill!
Även såg han resa sig högt över skatten
Ett fälttecken av guld, det yppersta av handens under
Och konstrikt virkat. Från detta stod en glans,
2770 Så att han kunde betrakta marken
Och överblicka smyckena. Ej var nu där
Draken att skåda: honom hade ståleggen bortryckt.
—Jag har sport, att då plundrade en enda man
Skatten i hålan, jättars gamla verk,
2775 Samt lastade i sitt sköte efter eget val
Bägare och fat; även tog han fälttecknet,
Det mest lysande i sitt slag. Hans gamla herres svärd
— Dess egg var av järn — hade förut fällt
Den som en lång tid hade värnat om
2780 Dessa skatter, och i stridsflammor
Om midnätterna spritt för skattens skull
Den heta lågans fasa, till dess han dödades.
Budet skyndade sig, längtande att återvända,
Påskyndad av smyckena.^1) Den högsinte plågades	^1) Ville visa smyckena.
2785 Av nyfikenhet huruvida han skulle få träffa	BEOWULF .SKÅDAR SKATTERNA Of H DÖR.
Väder-götarnes kraftsjuke konung levande
På den plats i det fria, där han lämnat honom förut.
Med dessa skatter fann han sin frejdade
Konung och herre blodande av sår
2790 Vid sin levnads slut. Han började åter
Bestänka honom med vatten, till dess ordets spets
Bröt fram ur bröstet. Sorgsen skådade
Den gamle hjälten på guldet och sade:
»Jag tackar med ord härlighetens konung,
2795 »Den evige fursten för alla dessa
»Rika skatter, som jag här skådar,
»Samt för det jag fått före min dödsdag
»Förvärva dylikt åt mina män.
»Nu har jag sålt mitt gamla liv
»För denna skatt, främjen I nu
2800 »Folkets tarv; ej får jag vara här längre.
»Bjuden de stridsberömde efter bålets brand uppkasta
»En lysande hög på havsudden!
»Den skall till ett minne för mina män
2805 »Resa sig hög på Valudden,
»Att den sedan må kallas Beowulfs gravhög
»Av sjöfarande, som föra höga
»Fartyg från fjärran över vågornas töcken.»
Av halsen tog sedan den modige konungen
2810 En gyllene ring och lämnade den
Jämte sin guldglänsande hjälm, armring och brynja
Åt den unge spjutkämpen, önskade honom glädje av dem.
»Du är den siste utav vår släkt,
»Av Vägmundingarne. Alla mina fränder,
2815 »De kraftige jarlarne har ödet bortsopat
»I skaparens skickelse; jag följer dem nu.»
Detta var den gamles sista ord
Och hjärtetanke, innan han valde bålet,
De heta eldvågorna. Ur hans bröst gick
2820 Själen att söka sanningsvittnenas härlighet.
Så hade det hänt den unge mannen,
Att han till sin sorg fått se den han hade kärast,
Ligga på marken vid livets slut
I hjälplöst skick. Även låg hans hane,
2825 Den hemske jorddraken berövad livet,
Kuvad i striden. Ej fick den ringlade ormen
Längre råda över ringskatterna,
Utan honom bortryckte svärdens hårda,
Hammarsmidda eggar, skårade i strider;
2830 Så att den vittflygande, stillad av såren,
Föll på marken nära skattehärden
Och ej längre for flygande genom luften
Och visade sig om midnätterna,
Stolt över sina skatter: han föll till jorden
2835 För denne kämpes kraftiga hand.
I sanning skulle det — så har jag sport —
Ha lyckats för få kämpar i landet,
Även om de vågat varje bragd,
Att storma fram mot etterfiendens andedräkt
2840 Eller med händerna antasta ringsalen,
Om de funnit väktaren vaken
Bo i högen. Beowulf fick
Med livet gälda de härliga skatterna;
Båda hade då nått till slutet
2845 Av det förgängliga livet. — Sedan dröjde det ej länge,
Innan de stridströga, trolösa stackarne
Lämnade skogen, tio tillsammans,
Som förut ej vågat leka med spjuten
Uti sin furstes stora nöd;
2850 Men som nu skamsna buro sköldar
Och stridskläder dit där den gamle låg,	DE FEGA VAPENBRÖDERNA SKOLA STRAFFAS.
Samt blickade på Wiglaf. Utmattad satt
Fotkämpen nära sin herres axlar,
Sökte väcka honom med vatten; men intet hjälpte honom.
2855 Ej kunde han på jorden, så väl han än ville det,
Kvarhålla livet hos spjutfursten,
Kunde ej ändra herrens vilja.
Guds makt ville i gärningar råda
Över varje människa, såsom han ännu gör.
2860 Då var lätt att få av den unge mannen
Vredgat tilltal till den vars mod hade sviktat.
Weohstans son Wiglaf talade
Med sorgset sinne — såg på okära —:
»Det kan väl säga den som vill tala sant,
2865 »Att den furste, som gav eder dessa skatter
»Och stridsrustningar, i vilka I här stån,
»När på ölbänken konungen ofta
»Gav sina hirdmän, som sutto i salen,
»Hjälm och brynja, de yppersta han kunde
2870 »Någonstädes finna, fjärran eller nära,
»Att han alldeles onyttigt bortkastat
»Krigskläderna, då striden nådde honom.
»Ej hade folkkonungen skäl att yvas
»över sina vapenbröder; dock unnade honom Gud,
2875 »Segrarnas herre, att han ensam hämnades
»Sig själv med svärdseggen, då hjältekraft krävdes.
»Jag kunde giva honom blott föga
»Livsskydd i striden, men sökte likväl
»Över min förmåga hjälpa min frände.
2880 »Sedan jag med svärdet slagit dödsfienden,
»Blev han allt mattare; elden svallade
»Svagare ur bröstet. För få försvarare
»Trängdes kring fursten, då tid var att strida.
»Nu skall er ätt gå miste om skatters mottagande
2885 »Och svärds givande, härliga arvgods,
»Det kära hemmet. Varje man
»Utav denna stam skall vandra förlustig
»Sin njutna landsrätt, när ädlingarne
»Från fjärran spörja eder flykt,
2890 »Ert ärelösa dåd. Döden är bättre
»For varje jarl än ett liv i nesa.»
Han lät sedan förkunna striden i skansen
Upp över havsklippan, där jarlaskaran
Satt med sköldar, sorgsen i hågen,
2895 Den morgonlånga dagen, bidande båda delarna
Den käre mannens sista dag
Och hans återkomst. Nyheterna
Förteg föga den som red upp på udden,
Utan talade sanningsenligt hän över alla:
2900 »Nu är väder-götarncs givmilde herre
»Och furste fast på dödsbädden,
»Vilar på liklägret genom drakens dåd.
»Bredvid honom ligger dödsfienden,
»Sjuk av dolksår: med svärdet kunde han ej
2905 »På något vis giva skräckbringaren
»Något sår. Weohstans son
»Wiglaf sitter lutad över Beowulf,
»Den ene jarlen över den andre döde,
»Håller hugtrött^1) huvudvakt	^1) Eller: vördnadsfullt.
2910 »Över ljuv och led. Nu har folket
»Att vänta örlig, när konungens fall
»Varder vida känt av våra fiender,
»Franker och friser. Den hårda fiendskapen
»Mot hugerna började, då Hygelac kom farande
2915 »Med flotta och här till frisernas land,
»Där hetvarerna^2) kuvade honom i striden,	^2) En frankisk stam, lat. (C)hattuarii.
»Vållade genom sin kraft och övermakt,	DÖDSFALLET MEDDELAS JARLARNE.
»Att brynjekämpen måste böja sig
»Och föll i hären. Ej gav då fursten
2920 »Smycken åt sin skara. Sedan dess ha vi aldrig
»Att vänta välvilja av Merovingen. —
»Ej heller hoppas jag alls på fred eller tro
»Av sveafolket: vida blev känt,
»Att Ongentheow berövade Hreðlingen
2925 »Hæðcyn livet vid Korpskogen,
»Då götamännen av övermod
»Först anföllo Strids-scilfingarne.
»Snart gav honom Ohteres gamle
Fruktansvärde fader ett slag tillbaka,
2930 »Dödade sjökonungen, befriade sin maka,
»Den guldberövade forna jungfrun,
»Onelas och Ohteres moder,
»Och förföljde sedan dödsfienderna,
»Tills de herrelöse med knapp nöd
2035 »Nådde fram till Korpskogen.
»Med en väldig här omslöt han sedan svärdens
»Sårtrötta lämningar, lovade ofta ve
»Åt den arma skaran natten i ända:
»Sade, att han om morgonen skulle avliva dem
2940 »Med svärdets eggar, några på galgar
»Fåglarna till gamman. Tröst kom åter
»Till de sorgsne i daggryningen,
»Då de fingo höra Hygelacs horn
»Och trumpetens klang, när den gode kämpen
2945 »Kom tågande i hjälteskarans spår.
»Detta svears och götars blodspår,
»Männens stridsstorm var vida synlig,
»Den fejd dessa folk sinsemellan väckte.
»Då gick den tappre, sorgtyngde gubben
2950 »Med sina stamfränder att söka en fast plats:	FORNA STRIDER OMTALAS.
»Fursten Ongentheow begav sig längre uppåt.
»Han hade sport Hygelacs härtåg,
»Den stoltes stridskonst, litade ej på motstånd,
»Att han skulle kunna värja och försvara
2955 »Mot de sjöfarande männen sin skatt,
»Barn och maka, utan den gamle flydde därifrån
»Tillbaka under jordvallen. Då bjöds förföljelse
»Under Hygelacs fälttecken efter sveamännen.
»Hän över skyddsfältet^1) gingo då Hreðlingarne	^1) Marken framför fästet.
2960 »Och trängde fram till inhägnaden.
»Där vart Ongentheow, den grånade kämpen,
»Av svärdens eggar tvingad att bida,
»Så att folkkonungen måste ge vika för
»Eofors ensamma kraft. Vilt slog
2965 »Honom med vapnet Wonredingen Wulf,
»Så att av hugget blodet sprang i strömmar
»Fram under håret. Rädd blev dock icke
»Den gamle Scilfingen, utan vedergällde straxt
»Med värre växling detta dråpslag,
2970 »När folkkonungen vände sig ditåt.
»Ej kunde Wonreds raske son giva
»Den gamle något mothugg, ty denne skar
»Dessförinnan sönder hjälmen på hans huvud,
»Så att han måste blodbestänkt böja sig,
2975 »Föll till marken: ännu var han ej dödskorad,
»Utan hämtade sig, fastän träffad av sår.
»Då lät Hygelacs hårde hirdman,^2)	^2) Eofor, Wulfs broder.
»När hans broder fallit, den breda klingan,
»Jättars gamla svärd krossa jättars hjälm
2980 »Över sköldmuren. Då sjönk konungen,
»Folkets herde, träffad till döds.
»Då var det många, som förbundo hans^2) broder,	^2) Eofor, Wulfs broder.
»Upplyfte honom skyndsamt, sedan de fått rum	DYSTRA ÖDEN VÄNTA GÖTARNE.
»Och fingo råda över valplatsen.
2985 »Under tiden plundrade en man^1) den andre,	^1) Eofor.
»Tog av Ongentheow hans järnbrynja,
»Hårda häftsvärd och hans hjälm tillika
»Samt bar den grånades rustning till Hygelac.
»Denne mottog skatterna och lovade honom vänligt
2990 »Lön inför folket och fullgjorde vad han lovat:
»När han kommit hem, vedergällde Hreðels son,
»Götarnes herre, Eofor och Wulf
»Denna stridsstorm med överdådiga skatter,
»Gav dem vardera hundra tusen
2995 »I land och flätade ringar — ej hövdes någon man på jorden
»Att tillvita honom denna lön, då de tillkämpat sig sådan ära —.
»Vidare gav han Eofor sin enda dotter,
»Hemmets smycke, till underpant på sin huldhet.
»Detta är den fejd och den fiendskap,
3000 »Det dödshat mellan männen, för vars skull jag väntar,
»Att efter hjältarnes fall de käcka Scylfingarne,
»Sveamännen skola hemsöka oss,
»Då de få spörja, att vår härskare
»Nu är livlös, han som fordom skyddade
3005 »Skatt och rike mot hätska fiender,
»Främjade folkets väl och än vidare
»Övade mandom. Nu är bäst, att vi
»Med snaraste skåda folkkonungen
»Och på bålet bringa den man,
3010 »Som gav oss ringar. Ej skall blott en del
»Smälta med den modige, utan hela skatten,
»Tallöst guld bittert vunnet,
»Och nu senast har han köpt ringar
»Med sitt eget liv. Dem skall branden förtära,
3015 »Elden omsvepa, ej någon jarl bära
»Ett smycke till minne, ej någon skön kvinna
»Bära kring halsen en ringprydnad,
»Utan skall med sorgsen håg, berövad guldet,
»Ofta, ej en gång, trampa främmande land,
3020 »Nu då härföraren nedlagt sitt leende,
»Glam och gamman. Därför skall månget
»Spjut varda morgonkallt, skall bliva fattat
»Och lyft i handen; ej harpans klang
»Väcka kämparne, utan den svarta korpen,
3025 »Lysten efter de stupade, tala mycket,
»Säga örnen huru gott det var vid måltiden,
»Då han jämte vargen roffade de fallne.»
Sådana dystra ord talade
Den käcke mannen: ej ljög han mycket
3030 I fråga om ord och öden. — Hela skaran reste sig.
Sorgsna gingo de med strömmande tårar
Till foten av Örnudden att skåda undret.
De funno då på sanden utsträckt livlös
På sin vilobädd den som i flydda tider
3035 Givit dem ringar. Då hade sista dagen
Kommit för den gode. och stridskonungen,
Väder-gölarnes furste, dött en underbar död.
Dessförinnan sågo de där på fältet
En sällsammare varelse, den lede ormen
3040 Ligga mitt emot: den lågande draken,
Vild och hemsk, var förbränd av glöden.
Han var femtio fot i längd
Uppå sitt läger. Han hade haft sin fröjd
Nattetid i luften och sedan farit ned
3045 Att söka sin håla: nu var han dödens
Och njöt ej mer av jordhålorna.
Bredvid honom stodo bägare och skålar,
Där lågo fat och dyrbara svärd,
Uppfrätta av rost, som i jordens famn
3050 De vilat där under tusen vintrar.	WEOHSTAN OMTALAR BEOWULFS SISTA VILJA.
Så var då detta ofantliga arv,
Forna mäns guld, bundet med trollsånger,
Att ingen människa finge röra
Vid ringsalen, om ej Gud själv,
3055 Den sanne segerkonungen, förunnade vem han ville,
Just den man, som honom gott syntes,
— Han är hjältarnes skydd — att öppna skatten.
Då var skönjbart, att denna färd ej utföll lyckligt
För den som med orätt därinne förvarade
3060 Smycken vid murens fot. Förut hade väktaren
Dödat en och annan: nu hämnades
Hårt denna fejd. Underbart är det var
Den kraftberömde jarlen når slutet
Av sina levnadsöden, då han ej längre får
3065 Med sina fränder bebo mjödhuset.
Så gick det Beowulf, då han sökte bitter strid
Med bergets väktare: själv visste han ej
Vad som skulle vålla hans skilsmässa från livet.
Så hade de frejdade furstarne, som ditlagt skatterna,
3070 Belagt dem till domedag med djup förbannelse:
Att den man, som plundrade detta fält, skulle vara
Hemfallen under skuld, inspärrad på osaliga orter,
Fastgjord med helvetesfjättrar och straffad för sina synder.
Ej var han^1) guldgirig: hellre hade han	^1) Beowulf.
3075 Förut skådat herrens huldhet.^2}	^2) Detta svåra ställe kan även tolkas så: Helst hade han aldrig skådat Denna av ägaren älskade guldskatt.
Veohstans son Wiglaf talade:
»Ofta måste mången jarl för ens skull
»Lida trångmål, såsom oss vederfarits.
»Ej kunde vi övertala med något råd
3080 »Den käre fursten, rikets herde,
»Att ej angripa den där guldväktaren,
»Låta honom ligga, där han länge varit,
»Bebo sitt hemvist till världens ända.
»Det höga ödet har rått. Den bittert förvärvade
3085 »Skatten har skådats: för mäktigt var det öde,
»Som drog hit denne furste.
»Jag var därinne och överblickade alla
»Husets smycken, då jag fått tillfälle,
»Och den ej behagliga färden stod fri
3090 »In under jordmuren. I hast fattade jag
»Med mina händer en väldig börda
»Av dyrbara skatter och bar den hit ut
»Till min konung. Han var då ännu levande,
»Vid sans och medveten. Sorgsen talade då
3095 »Den gamle rätt mycket, lät hälsa eder,
»Bad eder uppföra efter den döde vännen^1)	^1) Handskriften har: 'efter vännens bragder'.
»På bålets plats en reslig hög,
»Stor och härlig, liksom han varit bland män
»Den ärorikaste kämpe vida över jorden,
3100 »Medan han fick njuta borgskatterna.
»Låtom oss än en gång skynda att se
»Och uppsöka de konstrika skatterna,
»Undren vid murens fot! Jag skall visa vägen,
»Att I på nära håll mån skåda nog
3105 »Ringar och guldplåtar. Må båren bliva
»Genast färdiggjord, då vi komma ut,
»Och må vi sedan bära vår furste,
»Den käre mannen, dit där han länge
»Skall få vila i herrens skydd!»
3110 Wihstans son, den stridsdjärve mannen,	BEOWULFS BÅL OCH GRAVHÖG UPPFÖRAS.
Lät sedan bjuda många tappra
Odalmän, att stridsskarornas herrar
Skulle från fjärran forsla ved
Till den godes bål. »Nu skall glöden förtära
3115 » — Den mörka lågan växa — kämparnes härskare,
»Som ofta uthärdat järnskuren,
»Då pilarnas storm, driven av strängarna,
»Susade över sköldmuren, och spjutet gjorde nytta,
»Följde, fjäderprytt, pilen på hans färd.» —
3120 Och nu kallade Wihstans vise
Son ur konungens följe sju
De yppersta hirdmän samman kring sig,
Gick själv den åttonde stridskämpen
Under fiendens tak. En gick i spetsen
3125 Och bar i handen en brinnande fackla.
Ej blev där då lottning om vem som skulle
Plundra skatten, när kämparne
Fingo se en del ligga utan väktare,
Förgänglig i salen. Föga sörjde någon
3130 över att de skyndsamt buro ut ur högen
De dyrbara skatterna. Även skolo de draken
över klippmuren, läto havet taga,
Floden famna smyckenas herde.
Där lastades på vagn en otalig mängd
3135 Vridet guld, och ädlingen bars,
Den grånade kämpen, till Valudden.
Åt honom uppförde götamännen sedan
På jorden ett fast och starkt bål,
Behängt med hjälmar och stridssköldar,
3140 Glänsande brynjor, såsom han bett.
De sörjande hjältarne lade sedan i mitten
Den frejdade fursten, sin käre herre.
Sedan började krigarne tända på berget
Den största av båleldar. Upp ur branden steg
3145 Vedens svarta rök, susande låga,
Omgiven av verop — vindens brus lade sig —,
Till dess hon hade brutit benhuset,^1)	^1) = kroppen, skelettet.
Hett i sitt inre. Dystra i hågen,
Klagade de sin sorg, sin herres död.
3150 Och även makan med bundna lockar
Knöt, bruten av smärta, sorgesång vid sorgesång.
-— — — — — — — — — — — —
-— — — — — — — — — — — —^2)	^2) Av 8 halvverser kunna endast fragment läsas i handskriften.
3155 — — — Himlen svalde röken.
Sedan uppförde väder-götarne på klipputsprånget
En gravkulle, som var hög och bred,
Vida synlig för sjöfarande,
3160 Samt upptimrade på tio dagar
Den stridsdjärves vård, omgåvo med en mur
Brändernas lämningar, såsom de högvise
Männen kunde finna det värdigast.
I högen lade de ringar och smycken,
3165 Alla de prydnader, som de stridslystne
Männen förut hade tagit av skatten;
Lämnade jarlaskatterna i jordens sköte,
Guldet i gruset, där det ännu lever,
Så gagnlöst för människorna som det förut varit.
3170 Sedan redo de stridsdjärve,
Inalles tolv, ädlingar kring högen,
Ville klaga sin sorg över konungen
Och i högstämda ord tala om mannen.
De prisade högt hans jarlaväsen
3175 Och hans manliga dåd, såsom det höves,
Att man med ord ärar sin vän och herre,	BEOWULFS MINNE.
Älskar honom av hjärtat, när han skall bort
Och skiljas från sin förgängliga kropp.
Så sörjde götarnes kämpar,
3180 Hirdkamraterna över härskarens fall
Sade, att han varit den givmildaste
Och mannablidaste, folkvänligaste
Och mest lovlystne konung i världen.

Förteckning över i texten förekommande egennamn.

(Svenska namnformer stå inom parentes.)

Beanstan, Brecas fader.

Beowulf, dansk konung, Scylds son.

Beowulf, götisk hövding, sedan konung, diktens hjälte.

Breca, av Brondingarnas stam, tävlade med Beowulf i simning.

Dæg-hrefn, hugisk (frankisk) krigare, dödades av Beowulf.

Eadgils (Aðils), svensk konung, Ohteres son.

Eanmund (Emund), svensk prins, Ohteres son.

Ecglaf, Uuferðs fader.

Ecgtheow, got, konung Hreðels måg, Beowulfs fader.

Ecgwela, en av Scyldingarnas stamfäder.

Eofor (bet. vildgalt), göt, dödade sveakonungen Ongentheow.

Eomcær, son till merciske konungen Offa.

Eormenric (Jörmunrek), konung över goterna.

Finn, konung över jutarne, en nordfrisisk stam.

Fitela (Sin-fjötle), Sigmunds son och systerson.

Folc-walda, konung Finns fader.

Freawaru, konung Hroðgars dotter, förmäles med Ingeld.

Friserna vid Nordsjöns sydöstra hörn voro a) nordfriser, som under konung Finn kämpade mot danerna; b) västfriser, som jämte frankerna besegrade Hygelac.

Froda, strids-bardernas konung, Ingelds fader,

Garmund, engelsk (mercisk) konung, Offas fader.

Gepider, germansk folkstam, boende vid Weichsels mynning.

Grendel, troll, som hemsökte salen Hjort, dödades av Beowulf.

Guðlaf, dansk krigare, deltog i tåget mot friserna,

Götar är här = västgötar. De kallas även sjö-götar och väder-götar (jfr. Väderön).

Hæreð, drottning Hygds fader, Hygelacs svärfader,

Hæðcyn, konung över götarne, Hreðels näst äldste son.

Halga (Helge), danakonungen Hroðgars yngre broder, Hroðulfs fader.

Hama (Heme), tysk hjälte, rövar Brisinga-smycket.

Healfdene (Halfdan), scyldingakonungen Beowulfs son.

Heardred (Hårdråde), konung över götarne, Hygelacs son.

Heaðolaf, av Wylfingarnas stam, dödas av Ecgtheow.

Helmingar. Till denna stam hörde Hroägars drottning Wealhtheow.

Hemming, frände till engelske konungen Offa.

Hengest, dansk anförare i kriget mot friserna,

Heorogar, danakonungen Healfdenes äldste son.

Heoroweard (Hjorvard), den sistnämndes son.

Herebeald, götakonungcn Hreðels äldste son, dödades av våda av sin yngre broder Hæðcyn.

Heremod (Hermod), dansk konung.

Hereric, frände till götakonungen Heardred.

Hetvarer, lat. Hattuarii, frankisk stam vid nedre Rhen.

Hildeburg, Hocs dotter, Hnäfs syster, gift med frisernas konung Finn.

Hnæf anför danskarne i tåget till friserna.

Hoc, Hnæfs och Hildeburgs fader.

Hondscio, en göt, dödas av Grendel.

Hreosnaberget, sannolikt en udde på gränsen mellan Svea- och Götaland.

Hreðel, Svertings son, konung över götarne.

Hreðric, danakungen Hroðgars son.

Hroðgar, Healfdenes son, konung över danerna.

Hroðmund, den sistnämndes son.

Hroðulf (Rolf [Krake]), Halgas son, konung Hroðgars brorson.

Hrunting, kämpen Unferðs svärd.

Huger, en frankisk stam, deltog i striden mot Hygelac.

Hunlafs son, dansk kämpe.

Hygd, götakonungen Hygelacs gemål.

Hygelac (Huglek), Hreðels yngste son, konung över götarne.

Ingeld (Ingjald), strids-bardernas furste, förmäld med Freawaru.

Ingviner (Ynglingar) kallas öst-danerna.

Jutar, nordfrisisk stam.

Nægling heter Beowulfs svärd.

Offa, engelsk (mercisk) konung, förmäld med Thryð.

Ohtere (Ottar), Ongentheows son, konung över svearne.

Onela (Åle), den sistnämndes broder och efterträdare.

Ongentheow (Anganty), de båda sistnämndes fader, sveakonung.

Oslaf, dansk krigare, deltog i tåget mot friserna.

Scede-land, Sceden-ig, lat. Sca[n]dinavia, Skåne; nyttjas om hela danariket.

Scef, eng. sheaf = kärve, diktad stamfader till Scyldingarne.

Scyld (Sköld) säges vara den sistnämndes son.

Scylfingar (Skilfingar), svearnes kungliga familj.

Sigemund, son till Wæls, Fitelas fader och morbroder.

Strids-barder = longobarder, som en tid bodde v. om Elbes nedre lopp.

Strids-rämer, möjligen = raumarne i Norge.

Sverting, götakonungen Hreðels fader.

Thryð, den engelske konungen Offas gemål.

Unferð, dan, anställd vid Hroðgars hov.

Wægmundingar, svensk-götisk släkt.

Wæls, Sigemunds fader, Välsingarnas stamfader.

Wealhtheow, konung Hroðgars gemål, av Helmingarnas stam.

Weland (Valund), den konstfärdige smeden.

Wendler, invånare i Vendel å Jutland.

Weohstan l. Wihstan, Wiglafs fader.

Wiglaf, Weohstans son, av Wägmundingarnas ätt.

Wiðergyld var måhända en av strids-bardernas kämpar.

Wonred, fader till Wulf och Eofor.

Wulf, en göt, Wonreds son, kämpade mot Ongentheow.

Wulfgar, en hövding i Vendel, lydande under Hroðgar.

Wylfingar, sannolikt en stam av östgötar.

Yrmenlaf, Äsc-heres yngre broder.

Älf-here, göt, Wiglafs frände.

Äsc-here, dan, Hroðgars rådgivare, dödas av Grendels moder.